Haverier i social barnavård - Gothia Förlag

3 ”Jag försöker gå framåt men
vinden drar mig bakåt ” –
en barndom utan kontinuitet
Gunvor Andersson
Det finns en grupp barn, som jag följt regelbundet sedan de var
små och placerades på barnhem. De kom från hem med svåra
sociala missförhållanden, vanligen kopplade till mammans eller
båda föräldrarnas missbruk av alkohol och narkotika. Genom intervjuer
med olika parter, deltagande observationer och skattningsscheman
av olika slag samt genom utredningar, sociala akter
och journaler vet jag en hel del om barnen och deras familjer. Jag
lärde känna barnen under barnhemsvistelsen och har sedan följt
upp dem tre och nio månader efter barnhemsvistelsen samt efter
fem, tio och femton år (Andersson, 1984, 1988, 1990, 1995,
1999a) 1 . Inför bearbetningen av de senaste intervjuerna med barnen,
nu 15–20 år gamla, funderar jag ofta över varför det blev
som det blev. En del livshistorier kan vi glädja oss åt, därför att det
gått bra för barnen. För andra barn kan vi spåra skyddande faktorer,
som gör att de har det – efter omständigheterna – hyggligt.
För några av barnen i undersökningsgruppen har det gått sämre.
Tobbe är en av dem som kännetecknas av asocialt beteende, kriminalitet,
narkotikamissbruk och upprepade intagningar på ungdomsinstitutioner.
Han är ett av de barn, som trots många myndighetsbeslut
utifrån ”barnets bästa” och omfattande samhällsinsatser
1. De uppföljande studierna har kunnat genomföras tack vare medel från Allmänna
Barnhuset.
36