Haverier i social barnavård - Gothia Förlag

Haverier 

i social barnavård? 

Fem fallstudier 

Gudrun Andersson 

Karin Aronsson (red.) 

Sven Hessle 

Anna Hollander 

Tommy Lundström 

Gothia

© Författarna, Centrum för utvärdering av socialt arbete (CUS) och 

Förlagshuset Gothia AB 

ISBN 91-7205-299-6 

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om 

upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Förlagshuset Gothia AB, 

Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form 

av mångfaldigande. 

Förlagsredaktör: Bengt Ehlin 

Omslag: Jonaz Vaneryd/damano 

Omslagsbild: ”Flicknacke”, H. Scherfbeck 

Grafisk form: Roger Johansson 

Tryck: Grafiska Punkten, Växjö 2001 

Denna bok är tryckt på miljövänligt papper.

Innehåll 

Förord från CUS 6 

Författarnas förord 8 

Kapitel 1 Inledning 9 

Gunvor Andersson, Karin Aronsson (red.), 

Sven Hessle, Anna Hollander & Tommy Lundström 

Kapitel 2 Berättande och sanning 22 

Karin Aronsson 

Kapitel 3 ”Jag försöker gå framåt men vinden drar mig 

bakåt” – en barndom utan kontinuitet 36 

Gunvor Andersson 

Kapitel 4 Fosterbarnet som vägrade växa 78 

Sven Hessle 

Kapitel 5 En mammas motstånd – om samtycke vid ett 

omhändertagande 102 


Kapitel 6 Ideologiska dilemmor och en flyktingflickas 

röst 139 


Kapitel 7 Ett haveri i socialtjänsten eller i pressen? 

Om barnmisshandel i kvällstidningar 167 


Kapitel 8 Livsdramer, kunskap och barnets röst 198 

Gunvor Andersson, Karin Aronsson (red), 


Appendix Fallstudien som metod 220 


Författarna 237 

5

Förord från CUS 

Förmågan att reflektera över och lära av svårigheter och misslyckanden 

är en av våra mer hoppingivande mänskliga egenskaper. 

Vi utnyttjar den i vårt privata liv och i vårt yrkesliv. Och det behöver 

inte handla om egna tillkortakommanden, vi kan också lära 

av andras. 

Det är utifrån denna positiva utgångspunkt som expertgruppen 

för barn- och ungdomsvårdsprogrammet inom Centrum för 

utvärdering av socialt arbete (CUS) gemensamt skrivit denna bok. 

Författarna har använt fem svåra barnavårdsärenden som grund 

för sitt arbete att redovisa och söka förstå hur det kunde gå så illa. 

De fem fallen är mycket olika och visar på så sätt hur komplext 

och variationsrikt det sociala barnavårdsarbetet kan vara. Exemplen 

visar också hur svårt det är att förutse hur ett enskilt barnavårdsärende 

kommer att utvecklas. Av de barnavårdsärenden med 

allvarligt utfall som kommit till användning här är det flera som 

inledningsvis inte framstår som särskilt problematiska. 

Ofta är många olika aktörer involverade i ett barnavårdsärende. 

Socialtjänstens handläggare och beslutsfattare har förstås centrala 

roller. Men i några fall är andra myndigheters agerande av väsentlig 

betydelse. I ett fall granskas också journalisters och massmediernas 

hantering av ärendet. Även de som ärendet gäller, deras föräldrar 

och andra närstående är förstås viktiga aktörer. Som alltmer ofta 

påpekas i barnavårdssammanhang är barnen själva inte särskilt 

synliga i de flesta av fallen. I ett par fall får vi dock en viss bild av 

hur ungdomar själva bedömer sin situation och vad deras eget agerande 

kan ha betytt. 

Den bakgrundsdokumentation som författarna använt sig av 

varierar mycket. Den kommer ibland från domstolshandlingar, 

ibland från sociala akter, ibland från massmedierna, ibland från 

direktkontakter med de berörda klienterna. Det har givit författarna 

anledning att själva redovisa och reflektera över sitt arbets- 

6

sätt. I skriften finns därför resonemang kring de etiska överväganden 

författarna gjort som grund för sin presentation. Likaså finns 

en genomgång av fallbeskrivningen som forskningsmetod. Det 

avsnittet har också det pedagogiska syftet att göra läsarna bekanta 

med detta vetenskapliga arbetssätt. 

I CUS uppdrag ligger främst att skapa och sammanställa kunskaper 

om gemensamma drag och mönster i det sociala arbetet, att 

söka mer generell kunskap om insatsernas värde för klienterna och 

samhället. Det är inspirerande och lärorikt att – som här – kunna 

komplettera dessa ansträngningar med en skrift om variationsrikedomen 

och komplikationerna i socialt barnavårdsarbete. Som 

författarna visar kan också fallbeskrivningar användas för att systematisera 

viktiga erfarenheter och det är vår förhoppning att boken 

skall läsas i den andan. 

Från CUS sida vill vi tacka expertgruppen, professor Karin 

Aronsson, som också fungerat som redaktör, professorerna Gunvor 

Andersson, Sven Hessle och Anna Hollander samt docent Tommy 

Lundström för det omfattande och grannlaga arbete de lagt ner på 

denna bok. Vi vill också delta i författarnas tack till alla de övriga 

personer som på olika sätt medverkat till utformningen av skriften. 

Stockholm i januari 2001 

Robert Eriksson Karin Tengvald 

Ordförande i CUS styrelse Direktör 

Förord från CUS | 7

Författarnas förord 

Idén till denna bok väcktes en vacker sommardag i Baskemölla för 

flera år sedan. Karin Tengvald och Bosse Vinnerljung från CUS 

var båda med, och de hade många konstruktiva idéer kring hur 

man skulle kunna behandla ”sociala haverier” som något att dra 

lärdom av och hur man skulle kunna problematisera detta med en 

god praktik. Vi tackar här CUS för ekonomiskt stöd till detta 

bokprojekt! Dessutom har Bosse Vinnerljung bistått oss på olika 

sätt under hela processen. 

Vi har också haft stor nytta av omfattande synpunkter från två 

externa granskare Sven-Axel Månsson och Hans Svärd och flera 

interna läsare vid ett seminarium i Socialstyrelsens regi hösten 

1999. Dessutom har Karin Osvaldsson vid tema Barn samt Stellan 

Ottosson varit behjälpliga med synpunkter på hela manus. Svagheter 

i bokens finala form får vi själva ta ansvar för. 

Denna bok behandlar svåra frågor. Inom författargruppen har 

vi haft många och långa samtal som provocerat till nya tankar. Vi 

hoppas att vi också ska kunna stimulera bokens läsare till engagerande 

diskussioner och kanske till ny forskning. 

Lund och Stockholm i januari 2001 

Gunvor Andersson Karin Aronsson Sven Hessle 

Anna Hollander Tommy Lundström 

8

1 Inledning 



Syften och läsanvisningar 

Denna bok är uppbyggd kring fem svåra fall i social barnavård. 

Några av dessa fall rymmer stor dramatik. Genom att granska 

dem vill vi belysa motsägelser och några dilemmor i svensk barnavård. 

Vi vill också frilägga barnets egen röst i sociala haverier, dvs. 

svåra barnavårdsfall som vid någon tidpunkt har tagit en olycklig 

vändning. Sociala haverier har alltså definierats utifrån ett olyckligt 

utfall – antingen vid någon viss tidpunkt eller slutgiltigt. Ett 

sådant haveri behöver inte utesluta att fallet kan ha börjat ganska 

alldagligt, eller att det kan ha präglats av god vilja från olika involverade 

aktörer. Genom att i detalj granska svåra fall vill vi tydligt 

lyfta fram barnets situation vid arbete med familjer som behöver 

socialt stöd. Tanken är att denna granskning ska stimulera till mer 

och djupare tänkande kring social barnavård både hos forskare 

och hos personer som i yrkeslivet möter barnavårdsärenden: politiker, 

jurister, socialarbetare och hälsovårdspersonal. Vi vill medverka 

till en kritisk analys av barnets möjligheter att göra sig hört 

i barnavården. På vilket sätt kommer barnet till tals? Beaktas barnets 

intressen och rättigheter? Vårt syfte är alltså inte att finna 

”sanningen” i de enskilda fallen. Syftet är snarare att granska 

regelverk och rutiner i samhället – hos socialtjänst, rättsväsende 

och medier – för att studera hur själva systemet i enstaka fall genererar 

sina egna fel. 

9

10 | 

Gunvor Andersson m.fl. 

I detta inledande kapitel diskuterar vi begreppet ”barnets bästa” 

utifrån teorier som kan belysa konstruktioner och dekonstruktioner 

av berättelser om barn. När det gäller berättelser vill vi särskilt 

belysa hur ”sanningar” delvis skapas i socialt samspel. Motstridiga 

tolkningar gestaltar sig ofta som motberättelser till andra berättelser 

om barnets situation. Metodiskt har vi valt att arbeta med 

fallstudier och boken utgör samtidigt ett försök att vidareutveckla 

fallstudien som vetenskaplig metod. Inledningsvis ska vi därför 

presentera teorier kring berättelser, berättande och sanning (kap. 

2), dvs. en del av fallstudiens kunskapsteori. 

Mer ingående analyser av livsdrameberättelser följer i presentationen 

av de fem svåra fallen (kap. 3–7). Var och en av bokens 

fem författare presenterar ett fall som har berört honom/henne 

och som sammantagna belyser skilda problem i social barnavård. 

De fem fallen speglar därmed olika författartemperament och olika 

teoretiska infallsvinklar; olika sätt att bedriva fallstudier. Inom 

ramen för de fem fallen diskuterar vi retorik och praktik när det 

gäller olika aktörer både inom socialtjänst, sjukvård och medier. 

Avslutningsvis försöker vi dra några slutsatser kring sociala haverier 

i samhällets barnavård (kap. 8). 

Vår förhoppning är att denna bok ska fungera både som en debattbok 

och som en lärobok. Det är alltså en bok med två delvis 

olika läsekretsar. Den som enbart är intresserad av debattdelen 

kan börja med kapitel 8 och sedan läsa de fem fallstudierna, eller gå 

direkt till enskilda fall. Genom att börja med det avslutande kapitlet 

får läsaren en klar bild av några av de dilemmor och andra fenomen 

vi vill problematisera när det gäller samhällets roll i sociala haverier. 

Vi behandlar i boken svåra frågor, men har försökt att gestalta 

dem i en relativt enkel språkdräkt. Det inledande teorikapitlet (kap. 

2) är lite mer krävande, eftersom vi där försöker sätta in fallstudien 

i ett vidare teoretiskt perspektiv. I ett tilläggskapitel till boken resonerar 

vi om metodaspekter på de fem fallstudierna (appendix). 

I kapitel 2 och appendix, liksom i de enskilda studierna, försöker 

vi ge ett bidrag till en begreppsapparat för att diskutera livsberättelser 

i social barnavård. Den som enbart vill ta del av något av de 

fem fallen kan alltså mycket väl hoppa över kapitel 2, men i ut-

ildningssammanhang är detta, liksom appendix, viktigt för att 

läsaren ska kunna förstå fallstudiens styrka och begränsningar. 

Ingående analyser av naturliga livsförlopp är relativt sällsynta 

när det gäller barn i social barnavård. Vi tror att fallstudien är ett 

användbart verktyg för att belysa barns villkor i ett helhetsperspektiv. 

Med vår bok vill vi därför inte bara debattera social praktik 

utan också dra en lans för fallstudien som metod. 

Sociala haverier och barnets röst 

Inledning | 11 

Ibland inträffar våldsamma händelser, som visar att samhällets omsorg 

och kontroll i barnavårdsärenden inte räcker till: misshandel, 

övergrepp och – i de mest tragiska fallen – död. Vad finns det för 

brister i omhändertagandet som gör våldet möjligt? I medierna utvärderas 

skeendet ofta under stor tidspress. Massmedierna måste 

agera utifrån en bedömning av nyhetsvärdet, vilket innebär att nyheten 

måste vara någorlunda ”färsk”. Det finns normalt sett inte 

resurser att långt i efterhand försöka gå in och analysera vilka rutiner 

eller kommunikativa praktiker som kan ha bidragit till att 

ärendet fick ett olyckligt förlopp. 

Vårt primära syfte är att problematisera utrednings- och åtgärdsverksamheter 

– kommunikativa praktiker – som kan bidra 

till att förklara det enskilda fallets utgång. Vi är inte ute efter att 

identifiera någon ”skyldig”. I stället vill vi relativt förutsättningslöst 

kartlägga hur olika rutiner och vardagliga praktiker kan bidra 

till att vi bättre förstår barnavårdsinsatser som i någon mening 

misslyckats. Särskilt har vi velat peka på specifika utrednings- och 

dokumentationsrutiner (eller avsaknad av rutiner) som kan bidra 

till att förklara det enskilda fallets förlopp liksom polisinsatser, 

expertutlåtanden och massmediabevakning. Vår strävan har varit 

att i några fall kunna gå bakom statistik och rubriker och försöka 

förstå ”hur kunde det gå så illa?” Likaså har vi velat belysa olika 

dilemmor i socialt arbete med barn. 

Allvarliga trafikolyckor och tillbud utreds i Sverige av Statens 

haverikommission. Både civila och militära olyckor kartläggs där 

ingående av ett antal haveriutredare med kompetens när det gäller

12 | 


sjöfart, flyg och järnvägstrafik. Utredningsuppdraget gäller både 

tekniska och mänskliga faktorer bakom olyckan. I haveriutredningen 

av den allvarliga dialysolyckan vid en avdelning vid Linköpings 

Universitetssjukhus visade det sig exempelvis att reglagen 

hade ändrats på ett sätt som stred mot avdelningens vanliga handgrepp. 

Förändring av vardagliga rutiner kan i extremfallet få allvarliga 

följder. 

Justititieombudsmannen har granskande och kontrollerande 

uppgifter när det gäller alla offentliga myndigheter. Vårt självpåtagna 

och mer begränsade uppdrag är annorlunda. Vi vill, som 

framgått, belysa betydelsen av samhälleliga praktiker och rutiner 

snarare än ”skuldfrågan” för enskilda tjänstemän. Uppenbart 

finns det i något av de fall vi har valt också en sådan skuldproblematik, 

men vi har inte haft tillgång till alla fakta i målen och har 

heller inte hört berörda parter. Jämförelsen med en haveriutredning 

kan verka förmäten, men vi har inte i något fall eftersträvat 

en täckande utredning. De olika fallen kan snarare ses som illustrationsmaterial. 

Författarna till denna bok är samtliga intresserade 

av frågor kring barnets röst; hur barn eller unga människor 

kan göra sig hörda inom socialtjänsten. En del av vårt granskningsarbete 

handlar därför om språkliga praktiker och skrivna 

måldokument – om diskurs – inom det privata och offentliga. 

Modern forskning om diskurs och berättande har i viss utsträckning 

väglett vårt arbete på det teoretiska planet. En sidoeffekt av 

vårt arbete är att presentera teoretiska begrepp och distinktioner 

inom forskning kring diskurs och berättande i den sociala sektorn. 

Kanske kan vi nu, när någon tid har förflutit efter ”haverierna”, 

belysa något eller några fenomen som kan bidra till socialtjänstens 

och samhällets självkritik. Därmed hoppas vi också på att 

kunna bidra till bättre praktik 

Barnperspektiv och ”barnets bästa” 

Vi som har skrivit denna bok är fem forskare med lång erfarenhet 

av barnforskning och socialt arbete. Några av oss har huvudsakligen 

arbetat teoretiskt, medan andra i gruppen själva har handlagt


sociala ärenden i sina arbeten som socialarbetare eller psykologer. 

I samband med andra gemensamma uppdrag kring barn i social 

barnavård har vi så småningom allt oftare återkommit till några 

svåra fall, som vi har velat förstå. Denna bok uppstod alltså ur ett 

gemensamt intresse för dessa svåra fall. Fall av det slaget är enligt 

vår erfarenhet ytterst ovanliga. Ändå har de inom vår grupp stimulerat 

principiella diskussioner och aktualiserat centrala etiska och 

sociala frågor. Dessa svåra fall kan skilja sig från vardagliga ärenden 

i utfallet, men när det gäller förlopp och mekanismer har de 

många likheter med andra mer alldagliga ärenden. 

De fem fallen är relativt olika både vad gäller teoretiskt fokus 

och presentationsstil. Kapitlen 4–5 och 7 handlar om mycket små 

barn och deras uttrycksmöjligheter, medan kap. 3 och 6 också berör 

vad barnen själva har sagt om sin uppväxt. Kapitel 4 anknyter 

till socialpsykologi och kap. 5 till rättssociologi, medan kap. 6 berör 

kultur och etnicitetsproblematik. Kapitel 7 problematiserar 

mediernas roll. Infallsvinklarna är olika, men vi tror att vi därmed 

också täcker många av de dilemmor och motsättningar som finns 

i barnavårdsärenden. 

Det som förenar författarna till de fem fallstudierna är att vi alla 

förespråkar barnperspektiv på samhällets tillsyn av utsatta barn. 

Ordet barnperspektiv har på senare år blivit något av en slogan. 

Termen används ofta av olika institutionella företrädare för barns 

intressen. Samtidigt är det uppenbarligen inte ett oproblematiskt 

begrepp. Det finns minst fyra olika innebörder i aktuell forskning 

och debatt – barns rättigheter, barns väl, barns vilja och barns 

röst. Dessa fyra infallsvinklar behöver inte nödvändigtvis sammanfalla, 

vilket vi också kommer att visa i de fem enskilda fallen. 

Bokens första och fylligaste fallstudie (kap. 3) behandlar, med 

utgångspunkt i socialakts- och forskningsintervjuer, en pojkes hela 

uppväxt både utifrån hans egen röst och utifrån resonemang om 

barnets bästa. Vår andra fallstudie belyser barns rättigheter och 

barnets väl – det gäller ett spädbarn som genom sin viktkurva signalerar 

att det inte mår väl i sitt fosterhem (kap. 4). Nästa fallstudie 

gäller primärt barns rättigheter – det handlar om ett par nyfödda 

tvillingar som placeras utanför hemmet utan att det påtänkta

14 | 


hemmet initialt har granskats och prövats (kap. 5). I en fallstudie 

av en flyktingflicka utifrån rättsliga data (JO, tingsrätt och hovrätt) 

och pressklipp diskuteras primärt barnets röst och barnets vilja 

(kap. 6), men också barns rättigheter. Också bokens avslutande 

fallstudie baseras på pressklipp och rättsmaterial (kap. 7). Denna 

studie handlar framför allt om barnets väl, men också i någon mån 

om barns röst i vid bemärkelse. 

Det finns idag en stor uppslutning kring ”barnets bästa” som 

en vägledande princip för social barnavård (FN:s barnkonvention, 

föräldrabalken, socialtjänstlagen), men det är också ett begrepp 

som ofta används på ett starkt ideologiskt sätt och utifrån olika 

aktörsintressen (för en kritisk diskussion, se till exempel Andersson 

& Hollander, 1996). Vi visar i denna bok att ett barnperspektiv 

kan innebära radikalt olika infallsvinklar på barns situation. Man 

kan sällan tala om barnperspektiv i singularis, utan det handlar 

om olika barnperspektiv utifrån olika utgångspunkter. Vad som 

utgör ”barnets bästa” är inte mindre komplext. Eftersom barn inte 

alltid kan höras kring sin egen vilja eller mening baseras analysen 

av ”barnets bästa” ofta på partsutsagor eller intressegruppstänkande. 

Problem kring tolkningen av ”barnets bästa” visar sig i 

varje konfliktsituation där två parter har motstridiga tolkningar, 

dvs. i vårdnadsmål där de två föräldrarna kan tolka barnets bästa 

på olika sätt eller i sådana barnavårdsärenden där det finns en 

motsättning mellan socialtjänsten och någon av övriga aktörer 

(barn, föräldrar, fosterföräldrar). I nästan varje sådan konflikt 

mellan socialtjänsten och enskilda klienter kan vi hitta radikalt 

motstridiga tolkningar av barnets bästa. Men genom lagar och 

förordningar har samhället reglerat vem som i sista instans har rätt 

att tolka barnets bästa: socialtjänsten har tolkningsföreträde i relation 

till barn under 15 år, hovrätten har tolkningsföreträde gentemot 

tingsrätten; kammarrätten gentemot länsrätten osv. 

Olika medaktörer figurerar i barnens livsöden och berättelser i 

våra fem fall – mödrar, fäder, fosterföräldrar, socialarbetare, journalister 

och barnen själva – och alla har i något fall presenterat 

tolkningar som går emot någon eller några av övriga parter. I sista 

hand har socialtjänsten eller rätten således varit tvungen att göra

en egen tolkning där en aktör har fått rätt mot en annan. Vi har 

medvetet valt extremfall med betydande konflikter och motsättningar. 

Det är svårt att definiera ”barnets bästa” annat än på en 

mycket allmän nivå (se exempelvis FN:s barnkonvention). Om vi 

vill uppnå en högre grad av konkretisering har dessa extremfall 

pedagogiska poänger, genom att de visar vad som inte ligger i barnets 

intresse. En sådan inverterad bild av barnets bästa har fördelar 

i att den på ett tydligt sätt hjälper oss att ringa in minimirekvisiten 

för ”barnets bästa”. 

Barnets röst 


I barnavårdsutredningar, personakter och domslut är det ofta slående 

att det kan förekomma många sidor text utan att det dyker upp 

annat än enstaka citat från barnen själva. Texten handlar om barnet, 

men barnet självt kommer inte till tals. I det sociala barnavårdsarbetet, 

liksom i forskning kring social barnavård, är det uppenbart 

viktigt att kunna inta barnets perspektiv. En första fråga i detta 

sammanhang är naturligtvis om barnet självt har blivit hört eller 

har kommit till tals på annat sätt: Hur? När? Genom vem? 

Uppenbart finns det åtskilliga tunga partsintressen bland de 

vuxna aktörerna och det är därför viktigt att frilägga barnets egen 

röst. Om barnet inte kommer till tals med direkta citat skulle man 

åtminstone gärna vilja veta hur och när och av vem det har tillfrågats 

om sin mening (jfr Aronsson, 1996). 

