Haverier i social barnavård - Gothia Förlag

48 |
Gunvor Andersson
Tobbes fostermamma tycker vid den här tiden att det har gått
mycket lättare med Tobbe än hon hade trott. ”Det är inga problem
alls egentligen, jag tycker han har anpassat sig bra, han är lätt att
ha att göra med.” Hon beskriver honom som glad, positiv och
charmig, aldrig blyg, går till vem som helst, leker bra med andra
barn, äter duktigt och nästan allt, lätt att lägga. Han kan komma
till henne och säga: ”Jag vill bara klappa dig lite mamma”. När
hans biologiska mamma kommer, hejar han på henne ”precis som
om det var vem som helst som kom” och han frågar inte efter henne,
om inte fostermamman för henne på tal. Själv tycker hon att
hans mamma är lätt att prata med.
När det ett halvår senare är tid för nästa uppföljning är mamman,
efter en kortare fängelsevistelse, på behandlingshem för sitt
missbruk. Hon minns att hon tidigare sagt att hon inte alls ville till
behandlingshem, men sedan fick hon tid att tänka efter i fängelset:
– ... och så vad det väl det att jag känner att barnen betyder
så mycket för mig att jag måste göra något för att få tillbaka
dem. Ärligt talat vet jag inte om jag ville sluta knarka
förut. Men nu vill jag det ... (När vi talar om barnen har hon
inte så mycket att säga om Tobbe som om de andra barnen.)
Tobbe har det väl inte ändrat sig så mycket med, han har ju
aldrig haft så mycket med mig att göra, men han är faktiskt
mer glad för mig nu än innan. (Om fosterhemmet säger
hon:) Jag tycker det är skitigt och stökigt. Hemmet har blivit
nerslitet sen mina ungar kom dit ... Barnhemmet var
bättre för barnen, där var friare tider och man kunde besöka
dem mer. (När jag återför samtalet till Tobbe:) Jo, han
mår bra, fostermamman verkar gullig mot honom, han går
nog i hennes famn ... Jag tycker han har utvecklats som vilken
normal treåring som helst. Man kan inte se på honom
något särskilt att han inte skulle må bra.
Tobbes fostermamma berättar vid den här tiden att barnen träffar
sin mamma regelbundet varannan vecka. Från början trodde hon
att det skulle bli en långtidsplacering, ”men det verkar inte så nu”.
Tobbe blir glad när hans mamma och hennes sambo Axel kom-