Haverier i social barnavård - Gothia Förlag

50 |
Gunvor Andersson
Två år hemma
Barnen kom hem några månader innan Tobbe skulle fylla fem år.
Redan efter kort tid fick man på socialkontoret veta att Axel hade
återfallit i missbruk och misshandlat Tora, som ville skiljas. Samma
dag som Axel flyttade upphörde samhällsvården formellt (LVU i
hemmet togs bort). Tora ”kollapsade” och åkte till vuxenpsykiatriska
kliniken. Socialsekreteraren berättar:
– Det blev jobbigt, barnen var struliga, Tora ringde och grät,
hon fick ingen fason på dem ... Hon ville ha en stödfamilj
och den f.d. fosterfamiljen var villig att vara stödfamilj, men
vi stoppade. Tora måste själv försöka, inte ha en reservfamilj
som barnpassning, när hon ville. Tora ringde ofta hit,
en dag var det bra, en annan jobbigt. Klart att det var jobbigt
med alla barnen.
Socialsekreteraren hade inte så mycket fortsatt information, eftersom
mamman hade mest kontakt med barnhemmet (där hon hade
behållit en del kontakter sedan barnens placering). Familjen flyttade
till ett annat socialdistrikt och även om ”ärendet” var kvar
en tid på den ”gamla” socialbyrån, höll man inte kontakt, ”vi ville
inte veta”.
På barnhemmet bekräftade man att barnen kommit hem från
familjehemmet, därför att situationen i hemmet var bra och ”prognosen
fin” och ”allt talade för att det skulle gå bra”. Snart kom
emellertid tecken på att det inte var bra hemma. Tora behövde prata,
hon var mycket hjälpsökande och på barnhemmet hjälpte man
henne att få en ny socialsekreterare, ”eftersom de aldrig kommit
överens”. Hon fick en ny bostad och var nöjd. En dag gick Tobbes
syskon till polisen med ett parti knark och sade att mamma sålde
knark i lägenheten. Den gången ordnade det upp sig sedan mamman
suttit ett dygn i arrest, eftersom det visade sig vara vetemjöl
de fått med sig.
Under de två år barnen var hemma står det att läsa i socialakten
om Toras och barnens problem med varandra, om att Axel
flyttar in i familjen igen, om att mormor ringer till socialkontoret