Fall i social barnavård involverar ofta ett antal professionella 

aktörer inom psykiatri, rättsväsende och socialtjänst. Tjänstemännen 

har ofta en svår och otacksam uppgift när det gäller att 

bedöma motstridiga uppgifter. Det är nödvändigt att inhämta barnets 

perspektiv, men detta gör inte uppgiften lättare – utan ibland 

och med nödvändighet – ännu svårare. 

Vi har ovan pekat på hur det inte finns ett utan många barnperspektiv 

och på hur det dels finns barns perspektiv (vad barn 

själva uttrycker i språk, lek eller bild), dels perspektiv på barn och 

barns villkor (exempelvis analyser av barndomens gestaltning historiskt 

eller i medier). I denna bok låter vi barnet själv komma till

16 | 


tals genom långa citat i vårt första fall, fallet Tobbe (kap. 3). I 

övriga fall kommer barnet främst till tals genom sina handlingar, 

vilket också kan vara ett sätt att komma åt barnets egen röst. I 

många fall – som i våra tre fall med mycket små barn – kan barnet 

inte självt göra sig hörd (kap. 4, 5, 7). Barnperspektiv handlar 

i dessa fall primärt om att försöka analysera barnens intressen, 

snarare än om att gestalta vad barnen själva säger. I ett av bokens 

kapitel (flyktingflickan, kap. 6) kommer vi dessutom att visa att 

barnets eget perspektiv inte nödvändigtvis behöver innefatta ett 

barnperspektiv på den egna personen. 

Ett anstötligt projekt? – Etikdiskussion 

En kollega som i förväg har läst ett utkast till denna bok har uttryckt 

oro för själva grundvalarna för vårt bokprojekt. Hans fråga 

gäller om det inte är skadligt att fokusera enbart på fall där det 

har gått snett. Det finns en risk att socialtjänsten eller andra myndighetsutövare 

framstår som inkompetenta eller oförstående, medan 

klienterna heroiseras. Eftersom vi har facit, vet vi att det har 

gått snett och myndigheten hamnar därför lätt i dålig belysning. 

En sådan risk finns naturligtvis, men kritisk forskning skulle vara 

omöjlig om vissa grupper bedömdes som så utsatta att de inte 

skulle kunna utsättas för den speciella belysning som fallstudier 

innebär. 

Vårt huvudfokus har inte riktats mot enskilda aktörer – utan 

snarare mot kommunikativa praktiker – men vi har ändå försökt 

att inte heroisera eller smutskasta någon av de aktörer som har 

förekommit i de enskilda fallen. Samtliga fallstudietexter har ventilerats 

i författargruppen i flera omgångar och vissa tendentiösa 

formuleringar har strukits. Samtliga författare i boken har vid något 

tillfälle fått böja sig för övriga i gruppen när det gällt att sålla 

värderande utsagor från mer neutrala beskrivningar. Men helt 

kan normativa tonfall inte undvikas i social forskning, eftersom 

verksamheten är fylld av implicita bedömningar. I detta bokprojekt 

har vi exempelvis ibland uttalat explicit beröm för enskilda 

insatser från socialtjänsten. Detta har sin grund i att vi har velat

motverka den negativa bild, som man möjligen kan få av myndighetsutövare 

i de enskilda fallen. Vi har några gånger känt ett behov 

av att markera att tjänstemän har agerat föredömligt i svåra 

lägen, där det ändå trots goda insatser har gått illa. Våra fallstudieanalyser 

visar gång på gång hur god vilja inte alltid räcker i 

socialt arbete när det gäller att undvika sociala haverier. Det behövs 

bl.a. byråkrati och regelverk, vilket vi kommer att visa. 

En annan uppenbar risk vid en analys av sociala haverier gäller 

naturligtvis förmätenhet. Vilken rätt har forskaren att självbelåtet 

döma utifrån skrivkammarens isolering? Vårt forskningsuppdrag 

är i samtliga fall mer eller mindre självpåtaget och har primärt 

genererats utifrån en naiv undran: Hur kunde det gå så illa? Ett 

viktigt syfte har varit att bättre förstå olyckliga förlopp för att kanske 

också kunna förebygga liknande utfall. Men uppenbart kommer 

det aldrig vara möjligt att helt förebygga sociala haverier. 

Utsatta barn lever ofta i familjer där klass spelar stor roll – 

ibland i kombination med fattigdom, arbetslöshet, alkoholism, hög 

mobilitet eller marginalisering av olika slag. Enskilda familjers 

öden måste inte sällan tolkas mot en bakgrund av ekonomiska 

och sociala faktorer. Inget av detta analyseras på djupet i denna 

bok, men det innebär naturligtvis inte att vi förringar dessa faktorer, 

bara att vi här har ett annat fokus. 

Att väga etiska principer mot 

forskningsintressen 


Det finns inga enkla regler att följa för att uppfylla etiska krav, när 

man står inför forskningsuppgifter i allmänhet och fallstudier i 

synnerhet. Det gäller att söka sig fram till en hållbar etisk ståndpunkt 

genom att analysera problemet, tänka i alternativa banor 

och väga olika intressen och handlingsalternativ mot varandra 

– med förnuft, samvete och inlevelseförmåga som redskap i den 

etiska dialogen (Statens Medicinsk-Etiska Råd). Även HSFR:s 

etiska råd betonar vägningen av stridande principer, det gäller att 

väga värdet av det förväntade kunskapstillskottet (forskningskravet) 

mot möjliga risker i form av negativa konsekvenser för be-

18 | 


rörda undersökningsdeltagare/uppgiftslämnare och eventuellt tredje 

person (individskyddskravet). Etiskt beteende är inte så mycket 

en fråga om att följa en princip som att balansera motstridiga 

principer – en balansakt som är mer intuitiv än deduktiv (Stake & 

Mabry, 1998). Det kan vara oetiskt att avstå ifrån att ta itu med 

frågor, som man finner angelägna, lika väl som det kanske finns 

forskningsteman som man inte kan eller bör forska om (Gulleveig 

Alver & Øyen, 1998). 

När vi har arbetat med denna bok, har vi ägnat stor möda åt 

etiska reflektioner i olika faser av vår forskningsprocess. En viktig 

balansakt, har varit att å ena sidan vilja förstå enskilda fall inom 

social barnavård (kunskapstillskott), och att å andra sidan inte 

vilja skada socialt arbete eller bidra till att öka socialarbetares 

skuldbörda för att barn far illa i vårt samhälle (individskyddskravet). 

Vi vill göra det begripligare både för oss själva och våra läsare 

hur det ibland kan bli så att från början ganska vanliga ”fall” i 

socialt arbete får en påfallande olycklig utgång. Den risk vi tar är 

att socialarbetare, som redan får mycket kritik och föga uppmuntran 

från forskning och press, blir ledsna och inte orkar ta emot bokens 

vetande eller att socialtjänstens belackare får ”vatten på sin 

kvarn”. I ett kapitel (kap. 7) finns också en kritisk diskussion av 

massmediernas roll i svåra fall inom social barnavård. 

När vi väl beslutat oss för att socialt arbete och medier tål en 

bok, som lyfter fram barnavårdsfall som varit bekymmersamma, 

gått fel eller slutat illa, så är den allra viktigaste frågan hur de barn 

och familjer, som är i fokus i de enskilda fallstudierna, kan skyddas 

både från att identifieras och från att beskrivas på ett okänsligt 

sätt. Som framgår av de enskilda kapitlen är de fem fallen olika 

och förutsättningarna för information, samtycke och konfidentialitet 

därför också olika. 

Eftersom vi inte har använt annan information än den, som redan 

finns i andra texter eller forskningsrapporter, som de berörda 

lämnat sitt samtycke till, har vi inte funnit det nödvändigt eller ens 

lämpligt att ta ytterligare personliga kontakter (individskyddskravet).

Vem äger berättelsen? 

En annan etisk problematik handlar om vem som egentligen äger 

ärendet, klienten själv, handläggaren, forskaren eller någon annan 

part? Uppenbart äger inte forskaren berättelsen. Med vilken legitimitet 

ger han eller hon sig då in i analysen? I två fall har vi tillgång 

till en förälders egen berättelse (kap. 3 och 4), och i en av våra 

fem fallstudier redovisar vi åtskilligt av vad barnet självt har sagt i 

ärendet (kap. 5). Vi har i två fall enbart utgått från offentliga 

dokument som pressklipp och domslut (kap. 6 och 7). Alternativt 

hade vi också kunnat tränga in mer i dessa två fall genom att intervjua 

några av aktörerna – föräldrar, syskon, socialsekreterare 

och andra berörda aktörer. Vi kunde också ha försökt få tillgång 

till sekretessbelagt material. Vi har emellertid inte valt denna väg 

och vår bedömning baseras både på etiska och vetenskapliga överväganden. 

På det etiska planet tror vi att en sådan kontakt skulle 

kunna riva upp sår för de berörda personerna och därmed göra 

skada (Gallagher, Creighton & Gibbons, 1995). Båda dessa fall involverar 

ett stort antal aktörer. Eftersom det rör sig om starka partsintressen 

skulle en sådan utfrågning behöva innebära intervjuer 

med parter som intar vitt skilda ståndpunkter. Skulle sanningen då 

innebära någon typ av medelvärde eller en viktning – och vore det 

inte då än mer förmätet att göra denna viktning? Vetenskapligt skulle 

sådana intervjuer leda över i ett annat kunskapsprojekt än vårt. 

Anonymisering 


Vi har så långt som möjligt anonymiserat de fem fallen i denna bok. 

Personer som är verksamma inom rättsväsende, socialtjänst eller 

journalistik kommer att känna igen något eller några fall, men vår 

ambition har varit att inte tillföra ny eller obekant information. 

Likaså har vi velat försvåra att någon som inte tidigare känner till 

fallen får kännedom om de enskilda aktörerna. Detta har vi gjort genom 

att byta ut namn, inte bara på personer, utan också på platser. 

I den mån personerna själva skulle känna igen sig, har vi bemödat 

oss om att skriva på ett icke kränkande sätt och på ett sätt, 

som visar att vi vill ta lärdom (forskningskravet). Vi har valt genuina 

fall, inte förvanskat information (vilket också är ett etiskt

20 | 


övervägande). Däremot har vi utelämnat detaljer, som inte är viktiga 

för det fokus som valts. 

Läsaren kommer ibland att ställa sig frågor som: Hur gick det 

för barnets syskon? Hur såg pappan på det hela? Varför skilde sig 

föräldrarna? För att skydda de involverade personernas identitet 

har vi undvikit information om alla skeenden som inte direkt berör 

själva kärnproblematiken, dvs. de dilemmor eller motsättningar i 

social barnavård som vi har velat belysa i de enskilda fallen. 

Svåra fall som kunskapskälla 

I arbete med utsatta barn finns det många ”oforskningsbara” frågor. 

Det är av etiska skäl omöjligt att utsätta barn för svåra betingelser 

för att studera olika utfall. Vad som är gynnsamt eller 

ogynnsamt för barn blir i någon mening först synligt i svåra lägen 

– i situationer som vi vill undvika att något barn ska behöva uppleva. 

Detta innebär att svåra fall ger en sorts kunskap som annars 

ofta inte finns. Forskaren får något av en ”facit” på gjorda insatser. 

När det gäller vanliga barnavårdsärenden finns det normalt 

sett ingen offentlig dokumentation. Den stora merparten ärenden 

blir dessbättre inte föremål för JO:s granskning eller domslut från 

allmänna rättsinstanser, men tre av våra fall har blivit ingående 

belysta och dokumenterade på detta sätt just genom att något gick 

allvarligt fel. Vårt kunskapsintresse i dessa fall är inte att nagla 

fast enskilda myndighetsrepresentanter för vad som utspelat sig, 

utan att istället försöka analysera samhälleliga rutiner och praktiker 

som kan ha bidragit till det olyckliga förloppet. Sökarljuset är 

då inställt inte bara på socialtjänsten, utan också på mediernas 

granskning av svåra fall och på social politik. 

Det kan verka grymt att på nytt gräva fram svåra fall – vi vet ju 

att det har gått illa åtminstone vid något tillfälle i de enskilda livshistorierna. 

Men vi menar att just detta att vi har facit innebär att 

det – om än med försiktighet – går att dra vissa slutsatser som har 

konsekvenser för arbete med svåra barnavårdsärenden. Dessa slutsatser 

diskuteras dels i de enskilda kapitlen, dels i det avslutande 

kapitlet.

Denna bok har åtskilliga tragiska inslag och läsningen blir bitvis 

tung. Men vår förhoppning är att fallstudierna ska kunna bidra 

till en djupare förståelse för samhälleliga insatser i social barnavård 

och därmed ytterst till att förbättra villkoren för barn som 

hamnar i liknande situationer. Ärenden i social barnavård är ofta 

ytterst komplicerade, eftersom den viktigaste parten – barnet 

självt – inte alltid kan företräda sig själv på ett enkelt eller oproblematiskt 

sätt. Om boken i något enda fall kan leda till klokare 

beslut tror vi att den har fyllt sin mission. 

Referenser 


Andersson, G. & Hollander, G. (1996). Om barns rätt och barnets bästa. 

I G. Andersson, K. Aronsson, S. Hessle, A. Hollander & T. Lundström, 

Barnet i den sociala barnavården. (s. 58–99). Stockholm: Liber. 

Aronsson, K. (1996). Barnintervjun och barnets röst. I G. Andersson, K. 

Aronsson, S. Hessle, A. Hollander & T. Lundström (red.) Barnet i 

den sociala barnavården (s. 100–123). Stockholm: Liber. 

Gallagher, B. Creighton, S. & Gibbons, J. (1995). Ethical Dilemmas in 

Social Research: no easy solutions. British Journal of Social Work, 

25, 295–311. 

Gulleveig, A. B. & Øyen, Ø. (1998). Etik och praktik i forskarens vardag. 

Lund: Studentlitteratur. 

SOU Statens Offentliga Utredningar 1999:4 God sed i forskningen. 

Stockholm: Utbildningsdepartementet. Slutbetänkande av Kommittén 

om forskningsetik. 

Stake, R. & Mabry, L (1998) Ethics in program evaluation, Scandinavian 

Journal of Social Welfare, nr 7, s. 99–109. 

Statens Medicinsk-Etiska Råd (1991) Etik – en introduktion. Stockholm: 

Gotab

2 Berättande och sanning 


Den sociala arbetet – en gråzon 

mellan tal och skrift 

Inom samhällets barnomsorg och andra institutionella verksamheter 

för barn finns det ett anmälningsansvar. Personal som befarar 

att barn far illa har ett ansvar att slå larm (71 § i socialtjänstlagen, 

SoL). I barnavårdsärenden innebär det i de mest typiska fallen att 

barnavårds- eller daghems- eller barnpsykiatripersonal ringer 

socialtjänsten. Alternativt rör det sig om skolpersonal (lärare, 

kurator, psykolog) som tar kontakt. Underlaget för socialtjänstens 

barnavårdsåtgärder utgörs nästan alltid i yttersta hand av samtal: 

samtal mellan föräldrar och socialsekreterare, eller mellan någon 

som slår larm och socialsekreteraren. Dessa samtal baseras i sin tur 

ibland på att barnet har berättat något för en vuxen. Åtskilliga utredningar 

visar att det är svårt att ta kontakt. Daghems- och skolpersonal 

underrapporterar inte helt oväntat antalet misstänkta fall 

(Sundell, 1997). Naturligtvis inkommer ibland också anmälningar 

som visar sig ogrundade. 

I kontakten mellan socialtjänsten och olika anmälare omvandlas 

således ett besök eller samtal till text. Detta innebär oundvikligen 

att åtskilliga nyanser och tveksamheter försvinner. Tonfall, 

garderingar, pauser och andra nyanseringar tvättas bort. 

Om exempelvis tre personer ringer till socialtjänsten med viktig 

information men enbart ett av samtalen registreras får detta 

22

samtal en större tyngd än det annars skulle ha. Kvaliteten på akten 

blir därför aldrig bättre än omdömet hos den som skriver journalen. 

Rapportören står ju både för själva skrivandet och för urvalet 

av information. Utelämnanden, bortglömda bitar, hörfel syns inte 

i akten och den skrivna produkten blir lätt sedd som mer ”objektiv” 

än den är. 

Skriftspråket är nära relaterat till samhällelig dokumentation: 

till domslut, förhörsprotokoll, personakter, journaler. I många 

sammanhang utgör det skriftliga dokumentet ett viktigt underlag 

för samhällets beslutsfattande. Utredningar och andra skriftliga 

akter inom socialtjänsten utformas därför, liksom många andra 

texter, på ett sådant sätt att de ska kunna läsas av personer som 

inte är förtrogna med fallet och på ett sådant sätt att informationen 

ska vara någorlunda självförklarande (den ska inte kräva 

följdfrågor, och eventuella värderingar ska framgå i själva texten, 

inte genom minspel eller betoning). 

Socialtjänsten utgör uppenbart en arena som dels präglas av 

vardagslivets lösa och mjuka kunskapsdefinitioner, dels av lagstiftningens 

krav på explicita skriftliga motiveringar och beslut. Socialtjänstens 

tillsynsansvar är inte bara beläget i en gråzon mellan frivillighet 

och tvång, utan också i en gråzon mellan vardagslivets 

samtal och skriftliga offentliga dokument (vårdnadsutredningar, 

personakter, expertutlåtande). Samtidigt är naturligtvis den skriftliga 

dokumentationen helt oundgänglig och mycket viktig för det 

fortsatta handläggningen av ärendet. Utan kunskap om det initiala 

läget är det svårt att klarlägga själva förloppet. 

Berättelseteori och berättande 

Berättande och sanning | 23 

I detta kapitel diskuteras både teorier om berättelser (narratives) 

och berättande (narration). Traditionellt har forskningen framför 

allt gällt berättelsers beståndsdelar och sammansättning, dvs. själva 

berättelsen som produkt och hur den är uppbyggd. I berättelsegrammatik 

analyserar man exempelvis olika hjälteroller, medan 

teorier om själva berättandet behandlar vem som skapar hjältar 

och hur. Idag börjar det komma fler arbeten kring berättelsers till-

24 | 


komst och deras förankring i sociala praktiker. I social barnavård 

kan båda de etablerade traditionerna vara relevanta, men vi tror 

att det är särskilt viktigt att granska berättelsers tillblivelse. Utifrån 

modernt tänkande inom diskursiv psykologi (Edwards, 1997; 

Potter, 1996) eller i den konversationalytiska och dramaturgiska 

traditionen (Bakhtin, 1984; 1986; Goffman, 1959; 1967) ses berättandet 

som en typ av socialt handlande. Vi uppnår – medvetet 

eller omedvetet – olika syften med våra berättelser och skapar olika 

positioner i relation till motståndare eller andra medaktörer. 

Den som berättar en historia ur sin egen livsbiografi (oavsett 

om det rör sig om alldagliga eller dramatiska skeenden) är i någon 

mening alltid hjälte i sin egen historia (Lynch & Bogen, 1996). 

Detta innebär inte att han eller hon nödvändigtvis uppträder hjältemodigt, 

men på ett mer trivialt plan att historien alltid berättas ur 

det egna perspektivet, utifrån egna kunskaper och egna önskningar, 

egna fördomar och andra begränsningar. Dessa begränsningar 

gäller naturligtvis inte bara de personer vi studerar: klienter, socialsekreterare, 

journalister. Det gäller också oss själva: som forskare 

berikas vi (och begränsas) av våra teoretiska utgångspunkter. 

Likaså påverkas en socialsekreterare i någon mån alltid av att en 

journalanteckning eller utredning alltid också blir något av en 

apologes: fakta noteras troligen mer ingående om de bidrar till att 

framställa ett beslut som klokt och välavvägt. Komplikationer 

kan förtigas, eftersom de kan öppna för kritik. Medvetet eller 

omedvetet skriver vi alla våra egna hjältehistorier. 

Ett belysande exempel på hur hjältar delvis skapas genom 

språkliga praktiker finner vi i historien om Oliver North. Michael 

Lynch och David Bogen (1996) har, utifrån TV-inspelningar av 

den rättsliga prövningen mot överstelöjtnant Oliver North, presenterat 

en mycket detaljerad samtalsanalys av hur han i Iran- 

Contra-affären först framstod som den skyldige för att så småningom 

bli något av en modern hjälte. 

En detaljerad samtalsanalys visar hur North till fullo utnyttjade 

det rättsliga systemet till sin fördel när det gällde att fördröja svar, 

iscensätta ”spontantitet”, vinna tid genom att fråga om, dölja 

större lögner genom att göra vissa avväpnande medgivanden m.m.


Exempelvis visar Lynch och Bogen ur North iscensatte en blåögd 

ärlighet genom stor artighet mot rätten, många ”yessir” (men torftiga 

svar). Boken visar också på hur mikropauser och små nyansskiftningar 

i ordval systematiskt användes på ett strategiskt sätt. I 

rättegångsprocessen medverkade förutom North själv både åklagare, 

försvarsadvokater och amerikanska medier, som alla blev 

medaktörer i vad Lynch och Bogen närmast ser som vad Foucault 

(1987) kallar ett historiskt spektakel (analogt med publika avrättningar 

och annan underhållning för folket). 

Några liknande ingående analyser finns, mig veterligt, inte från 

social barnavård. En besläktad studie är Cicourels (1968) analys 

av några ungdomars öden i mötet med polis, socialtjänst och ungdomsdomstolar 

(juvenile courts) i USA. Cicourel visar hur vägen 

till frisläppande eller omhändertagande delvis kunde förklaras genom 

en serie aktörer som lade ungdomarnas berättelser till rätta. 

Medelklassföräldrar till misstänkta ungdomar mobiliserade exempelvis 

psykologer och läkare, som medverkade till att skapa nya 

brottsberättelser – sjukdomshistorier eller olycksberättelser där 

brottet närmast framstod som en tillfällig olycka. Samtidigt som 

berättelsen ändrade genre förändrades således också skuldbeskrivningen. 

Liknande genreförskjutningar kan vi finna i kap. 7 i denna 

bok där Tommy Lundström visar hur medier först framställer en 

förälder som hjälte i en tragisk historia om myndighetsövergrepp, 

för att i ett senare skede framställa samma person som förövare i 

en indignationsberättelse om myndigheters ineffektivitet. 

