En konservativ kriminalpolitik

Tony Gustafsson
En konservativ kriminalpolitik?
Båda dessa förslag går i samma riktning, att låta rollen som
brottsoffer få företräde framför tjänstemannarollen, och
tillerkänna drabbade personer samma rätt till ekonomisk
kompensation som övriga medborgare.
Samtidigt finns hos samtliga tre partier exempel på en
tendens att låta brottsofferperspektivet integreras i kriminalpolitiska
förslag som inte i första hand berör brottsoffren.
Denna ansats till integration är värd att uppmärksamma.
Sverigedemokraterna är det parti som fört ett mer systematiskt
arbete på detta område, åtminstone de senaste två åren.
Exempelvis motiveras förslagen om ett förändrat resningsinstitut
och slopad preskriptionstid med hänvisning till att detta
ligger i brottsoffrens intresse. Samma motivering återfinns
i det sverigedemokratiska förslaget att ge brottsoffer ett utökat
inflytande över kriminalvårdens permissionsbeslut. Hos
Moderaterna återfinns å andra sidan ett exempel genom att
förslaget om utökade möjligheter att via distansutmätning
beslagta kriminellas tillgångar kopplas till indrivningen av
kränkningsersättningen till brottsoffer.
Inom Kristdemokraterna har ingen direkt motsvarighet
till denna typ av förslag återfunnits. Däremot har partiet
varit tydligt i att beskriva ambitionen att låta brottsofferperspektivet
påverka partiets förhållningssätt till förändrade
straffnivåer.
Länge dominerades svensk kriminalpolitik av ett tänkande
som fokuserade på ökad förståelse för brottslighetens
orsaker och vilka samhälleliga faktorer som påverkade
den kriminelles beteende och handlingar. Detta var naturligtvis
viktiga perspektiv, men om tyngdpunkten hamnar
där riskerar brottsoffret att få en alltför undanskymd roll.
Exempelvis kom frågorna om straffsatser nästan uteslutande
att handla om huruvida långa eller korta straff
var bäst för att förebygga brott. Hur brottsoffret och
dess anhöriga, de som de facto råkat ut för en kränkning,
131