lidandet-enligt-matteus-program

”UNDER DENNA VECKA har jag hört Matteuspassionen tre
gånger, var gång med samma känsla av omätbar
beundran. Var och en som fullständigt förträngt kristendomen,
upplever den i detta verk verkligen som ett
evangelium”
FRIEDRICH NIETZSCHE
”NÄR VI LYSSNAR TILL Bach, ser vi Gud växa fram.
Bachs verk är gudsbärande. Efter ett oratorium, en
kantat eller en passion måste Gud existera. Annars
vore kantorns samlade verk bara en nedbrytande illusion.”
E M CIORAN
”JAG SJUNGER NU sedan årtionden med allt intensivare
uttryck evangelistpartiet i denna skapelse av Johann
Sebastian Bach, och jag menar att grundinställningen i
Herrens lidandehistoria obönhörligen hör samman med
passion. Enligt min erfarenhet räcker det inte med en
neutral berättargestaltning, det måste till engagemang,
bekännelse, det krävs eftertanke kring vilka förutsättningar
verket komponerades under. Jag uppfattar
evangelisten som förmedlaren och som den som kommenterar
skriftens ord. I min interpretation är jag
mycket hjälpt av min av tro präglade livshållning.”
PETER SCHREIER
”I OBOE D’AMORENS GRÅT och klagan känner vi igen vår
egen barndoms gråt och klagan. Även senare har det
klingat så inom oss, och när vi var hungriga och frusna
i de nordliga grå kyrkorna, där syndaren och syndens
lust och kval uppenbarat sig, genom vårt psyke, i toccatorna
och koralerna, Guds rena lamm, tröst och
straff, skuld och ånger, varande och smärta. Denna
musik förlåter oss arma djävlar, den förebådar ny lust,
den gråter med oss tillsammans med alla själar. Vi sätter
oss ner med er, intill er, med tårar. En som förstod
detta sammanhang mycket bra var Pier Paolo
Pasolino, diktaren. Ungefär 1960 tog han, i sin film
Accatone som handlar om livet och lidandet i det
romerska subproletariet (arbetsoförmögna och kriminella),
Bachs passionsmusik till hjälp för att från sin
estetiskt-politiska ståndpunkt sprungern ur det tidiga
kristet kommunistiska budskapet om kärlek till nästan
och solidaritet, ännu en gång förmedla, och visa på hur
väl Johann Sebastian Bachs musik passar i ett sådant
socialrealistiskt sammanhang för att förmedla ordet
och hur lite den måste bry sig om missförstånd eller
missbruk. Denna musik står, som sin tonsättare, på folkets
sida, de förtrycktas och förnedrades, och talar
deras språk.”
HANS WERNER HENZE
68