Eftersom berättande är en central aktivitet i socialt arbete presenteras 

här nedan några teoretiska modeller för berättande som 

social handling: Bachtins röstteori, berättelsegrammatik och diskursanalys. 

Bachtins teori om röst och flerstämmighet 

Utifrån ett friläggande av röster i berättelser, visar Bachtin (1984; 

1986) på hur berättelsen och själva berättandet är intimt hopkopplat. 

Berättelsen formas delvis av dem som är närvarande. Vi 

lyfter fram olika fenomen beroende på den situation där berät-

26 | 


tandet äger rum. Vårt vetande ses som något som produceras i en 

dialog och som samtidigt återspeglar tidigare dialoger. Bachtins 

credo är att forskaren i varje situation måste försöka avtäcka ekon 

från andra röster och andra intressenter, för att tydligare höra specifika 

röster och inte minst den svagare partens röst, som lätt 

drunknar i bruset från kraftfullare aktörer. I denna bok har vi medvetet 

valt ett barnperspektiv, när vi analyserar berättande i social 

barnavård försöker vi framför allt förstå olika skeenden utifrån 

den svagaste parten, barnet och hans eller hennes intressen. 

Om vi tillämpar Bachtins dialogiska modell på modern empirisk 

forskning visar sig dialogiska fenomen kanske mest drastiskt 

i forskning kring vittnesutsagor. Loftus har i en serie klassiska studier 

visat hur frågans form påverkar skenbart ”objektiva” fenomen 

som hastighetsbedömningar; beroende på om utfrågaren exempelvis 

formulerar en fråga om hur fort två bilar gick när de ”kolliderade” 

eller ”kraschade” kan vittnet ge radikalt olika svar (Loftus 

& Zanni, 1975; Loftus, 1979). Genom sättet att fråga kan intervjuaren 

således ”plantera” mer eller mindre falska minnen. I en 

serie studier har Loftus och hennes medarbetare pekat på hur bedömningar 

påverkas när det gäller hastighet, färger, antalsangivelser 

som gruppstorlek m.m. (för en översikt, se Aronsson, 1991). 

På ett teoretiskt plan har Trankell (1972) resonerat på liknande 

sätt när han har uttalat sig kring utsagegenerationer och hur en 

utsaga alltid måste förstås utifrån det sammanhang där den ursprungligen 

har uppstått. 

En dialogisk modell som Bachtins har konsekvenser för vårt sätt 

att se på kommunikativa praktiker: exempelvis bör journal- och 

rapportskrivare inom både polis och socialtjänst i största möjliga 

mån försöka rekonstruera inte bara vad någon har svarat, utan 

också själva frågan, eftersom frågans form delvis ”formar” svaret. 

Lite förenklat skulle man kunna säga att Bachtin förespråkar 

vad historiker skulle kalla ett källkritiskt perspektiv: att ingående 

granska egenintressen hos olika aktörer och lokalt ”historiska” 

sammanhang. Vad har sagts utifrån vilka egenintressen? För vem 

talar olika aktörer? Enbart för sig själv eller också för någon annan 

part? Och till vem talar man?

Om något går fel i ett barnavårdsärende måste vi ibland för att 

kunna göra något åt problemet kunna gå tillbaka och rekonstruera 

förloppet: Vem initierade placeringen? Vem formulerade problemet? 

Vilka hördes? Vilka hördes inte (och varför)? 

Berättelsegrammatik 


Det finns idag ett antal teorier kring berättelsers uppbyggnad och 

struktur. Många forskare med inriktning mot berättelseteori är influerade 

av rysk berättelsegrammatik. Föregångsmannen framför 

andra, Vladimir Propp (1968; orig. 1928), utgick i sin grammatik 

från en detaljerad analys av den ryska folksagans morfologi, dvs. 

formsystem. Han har bland annat pekat på hur den prototypiska 

berättelsen har ett visst antal standardroller: exempelvis skurken, 

hjälten och den falske hjälten. Han har också i 31 punkter angivit 

hur den prototypiska sagan har en relativt förutsägbar fasindelning, 

exempelvis: 

fas 20: hjälten återvänder 

fas 21: hjälten jagas 

fas 22: hjälten räddas 

fas 23: den icke-igenkände hjälten återvänder hem eller 

till ett annat land 

fas 24: en falsk hjälte presenterar ogrundade krav 

fas 25: hjälten får en svår uppgift 

fas 26: uppgiften löses 

fas 27: hjälten känns igen 

fas 28: den falske hjälten eller skurken avslöjas 

Vi kan uppenbart tillämpa Propps schema på moderna företeelser. 

Utifrån Lynch och Bogens analys av Iran-Contra rättegången blev 

Oliver North för den breda allmänheten den äkte hjälten, allas 

”Ollie”, medan åklagaren framstod som den falske hjälten som 

ställde petiga och besvärliga frågor till den äkte hjälten som artigt 

svarade även om han ibland hade några minnesluckor. 

Inom socialt arbete har Hydén (1995) pekat på hur hjälterollerna 

i barnavårdsutredningar delvis formas utifrån det grekiska

28 | 


ödesdramat. Den skriftliga rapporteringen organiseras kring olika 

handlingar och deras (ödesdigra) effekter, medan huvudpersonernas 

egna tankar och reflektioner helt eller delvis försvinner (se 

också Lundström, 1993). 

På ett mer allmänt plan kan vi också kommentera hjälteanalysen 

utifrån Johan Asplunds resonemang kring figur och bakgrund 

i hans diskussion om kunskapens grundvalar (Asplund, 1970). 

Asplund menar med gestaltspykologiska resonemang att vi tenderar 

att se något som en gestalt mot en kontrasterande bakgrund. 

I denna bok kan vi i fallen med tvillingmamman och Elin (kap. 5 

respektive 7) se hur seendet formas utifrån ett sådant kontrastseende. 

När vi betraktar en hjältegestalt faller andra bitar på plats 

och tolkas mot en specifik bakgrund: varje gestalt insorteras antingen 

som vän (hjälte) eller fiende (skurk). 

Diskursanalys 

I flera kapitel i denna bok kommer vi att på olika sätt problematisera 

diskurs i vid bemärkelse: samtal, dokument, utredningar. I 

diskursanalytisk forskning ses social identitet inte som något helt 

fixt eller givet, utan relateras till praktiker. Och framför allt är 

identitet relaterat till språkligt handlande, dvs. till språkbruk och 

till språkliga verksamheter. Flertalet moderna teoribildningar kring 

diskurs har påverkats direkt eller indirekt av så kallad talaktsteori, 

där man betonar hur språkligt agerande har viktiga direkta 

eller indirekta handlingskomponenter (Searle, 1969). Genom vad 

vi säger – och inte säger – definierar vi våra positioner i olika viktiga 

frågor. 

Diskursiv psykologi 

Inom diskursiv psykologi ses identiteten som ett sätt att förhålla 

sig till diskurser (Edwards & Potter, 1992). Den personliga identiteten 

formas av diskurser, men den bidrar också till att forma 

dessa. Teorier kring diskurs och identitet har framför allt formulerats 

av brittiska forskare (Edwards & Potter, 1992; Billig, 1992; 

Gergen & Gergen, 1988; Harré & Gillett, 1994; Shotter, 1993).

En falang inom brittisk diskursiv tradition har främst tagit fasta 

på vardagslivets retorik (Billig, 1991); hur det ständigt finns ett 

glapp mellan vad vi säger och vad vi menar. Och hur vi ofta kan 

välja att strategiskt lyfta fram vissa åsikter på bekostnad av andra. 

Inom den retoriska traditionen ses tänkandet som i grunden argumentativt, 

vi vidareutvecklar vårt tänkande genom inre eller yttre 

debatter. Vidare försöker vi övertyga andra genom en användning 

av retoriska strategier: bildspråk med retorisk kraft – strategier 

som är kända ända sedan antiken. När Oliver North talade om 

”the good, the bad and the ugly” (ovan) utnyttjade han exempelvis 

en av retorikens urminnes strategier, den tre-ledade argumentationen. 

En av grundfrågorna inom den diskursiva traditionen handlar 

om ”verklighet” och ”icke-verklighet”, om ”sanning” och ”ickesanning”, 

och hur gränsdragningen ofta äger rum i språkligt samspel 

(Potter, 1996), dvs. i vardagliga samtal eller i utformandet av 

relativt alldagliga dokument. Utifrån olika egenintressen (stakes) 

försöker vi genomföra olika typer av diskussioner på ett sådant 

sätt att vi tonar ned våra egenintressen på bekostnad av allmänt 

accepterade intressen. Potter (1996) visar exempelvis hur maktens 

företrädare ibland tillgriper externaliseringtrick (externalizing devices) 

som ett sätt att objektifiera kunskap. Något som presenteras 

i en tabell, grafisk figur eller med ett fackbegrepp verkar exempelvis 

mer ”objektivt” än något som bara presenteras som en åsikt 

eller ett påstående – oavsett om faktaunderlaget kanske är detsamma. 

Uppenbart kan den skriftspråkliga formen i sig ibland 

fungera som ett slags externaliseringstrick. Det som är nedskrivet 

– exempelvis i en journalhandling – verkar mer objektivt än det 

som bara sägs (även om källan är densamma). Det är inte osannolikt 

att detta har spelat viss roll i några av de fall i denna bok som 

delvis är baserade på journalmaterial (kap. 3–5). 

Kritisk diskursanalys 


I kontrast till den diskursiva psykologins fokusering på mikroanalys 

och lokala fenomen finner vi en betoning av samhällskritik 

och makroanalys inom så kallad kritisk diskursteori (critical dis-

30 | 


course analysis, CDA). Denna samhällskritik kan exempelvis innebära: 

en kritik av medier (Fowler, 1991), en feministisk kritik 

(se t.ex. Haraway, 1988; West, 1984), en radikal kritik av rasism 

(Van Dijk, 1987) eller en klassanalys (Fairclough, 1992). 

I sin analys av diskurs och makt anknyter Fairclough (1992) till 

Foucault. Massmediatexter och samhällelig verksamhet diskuteras 

utifrån resonemang om överordning, underordning, dominans eller 

utifrån en kritiskt friläggande analys av moderna myter. Tommy 

Lundström (kap. 7 i denna bok) anknyter till denna tradition i sin 

analys av fallet Elin. 

När det gäller teoribildning kring språk och makt har Foucault 

infört flera grundläggande begrepp. Han pekar bland annat på 

vikten av positionering, dvs. hur någon i en diskurs är placerad i 

en bestämd roll. Hos Foucault finns det ett medvetet kritiskt perspektiv. 

Resonemang om diskurs är bland annat relaterade till 

hans historiskt kritiska analys av framväxten av psykiatri och 

övervakning (Foucault, 1973). Disciplinering inom rättsväsende 

och sjukvård antar hos Foucault tre viktiga former: övervakning, 

normalisering och sortering. 

Inom Foucault-traditionen har bland andra Armstrong (1983) 

diskuterat modern psykiatri utifrån en analys av social övervakning. 

Armstrongs tes är att modern samhällskontroll är mindre 

brutal än förr, men att den samtidigt är mer total. Individen observeras 

av personal på alla nivåer i sjukhushierarkin. Inget kan 

därmed undgå det medicinska övervakningssystemet, den ”medicinska 

blicken”. Inom ramen för samhällets stödinsatser för barn 

möter familjen i sjukvården också en subtil men vittförgrenad 

kontrollapparat (Davis, 1982). Inom svensk forskning har Olin 

Lauritzén (1990), delvis inom denna tradition, analyserat enskilda 

familjers möten med BVC och pekat på hur avvägningen mellan 

stöd och kontroll utgör en delikat balansakt inom mödra- och 

barnavårdsverksamhet. Många klienter uppfattar samhällets stöd 

som något obligatoriskt, som en kontroll snarare än en stödinsats, 

medan barnmorskan och annan personal inom hälsovården normalt 

främst ser sin verksamhet som ett stödarbete. 

Resonemang om stöd, kontroll, kunskapsintressen och posi-

tioneringar handlar ytterst om olika sätt att berätta något. Flera 

tongivande teorier om diskurs lyfter dessutom explicit fram vad vi 

skulle kunna kalla ett dramaturgiskt perspektiv, särskilt Bachtins 

teoretiserande om röster. 

Sanning och sanningsskapande 

I socialt arbete händer det att man ställer en fråga kring vem som 

”äger ärendet”. Liknande frågor kan ställas kring vem som ”äger 

sanningen”. En analys av historiska spektakel i Foucaults anda 

handlar bland annat om sanningsregimer, hur myndigheterna kan 

iscensätta komplexa maskinerier för att locka fram sanningen. Vi 

tror inte det finns någon enkelt sanningsregim som kan beskriva 

social barnavård. Däremot kan det vara viktigt att granska olika 

aktörers roll när det gäller berättelsers – och sanningars – tillkomst 

i socialt samspel. 

Ärenden i social barnavård innebär ofta att hårt polariserade berättelser 

måste vägas mot varandra: i vårdnadsfrågor måste exempelvis 

en pappas hjältesaga ställas mot mammans hjältesaga, eller 

den biologiska förälderns mot fosterförälderns (se exempelvis 

kap. 3 och 4 i denna bok!). Det är viktigt att inse att det här vanligtvis 

inte handlar om sanning eller lögn utifrån bedrägliga avsikter. 

Snarare handlar det om vad Spence (1982) kallat narrativ 

sanning. Hjälteberättelsen är sann ur berättarens perspektiv, även 

om den inte rymmer vad Spence kallar den historiska sanningen. 

Mellan Skylla och Charybdis: från naiv positivism 

till cynisk värdenihilism eller totalrelativism 


I de fem analyserna av sociala haverier är det inte vår primära avsikt 

att komma åt den historiska sanningen. Däremot är vi intresserade 

av vilka sanningsanspråk olika aktörer själva har och hur 

dessa narrativa sanningar blir mottagna. Men vi avsvär oss inte 

helt ett intresse för historisk sanning. Denna typ av sanning är relaterad 

till vad som inom filosofi kallas korrespondensnormer, dvs. 

samband med yttre fakta, medan koherensnormer är relaterade 

till logisk konsistens och sammanhang (Kvale, 1996). I tidigare

32 | 


debatt kring kvalitativ forskning har ibland logiska mönster lyfts 

fram helt på bekostnad av yttre fakta. Men Geertz (1973) betonar 

i sin diskussion av djup deskription (thick description) att också 

den paranoides världsbild präglas av logiska sammanhang. Vad vi 

behöver, menar Geertz, är teoretiskt färgade genomlysningar av 

verkligheten som öppnar mot nya sätt att se på socialt liv. Hans 

resonemang kan ses som ett tidigt inlägg när det gäller social konstruktivism; 

han pekar på att en berättelse inte enbart kan hyllas 

för att den hänger samman. Den måste också säga något väsentligt 

om en empirisk verklighet. Dessutom måste den innehålla något 

som lyfter den ovanför en ytligt deskriptiv nivå. 

Wittgenstein (1958) har varit en banbrytare när det gäller att 

betona vikten av alla de språkspel människor sysslar med i vardagslivet. 

Han betonar att språket alltid måste förstås kontextuellt, 

dvs. i relation till en viss situation. Samtidigt förespråkar han 

ingen total relativism. Fredriksson (1994) visar övertygande hur 

Wittgensteins kunskapsprojekt framför allt har varit att lyfta bort 

de ridåer som annars skulle kunna skymma verkliga förhållanden 

– att uppnå sannare beskrivningar (inte absoluta sanningar). 

Wittgenstein menar således att det ibland är möjligt att frilägga 

”grader av sanning”. 

En debatt om ”sanning” kan lämpligen relateras till social 

konstruktivism. Många forskare hävdar, liksom denna boks författare, 

att ”sociala fakta” i någon utsträckning alltid utgör sociala 

konstruktioner (när det gäller social barnavård, se exempelvis 

Egelund, 1997!). Ian Hacking (1991; 1995) har övertygande visat 

att vad som är ett barnavårdsfall har sett mycket olika ut under 

olika perioder under 1900-talet. I början av seklet talade man om 

barnoffer (victims) och barnaräddare, medan många inom den sociala 

sektorn diskuterade ungdomskriminalitet kring seklets mitt. 

Vid 1960-talets början fick barnmisshandel (battered child syndrome) 

stor genomslagskraft, medan sexuella övergrepp har präglat 

den offentliga diskussionen under de senaste två decennierna. 

Samtliga typer av barnavårdsärenden har uppenbart en mycket 

längre historia, men olika forskare har lyft fram olika barnavårdsärenden 

under olika perioder. Hacking menar emellertid inte att


det enskilda barnavårdsärendet primärt utgör en social konstruktion, 

bara att det också bör förstås och tolkas utifrån en viss tidsanda. 

Han menar dessutom att det i någon mening är trivialt att 

tala om sociala konstruktioner om man inte också kan visa vilka 

aktörer som medverkar, på vilket sätt och under vilka perioder. 

Det intressanta är att peka på stegvisa övergångar och tidstypiska 

fenomen, inte att enbart hävda att det vid diagnos och behandling 

finns ideologiska eller kulturella inslag. Social konstruktivism i 

denna senare bemärkelse är, menar Hacking (1995), något ganska 

trivialt (en utgångspunkt snarare än ett forskningsfynd!). 

Inom social forskning finner vi att den diskursiva psykologin, 

liksom Hackings position, innebär ett avståndstagande från en 

naiv positivism där empiriska fynd accepteras utan någon som 

helst analys av dialogiskt sammanhang eller social kontext. I andra 

ytterändan finns det forskare som ser kunskap som något fullständigt 

relativt (se fig. 1). Baudrillard (1996) har exempelvis 

utmanat många av sina samtida kolleger genom att hävda att 

Gulf-kriget primärt var en social konstruktion. Hans position representerar 

en ytterpunkt av totalrelativism, som kontrasterar 

kraftigt mot den naiva positivismen. 

Naiv Cynisk 

positivism total relativism 

eller värdenihilism 

Figur 1. Mellan Skylla och Charybdis (mellan två onda ting) 

När det gäller social konstruktivism kan man idag således se något 

av ett kontinuum där en naiv tro på objektivitet representerar ena 

ytterändan och vetenskaplig nihilism andra extremen. Någonstans 

mellan dessa två ytterpoler vill vi försöka navigera oss fram när vi 

försöker förstå de fem enskilda livsberättelserna i denna bok.

34 | 


Referenser 

Armstrong, D. (1983). Political anatomy of the body. Medical knowledge 

in Britain in the twentieth century. Cambridge: Cambridge University 

Press. 

Aronsson, K. (1991). Social interaction and the recycling of legal evidence. 

I N. Coupland, J. Wiemann, & H. Giles (Red.), ”Miscommunication” 

and problematic talk. (s. 215–243). Newbury Park: Sage. 

Asplund, J. (1970). Om undran inför samhället. Uppsala: Argos. 

Bakhtin, M. (1984). Problems of Dostoevsky’s poetics. Manchester: 

Manchester University Press. 

Bakhtin, M. (1986). Speech genres and other late essays. Austin: University 

of Texas Press. 

Baudrillard, J. (1996). La guerre du Gulfe n’a pas eu lieu. Paris: Galilée. 

Billig, M. (1991). Ideologies and beliefs. London: Sage 

Cicourel, A. (1968). The social organization of juvenile justice. New 

York: John Wiley. 

Davis, A. (1982). Children in clinics. A sociological analysis of medical 

work with children. London: Tavistock Publications 

van Dijk, T. (1987). Communicating racism. Ethnic prejudice in thought 

and talk. Newbury Park Sage. 

Edwards, D. (1997). Discourse and cognition. London: Sage 

Edwards, D. & Potter, J. (1992). Discursive psychology. London: Sage. 

Egelund, T. (1997). Beskyttelse af barndommmen. Sosialforvaltningers 

risikovurdering og indgreb. Köpenhamn: Hans Retzels Forlag. 

Fairclough, N. (1992). Discourse and social change. Cambridge: Polity 

Press. 

Foucault, M. (1973). Madness & civilization. A history of insanity in the 

age of reason. New York: Vintage Books. 

Foucault, M. (1973). The birth of the clinic. An archeology of medical 

perception. New York: Pantheon Books. 

Foucault, M. (1987). Övervakning och straff. Fängelsets födelse. Lund: 

Arkiv Förlag. 

Fowler, R. (1991). Language in the news. Discourse and ideology in the 

press. London: Routledge & Kegan Paul. 

Fredriksson, G. (1994). Wittgenstein. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 

Geertz, C. (1973). The interpretation of cultures. New York: Basic Books. 

Gergen, M. M. & Gergen, K.J. (1988). Narrative and self as relationship. 

I L. Berkowitz (Red.), Advances in experimental social psychology. 

New York: Academic Press. 

Goffman, E. (1959). The presentation of self in everyday life. Harmonsworth: 

Penguin Books.


Goffman, E. (1967). Interaction ritual. Essays on face to face behavior. 

New York: Garden City. 

Goody, J. (1977). The domestication of the savage mind. Cambridge: 

Cambridge University Press. 

Hacking, I. (1991). The making and molding of child abuse. Critical Inquiry, 

17, 253–288. 

Hacking, I. (1995). Rewriting the soul. Multiple personality and the 

sciences of memory. Princeton: Princeton University Press. 

Haraway, D. (1988). Situated knowledges. The science question in feminism 

and the privilege of partial perspective. Feminist Studies, 14 (3), 

575–599. 

Harré, R. & Gillett, G. (1994). The discursive mind. London: Sage 

Hydén, L-C. (1995). Det sociala misslyckandet som berättelse. Socialvetenskaplig 

Tidskrift, 194–208. 

Kvale, S. (1996). InterViews. An introduction to qualitative research 

interviewing. Thousand Oaks, Ca: Sage. 

Loftus, E. (1979). Eyewitness testimony. Cambridge, Mass.: Harvard 

University Press. 

Loftus, E. & Zanni, G. (1975). Eyewitness testimony. The influence of the 

wording of a question. Bulletin of the Psychonomic Society, 5, 86–88. 

