En konservativ kriminalpolitik

Tony Gustafsson
En konservativ kriminalpolitik?
Ett av dessa är förslag som syftar till att bevara rättsprocessens
integritet från olika typer av påverkan, exempelvis att
kriminalisera avgivande av falskt alibi och ”hindrande av
rättvisa”, samt skärpningar av brottet övergrepp i rättssak
(behandlas separat i kap. 6). Ett sista område, där det dock
inte kan sägas föreligga samsyn i dagsläget, utgörs av förslag
som avsevärt skulle öka chanserna för lagföring och fällande
domar. Till dessa förslag hör de som lagts av Sverigedemokraterna
om att tillåta brottsprovokation och möjliggöra
att polisförhör läggs fram som bevisning i domstol (mer om
detta nedan).
Samstämmighet i behovsidentifiering och i politisk vilja,
samt förslag som ligger inom samma områden och dessutom
riktar sig mot samma typ av brottslighet – det är dessa
tendenser i förslagen som gör det möjligt att tala om ett slags
grundläggande samsyn i frågor som rör utökade befogenheter.
Exkurs: kriminalpolitiska sidoblickar
Mot bakgrund av ovanstående samstämmighet är det befogat
att ställa frågan om varför överlappningen mellan de tre
partierna inte är större när det kommer till konkreta förslag
på detta område. En av förutsättningarna för realiserandet
av en mer offensivt inriktad kriminalpolitik – en ambition
som det är tydligt att samtliga partier ansluter sig till – är att
rättsväsendet görs mer potent när det kommer till dess befogenheter.
Vägen dit går naturligtvis via en konvergerande
kriminalpolitik manifesterad i åtminstone likartade förslag.
För att diskutera denna fråga kan det vara på sin plats
att först se till de gemensamma beröringspunkterna mellan
partierna när det kommer till de konkreta förslagen – men
också att se till vilka förslag som är särskiljande.
De förslag där de tre partierna intar samma ståndpunkt
utgörs av en utökad användning av kameraövervakning, förändrade
häktningsregler, införandet av ett kronvittnessys-
47