Lundström, T. (1993). Tvångsomhändertagande av barn. En studie av 

lagarna, professionerna och praktiken. Stockholm: Socialhögskolan. 

Lynch, M. & Bogen, D. (1996). The spectacle of history. Speech, text, and 

memory in the Iran-contra hearings. Durham: Duke University Press. 

Olin Lauritzen, S. (1990). Hälsovård som rutin eller relation. Svensk 

mödra- och barnhälsovård möter invandrarfamiljer. Stockholm: Pedagogiska 

Institutionen (doktorsavhandling). 

Potter, J. (1996). Representing reality. London: Sage 

Propp, V. J. (1968, orig. 1928). Morphology of the folktale. Austin, Texas: 

Texas University Press. 

Searle, J. R. (1969). Speech acts. An essay in the philosophy of language. 

Cambridge: Cambridge University Press. 

Shotter, J. (1993). Conversational realities. Constructing life through 

language. London: Sage. 

Spence, D. (1982). Narrative truth and historical truth. Meaning and 

interpretation in psychoanalysis. New York: Norton 

Sundell, K. (1997). Child-care personel. Failure to report child maltreatment 

– some Swedish evidence. Child Abuse and Neglect, 21, 93–105. 

Trankell, A. (1972). Reliability of evidence. Stockholm: Beckmans. 

West, C. (1984). Routine complications. Troubles with talk between 

doctors and patients. Bloomington: Indiana University Press. 

Wittgenstein, L. (1958). Philosophical investigations. Oxford: Blackwell.

3 ”Jag försöker gå framåt men 

vinden drar mig bakåt ” – 

en barndom utan kontinuitet 


Det finns en grupp barn, som jag följt regelbundet sedan de var 

små och placerades på barnhem. De kom från hem med svåra 

sociala missförhållanden, vanligen kopplade till mammans eller 

båda föräldrarnas missbruk av alkohol och narkotika. Genom intervjuer 

med olika parter, deltagande observationer och skattningsscheman 

av olika slag samt genom utredningar, sociala akter 

och journaler vet jag en hel del om barnen och deras familjer. Jag 

lärde känna barnen under barnhemsvistelsen och har sedan följt 

upp dem tre och nio månader efter barnhemsvistelsen samt efter 

fem, tio och femton år (Andersson, 1984, 1988, 1990, 1995, 

1999a) 1 . Inför bearbetningen av de senaste intervjuerna med barnen, 

nu 15–20 år gamla, funderar jag ofta över varför det blev 

som det blev. En del livshistorier kan vi glädja oss åt, därför att det 

gått bra för barnen. För andra barn kan vi spåra skyddande faktorer, 

som gör att de har det – efter omständigheterna – hyggligt. 

För några av barnen i undersökningsgruppen har det gått sämre. 

Tobbe är en av dem som kännetecknas av asocialt beteende, kriminalitet, 

narkotikamissbruk och upprepade intagningar på ungdomsinstitutioner. 

Han är ett av de barn, som trots många myndighetsbeslut 

utifrån ”barnets bästa” och omfattande samhällsinsatser 

1. De uppföljande studierna har kunnat genomföras tack vare medel från Allmänna 

Barnhuset. 

36

”Jag försöker gå framåt ...” | 37 

– både för att stödja familjen och skydda barnen – inte fick en bra 

barndom. Vad gjorde vi för fel och vad fortsätter vi – inom socialt 

arbete – att göra för fel, när det blir så här? Låt oss reflektera över 

detta. 

Samhället tog över vården av Tobbe direkt vid förlossningen. 

Socialtjänsten övervakade hans uppväxt, även under de perioder 

han bodde hemma. Barnpsykiatrisk klinik, familjehem, barn- och 

ungdomsinstitutioner fanns också till hands och man kan inte 

säga att ekonomisk sparsamhet präglade den samhällsvård, som 

skulle kompensera honom för familjens brister. Ändå är han idag 

olycklig, kriminell och beroende av droger. När han står i begrepp 

att lämna barndomen bakom sig är han på en låst avdelning på ett 

”särskilt ungdomshem” (§ 12-hem). ”De ställen jag har varit på 

nu sist ska säga till socialen att nu får de sluta vårda mig”, säger 

han kort före sin 18-årsdag. Det betyder att i fortsättningen blir 

det kriminalvård, socialtjänsten har gjort sitt. Hur kunde det bli 

så fel när så många så länge hade barnets bästa för ögonen? 

I retrospektiva studier går man tillbaka och letar i efterhand efter 

– eller konstruerar – förklaringar till varför det blev som det 

blev. I denna prospektiva studie var vi med från början, träffade 

barnet och hörde vad mamman, barnhemspersonalen, socialsekreterarna 

och fosterföräldrarna sade då – innan de hade facit i 

hand. Den livssituation Tobbe beskriver kort före 18-årsdagen bör 

ge anledning till granskning av en social ”haverikommission”. Att 

Tobbe inte är ensam om att trots eller på grund av socialtjänstens 

insatser ha en bedrövlig livssituation gör det bara ännu mer angeläget 

att se tillbaka och reflektera över varför det blev som det blev. 

Förhoppningsvis kan Tobbes exempel ge utgångspunkt för diskussioner 

inom utbildningar och sociala verksamheter och därmed 

bidra till att vi fortsättningsvis bättre bistår andra ”Tobbar” 

i utsatta positioner. 

En del misstag kan inte undvikas i socialt barnavårdsarbete. Eileen 

Munro (1996) har skrivit en artikel med titeln ”Avoidable and 

unavoidable misstakes in child protection work”, där hon (efter 

granskning av fall där barn dött av misshandel) fann att socialarbetare 

inte alltid (men i drygt hälften av fallen) kunde kritiseras för

38 | 


att det gått illa. En del misstag är oundvikliga på grund av arbetets 

komplexitet och otillräcklig kunskap. Andra misstag kan rättas till 

genom att socialarbetaren intar en kritisk hållning till sina bedömningar 

och förmår ompröva sina beslut, när ny information 

eller ny kunskap tillkommer. Det största problemet är motståndet 

mot att ändra uppfattning och socialarbetares förutfattade mening 

(biassed attitude) i förhållande till ny kunskap, menar författaren. 

(Jämför Sunesson, 1990, beträffande ”svårföränderligheten och 

kunskapsimmuniteten” inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg.) 

Ibland krävs snabba beslut och omedelbar handling, och 

det värsta är inte att det kan bli fel utan att arbetsvillkoren försvårar 

reflektion och ”tid att tänka efter”. Att göra misstag kan mycket 

väl ingå i god praktik, om det samtidigt innebär en vilja att vara 

självkritisk och ändra sin uppfattning, menar Munro. Hur var det 

i Tobbes fall, om vi följer Tobbe och socialtjänstens insatser genom 

åren? Vilka misstag hade kunnat undvikas? I vilka avseenden har 

vi anledning att vara självkritiska? 

Tobbe som 18-åring 

När man fyller 18 år är man inte längre barn, vilket betyder att 

Tobbe ett par månader efter intervjun lämnar barndomen bakom 

sig. Han har varit en tid på det ungdomshem, där min medarbetare 

intervjuar honom, men han har erfarenheter från tre andra ”särskilda 

ungdomshem” (§ 12-hem). 

Vad vill du säga om din barndom? 

– Ja, den är rent åt helvete (Vad tänker du då på?) Jo, den 

har varit för djävlig. Jag visste inte när jag var liten att den 

var för djävlig, det tyckte jag inte heller, men idag förstår jag 

att den har varit det. (Vad har varit för djävligt?) Det är min 

mamma, som har knarkat som fan. (Tänker du att det är 

därför som du knarkar?) Ja, mamma ledde mig in på den 

vägen, som delvis gjorde att jag började på den banan, så 

hjälpte socialen ganska mycket till att jag blev som jag blev, 

tycker jag också, och delvis jag själv också.


Vad vill du säga om dig själv idag? 

– Jag går upp på morgonen och går och lägger mig på kvällen. 

(Vad händer där emellan?) Ingenting. (Vad gör ni här?) 

Röker cigaretter och spelar pingis och kollar på TV. (Ges 

det möjlighet till samtal med personalen?) Jo, det är den 

bästa personal jag nånsin har träffat. Dom håller inte på att 

fjanta sig som alla andra gör. Det där med vård, det är bara 

skitsnack, det där med behandling är bara skitsnack. Dom 

(här) sätter klara gränser. (?) Det är inte så många regler 

men dom regler dom har håller dom hårt på. (Vad är det för 

regler?) Gå upp, bädda sängen, lägga sig kl. 23. (Vad händer 

om du inte gör det?) Skiter man i det ett par dagar hamnar 

man på isoleringen. (Har du suttit där?) Ja, sammanlagt 

en vecka under min tid här. 

Det ingick i intervjun en rad frågor om bekymmer av olika slag. 

Tobbe kunde inte komma på något han klarat bra genom åren, det 

mesta hade han klarat dåligt. Från han var liten minns han ”att 

man fick klara sig själv, man fick uppfostra sig själv”. Nervös är 

han ibland ”när det är dags att byta ställen, mot slutet”. På tal om 

mobbning minns han särskilt sin första ungdomsinstitution, där 

han var yngst av alla, bara tolv år ”hade inget att säga till om”. Jo, 

slagits har han gjort mycket och stulit likaså, men att han ”sitter 

här” beror mest på att ”det är ju ingen annan som klarar av mig”. 

Vad gäller narkotika har han testat det mesta, ”men jag fastnade för 

amfetamin”. Ganska många gånger har han blivit tagen av polisen 

och han har blivit åtalad, men det har bara blivit rättegång två 

gånger och då blev påföljden att ”socialen tog hand om mig”. Frågor 

om fritid, intressen, vänner ställdes mot slutet av intervjun för 

att, som vi trodde, avleda samtalet till mindre känslomässigt laddade 

ämnen. Men att sitta på institution ”är fritid hela tiden” och 

med vänner är det ”mörkt”. På frågan om han känner sig ensam: 

– Jag känner mig undanskuffad. Jag försöker gå framåt men 

vinden drar mig bakåt. (Vem är vinden?) Socialen och jag 

själv. (Du känner dig undanskuffad?) Ja, jag får ju inte höra 

till någonting. Jag vill också vara någonstans.

40 | 


En barndomsuppföljning 

Vi ska nu gå bakåt i tiden och få glimtar ur Tobbes liv utifrån de 

studier som gjorts tidigare. Ett par månader före sin tvåårsdag placerades 

han på barnhem och då intervjuade jag hans mamma om 

tiden från graviditetsbeskedet till barnhemsplaceringen. Under det 

år Tobbe bodde på barnhemmet lärde jag själv känna honom. Ett 

par månader före sin treårsdag placerades han i familjehem och 

där besökte jag honom efter tre och nio månader. Vid tiden för nästa 

uppföljning, fem år efter barnhemsvistelsen, visade det sig att 

Tobbe, efter två år i familjehemmet, hade bott hemma hos sin 

mamma i två år och sedan, efter några månader på barnhem, åter 

placerats i sitt tidigare familjehem. Jag besökte honom där och intervjuade 

liksom tidigare både hans mamma och fostermamma 

och skaffade information från socialsekreterare. 

Vid de två senaste uppföljningarna, tio och femton år efter den 

ursprungliga barnhemsvistelsen, har en medarbetare till mig gjort 

samtliga intervjuer. Vid tioårs-uppföljningen intervjuades både 

Tobbe och hans mamma i hemmet. Tobbe hade då både hunnit 

omplaceras från sitt tidigare familjehem till nytt familjehem, flyttat 

hem enligt LVU (tvångsparagraf) och varit en kortare tid på ungdomsinstitution. 

Femtonårs-uppföljningen omfattade bara barnen, 

inte omgivande vuxna personer, och Tobbe intervjuades på ett 

”särskilt ungdomshem” (§ 12-hem). För att underlätta för läsaren 

följer här en översikt över Tobbes boende och socialtjänstens ingripanden 

under barndomen, uppdelad på åldersperioder, som 

sedan får var sina avsnitt i den följande texten. 

0–3 år Omhändertagen för utredning som nyfödd (en månad 

på barnklinik), därefter hemma hos mamma tills 

han placerades på barnhem ett par månader före sin 

tvåårsdag. Bodde på barnhemmet i ett år, placerades i 

familjehem A ett par månader före sin treårsdag. 

3–7 år Bodde i familjehem A i två år, återvände hem strax 

före sin femårsdag (till att börja med LVU i hemmet),

odde hemma i två år och placerades åter på barnhem 

några månader före sin sjuårsdag, stannade på 

barnhem i tre månader. 

7–12 år Som sjuåring åter till familjehem A, där han bodde i 

tre år. Kort före sin tioårsdag omplacerades han till 

familjehem B, där han bodde i knappt ett år innan 

han kom hem (till att börja med LVU i hemmet). 

Under de två år han bodde hemma var han två kortare 

perioder på särskilt ungdomshem A (inklusive 

utredningsperioder) samt påbörjade placering på särskilt 

ungdomshem B. 

13–17 år Inskriven på särskilt ungdomshem B i nästan tre år, 

varvat med talrika rymningar. Omplacering till särskilt 

ungdomshem C strax innan han fyllde femton 

år, inskriven där i två år, varvat med talrika rymningar. 

Omplacering till särskilt ungdomshem D. Har ej 

fyllt 18 år vid tiden för senaste intervjun, förväntar 

sig att socialtjänsten lämnar över ansvaret till kriminalvården. 

Tobbes första tre år 

Intervju med Tobbes mamma 


Några månader före sin tvåårsdag placerades Tobbe på barnhem 

och jag intervjuade hans mamma Tora om hans start i livet, alltifrån 

graviditetsbeskedet. Utdrag ur intervjun: 

Graviditetsbeskedet? 

– Ja, det var tragiskt. Jag blev först mycket ledsen, sen tog 

jag mig en funderare, kom fram till att jag inte ville ha honom 

och beställde tid för abort ... Jag skulle vara där en 

måndagsmorgon kl. 8 och skulle klä av mig men ångrade

42 | 


mig mitt i alltihopa ... sa till sköterskan att jag inte pallade 

med det ... Sen ringde jag min mamma ... hon blev först lite 

arg och sen lite ledsen, tyckte jag skulle göra det för dom 

andra barnens skull. (Tobbes pappa?) Ja, vi hade kanske 

vad man kallar sällskap, men det var inget allvarligare från 

min sida ... han bodde hos mig ... jag höll ju på att knarka 

... (?) Jag berättade för honom när jag lämnat in provet på 

apoteket ... han tyckte absolut inte abort, men jag gjorde 

vad jag kände ... jag knarkade ganska vilt. 

Graviditeten? 

– Jag knarkade, det var ingen som lade sig i det då. Den tiden 

tänkte jag inte alls på barnet som skulle komma. (?) Ja, jag 

sålde knark ... Jag och Tobbes pappa var inte tillsammans, 

han satt på anstalt nästan hela graviditeten, till Tobbe var 

tre månader. (Din mamma?) Mor och jag gled väl ifrån varandra 

den tiden som jag höll på att knarka, jag tog inte kontakt 

med henne. 

Förlossningen? 

– Socialen ringde just den dan, så jag sa att jag fått värkar. 

Sen kontaktade dom väl KK. Jag blev faktiskt väldigt illa 

bemött, när jag kom till sjukhuset. Det var en mycket otrevlig 

barnmorska ... dom visste ju vad jag var för en ... Jag födde 

Tobbe normalt men fick inte ha honom på min mage, 

som man brukar få. Jag såg honom inte, dom sa han var 

hemskt undernärd ... tror inte jag fick reda på det förrän en 

och en halv timma efter förlossningen att dom flyttat honom 

till barnkliniken i kuvös. Jag fick se honom ett och ett 

halvt dygn efter han var född. 

Nyföddhetsperioden? 

– Tobbe var på barnkliniken de första tre–fyra veckorna 

(medan social utredning pågick), jag var hos honom varje 

dag en stund, skötte honom ett mål varje dag ... Jag kände 

inte riktigt den där varma moderskänslan, jag vet inte om

jag gör det än. Det var nog efter den grejen, att dom så burdust 

sa till mig på förlossningsbordet att han skulle bli omhändertagen 

(socialsekreteraren kom dit och sa det en och 

en halv timma efter förlossningen och sen var Tobbe på 

barnkliniken under en utredningstid). När jag fick hem honom 

hade jag hemvårdarinna halva dagen, hon var där som 

en kontroll, skulle se att jag skötte barnen ordentligt. Så jag 

fick inte den där fina känslan för Tobbe då heller. 

Tobbes första år? 

– Allt hade ordnat sig fint när jag fick hem barnen (Tobbe 

från barnkliniken och de andra barnen från barnhemmet) ... 

då i början var jag helt knarkfri. Sen började jag få återfall, 

dom återfall som ledde fram till det här omhändertagandet. 

(Ditt förhållande till Tobbe?) Jag vet inte, jag har så många 

blandade känslor för Tobbe, först skulle jag inte alls ha honom, 

sen tyckte jag det var för hans skull som dom andra 

blev omhändertagna ... försökte ösa över skulden på honom 

tror jag, istället för att ta det på mig själv. (Ditt förhållande 

till Tobbes pappa?) Han var på permission (från fängelset) 

några gånger, vi skulle försöka igen ihop. Det gick åt skogen. 

– (Tobbe?) Han är inte kramig och så, mer självständig, han 

sysselsatte sig fint hela tiden hemma, var hemskt snäll. Man 

kunde sätta honom i sängen och han lekte där hela dagen 

om det var så. Han var sen med att gå, lärde sig först gå på 

dagis, när han var 13–14 månader. Innan var han mer passiv, 

han var väl för fet för att röra sig ... har alltid haft god aptit, 

han ökade för mycket i vikt ... Jag minns inte så mycket av 

det där första året. 

Socialakt och observationer på barnhemmet 


Socialakten och intervju med socialsekreterare visar att mycket 

förhoppningar knöts till insatser i hemmet, när Tobbe kom hem 

efter det första omhändertagandet (som nyfödd). De större barnen 

fick förtur till dagis, det fanns en ”hemvårdarinna” i hemmet

44 | 


på halvtid, mamman hade regelbunden kontakt med psykolog på 

barnavårdscentralen och gick i en föräldragrupp på barnhemmet 

samt hade övervakning från kriminalvården. Det gick bra första 

tiden, men sedan kom allt fler rapporter från olika håll om att 

mamman missbrukade och barnen for illa. 

Det blev ny placering av barnen – efter flera månader av överväganden 

på socialkontoret – och de bodde sedan på barnhemmet 

under ett års tid. Jag gjorde regelbundna barnobservationer och 

såg till att barnens kontaktpersoner regelbundet besvarade mina 

frågeformulär. Därtill samlade jag alla journalanteckningar och 

dagboksanteckningar, som personalen gjorde under den tiden. 

Under mina första observationer av Tobbe såg jag ofta en gråtande 

liten pojke eller noterade hans ledsna ögon, om han inte var i 

någons famn. Varje dag såg jag någon vuxen bära på Tobbe, ”som 

verkar kramig och go’, snorig och nöjd, men gråter så fort man 

sätter ner honom”. När han varit på barnhemmet några månader 

beskrev personalen Tobbe som pigg och glad och fint anpassad till 

barnhemslivet. De noterade dock att han inte, som de andra barnen 

i hans ålder, hade någon särskilt utvald eller selektiv vuxenkontakt 

utan hela tiden följde den, som varit där under dagen. 

Man noterade också gång på gång att han inte hade någon speciell 

kontakt med sin mamma, inte valde henne särskilt (som de flesta 

barn i hans situation gör). Personalen påpekade att mamman också 

valde bort honom. Hon såg honom inte och det var en markant 

skillnad mot hur hon behandlade sina andra barn. Själv tyckte 

mamman efter en tid att Tobbe hade blivit gapig och skrikig, inte 

alls så snäll och foglig som förut. 

Efter hand blev Tobbe mer och mer älskad av personalen, ”han 

vet att han är mycket älskad av de flesta i huset”. De flesta skrev 

någon dagboksanteckning om att han är ”god och glad”, ”solig 

som vanligt”, ”verkar stabil och trygg”, ”aktiv, pigg och nyfiken” 

och han började alltmer ”ta för sig”, hävda ”mitt” och inte ge sig. 

Man noterade att han ”äter bra, kanske alltför mycket”, ”sover 

gott”, är frisk, ”en jovialisk, vild och mullig liten pojke, som utvecklats 

mycket sen han kom till barnhemmet”. Han ”springer, 

skuttar och hoppar obehindrat, till skillnad från när han kom hit,

då kunde han inte resa sig själv från golvet, var för tjock”. Han 

hade ett intensivt men oselektivt anknytningsbeteende och visade 

efter en tid tecken på att vilja börja om som baby, intresserade sig 

för kvinnors bröst, gick gärna till en annan mamma med baby, ville 

ligga i vagnen, bli buren etc. Lika genomgående var anteckningarna 

om att han inte hade någon speciell kontakt med sin mamma, 

det märktes i vardagslivet och vid nattningen och han fick inte 

komma med de andra syskonen hem till jul (det skulle bli för 

mycket för mormor). Ett par månader före sin treårsdag placerades 

Tobbe i ett familjehem, som mamman och hennes sambo Axel 

blev mycket nöjda med. Tobbe trivdes mycket bra med fosterföräldrarna 

och kallade dem snart mamma och pappa. 

Om tidiga relationers betydelse 


Tre uppgifter brukar framhållas som viktiga för anpassning till 

föräldraskap: att den blivande mamman känslomässigt förbereder 

sig, att hon får ett vuxet förhållande till sin egen mamma och 

att de nyblivna föräldrarna förändrar sin parrelation till att innefatta 

barnet. 

Därtill betonas vikten av trygga sociala förhållanden och aktiva 

stödinsatser, för att barnet ska få ”tillräckligt bra” utvecklingsbetingelser. 

(Se Berg Brodén, 1989; Hwang, 1993; Risholm Mothander, 

1998; Sydsjö, 1992.) Inget av detta gällde Tobbes start i livet. 

En del negativa faktorer låg utanför sjukvårdens och socialtjänstens 

räckvidd, men nog hade väl någon riskfaktor kunnat mildras? 

Hade personal inom sjukvården kunnat bemöta Tobbes 

mamma på ett annat sätt när hon sökte abort, när hon var gravid, 

när hon kom till förlossningen, när hon besökte Tobbe på barnkliniken? 

Enskilda personers bemötande kan vara avgörande i 

känsliga och svåra situationer, och under graviditeten är blivande 

mammor särskilt mottagliga för hjälp och stöd. 

Mamman hade också behövt hjälp för att skapa en bättre relation 

till Tobbe redan från början. Var det ingen som såg det eller 

visste man inte att det är viktigt, även om det blir separation senare? 

Om det var ett ”misstag” att omhänderta Tobbe för social ut-

46 | 


redning redan vid förlossningen, så rättades det till efter en månad. 

Men ur mammans synpunkt rättades det inte till. Det ”burdusa” 

omhändertagandet vid förlossningsbordet såg hon som en anledning 

till att hon aldrig kände riktiga moderskänslor för Tobbe. Det 

fanns andra anledningar också, men socialtjänstens aktörer medverkade 

till att skapa betingelser för att försämra snarare än förbättra 

den sårbara morbarn-relationen. Idag finns det flera möjligheter 

till morbarn-placeringar och större uppmärksamhet på tidiga 

morbarn-relationer – vilket dock inte alltid kommer missbrukande 

mammor till godo (Allmänna Barnhuset, 1993; Berg Brodén, 

1994; Löfgren & Hårsman, 1995; Hårsman, 1997; Skagerberg & 

Karlsson, 1997). 

Hjälp i hemmet varje dag kan vara ett gott stöd åt familjen och 

samtidigt ett skydd för barnen, om det finns osäkerhet om hur de 

har det. Den person, som kom till Tobbes hem, upplevdes dock av 

mamman enbart som kontroll och när hon slutade fanns ingen 

som hade insyn i hur Tobbe hade det. Mamman beskriver honom 

som snäll, fet, passiv, försenad i utvecklingen och han tycks tillbringa 

en stor del av sin tid i spjälsängen, där han sysselsatte sig 

själv. Vad hade kunnat göras? Mamman var ju hjälpsökande och 

hade kontakt med personer på barnavårdscentralen och barnhemmet, 

som hon hade ett gott förhållande till (efter de större barnens 

tidigare placering där). Var det ingen som såg mamma och barn i 

deras vardagsmiljö? Var det så mycket tankar på mamman att 

barnet glömdes bort? Det är inte ovanligt inom social barnavård 

att mammans missbruk överskuggar barnens problem och att de 

äldre barnens problem överskuggar uppmärksamheten på de yngre 

(Andersson, 1991a). Eller var det bristen på samarbete mellan berörda 

personer och verksamheter, som gjorde ansvarsfördelningen 

oklar? (Jfr Allmänna Barnhuset, 1997; SoS-rapport 1996:19.) 

På barnhemmet utvecklades Tobbe väl på många sätt och han 

var mycket relationssökande, ”alla” älskade honom. Kunde större 

uppmärksamhet ha ägnats åt att bistå honom med färre och mer 

kontinuerliga och stabila vuxen-relationer? Kunde man ha gjort 

mer för att förändra barnens olika status i syskongruppen? När 

Sven Hessle (1992) finner att syskon med liknande grundvillkor

får så olika livskarriärer, frågar han sig om det för somliga kan 

bero på ”den starka genomgående och grundläggande existentiella 

känslan att inte vara önskad” (s. 48). Tobbe hade all anledning att 

känna sig oönskad, han hade en särställning i syskongruppen och 

mamman hade tänkt på att lämna honom i ett fosterhem, där han 

kunde få växa upp. Ansvariga socialsekreterare lyssnade nog inte 

på mammans ursprungliga skäl (hon ändrade sig så småningom). 

Det kan vara svårt att acceptera att en mor inte vill ha sitt barn – 

till och med svårt att lyssna på vad hon säger (Killén, 1993). Dessutom 

sågs äldre syskons beteendeproblem allvarligare än Tobbes 

relationsproblem. Det kan gång på gång konstateras att relationer 

har en framskjuten plats i teori och ideologi men knappast i social 

praktik (se Andersson, 1990, 1991a, 1995). 

Tobbe i tre- till sjuårsåldern 

Två år i familjehem 


Vid min första uppföljande intervju med Tobbes mamma hade det 

gått tre månader sedan barnen flyttade till familjehem. Hennes sociala 

situation är miserabel, ”allt har rasat” och hon saknar barnen. 

Om familjehemmet säger hon dock: ”Det är ett djäkligt fint 

hem de bor i, de trivs bra. Fosterföräldrarna är döbra, jag gillar 

dem”. Hon tycker emellertid att det känns svårt att besöka barnen, 

det känns som hon förlorat dem, och hon bestämmer sig för att de 

ska hem, ”de ska ut därifrån”. Egentligen syftar hon då mer på de 

andra barnen än på Tobbe: 

– Tobbe och jag har ju inte varit så bundna vid varandra ... 

Det var ju meningen att om vi hittade ett bra fosterhem, så 

skulle han komma dit (själv) och stanna där. Men sen ändrade 

jag mig, vi fick en döfin kontakt, så mitt förhållande till 

Tobbe blev väl lite annorlunda, när han var på barnhemmet. 

(Hon minns rörd när han första gången reste sig och 

ville följa med henne hem, när hon skulle gå.) Det hade han 

aldrig gjort förut, han hade aldrig velat följa med mig förut. 

Så jag ändrade mig.

48 | 


Tobbes fostermamma tycker vid den här tiden att det har gått 

mycket lättare med Tobbe än hon hade trott. ”Det är inga problem 

alls egentligen, jag tycker han har anpassat sig bra, han är lätt att 

ha att göra med.” Hon beskriver honom som glad, positiv och 

charmig, aldrig blyg, går till vem som helst, leker bra med andra 

barn, äter duktigt och nästan allt, lätt att lägga. Han kan komma 

till henne och säga: ”Jag vill bara klappa dig lite mamma”. När 

hans biologiska mamma kommer, hejar han på henne ”precis som 

om det var vem som helst som kom” och han frågar inte efter henne, 

om inte fostermamman för henne på tal. Själv tycker hon att 

hans mamma är lätt att prata med. 

När det ett halvår senare är tid för nästa uppföljning är mamman, 

efter en kortare fängelsevistelse, på behandlingshem för sitt 

missbruk. Hon minns att hon tidigare sagt att hon inte alls ville till 

behandlingshem, men sedan fick hon tid att tänka efter i fängelset: 

– ... och så vad det väl det att jag känner att barnen betyder 

så mycket för mig att jag måste göra något för att få tillbaka 

dem. Ärligt talat vet jag inte om jag ville sluta knarka 

förut. Men nu vill jag det ... (När vi talar om barnen har hon 

inte så mycket att säga om Tobbe som om de andra barnen.) 

Tobbe har det väl inte ändrat sig så mycket med, han har ju 

aldrig haft så mycket med mig att göra, men han är faktiskt 

mer glad för mig nu än innan. (Om fosterhemmet säger 

hon:) Jag tycker det är skitigt och stökigt. Hemmet har blivit 

nerslitet sen mina ungar kom dit ... Barnhemmet var 

bättre för barnen, där var friare tider och man kunde besöka 

dem mer. (När jag återför samtalet till Tobbe:) Jo, han 

mår bra, fostermamman verkar gullig mot honom, han går 

nog i hennes famn ... Jag tycker han har utvecklats som vilken 

normal treåring som helst. Man kan inte se på honom 

något särskilt att han inte skulle må bra. 

Tobbes fostermamma berättar vid den här tiden att barnen träffar 

sin mamma regelbundet varannan vecka. Från början trodde hon 

att det skulle bli en långtidsplacering, ”men det verkar inte så nu”. 

Tobbe blir glad när hans mamma och hennes sambo Axel kom-


mer. ”Han är positiv till Axel och vill alltid prata med honom i telefonen, 

för de ringer ofta nu, och han har mycket mer anknytning 

till Tora nu än han hade innan.” Om Tobbe säger hon: 

– Han är charmig och har mycket lätt för att kramas och är 

mycket spontan. Han är väldigt förtjust i alla människor ... 

Så han verkar inte ha tagit så illa vid sig av att skiljas från 

sin mamma. Jag tycker han är pigg och charmig, det är OK 

med allting ... Det är bara det att han är väldig till att hålla 

på med sin ”pille” och han pratar högt om den, tar ner byxorna, 

tar ut den och pillar på den. Det är jobbigt när man 

sitter på bussen eller är borta någonstans. Det är mest det 

jag tycker är jobbigt med honom. 

Hur Tobbe hade det under senare delen av familjehemsvistelsen 

får jag veta först vid nästa uppföljning (fem år efter den ursprungliga 

barnhemsvistelsen). Under de två år Tobbe var i fosterhem utvecklades 

han fint, det var det där med hans sexlekar, annars klagade 

fostermamman inte, sade familjehemssekreteraren. Under det 

andra året i familjehemmet hade barnen hempermission varannan 

helg och förhållandet var bra mellan Tora och fosterfamiljen, ”de 

klarade samarbetet rätt bra”. Barnen kom hem för att Tora ville 

det och för att hon och Axel genomgått behandling och var ”färdiga” 

för att ta hem barnen. Familjehemssekreteraren var väl medveten 

om att socialsekreteraren på socialkontoret hade velat vänta 

ytterligare en tid med hemgång för barnen. Med ”facit i hand” 

menar familjehemssekreteraren att de kanske hade för bråttom, 

att de skulle ha stått emot mammans önskemål om att få hem alla 

barnen samtidigt. 

Från socialkontorets sida hade man krävt en förändring i familjen 

under barnens familjehemsplacering, ”en behandling med varaktigt 

resultat”. Därför hade Tora och Axel efter avtjänade fängelsestraff 

gått in på behandlingshem för sitt narkotikamissbruk. 

De hade fullföljt behandlingen, fått arbete och skaffat ”en stor, 

dyr, flott lägenhet”. Barnen fick hempermissioner, som ”fungerade 

bra” och efter två år i familjehem fick de flytta hem, även om 

tvångsparagrafen till en början kvarstod (LVU i hemmet).

50 | 


Två år hemma 

Barnen kom hem några månader innan Tobbe skulle fylla fem år. 

Redan efter kort tid fick man på socialkontoret veta att Axel hade 

återfallit i missbruk och misshandlat Tora, som ville skiljas. Samma 

dag som Axel flyttade upphörde samhällsvården formellt (LVU i 

hemmet togs bort). Tora ”kollapsade” och åkte till vuxenpsykiatriska 

kliniken. Socialsekreteraren berättar: 

– Det blev jobbigt, barnen var struliga, Tora ringde och grät, 

hon fick ingen fason på dem ... Hon ville ha en stödfamilj 

och den f.d. fosterfamiljen var villig att vara stödfamilj, men 

vi stoppade. Tora måste själv försöka, inte ha en reservfamilj 

som barnpassning, när hon ville. Tora ringde ofta hit, 

en dag var det bra, en annan jobbigt. Klart att det var jobbigt 

med alla barnen. 

Socialsekreteraren hade inte så mycket fortsatt information, eftersom 

mamman hade mest kontakt med barnhemmet (där hon hade 

behållit en del kontakter sedan barnens placering). Familjen flyttade 

till ett annat socialdistrikt och även om ”ärendet” var kvar 

en tid på den ”gamla” socialbyrån, höll man inte kontakt, ”vi ville 

inte veta”. 

På barnhemmet bekräftade man att barnen kommit hem från 

familjehemmet, därför att situationen i hemmet var bra och ”prognosen 

fin” och ”allt talade för att det skulle gå bra”. Snart kom 

emellertid tecken på att det inte var bra hemma. Tora behövde prata, 

hon var mycket hjälpsökande och på barnhemmet hjälpte man 

henne att få en ny socialsekreterare, ”eftersom de aldrig kommit 

överens”. Hon fick en ny bostad och var nöjd. En dag gick Tobbes 

syskon till polisen med ett parti knark och sade att mamma sålde 

knark i lägenheten. Den gången ordnade det upp sig sedan mamman 

suttit ett dygn i arrest, eftersom det visade sig vara vetemjöl 

de fått med sig. 

Under de två år barnen var hemma står det att läsa i socialakten 

om Toras och barnens problem med varandra, om att Axel 

flyttar in i familjen igen, om att mormor ringer till socialkontoret

och är orolig för barnen. Det är kontakter med barnpsykiatriska 

kliniken och det är hembesök från socialbyrån, utan att någon är 

hemma. I den tjocka socialakten och i intyg från barn- och ungdomspsykiatriska 

kliniken (BUP) konstateras en rad missförhållanden. 

Daghemmet skriver på uppmaning från socialkontoret en 

rapport ”med blandade känslor”. De hoppas att något händer 

”som kan hjälpa Tobbe att få en dräglig och lugn uppväxt under 

de år han har kvar, innan han stelnar i den form, som hans miljö 

håller på att stöpa honom i”. Det framgår att han är aggressiv, 

brådmogen och kräver ständig övervakning, ”så att inget ska inträffa”. 

Dock påpekar de att ibland kan ”en liten kille titta fram 

som är jättefin ... med glimten i ögat”. De skriver att han ofta 

hämtas sent och att de ibland fått följa med honom hem och väcka 

mamman. Nytt omhändertagande av barnen diskuteras under några 

månader på socialkontoret men blir inte av förrän Tora anhålls 

av polisen. Tobbe och hans syskon kom akut till barnhemmet en 

natt – efter att (i princip) ha bott två år hemma. 

Åter på barnhemmet 


Barnen stannade på barnhemmet i tre månader. Personalen föreföll 

nu trött och uppgiven inför familjen. Det fanns dock en kvinna, 

som fortfarande hade ett varmt hjärta för Tobbe och uttryckte 

sig positivt om honom. Hon noterade bl.a. att han inte tröttnade 

på att höra om hur det var, när han var liten (på barnhemmet). När 

han fick veta att han skulle tillbaka till sitt ”gamla” fosterhem, 

blev han glad. Så en dag kom mamman och ”kidnappade” barnen. 

Personalen uttryckte stor oro för att hon kunde göra dem illa. De 

var försvunna några veckor, återkom sedan till barnhemmet och 

Tobbe började inskolningen till det familjehem, som åter skulle bli 

hans. ”Han verkar glad och trivs med fosterföräldrarna”, står det 

i dagboksanteckningarna. 

Det blev naturligtvis så, när jag träffade mamman (vid tiden 

för femårsuppföljningen), att hon berättade en del om vad som 

hänt hemma, som lett fram till denna nya placering. Hon hade till 

en början viss kontakt med Tobbes familjehem, ”jag ville ju att 

dom skulle vara stödfamilj, när jag fick hem barnen, men det fick

52 | 


jag inte”. Allt var ”rätt bra” när barnen kom hem, men ”så fick 

Axel återfall” och ”så hittade ungarna på allt möjligt”. Hon tyckte 

att barnen bar en del av skulden till det nya omhändertagandet, 

så som de betedde sig. Under tiden de bodde på barnhemmet gick 

Tobbe på sitt ”gamla” dagis och mamman berättar: 

– Det är en unge som är full i fan, han är så slipad, så slipad 

... Men han vet att han kan lita på mig, jag har gömt honom 

undan poliserna många gånger, när han var på barnhemmet 

och rymde från dagis (som låg i närheten av mammans 

bostad). Poliserna kom varenda gång, men jag gömde honom 

under sängen och överallt, så de fick gå tomhänta ... så vi fick 

fin kontakt med varandra då ... så kidnappade jag dem från 

barnhemmet och hade dom i tre veckor, en enormt häftig tid. 

Hon menar att om barnen inte blivit omhändertagna första gången 

(när Tobbe var nyfödd), så hade de inte blivit det andra och 

tredje gången heller: 

– Har dom en gång varit i socialens papper, så kommer dom 

aldrig ur. Plus att barn, som varit i fosterhem, sällan klarar 

sig hela vägen igenom, utan det blir ungdomsvårdsskolor 

och sånt. Jag tycker mina barn har visat en tendens till att ha 

väldigt lätt för att halka in där ... och fortfarande klingar 

fosterhem väldigt dåligt, så dom är i underläge. 

Om att vara lyhörd för signaler 

Autoerotisk aktivitet som att uppseendeväckande ofta och offentligt 

”hålla på med sin pille” eller onanera var förut ett tecken på 

att barn på barnhem hade tagit skada av ”modersdeprivation” 

och saknade moderlig omvårdnad (Freud & Burlingham, 1973). 

Sedan dess har mycket förbättrats inom barnhemsvården och inställningen 

till barns naturliga sexualitet har ändrats (Allmänna 

Barnhuset, 1994). Var det därför, som man på barnhemmet kon-


staterade att Tobbes onanerande var uppseendeväckande och intensivt 

utan att ta det som hans uttryck för ”modersdeprivation”? 

Fostermamman nämner bara i förbigående att det är ett problem 

och jag frågar inte vidare. I en barnpsykiatrisk utredning nämns 

det att han ”ofta manipulerar sitt könsorgan öppet i olika situationer”. 

Ingen är dock lyhörd för denna signal från Tobbe. Kan den 

tolkas som en överlevnadsstrategi? Enligt Else Christensen (1988) 

är det en vanlig överlevnadsstrategi för pojkar, som upplevt mycket 

våld, att ta egen kontroll över konfliktfyllda eller aggressiva situationer 

genom att omdefiniera dem till sexuella situationer. 

Tobbe var aktiv i att ta för sig av den kärlek och omsorg han 

erbjöds och fostermamman, som han snabbt gjorde till sin ”mamma”, 

tyckte om honom. Han var en ”charmig” och glad liten kille. 

Vid den här tiden såg det ut som en ”lyckad” familjehemsplacering. 

Tobbe utvecklades väl, det ansåg både mamman och fostermamman. 

Fostermamman tyckte att mamman var trevlig. De samarbetade 

så gott man kan begära. Syskonen fick behålla kontakt 

med varandra. Fosterföräldrarna var först inställda på långtidsplacering, 

men eftersom skälet till barnens placering var mammans 

missbruk, var det ju rimligt att barnen fick komma hem, när mamman 

genomgått missbruksbehandling, fått arbete och ny bostad. 

Det var inte morbarn-relationen som var orsak till Tobbes placering, 

men nog borde den vägts in? 

Det dröjde inte länge förrän barnen på olika sätt visade att de 

inte hade det bra hemma. Tobbes syskon tog kontakt med barnhemmet 

och de gick till polisen och sade att mamman sålde knark, 

men vetemjölet de fått med sig var inget bevis. På daghemmet hyste 

man allvarlig oro för Tobbes situation. Mormor ringde till socialkontoret. 

Barnpsykiatriska kliniken var väl insatt i problemen. 

Mamman var hjälpsökande och dolde inte att hon hade stora problem, 

så stora att hon ”kollapsade” och tog sig till vuxenpsykiatriska 

kliniken. Problemen tycks ha tornat upp sig under närmare 

ett år innan barnen akut togs till barnhemmet en natt. Nog hade 

de olika familjemedlemmarna gett klara signaler om att de behövde 

hjälp och stöd? Nog var det ett misstag, som hade kunnat undvikas, 

att neka mamman stödfamilj? Tobbes fosterfamilj var beredd att

54 | 


fortsättningsvis ställa upp som kontaktfamilj, men enligt samstämmiga 

uppgifter ville inte socialsekreteraren ge mamman en sådan 

chans till gratis barnpassning. Det är mycket vanligt att kontaktfamilj 

för barn uppfattas som avlastning för mamman, inte som 

extrafamilj för barn med sviktande egen familj (Andersson, 1992; 

Sundell, Humlesjö & Carlsson, 1994). Misstaget var här särskilt 

allvarligt, eftersom det samtidigt förmenade Tobbe rätten till fortsatt 

kontakt med personer, som fått känslomässig betydelse för honom. 

Separation från fosterföräldrar, som barn fått anknytning till, 

har dock inte fått någon större uppmärksamhet vare sig i forskning 

eller i praktiskt socialt arbete. Som bl.a. Fisher m.fl. (1986) 

påpekar, återstår mycket arbete för att förebygga sammanbrott i 

familjen, när barn flyttar hem från samhällsvård, och det är viktigt 

att socialarbetare ser familjen och andra i barnets omgivning som 

samarbetspartners i det arbetet. Det är dock vanligt att socialsekreterare 

som ”bränt ut sig” på ett ”ärende” inte får adekvat hjälp 

för att förhindra förödande prestigekamp samt att berörda myndighetspersoner 

och andra professionella brister i samarbete (jfr 

Killén, 1993). 

Rapporten ”När barnet kommer hem” (Hessle, 1985) visar att 

familjer, som fått hem sina barn från familjehem, upplever problem 

under lång tid efter hemflyttningen. Barnen förmedlar på sitt 

eget sätt vad de varit utsatta för genom de förändrade villkor, som 

flyttningen hemifrån inneburit. Föräldrarna ska återskapa sin förmåga 

att fungera som föräldrar i vardagen. Återföreningens påfrestningar 

för barn och föräldrar har inte alls uppmärksammats 

lika mycket som separationens påfrestningar, trots att de ingår i 

samma process, konstaterar Sven Hessle. Han betonar vikten av 

att ha en helhetssyn på omhändertagandeprocessen men finner att 

återvändandet hem inte är en frågeställning, som förefaller särskilt 

angelägen för socialarbetare, som vanligen hellre lämnar familjen 

”i fred”, vilket dock kan vara ett sätt att legitimera sin egen ångest. 

Peter Marsh och John Triseliotis (1993) påpekar att den dag barnet 

återvänder hem för att bo hemma på heltid inte markerar slutet 

på återföreningsprocessen utan snarare början på den mest omfattande 

fasen av arbetet (s. 199). Roger Bullock m.fl. (1993) fann

i sin undersökning att ett gott socialt arbete var den viktigaste förutsättningen 

för lyckosamt återvändande hem efter familjehemsplacering 

(s. 115). I Tobbes fall var det uppenbart att familjen lämnades 

utan tillräckligt stöd efter återföreningen, även om mamman 

var hjälpsökande. I det här fallet, som i många andra fall, går det 

ut över barnen när socialsekreterare inte klarar att samarbeta med 

mamman/pappan (Andersson, 1991a, 1995; Börjeson & Håkansson, 

1990; Håkansson & Stavne, 1985), när samarbetet är ”personavhängigt”, 

när dialogen brister, när ”brukarperspektivet” inte 

beaktas (se Sandbæk & Tveiten, 1996). 

Tobbe i skolåldern, 7–12 år 

I sjuårsåldern 


Tobbe kom tillbaka till sitt familjehem i sjuårsåldern, strax innan 

han skulle börja skolan. Vårterminen i första klass var det tid för 

min femårsuppföljning. Jag intervjuade Tobbes mamma, som inte 

hade så mycket att säga om hur han hade det i familjehemmet, 

eftersom hon bara hade besökt honom en gång, ”bara för att det 

inte känns bra att åka dit”. De hade talat med varandra i telefonen 

och han hade presenterat sig med fosterföräldrarnas efternamn. 

Hon trodde inte han mådde så dåligt, som hon fått besked om 

från socialkontoret. Det är bara det, menade hon, att han saknar 

sina syskon, som han bara får träffa hos sin mormor ibland, eftersom 

han inte får komma hem och hälsa på. Hon tror också att han 

är besviken på sin pappa, som han fick träffa för första gången 

sistlidna sommar. De hade bestämt tider för fortsatt kontakt, men 

pappan var aldrig hemma och Tobbe hade sagt: ”Varför har inte 

jag någon riktig pappa?” På min fråga om vilka personer, som var 

viktiga för Tobbe, svarade mamman: 

– Jag vet inte, jag tror inte Tobbe hade förstått innebörden i 

en sån fråga. Han lever så i nuet och så flyktigt på något sätt, 

så jag vet inte. Och jag har inte så mycket kontakt med honom 

heller, så jag tror han förtränger mig på något vis ...

56 | 


När fostermamman såg tillbaka på de två år, som Tobbe bodde 

hos dem förra gången, tyckte hon inte att det hade varit några 

större problem då. Nu var det problem på många fronter: 

– De tendenser Tobbe har nu, hade han absolut inte då, att 

ingen ska bestämma över mig. Han struntar i skolan och vill 

inte lära sig något. Han har personlig assistent och får gå på 

olika aktiviteter under skoltid bara för att det ska bli lugn i 

klassen ... Han var definitivt lättare att ha att göra med förut 

än han är nu. Nu är han verkligen självständig och inget 

i världen kan övertyga honom om att man måste hålla sig 

inom vissa gränser ... 

I skolan och på fritidshemmet gick det inte bra, han hade personlig 

assistent, den tredje i raden efter bara en termin. Han var väldigt 

aggressiv, slogs mycket och vissa barn ville inte gå till skolan, 

därför att de var rädda för honom. Han hade svårt att sitta stilla, 

”när han inte är intresserad längre far han runt i salen, kastar pennor 

och suddisar och är störig”. Fostermamman tyckte att skolan 

hade försökt hjälpa honom på alla sätt, men det hade inte hjälpt. 

Förutom att han hade personlig assistent var skolpsykologen med 

honom vissa lektioner, dessutom hade de kontakt med barnpsykiatriska 

kliniken. Det var problem med hans beteende men inte med 

hans förmåga. ”Han är duktig annars, han är duktig på matte och 

på att skriva och klarar det som vilken sjuåring som helst.” Nej, 

fostermamman kände sig inte som mamma för honom, även om 

han sade mamma till henne. ”Nej, han är inte särskilt knuten till 

mig. Min man är kanske lite mer pappafigur för honom.” Hon 

trodde att han var glad för sin mamma, ”men han är inte starkt 

knuten till någon, det är nästan som han inte bryr sig riktigt om 

var han är eller befinner sig”. 

Jag träffade Tobbe i familjehemmet och han var samlad och 

koncentrerad i intervjusituationen, men inte särskilt pratsam. Han 

vet inte sitt eget efternamn och han vet inte vad hans mamma heter 

i efternamn och han vet inte alls vad hans pappa heter. På min fråga 

om personer, som han tycker mycket om, svarar han: ”Denna 

familjen tycker jag om och min familj, sen vet jag inte fler”. Själv

tycker han skolan är ”bra” och om jag skulle fråga hans fröken, 

skulle hon nog säga ”att jag är bråkig och sånt”. På tal om kamrater, 

så ”kommer jag snart att bli ensam för jag slåss så mycket, 

så dom blir rädda när jag kommer”. Jo, han tycker det är ”bra” att 

träffa sin mamma och de ska träffas ”denna lördan”. Han tycker 

fostermamman är ”snäll och bra” och jag undrar vad han tror hon 

skulle säga om honom: ”Vet inte ... att jag är lite bråkig och tjatig 

och så.” Helst vill han likna sin mamma och sina bröder. Om han 

har bekymmer är han för det mesta på sitt rum, ”brukar inte prata 

med någon”. 

I tolvårsåldern 


När det fem år senare var tid för tioårsuppföljning, hade Tobbe 

bott hemma i drygt ett år – efter två på varandra följande familjehem. 

Tobbes mamma berättar att han hade bott i sitt ”gamla” familjehem 

i tre år och ”när dom inte ville ha honom längre flyttade 

han till en annan familj”, där han bodde i ett år. Sedan kom han 

hem, eller ”rymde hit”. Själv satt Tora i fängelse i tre år och när 

hon kom ut, hade hon först ingen lägenhet utan bodde hos sin 

mor i flera månader. ”När vi (sedan) fick detta huset skulle allt 

ordna sig, ett bra hus, ett bra område, men det har bara blivit tråkigheter.” 

Hon hade inget arbete och socialbidraget var spärrat på 

grund av socialbidragsbedrägeri. Nu hade de ingen släkt att umgås 

med, eftersom barnens mormor var död. För Tora var det ”ungarna, 

det är det enda”. Tobbe var det bekymmer med. När tid för intervju 

skulle bestämmas grät mamman i telefon, hon hade stora 

bekymmer med Tobbe, ”han bara stjäl och går på” och skolan ville 

inte ta emot honom och ”socialen” sade bara att hon skulle 

vänta. Det var många telefonsamtal, innan det kunde bli någon 

intervju. Vid ett telefonsamtal fick vi veta att mamman och Tobbe 

tillsammans blivit inlagda på BUP, men redan första dagen bröt 

Tobbe armen och fick stanna hemma. Han ville inte tillbaka till 

BUP och mamman erbjöd dem att komma hem istället ”men det 

ville de inte”. Mamman är ”förbannad på hela systemet”. Innan 

Tobbe fyllt tolv år placerades han på det särskilda ungdomshemmet 

X-valla (§ 12-hem). Hans mamma berättar:

58 | 


– Tobbe och jag har varit ifrån varandra i många år, det är 

inte lätt ... Efter att jag jagat honom natt och dag i tre–fyra 

månader, med poliser och allt, då bad jag socialen att ta 

och sätta honom någonstans. Jag orkade inte mer ... Det 

stod ju i tidningarna om Tobbe ... (?) Ja, det stod om råa, 

brutala överfall, rån, stölder och inbrott. Och han hade 

sagt att jag inte var hans mamma, att jag var knarkare och 

hora och alkoholist ... Det stod att socialen agerat dåligt 

och då fick de fart och in med honom på X-valla ... Det var 

bra den tiden han var där, men han skulle inte vara där så 

länge, för där var ju äldre killar och de lär sig så mycket ... 

Efter X-valla skulle vi vara noga med att han började skolan. 

Jag föreslog skoldaghem, för jag tyckte det var värt ett 

försök ... men inget hände ... pratade med rektorn ... nej, 

inga resurser. 

Tobbe bodde hemma enligt tvångsparagraf (LVU i hemmet) både 

före och efter vistelsen på X-valla. Vid tiden för intervjun var det 

tal om X-valla igen. ”Nu skiter dom i att han inte går i skolan, ingen 

skola vill ha honom.” Familjen hade inga pengar till aktiviteter 

och mamman var övertygad om att det kommer att gå snett för 

Tobbe. ”Så tar de honom och säger då: ’Vad var det vi sa’.” När 

hon ska beskriva Tobbe, säger hon: 

– Han har en vilja av stål ... är en kär kille egentligen ... 

svårt för koncentration, vill bara ut och ut hela tiden ... Han 

är lik mig till sättet, det är mina takter ... Vår kontakt har 

blivit bättre sen han började få trassel. Jag har fått honom 

så långt att han kommer hem och berättar, när han gjort 

något ... skulle bara önska att han tar sitt förnuft till fånga. 

Tobbe berättar själv som tolvåring: 

– Ibland mår jag bra och ibland mår jag dåligt (?) Jag vet 

inte vad som händer, men det kan hända vad som helst, jag 

kan få åka här ifrån och långt härifrån. (Vad önskar du ska 

hända?) Att vi skulle bott i ett vanligt hus och inte haft med 

socialen att göra och gå i skolan.

När han ska räkna upp dem han tycker mycket om, nämner han 

tre kompisar (som han egentligen inte får vara tillsammans med), 

men han nämner inga familjemedlemmar. På tilläggsfrågan, vilka 

han inte tycker om, svarar han:” Oh, det är för många, det finns så 

många, så jag kan inte komma på vem jag ska säga”. (Träffar han 

sin pappa?) ”Ja ibland, men jag vill inte träffa honom.” Han träffar 

inte sina f.d. fosterföräldrar, ”de var lite bänga” (de senaste fosterföräldrarna) 

och ”hon ljög och var orättvis”. Jo, det är väl bra 

att bo hos mamma, ”men ibland bråkar vi”. Nej, han vet inte vad 

mamma tänker om honom”. Själv tycker han att hon är snäll, ”och 

man får oftast som man vill”. Han är mest lik ”morsan”, men ”jag 

vill inte likna någon av dem (i familjen), jag vill vara mig själv”. 

På tal om bekymmer nämner han som exempel ”när man snott 

grejer”. Det är visserligen inte alltid han har stulit något, men så 

fort han går någonstans, så stannar polisen honom och tror det är 

han som har stulit, ”så fort jag bara kommer ut, jag kan inte gå 

någonstans utan att bli tullad”. Hans mamma tror också alltid att 

han har snott något. Nej, han pratar inte med någon om sina bekymmer, 

”jag kan väl prata med mamma, men vi brukar inte göra 

det”. Så berättar han om hur rädd han var, när han för fem dagar 

sedan varit inne på SJ och tagit pengar. ”Man kan springa hur fort 

som helst.” 

På tal om roliga saker, så gillar han allt om motorer och om 

han skulle önska sig något, så vore det att komma till en go-cart 

bana, som han varit på en gång tidigare. Om framtiden säger han: 

”Nä, det kommer väl att bli ett vanligt jobb, som att gå och städa 

eller så där.” 

Om skolan, kamraterna och det sociala nätverket 


Sju- till tolvårsåldern benämnes ofta mellanbarndomen, skolåldern 

eller, i psykoanalytiskt orienterade teorier, latensåldern. Harriet 

Bjerrum Nielsen och Monica Rudberg (1991) beskriver barn i denna 

ålder som expansiva och utåtriktade. De vänder sig mot omvärlden 

och ”tar glupskt för sig av fritidsutbuden, medan föräldrarna 

skjutsar fram och tillbaka. Det värsta är att inte ha något att 

göra, att ha tråkigt är outhärdligt, vilket omgivningen eftertryck-

60 | 


ligt blir upplyst om ” (s. 147). I den här åldern blir kamratskapet 

viktigt, barns vänskapsförhållanden ger möjlighet till inlärandet 

av sociala färdigheter, ger möjlighet att evaluera sig självt genom 

jämförelser med andra och ger tillfälle till en upplevelse av grupptillhörighet. 

Författarna redovisar också undersökningar, som visar 

att pojkar i den här åldern är besvärligare för läraren i skolan än 

vad flickor är, de beskrivs ofta som aggressiva, oroliga och trotsiga. 

Klasskillnaderna är större och mer iögonfallande för pojkar än 

för flickor, när det gäller chansen för positiv respons från läraren. 

”På lång sikt betyder det att arbetarpojkar som väljer bort klassoffentlighetens 

hierarki, kan bli skolans förlorare, men de kan bli 

vinnare i sina alternativa hierarkier” (s. 197). 

Det framstår tydligt att Tobbe inte hade något av allt detta. 

Han hade inga pengar till fritidsaktiviteter och inga föräldrar som 

skjutsade honom, ingen skola att gå till, inga vuxna som orkade 

med honom och inga jämnåriga vänner – utom möjligen de få 

kompisar han egentligen inte fick vara med på grund av deras kriminella 

beteende. Skolan är en viktig plats för barn i skolåldern, 

inte bara för att få skolkunskaper utan också för att få kamrater 

och alternativa vuxna förebilder – om man inte är skolans förlorare 

redan i mellanstadiet (jfr Jonsson, 1973, kapitlet om skolan; 

Rydelius, 1996; Vinnerljung, 1998 a). Skolpsykologen skrev ett 

intyg om tolvåriga Tobbe, att skolans åtgärder var helt uttömda, 

att det inte var nog med skoldaghem. Utan skola och fritidsaktiviteter 

och utan släkt och stödjande nätverk, som kan utgöra skydd 

mot alla de riskfaktorer, som omgav Tobbe, vad har han för möjligheter? 

Att försöka bli vinnare i alternativa hierarkier? Visst 

hade det varit möjligt att bygga upp ett stödjande nätverk kring 

Tobbe, när det inte fanns något ”naturligt” nätverk? (Jfr Klefbeck 

& Ogden, 1996) 

Mamma är ”förbannad på hela systemet”. Ja, det kan man väl 

förstå? Tobbe är hemma, inte för att hon bett om det, utan för att 

samhällsvård utanför hemmet har ”misslyckats” och det enda alternativet 

är fortsatt samhällsvård i hemmet. ”LVU i hemmet” kan 

jämföras med det engelska begreppet ”home on trial”, den placeringsform 

som har störst risk att misslyckas (Rowe, Hundleby &

Garnett, 1989). När mamman är tillräckligt desperat blir Tobbe 

placerad på ”särskilt ungdomshem”, inte för att det är bäst för 

Tobbe utan för att han inte är välkommen någon annanstans (jfr 

Levin, 1998). Från barnpsykiatriska klinikens sida kunde man 

inte arbeta i hemmet, när Tobbe inte ville vara på kliniken, men 

man ansåg inte heller att han borde vara på § 12-hem, när han bara 

var tolv år gammal. Man rekommenderade istället ett mycket kvalificerat 

familjehem eller behandlingshem med inbyggd skola. Det 

är vanligt att barnpsykiatriska kliniken lämnar bidrag till social 

utredning, men inte till behandling av barn inom social barnavård 

(Andersson, 1991b). Kanske hade det varit möjligt att – jämte eller 

istället för – upprepade utredningar erbjuda Tobbe stöd- eller 

behandlingskontakt? Det är ett problem, inte bara inom barnpsykiatrin 

utan också inom socialtjänsten, att utredningsarbete tar 

orimligt mycket tid från andra insatser. 

Tobbe som tonåring 


BUP fastställer i sin utredning att tolvårige Tobbe ”behöver goda 

vuxna identifikationsobjekt i ett mycket kvalificerat familjehem 

eller behandlingshem med inbyggd skola”. Det blir ett ”särskilt 

ungdomshem”. Under de tre följande åren finns i socialakten en 

årlig anteckning från skolan på E-höga om att Tobbe har stora 

luckor i matte, har läs- och skrivsvårigheter, är normalbegåvad, 

har svårt att acceptera skolans struktur. En gång är det tal om ny 

familjehemsplacering, men det blir inte av, det blir istället akutinläggning 

på sluten avdelning på grund av hans missbruk. Tobbe 

stannar på E-höga drygt tre år (inklusive rymningstid) och det 

finns någon anteckning om att han förstör mycket på institutionen, 

att fortsatt sluten vård förordas, att han så småningom (som 

13-åring) mår bättre och knyter an till både manlig och kvinnlig 

personal, har förmåga till ömhet och tillgivenhet, tänker mycket 

på sin familj och sin framtid, har svårt med kamrater, blir mobbad. 

Sedan kommer en rad anteckningar om rymningar, bilstölder, missbruk, 

polisarresteringar, återförande till E-höga. De rapporterar

62 | 


dels att Tobbe mår bäst när mamman inte hör av sig, dels att de vill 

ha bättre samarbete med mamman för att undvika rymningar. 

Innan Tobbe fyllt 16 år har E-höga särskilda ungdomshem gett 

upp och socialförvaltningen söker efter ett nytt ungdomshem som 

vill ta emot Tobbe. Det blir T-berga (§ 12-hem) där är han inskriven 

”men är mest på rymmen”. Det finns korta anteckningar i socialakten 

om inbrott, stölder, missbruk, en anteckning om att han 

även rymmer till sin biologiska far (som aldrig förut nämnts i 

akten). Före 16-årsdagen skriver socialsekreteraren i akten bl.a.: 

”Tobbes hälsa allt sämre ... droger har ökat ... relationen till Tora 

är drogen – ett sätt att likna henne, upplever sig sviken och ej omtyckt 

av mamma.” Senare antecknas då och då att han hittats av 

polis under rymningar, ”injicerar allt”, en gång svävar han mellan 

liv och död. Någon period vet inte socialsekreteraren var mamman 

är, hon har ingen fast bostad och missbrukar mycket. Efter 

ytterligare några turer blir Tobbe placerad på det särskilda ungdomshem, 

där min medarbetare träffar honom för den intervju, 

som inleder kapitlet. Vi ska nu återkomma till vad Tobbe själv berättade, 

några månader före sin 18-årsdag. 

Hur har din skolgång varit de senaste åren? 

– Ja, jag har väl gått i skolan, men det är inte mycket som 

har fastnat. (Har du något avgångsbetyg?) Ja, det har jag 

väl, men det har jag ingen användning för, för det är dåligt 

betyg ... jag har väl fått något betyg, men det är inget att 

skryta med. (Kommer du ihåg vad det var?) Nej. (Går du i 

skolan här?) Ja, måndagar och torsdagar? (Är det någon 

form av grundvux?) Nej, det är bara för att få dagarna att 

gå (?) Nej, kul är det väl inte, men jag har ju inget annat val. 

Har du arbetat, prövat på något arbete? 

– Nej, jag har ju suttit inne sen jag var tolv år gammal, så jag 

har inte gjort det. (Har du någon dröm om vad du skulle vilja 

syssla med?) Ja, jag skulle vilja vara en vanlig människa 

och ha ett vanligt jobb.


Hur har du det med pengar? 

– Vi har veckopeng här, det ska räcka till cigaretter och tandborste. 

(Kläder?) Det får socialen stå för. (Ni arbetar inget 

här?) Nej, det är förvaring. (Jag vet att du tjänat pengar på annat 

sätt genom åren, gör du det fortfarande?) Du menar det 

kriminella? Jag försöker sluta med det (Vad har du tjänat mest 

pengar på?) Inbrott. (Ger det mest?) Ja, det kan man väl säga. 

Familjen? 

– (När började du och din mamma ha kontakt igen?) När jag 

började knarka för två- tre år sen ... då började jag riktigt på 

amfetamin och då blev jag ... knäpp, galen. (Var det då mamma 

tog tag i dig?) Ja, hon satte dit mig en gång – tillsammans 

med socialen ... Jag har varit efterlyst i sammanlagt 

två år, om man lägger ihop tiden ... flyttar runt ... men nu 

hittar mamma mig direkt, så nu har jag inget säkert ställe. 

(Hur ser er kontakt ut nu?) Bra, nu är det mer som en gnällig 

mamma och en busig son. (Hur är det med pappa?) Ingen 

aning, han är väl ute på vift ... nej, jag vet inte var han är 

... ja, han knarkar. (Mormor är död, är det någon annan i 

släkten, som du har kontakt med?) Nej. 

Kontakten med socialtjänsten? 

– Socialen är väl bra, men vissa är inte bra. (Vad har dom 

gjort för fel med dig?) Satt mig på institution ... på X-valla, 

där satt jag i åtta månader, jag var yngst bland alla kriminella. 

I den åldern vill man bara lära sig. (Är det socialens fel 

att du hamnade där?) Nej, man kan inte se det så heller, då 

skyller man ifrån sig. (Vad skulle du fått för möjligheter 

istället?) Det har jag ingen aning om det heller. (Varit kvar 

hos mamma?) Det hade inte heller varit rätt. (Vad minns du 

från dina olika familjehem?) Att det var stökigt bara ... Nej, 

det var ingen av dem som betydde något för mig. (Vad tänker 

du kring alla fosterföräldrar, institutioner och socialarbetare 

du mött genom åren?) Efter X-valla så slutade jag bry 

mig. (?) Ja, typ tog dagen som den kom. (Är det så att för att

64 | 


överleva så måste man ta dagen som den kommer?) Det är 

inte alls så, som du får det att låta nu. Det är inte så farligt 

på institution, man vänjer sig efter ett tag. Det är väl det 

enda som är dåligt – för man ska inte vänja sig, det är inte 

meningen. (Känner du att du är s.k. institutionaliserad?) 

Nej, men det är vad dom berättar, här och även på andra 

institutioner, att jag är så rutinerad. 

Framtiden? 

– Dom (socialen) säger att nu efter 18 år skiter dom i mig. 

Så nästa steg är kriminalvården. (Hur känns det?) Jag vet 

att dom skiter i mig, men jag skiter inte i mig själv. Det finns 

väl andra som kan hjälpa mig. (Är du orolig för framtiden?) 

Jag vet inte om jag kan hålla mig från droger och kriminalitet 

så länge, så jag hinner känna hur den känns. 

Slutdiskussion 

Tobbes exempel är inte representativt för alla barn i den undersökningsgrupp, 

som han ingår i. Det var ”bara” cirka en fjärdedel 

av barnen i gruppen, som i tonåren hade allvarliga beteendeproblem, 

kriminalitet och missbruk. Det sociala arvet är långt ifrån 

”obönhörligt” (Vinnerljung, 1998b). Flera av barnens föräldrar 

skulle säkert känna igen sig i den modell för föräldraskapets genes, 

som Sven Hessle (1988) skisserar vad gäller ackumulerade risker: 

ej önskad i barndomen, utdefinierad i skolåldern, ej insläppt i arbetslivet, 

utan godtagbara förebilder i föräldraskapet och social 

desintegration, när barnen kommer i skolåldern. Några barn i 

gruppen kan befaras vara på väg att själva ge upp inför dessa ackumulerade 

risker – om de inte får hjälp och stöd att ta sig ur missförhållanden. 

I varje rapport från den sociala barnavårdens område 

finns det några barn, som har det som Tobbe. För dem som känner 

igen sin historia vill jag dock påpeka att Tobbes ”öde” ännu inte 

är avgjort. Han är bara 18 år och det finns fortfarande hopp om 

att det ska ordna sig bra för honom – och andra i hans situation. 

Det finns de som lyckosamt tar sig ur en massivt svår barndom


(Claezon, 1996). Men varför ska Tobbe och andra i hans situation 

träda in i vuxenlivet så ensamma och så illa rustade, när de varit i 

samhällets vård under så stor del av sin barndom? (Jfr Levin, 

1998.) Det är inte alltid lätt att veta vad som är bäst att göra, när 

man som socialarbetare står inför svåra situationer, men värdet av 

självreflektion i socialt arbete understryks. 

Ofta kritiseras social barnavård för att vara alltför individ- och 

familjeinriktad och att den bortser från det omgivande samhällets 

del i familjers problem och barns utsatthet. Tobbes mamma var en 

av de ensamstående, lågutbildade mammor, beroende av socialbidrag 

och i avsaknad av stödjande socialt nätverk, som är kraftigt 

överrepresenterade i social barnavård. Fattigdomsproblem 

undervärderas och föräldrarnas individuella brister övervärderas 

(Egelund, 1997; Eidhem, Ericsson & Larsen, 1997; Gambrill & 

Stein, 1994; Swift, 1995). Det sociala arbetets historiska arv och 

den byråkratiska strukturen bidrar till att hindra möten mellan 

socialarbetare och klient, möten som ger förutsättningar för att en 

relation ska kunna uppstå och förändring åstadkommas (Denvall 

m.fl., 1999). Det är angeläget att reflektera både över innehållet i 

relationen mellan socialarbetare och klient (brukare) och på det 

sammanhang vari det sociala arbetet utövas (content – context), 

där värderingar, kunskaper och färdigheter är oskiljaktligt relaterade 

(Banks, 1995). 

Det var i Tobbes fall – som i många andra fall – inte okunskap 

om barnets situation, som var anledning till bristfälliga insatser 

för att värna om barnets utveckling och välbefinnande. Det hade 

varit många utredningar genom åren. Socialtjänsten hade utrett 

och barn- och ungdomspsykiatrin hade vid flera tillfällen varit behjälplig 

med intyg och rekommendationer om lämpliga åtgärder. 

Är det så att utredningsarbete bär på ”handlingsinskränkande 

traditioner” och omöjliggör ”ett vettigt socialt arbete”, som Rut 

Wächter (1998) menar? (Jfr Hill & Aldgate, 1996, ”the need for 

a shift in appoach from investigation to family support”.) Eller är 

det så att socialarbetare vanligen undviker psykologisk inlevelse 

och relationsskapande och håller sig till de yttre sociala villkoren, 

inte ser hur psykologiska frågor är inflätade i sociala komplika-

66 | 


tioner, som Bengt Börjeson (1984) förmodar? Eller är det så att 

man inom social barnavård inte ser barnen i sin upptagenhet av 

föräldrars/mammors brister? (Jfr Egelund, 1997.) ”Utredandet 

och det försvunna barnet har engagerat många häpna forskare”, 

konstaterar Sune Sunesson (1997). 

Under mer än två tredjedelar av sin barndom kom Tobbe att 

omfattas av samhällsvård – varav drygt sex år institutionsvård och 

sex år i familjehemsvård. Den uttalade meningen är att samhällsvård 

ska vara till barnets bästa. Frågan har ställts i vad mån man 

kan ställa samma krav på samhällsvård som på den vård, omsorg 

och fostran, som krävs av en ”tillräckligt” god förälder? När Tobbe 

var liten omfattades han av 1980-talets moderna barnhemsvård. 

Vad som sker inom barnhemsvården finns det inte så mycket 

forskning om i vårt land, även om vi vet att den har blivit kortare 

och i större utsträckning än förut inkluderar barnens föräldrar 

(Andersson, G., 1984; Andersson, M., 1996; Sallnäs, 1995). Tobbe 

kom under sammanlagt sex år att omfattas av familjehemsvård, en 

vård som enligt olika forskningsrapporter ofta misslyckas med att 

leva upp till intentionerna att ge barn nya förutsättningar för ett 

gott liv (Cederström, 1990; Lindén, 1998; Vinnerljung, 1996 a, b). 

Det är inte ovanligt med oplanerade avbrott eller att familjehem 

”spricker” (SoS-rapport 1995:9). 

Som framgått var Tobbe också under flera år på 1990-talet en 

av de cirka ett tusen unga, som årligen vårdas på särskilda ungdomshem 

(SoS-rapport 1998:5). ”Den här gruppen är svår att behandla”, 

står det i inledningen till boken Vård av ungdomar med 

sociala problem (Armelius et al, 1996, s. 13). Claes Levin (1998) 

fann i sin uppföljning av ungdomar, som varit intagna på ett särskilt 

ungdomshem, att ”grovt räknat” nästan åttio procent hade 

begått brott efter vistelsen. Själv säger Tobbe att behandling på de 

ungdomshem, som han varit på, ”bara är skitsnack”. Det kan kanske 

forskare hålla med om: ”Utfallsproblemen och glappet mellan 

retorik och praktik har varit kända lika länge som anstalterna 

funnits” (Levin, Sunesson & Swärd, 1998, s. 185). 

Vi kan fundera över vad som hade kunnat göras annorlunda 

vid olika tidpunkter i Tobbes liv för att bättre värna om ”barnets


bästa”. Man kan t.ex. förundra sig över att det i Tobbes – och i 

många andra barns – fall ofta konstateras att det finns uppenbara 

brister i morbarn-relationen utan att det följs av någon insats för 

att förbättra relationen. Den tidiga morbarn-relationen påverkar 

i hög grad barnens framtid, även om de flyttar till familjehem, det 

har inte minst Anita Cederström (1990) och Gunilla Lindén 

(1998) visat. De har undersökt fosterbarnen i det s.k. Barn i krisprojektet, 

4–12-åringarna respektive 13–16-åringarna och följt 

upp dem två år efter placeringen. Båda har urskilt en grupp barn 

som tidigt avvisats av sin mamma. Barnen kännetecknas av ett 

desperat sökande efter att hitta vägar att bli älskade och sedda, att 

på något sätt försöka ersätta den brist på moderlig omvårdnad, 

som de har upplevt. De upprepar sitt tidigare förhållningssätt till 

föräldrarna i relaterandet till fosterföräldrarna, som i sin tur riskerar 

att upprepa föräldrarnas förhållningssätt – genom att inte 

orka med barnen känslomässigt och stöta bort dem (Cederström, 

1990). De avvisade (rejekterade) tonåringarna, som omhändertagits 

på grund av eget beteende, ”rymde planlöst” eller blev ”utkastade” 

från fosterhemmet till en fortfarande destruktiv situation 

i den egna familjen (Lindén, 1998). Båda forskarna betonar vikten 

av kvalificerat stöd och terapeutisk hjälp för att bryta onda cirklar. 

Samtidigt måste vi ta till oss den kritik, som riktas mot att den 

tidiga morbarn-relationen överbetonas och andra familjerelationer 

undervärderas (Rutter & Rutter, 1993; Schaffer, 1995). När 

Tobbe säger att det delvis är han själv, delvis hans mamma och 

delvis ”socialen” som bidragit till att det blivit som det blivit (se 

första citatet) är han inte ensam om att bortse från sin pappa, även 

om en frånvarande pappa kan vara nog så betydelsefull. Hur kunde 

vi i alla år bortse från hans pappa? Fäder är uppseeendeväckande 

frånvarande i social barnavård (Greif & Bailey, 1990; Kristinsdóttir, 

1991; Linderot & Vinnerljung, 1994), som framför allt 

ses som en kvinnofråga (Farmer & Owen, 1998; Hutchison, 1992; 

Smith, 1991). Tobbe hade också syskon, som han hade ett splittrat 

och ibland destruktivt förhållande till, men arbete med syskonrelationer 

försummas alltför ofta i social barnavård (Kosonen, 

1996).

68 | 


Vikten av ett stödjande nätverk kan inte nog betonas, särskilt 

för barn i utsatta positioner. Om det inte finns något naturligt nätverk 

av släktingar och vänner, kan socialtjänsten bidra med att 

engagera stödpersoner eller en kontaktfamilj, en extra familj, som 

kan finnas till hands, när den egna familjen sviktar (Andersson, 

1992). Hur kunde de fosterföräldrar, som haft hand om honom i 

två år, nekas bli hans kontaktfamilj efter det att han flyttat hem? 

De hade kunnat vara en skyddande faktor och därmed bidra till att 

göra Tobbe mindre sårbar och öka hans motståndskraft mot alla 

de riskfaktorer han utsattes för (se t.ex. Claezon, 1996; Ogden, 

1991; Rutter, 1990; Sundelin Wahlsten, 1991; Werner & Smith, 

1992). Det finns många röster som talar för att fosterföräldrar 

eller f.d. fosterföräldrar på allvar bör räknas in i den utvidgade 

familjen, liksom andra närstående personer, som kan vara nog så 

viktiga för barnet i ett livsloppsperspektiv. I socialt arbete med 

barn är det viktigt att både ta till sig kunskap om betydelsen av den 

tidiga morbarn-relationen och andra tidiga barndomserfarenheter, 

och ta till sig kunskap om barns återhämtningsförmåga efter 

svåra upplevelser om förutsättningar ges. Till dessa förutsättningar 

hör ett utvidgat familjebegrepp, kontinuitet i nära relationer 

och ett stödjande socialt nätverk – sett i ett livsloppsperspektiv. 

Socialtjänsten har inte ensam ansvaret för utsatta barn eller 

barn som far illa, de tillhör också de verksamheters ansvar, som 

riktar sig till alla barn och familjer, t.ex. barnavårdscentraler, förskola 

och skola. Därifrån rapporteras ofta att personal oroar sig 

för barn, men (alltför) sällan anmäler det till socialtjänsten och att 

de ofta är missnöjda med samarbetet med socialtjänsten (Lundén, 

Broberg & Borres, 1998; Lagerberg, 1998; Sundell & Colbiörnsen, 

1996; Sundell & Flodin, 1994). Hur långt sträcker sig den 

egna verksamhetens ansvar? Om barnavårdscentralens personal 

träffade Tobbe under de två första åren av hans liv? Om hans 

mamma hade regelbundna samtal med psykolog inom barnhälsovården? 

Om han var på dagis under de två år han bodde hemma 

som fem–sexåring? Om olika skolor, lärare och personliga assistenter 

hann lära känna honom under de fem–sex år han fick gå i 

vanlig grundskola (jfr Andersson, 1999a)? Förskola och skola är


viktiga närmiljöer för barn. Det vanligaste tycks vara att dessa 

verksamheter arbetar var och en för sig så långt de finner det rimligt, 

sedan anmäler de till socialtjänsten (SoS-rapport 1998:4). Därefter 

är det socialtjänstens ansvar. Det hjälper inte att samarbete 

efterlyses från alla parter, det tycks inte bli av. I Viveka Sundelin 

Wahlstens (1997) uppföljning av barn, som ingick i hennes doktorsavhandling 

(1991), går hon noggrant igenom deras möte med 

samhällets resurser. Hon konstaterar bl.a.: ”Samarbete mellan 

alla dem som på ett eller annat sätt är engagerade i familjerna och 

oroar sig för barnens utveckling förekommer nästan inte alls” 

(s. 165). Där inkluderas också barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) 

eller den psykiska barn- och ungdomsvården (PBU), som enligt 

författaren inte tror sig om att kunna hjälpa (förändra) resurssvaga 

och omotiverade familjer och därför avstår från att hjälpa det 

enskilda barnet (jfr Sundelin, 1997; SOU 1997:8). 

Sett ur ett vuxenperspektiv var inte bristen på personkontinuitet 

i relationen socialsekreterare–klient eller i andra myndighetsrelationer 

uppseendeväckande i Tobbes fall, tvärtom. Det var förhållandevis 

hög grad av personkontinuitet i myndighetskontakter, 

sett ur mammans synvinkel. Sett ur barnets synvinkel, med barnets 

annorlunda tids- och rumsuppfattning och annorlunda förståelse 

för sammanhangen, är dock bristen på kontinuitet påfallande. 

Tobbe fick uppleva ett stort mått av instabilitet i vård och omsorg 

och uppseendeväckande brist på varaktighet i många relationer. 

Kontinuitet under hela barndomen, åtminstone i några relationer, 

och någon som lyssnar på barnet, inte bara på de vuxna runt omkring, 

är det inte en minimumrättighet för barn, som omfattas av 

socialt arbete? 

Barn börjar tas på större allvar som aktiva subjekt och egna 

personer, och de börjar få större möjlighet att själva komma till 

tals, istället för att enbart vara föremål för vuxnas bedömningar 

och åtgärder (Andersson, 1998 a, b; Andersson et al, 1996; Backe- 

Hansen & Havik, 1997; Butler & Williamson, 1994; Hagbard & 

Esping, 1992). Med förändringarna i socialtjänstlagen (1997) understryks 

”barnets bästa” och att barnets inställning ska klarläggas 

och större hänsyn tas till barnets vilja. Det är en angelägen upp-

70 | 


maning till socialarbetare att öka sin förmåga att se också ur barns 

synpunkt och våga tala med barn om svåra frågor (Øvreeide, 1998). 

Socialt arbete bedrivs på olika nivåer, t.ex. på samhällsnivå, organisations- 

och områdesnivå samt på individ- och familjenivå. 

”När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till 

barnets bästa kräver” står det i socialtjänstens portalparagraf (SFS 

1997:313). För att ge detta en innebörd krävs både kunskaper, dialog 

och självreflektion. Vilka barn och ungdomar som uppfattas 

vara socialt utsatta och därmed bör omfattas av social barnavård 

växlar från tid till annan och från land till land. Genom sitt ansvar 

för barn, som befinner sig i riskfyllda situationer eller har uttalade 

problem, måste social barnavård förhålla sig till värderingar om 

vad som är ”normalt” eller kan betraktas som minimikrav för normal 

uppväxt. I de flesta länder förekommer en diskussion om var 

gränsen ska gå mellan familjens och samhällets ansvar för barn, 

hur balansen ska se ut mellan familjestöd och barnskydd (hjälp– 

kontroll) och hur hög tröskeln ska vara för samhällets övertagande 

av vården. Utifrån Frank Furstenbergers (1997) resonemang kan 

social barnavård definieras som statens övertagande av uppgifter, 

som normalt sköts av eller tillskrivs familjen. När innebörden i 

”normalt” ändras, så ändras också vad som omfattas av social barnavård. 

Även om omfattningen av social barnavård, dess organisering 

och innehåll, ser olika ut i olika länder, finns det en alltmer 

uttalad strävan i riktning mot att i högre grad involvera barnen, 

samarbeta med familjen, öka hjälp och stöd och minska kontroll 

och tvång. När det inte blir så, när barn kommer i kläm i sprickan 

mellan ideologi och social praktik och far illa i den sociala barnavården, 

då krävs reflektion och tid att tänka: Hur kunde det bli 

så fel? 

Not 

Detta kapitel har skrivits inom ramen för det longitudinella forskningsprojekt, 

som utgår från min doktorsavhandling i psykologi 

”Små barn på barnhem” (1984) och där fem uppföljande studier 

gjorts under årens lopp. Både för Tobbe, hans mamma och andra

erörda var det klart från början att de intervjuats i forskningssyfte 

och de har fått se boken ”Barn i samhällsvård” (1995) i 

samband med den senaste uppföljningsstudien (jfr Andersson, 

1999b). I tidigare rapporter heter Tobbe något annat. Det är möjligt 

att Tobbe känner igen sig, men det finns också andra som kan 

känna igen sig, eftersom det finns likheter i deras berättelser. Ett 

tack till er alla! 

Referenser 


Allmänna Barnhuset (1993). Förebyggande arbete kring barnets födelse 

– med fokus på utsatta barn. Konferensrapport. Stockholm: Allmänna 

Barnhuset. 

Allmänna Barnhuset (1994). Är det normalt eller ...? Om förskolebarns 

sexuella beteende, vuxnas attityder och nya forskningsresultat. Stockholm: 

Allmänna Barnhuset. (Red. Ingbeth Larsson, Per Gustafsson, 

Frank Lindblad och Björn Lundin.) 

Allmänna Barnhuset (1997). Samarbete. Gamla institutioner prövar nya 

samarbetsmetoder. Konferensrapport. Stockholm: Allmänna Barnhuset. 

Andersson, Gunvor (1984). Små barn på barnhem. Lunds Universitet: 

Psykologiska institutionen (akademisk avhandling). 

Andersson, Gunvor (1988). En uppföljning av barn som skilts från sina 

föräldrar. Lunds Universitet: Meddelanden från socialhögskolan, nr 1. 

Andersson, Gunvor (1990). Barns förhållande till föräldrar och fosterföräldrar. 

Nordisk Psykologi, vol. 42, (1), 59–74. 

Andersson, Gunvor (1991a). Socialt arbete med små barn. Lund: Studentlitteratur. 

Andersson, Gunvor (1991b). Barnpsykiatrins roll i socialt arbete med 

små barn. Stockholm: Socialstyrelsen, Projekt Aktiv uppföljning. 

Andersson, Gunvor (1992). Stöd och avlastning. Om insatsen kontaktperson/-familj. 

Lunds Universitet: Meddelanden från Socialhögskolan, 

nr 2. 

Andersson, Gunvor (1995). Barn i samhällsvård. Lund: Studentlitteratur. 

Andersson, Gunvor (1998a). Barnintervju som forskningsmetod Nordisk 

Psykologi, 50 (1), 18–41. 

Andersson, Gunvor (1998b). Föräldrakontakt och familjetillhörighet ur 

fosterbarns perspektiv. Socialvetenskaplig Tidskrift, vol. 5, nr 1, 3–23.

72 | 


Andersson, Gunvor (1999a). Skolsituationen för barn i familjehem. Socionomens 

Forskningssupplement, nr 10, 19–29 (i Socionomen, nr 5) 

Andersson, Gunvor (1999b) Children in residential and foster care – a 

Swedish example. International Journal of Social Welfare, 8, nr 4, 

253–266. 

Andersson, Gunvor, Aronsson, Karin, Hessle, Sven, Hollander, Anna & 

Lundström, Tommy (1996). Barnet i den sociala barnavården. Stockholm: 

Centrum för utvärdering av socialt arbete/Liber. 

Andersson, Maria (1996). Okända barn i välkända familjer. Psykosocialt 

utsatta barn placerade utan föräldrar på ett akut- och utredningshem. 

Stockholms Universitet: Psykologiska institutionen (psykologexamensarbete). 

Armelius, Bengt-Åke, Bengtzon, Sara, Rydelius, Per-Anders, Sarnecki, 

Jerzy och Söderholm Carpelan, Kerstin (red.) (1996). Vård av ungdomar 

med sociala problem – en forskningsöversikt. Stockholm: Liber 

Utbildning/Statens Institutionsstyrelse. 

Backe-Hansen, Elisabeth & Havik, Toril (red.) (1997). Barnevern på 

barns premisser. Oslo: Ad Notam Gyldendal. 

Banks, Sarah (1995). Ethics and values in social work. London: Mac- 

Millan, BASW. 

Berg Brodén, Margareta (1989). Mor och barn i ingenmansland. Intervention 

under spädbarnsperioden. Stockholm: Almqvist & Wiksell 

Förlag. 

Berg Brodén, Margareta (red.)(1994). Barnet i Fokus. En rapport om utvecklingsarbete 

på Viktoriagården i Malmö. Malmö Allmänna Sjukhus: 

Barnpsykiatriska Kliniken. 

Bjerrum Nielsen, Harriet & Rudberg, Monica (1991). Historien om 

flickor och pojkar. Könssocialisation i ett utvecklingspsykologiskt 

perspektiv. Lund: Studentlitteratur. 

Bullock, Roger, Little, Michael & Millham, Spencer (1993) Going 

Home. The return of children separated from their families. Aldershot: 

Dartmouth, Dartington Social Research Unit. 

Butler, Ian & Williamson, Howard (1994). Children Speak. Children, 

Trauma and Social Work. Essex: Longman, NSPCC. 

Börjeson, Bengt (1984). En diskussion om det psykosociala arbetet och 

dess teoretiska utgångspunkter. Umeå Universitet: institutionen för 

Socialt Arbete (stencil). 

Börjeson, Bengt & Håkansson, Hans (1990). Hotade, Försummade, 

Övergivna – är familjehemsplacering en möjlighet för barnen? Stockholm: 

Rabén & Sjögren.


Cederström, Anita (1990). Fosterbarns anpassning – en relationsproblematik. 

Om 25 barn i åldrarna 4–12 år som har placerats i fosterhem. 

Stockholms Universitet: Pedagogiska institutionen (akademisk avhandling). 

Christensen, Else (1988). Opvækst eller overlevelse. Köpenhamn: SIKON 

Claezon, Ingrid (1996). Mot alla odds. Barn till narkotikamissbrukare 

berättar om sin uppväxt. Stockholm: Mareld. 

Denvall, Verner, Munther, Ann-Kristine & Trunnerup, Annika (1999). 

Möten med Anna. Vännen, socialarbetaren och forskaren. Lund: 

Studentlitteratur. 

Egelund, Tine (1997). Beskyttelse af barndommen. Socialforvaltningers 

risikovurdering og indgreb. Köpenhamn: Hans Reitzels Forlag (akademisk 

avhandling). 

Eidhem, Solgunn, Ericsson, Kjersti & Larsen, Guri (1997). ”Barenvern 

og samfunnsmakt i etterkrigstida” i Backe-Hansen, E. & Havik, T. 

(red.): Barnevern på barns premisser. Oslo: Ad Notam Gyldendal. 

Farmer, Elaine & Owen, Morag (1998). Gender and the Child Protection 

Process. British Journal of Social Work, 28, 545–564. 

Fisher, Mike, Marsh, Peter & Phillips, David with Sainsbury, Eric 

(1986). In and out of care. The experiences of children, parents and 

social workers. London: B. T. Batsford in ass. with British Agencies 

for Adoption and Fostering. 

Freud, Anna & Burlingham, Dorothy (1973). Barn utan familj. Institution 

– familj. Hur påverkas små barn? Stockholm: Rabén & Sjögren. 

Furstenberg, Frank F. (1997). State-Family Alliances and Children’s Welfare. 

A research agenda. Childhood, 4 (2), 183–192. 

Gambrill, Eileen & Stein, Theodore (red.) (1994). Controversial Issues 

in Child Welfare. Boston: Allyn and Bacon. 

Greif, Geoffrey & Bailey, Cynthia (1990). Where Are the Fathers In 

Social Work Literature? Families in Society: The Journal of Contemporary 

Human Services, 71, (2). 

Hagbard, Sigbritt & Esping, Ulla (1992). Med barns ögon. Om ett barnrelaterar 

förhållningssätti familjehemsvården. Stockholm: Allmänna 

Barnhuset. 

Hessle, Sven (ed) (1985). När barnet kommer hem. Erfarenheter från 

föräldrar med samhällsvårdade barn. Stockholm: RFFR, Riksförbundet 

för familjers rättigheter. 

Hessle, Sven (1988). Familjer i sönderfall. En rapport från samhällsvården. 

Stockholm: Norstedts.

74 | 


Hessle, Sven (1992). Varför drabbas inte alla barn lika? Om transgenerativitet 

och familjeträd. Stockholms Universitet: Socialhögskolan/ 

institutionen för socialt arbete och Barnbyn Skå, rapport i socialt arbete 

nr 60, projekt R nr 11. 

Hill, Malcolm & Aldgate, Jane (red.) (1996). Child Welfare Services. 

Development in Law, Policy, Practice and Research. London: Jessica 

Kingley Publishers. 

Hutchison, Elizabeth D. (1992). Child Welfare as a Woman’s Issue. Families 

in Society: The Journal of Contemporary Human Services. CEU 

Article No. 19, February, 67–77. 

Hwang, Philip (red.) (1993). Spädbarnets psykologi. Stockholm: Natur 

och Kultur. 

Håkansson, Hans & Stavne, Karin (1985). ”Jag känner mig så himla 

osäker ...” Stockholm: Skeab Förlag. 

Hårsman, Ingrid (1997) Om det tidiga samspelet mor–barn och barnets 

utveckling i familjer med missbruksproblem. Stockholm: Socialhögskolan/Institutionen 

för socialt arbete, rapport nr 82, projekt R nr 

13. 

Jonsson, Gustav (1973). Att bryta det sociala arvet. Stockholm: Tiden/ 

Folksam. 

Killén, Kari (1993). Svikna barn. Om bristande omsorg och vårt ansvar 

för de utsatta barnen. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 

Klefbeck, Johan & Ogden, Terje (1996). Barn och nätverk. Stockholm: 

Liber Utbildning 

Kosonen, Marjut (1996). Maintaining Sibling Relationships – Neglected 

Dimension in Child Care Practice. The British Journal of Social Work, 

26, 809–822. 

Kristinsdóttir, Gudrún (1991). Child Welfare and Professionalization. 

Umeå Universitet: Institutionen för socialt arbete, Umeå Social Work 

Studies 15 (akademisk avhandling). 

Lagerberg, Dagmar (1998). Barn som far illa – ett dilemma för barnhälsovården? 

Uppsala: Akademiska Barnsjukhuset, Barnhälsovården. 

Levin, Claes (1998). Uppfostringsanstalten, Om tvång i föräldrars ställe. 

Lund: Arkiv (akademisk avhandling) 

Levin, Claes, Sunesson, Sune & Swärd, Hans (1998). ”Behandling” i V. 

Denvall & T. Jacobson (red.): Vardagsbegrepp i socialt arbete. Ideologi, 

teori och praktik. Stockholm: Norstedts Juridik. 

Lindén, Gunilla (1998). Att bli fosterbarn i tonåren. Om frigörelsen från 

internaliserade föräldraobjekt. Stockholm: Almqvist & Wiksell International 

(akademisk avhandling).


Linderot, Sofia & Vinnerljung, Bo (1994). Projekt pappa-barn vid Servicenämnd 

Norr i Helsingborg – utvärdering. Helsingborg: Servicenämnd 

Norr. 

Lundén, Karin, Broberg, Anders & Borres, Magnus (1998). Hur vanligt 

är det att förskolepersonal och BVC-sjuksköterskor oroar sig för att 

barn far illa: En jämförelse mellan tre olika stadsdelar i Göteborgs 

kommun. Göteborgs Universitet: Psykologiska institutionen. 

Löfgren, Ingegerd & Hårsman, Ingrid (1995). En droppe i havet. Elva 

mödrar med missbruksproblem berättar om sina liv och om tiden på 

Moringen. Stockholm: Socialtjänsten, FoU-rapport nr 1995:18 

Marsh, Peter & Triseliotis, John (eds) (1993). Prevention and reunification 

in Child Care. London: B. T. Batsford. 

Munro, Eileen (1996). Avoidable and Unavoidable Mistakes in Child 

Protection Work. The British Journal of Social Work, 26, 793–808. 

Ogden, Terje (1991). Motstandsdyktige barn? Nordiskt Socialt Arbete, 

1, 3–14. 

Risholm Mothander, Pia (1998). Anknytningen är A och O i arbetet med 

barn. Psykologtidningen, nr 14, 4–7. 

Rowe, Jane, Hundleby, Marion & Garnett, Louise (1989). Child care 

now – a survey of placement patterns. London: British Agencies for 

adoption and fostering, Research series 6. 

Rutter, Michael (1990). ”Psychosocial resilience and protective mechanisms” 

in Rolf, J., Masten, A. S., Ciccetti, D., Neuchterlein, K. H. & 

Weintraub, s. (red.): Risk and protective factors in the development 

of psychopathology. Cambridge University Press. 

Rutter, Michael & Rutter, Marjorie (1993). Developing Minds. Challenge 

and Continuity across theLife Span. London. Penguin Books. 

Rydelius, Per-Anders (1996). ”Skolans betydelse för asocialitetsutveckling” 

i B-Å. Armelius, S. Bentzon, P-A. Rydelius, J. Sarnecki & K. 

Söderholm Carpelan: Vård av ungdomar med sociala problem – en 

forskningsöversikt. Stockholm: Statens Institutionsstyrelse. 

Sallnäs, Marie (1995). Att utreda föräldraskap. Om modern institutionsvård 

för barn. Socialvetenskaplig Tidskrift, vol. 2, nr 4, 334349. 

Sandbæk, Mona og Tveiten, Gunnar (red.) (1996). Sammen med familien. 

Arbeid i partnerskap med barn og familier. Oslo: Kommuneforlaget. 

Schaffer, Rudolph (1995). Beslut om barn. Psykologiska frågor och 

svar. Lund: Studentlitteratur. 

SFS Svensk Författningssamling 1997:313. Lag om ändring i socialtjänstlagen 

(1980:620). Stockholm: Gotab, Fakta Informationsförlag

76 | 


Skagerberg, Anna & Karlsson, Kay (1997). Tidig hjälp på längre sikt – 

en granskning av behandlingsmetoder på spädbarnsverksamheten 

Maskan illustrerade genom 10 mor-barnpar. Stockholm: Omsorgsnämnden, 

FoU-rapport 97-01. 

Smith, Brenda (1991). Australian Women and Foster Care: A Feminist 

perspective. Child Welfare, no 2, March-April, 175–184. 

SoS-rapport 1996:19. Barn i fokus-projektet. Slutrapport. Stockholm: 

Socialstyrelsen. 

SoS-rapport 1998:4. Anmälan, utredning, insats. Individ- och familjeomsorgens 

arbete med barn. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SoS-rapport 1998:5. Individ- och familjeomsorgens arbete med ungdomar. 

En uppföljning av utvecklingen sedan 1993. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SoS-rapport 1995:9. Sammanbrott i familjehem. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SOU 1997:8. Röster om barns och ungdomars psykiska hälsa. Stockholm: 

Socialdepartementet. Delbetänkande av Barnpsykiatrikommittén. 

Sundelin, Claes (1997). ”Barnpsykiatrin och socialtjänsten. Några reflexioner 

om beröringspunkter och olikheter.” i Med fokus på barnen. 

Konferensrapport från Socialtjänstforum – ett möte mellan forskning 

och socialtjänst. Stockholm: Centralförbundet för socialt arbete, 

Svenska Kommunförbundet och Socialvetenskapliga forskningsrådet. 

Sundelin Wahlsten, Viveka (1991). Utveckling och överlevnad. En studie 

av barn i psykosociala riskmiljöer. Stockholms Universitet: Pedagogiska 

institutionen (akademisk avhandling). 

Sundelin Wahlsten, Viveka (1997). Utveckling för att överleva. Utsatta 

familjer möter socialtjänst, hälsovård och skola. Stockholm: Kommentus. 

Sundell, Knut & Colbiörnsen, Maria (1996) Hand i hand. Samhällets 

stöd och hjälp till elever med psykosociala behov. Stockholms Socialtjänst: 

FoU-rapport 1996:14. 

Sundell, Knut & Flodin, Birgit (1994). Mellan stolarna. Vad händer när 

socialtjänsten inte samverkar kring barn som far illa? Stockholms 

Socialtjänst. FoU-rapport 1994:16. 

Sundell, Knut, Humlesjö, Eva & Carlsson, Mona (1994). Att hjälpa sin 

nästa. En undersökning av kontaktfamiljer i Stockholm. Stockholm: 

Socialtjänsten, FoU-rapport nr 5. 

Sunesson, Sune (1990) ”Familjevården, en del av individ- och familjeomsorgen 

i socialtjänsten” i Sju perspektiv på barns och ungdomars 

levnadsförhållanden. Stockholm: Socialstyrelsen.


Sunesson, Sune (1997). ”Barnavårdsutredningen och barnet: forskningens 

bild” i Med fokus på barnen. Konferensrapport från Socialtjänstforum 

– ett möte mellan forskning och socialtjänst. Stockholm: Centralförbundet 

för socialt arbete, Svenska Kommunförbundet och 

Socialvetenskapliga forskningsrådet. 

Sydsjö, Gunilla (1992). Psykosociala riskgraviditeter och deras utfall. 

Linköpings Universitet: Medical Dissertations No. 350. 

Swift, Karen (1995). Manufacturing ”Bad Mothers”. A critical Perspective 

on Child Neglect. Toronto: University of Toronto Press. 

Werner, Emmy & Smith, Ruth (1992) Overcoming the Odds. High Risk 

Children from Birth to Adulthood. Ithaca: Cornell University Press. 

Vinnerljung, Bo (1996a). Fosterbarn som vuxna. Lund: Arkiv (akademisk 

avhandling) 

Vinnerljung, Bo (1996b). Svensk forskning om fosterbarnsvård. En översikt. 

Stockholm: Centrum för utvärdering av socialt arbete/Liber. 

Vinnerljung, Bo (1998a). Fosterbarns skolgång och utbildning. Socialvetenskaplig 

Tidskrift, vol. 5, nr 1, 58–80. 

Vinnerljung, Bo (1998b) ”Socialt arv” i Denvall, V. & Jacobson, T. 

(Red.): Vardagsbegrepp i socialt arbete. Ideologi, teori och praktik. 

Stockholm: Norstedts Juridik. 

Wächter, Rut (1998). ”Utredning” i Denvall, V. & Jacobson, T. (red.): 

Vardagsbegrepp i socialt arbete. Ideologi, teori och praktik. Stockholm: 

Norstedts Juridik. 

Øvreeide, Haldor (1998). Samtal med barn. Metodiska samtal med barn 

i svåra livssituationer. Kristiansand: Høyskoleforlaget AS.

4 Fosterbarnet som 

vägrade växa 

Sven Hessle 

Det här kapitlet ska handla om ett spädbarn som tillbringade sina 

första levnadsår i fosterhem. Barnet omhändertogs från den biologiska 

modern på BB och fördes till ett barnlöst par på andra sidan 

Sverige. Föräldrarna tilläts resa till barnet i fosterhemmet något så 

när regelbundet varje kvartal. Besöket genomfördes alltid tillsammans 

med en fosterhemsinspektör. Föräldrarna umgicks några 

timmar med barnet och med fosterföräldrar och inspektör närvarande. 

Sedan reste man hem. Vid besöken upptäckte modern att 

barnet inte gick upp normalt i vikt. Med erfarenhet av tre tidigare 

barnsbörder hade modern till skillnad från det barnlösa paret en 

särskild blick för vad som var normal vikt för spädbarn under utveckling. 

Denna iakttagelse förmedlade hon vid varje besök. Med 

fackspråk kallas små barns vägran att växa för failure-to-thrive. 

Det späda barnet kan bara signalera med sin kropp att omvärlden 

inte svarar på dess behov. Failure-to-thrive betraktas som en 

mycket allvarlig signal från barnet, ytterst kan det handla om en 

försummelse som leder till att barnet sakta ger upp livet eftersom 

omvärlden inte ger tillräcklig stimulans till att leva vidare. 

Det finns en förhistoria till denna fallstudie som ledde fram till 

att samhället ingrep med omhändertagande på BB. Psykiatrisk expertis 

ansåg att modern var oförmögen att ta hand om sitt barn. 

Modern å sin sida ansåg sig vara missbedömd av expertisen, och 

hon fick sedermera upprättelse i form av skadestånd. Modern bedrev 

under hela placeringstiden av barnet en intensiv kamp för att 

78

Fosterbarnet som vägrade växa | 79 

bli rentvådd och få hem sitt barn. Efter att ha genomlevt åtta rättsliga 

instanser fick hon den slutgiltiga rätten på sin sida, och barnet 

fick återvända hem efter två år i fosterhemmet. Även den rättsliga 

processen i samband med denna fallstudie skulle vara värd en analys 

i ett eget kapitel. Men varken förhistorien som ledde fram till 

samhällsingripandet eller den rättsliga processen i samband med 

hemtagningen av barnet kommer att belysas i denna fallstudie. 

Fokus i detta kapitel kommer att vara på ett tämligen undanskymt 

och ouppmärksammat samspel mellan olika centrala aktörer under 

barnets placering i fosterhemmet. Utgångspunkten för denna fallstudie 

är spädbarnets viktuppgång. Men det faktum att barnet inte 

gick upp normalt i vikt i fosterhemmet hade ingen betydelse för 

att barnet kom hem. 1 

Att fallet är av intresse i denna bok har två huvudsakliga orsaker. 

Först och främst, barns vägran att växa ger oss anledning att 

granska hur syndromet failure-to-thrive kommit att bli en diagnos 

för försummelser i omvårdnaden under de allra första levnadsåren. 

I ett särskilt avsnitt ska jag kort sammanfatta forskningsläget 

beträffande failure-to-thrive som diagnos för försummelse 

av barn. För det andra inträffade händelsen som beskrevs ovan 

för snart 20 år sedan. Vi sitter sålunda med facit i handen och kan 

kritiskt granska det som ägde rum för ett par decennier sedan. 

Spädbarnet har nu vuxit upp till en vuxen ung man – välanpassad 

och framgångsrik vill vi tillägga. Med den för alla svenska barn- 

1. Fallstudien i detta kapitel hämtar sitt ursprung nära tjugo år tillbaka i tiden, 

då författaren fick tillgång till viktkurvan genom fosterbarnets moder. När vi nu 

pratar om dessa händelser kan hon fortfarande uppröras över det övergrepp hon 

var med om när barnet togs på BB. Benjamin är en stabil ung man som inte motsagt 

sig publicering av hans eget fall med denna uppläggning. 

En kort version av fallstudien har tidigare publicerats i boken Samtal med B 

(Hessle, 1991; 1997). Syftet var då att argumentera mot ”enögd” perspektivisering 

i socialt arbete. Här har författaren velat utveckla den tesen ytterligare med 

hjälp av utvikningar i två forskningsområden som på olika sätt berör fallstudien. 

Författaren har haft tillgång till en omfattande dokumentation om detta fall, 

som tillställts honom främst av modern. Under senare år har Benjamin också 

medverkat, inte minst under sökandet efter vissa journalhandlingar som tyvärr 

försvunnit. Exempelvis gäller det den dokumentation som bör ha förts vid barnavårdscentralen 

(!)

80 | 

Sven Hessle 

familjer så betydelsefulla viktkurvan från BVC i handen kan vi 

konstatera att modern hade rätt i sina iakttagelser. Vi har svart på 

vitt i form av en viktkurva som tydligt bekräftar den oro som modern 

visade vid besöken. Barnets kurva böjer av när den ska peka 

uppåt, och barnet hade efter en tid lägre vikt än 98 procent av sina 

jämnåriga i Sverige. Varför brydde man sig inte om moderns iakttagelser? 

Det är en gåta som leder tankarna till de berömda socialpsykologiska 

linjeexperimenten under 1950-talet då Solomon 

Asch m.fl. visade att försökspersoner kunde manipuleras att tycka 

att en linje som är 3 tum är lika lång som en linje om 4 1 /4 tum. I 

ett särskilt avsnitt tar jag några socialpsykologiska experiment 

som utgångspunkt för en diskussion om den sociala konstruktionens 

betydelse vid bedömningar i socialt arbete och den risk för 

förtryck som uppstår om socialarbetare nöjer sig med ett ensidigt 

perspektiv på de sociala problemen. 

Fosterbarnet som vägrade växa – 

en fallbeskrivning 

Den fallbeskrivning som nu ska presenteras har tidigare redovisats 

i en annan version, i ett sammanhang där fokus var på risken att 

totalisera fenomen i samhällsvården med ett enda perspektiv (se 

Hessle, 1997). För att undvika att förenkla, förvränga och försnäva 

en komplicerad verklighet i det sociala arbetet, argumenterades 

för att man bör belysa fenomen i samhällsvården med så många 

perspektiv som möjligt, från så många positioner som möjligt och 

utifrån en godtagbar normalitetsuppfattning (ibid., s. 38 o f). Här 

ska fallbeskrivningen på nytt tjäna ändamålet att illustrera nödvändigheten 

av en kritisk inställning till försnävade verklighetsuppfattningar 

för att undvika haveri i samhällsvården. 

Ett spädbarn placerades av sociala myndigheter direkt från BB 

i ett fosterhem. Där kom barnet att tillbringa två år innan det kunde 

återvända till modern. Det fanns som tidigare nämnts en förhistoria 

till att barnet togs från modern på BB. Också den process 

som ledde fram till omhändertagandet kan som framgår betraktas 

som ett haveri för psykiatrisk bedömning, men en redovisning av


förhistorien bär på ett haveritema som faller utanför för den diskussion 

som är i fokus här. Av intresse i det följande är i stället hur 

den fysiska omvärlden blir en social konstruktion. 

Fosterföräldrarna var ett barnlöst par som bodde på en gård 

belägen cirka 50 mil från barnets ursprungsfamilj. De biologiska 

föräldrarna hade således stora geografiska problem utöver de 

psykologiska med att besöka sitt spädbarn regelbundet. Efter förhandlingar 

med fosterbarnsbyrån i hemstaden utverkades att föräldrarna 

en gång i kvartalet tillsammans med en fosterhemsinspektör 

kunde resa till fosterhemmet för att under några timmar 

under uppsikt av inspektören umgås med sitt barn. Efter varje besök 

gjorde inspektören som brukligt var daganteckningar i en 

journal på fosterhemsbyrån. På grundval av dessa anteckningar 

genomfördes senare en utredning som ledde fram till att man från 

fosterhemsbyrån bestämt motsatte sig en hemtagning av barnet. 

Barnets vikt kom att spela en stor roll vid besöken. Detta framgår 

av inspektörens daganteckningar. Så här kunde till exempel 

viktutvecklingen kommenteras i en typisk daganteckning: ”Modern 

uttrycker oro för barnets viktutveckling. Detta tolkas som att 

modern har ambivalenta känslor för sitt barn.” Vid ett annat tillfälle: 

”Modern påstår att det är vetenskapligt klarlagt att barn som 

tas från föräldrar i späd ålder inte kan tillgodogöra sig födan.” 

Och vidare: ”Fostermodern redovisar fakta kring pojkens utveckling 

och vikt, om vad han gör på dagarna i fosterhemmet som ger 

bilder av Benjamins utveckling.” En gång senare: ”Modern klagar 

på att Benjamin inte ökar i vikt som han ska, men lugnar sig när 

fostermodern informerar henne om viktutvecklingen, matvanor 

och besök på barnavårdscentralen, osv.” I den sammanfattande 

utredningen skriver inspektören: ”Han utvecklas positivt i fosterhemmet. 

Fosterföräldrarna är övertygande i sitt arbete att skapa 

bästa möjliga betingelser för Benjamins fostran och uppväxt. De 

är stabila och verklighetsnära människor som ger honom trygghet, 

kärlek och stimulans. Han tycks vara frisk och harmonisk och 

ha en intim relation till fosterföräldrarna. Benjamin genomgår en 

åldersadekvat utveckling. Han ökar konstant i vikt och längd. 

Han sover gott och har god aptit”. ”Moderns kontakt med Benja-

82 | 

Sven Hessle 

min under besöken tycks vara starkt underordnat hennes behov av 

uppmärksamhet, att befinna sig i centrum och att ständigt tala om 

sig själv och sina problem. Hon verkar vara okänslig inför andra 

människors åsikter och idèer om barn och barns behov. Motsatta 

åsikter bemöts aggressivt och dominant, vilket ofta leder till att ett 

normalt samtal inte kan föras. Många som haft kontakt med Benjamin 

och fosterföräldrarna påvisar hans gradvisa och positiva utveckling. 

Trots detta och den sakliga och breda information som 

fosterföräldrarna lämnar vid besöken återkommer modern ständigt 

till viktutvecklingen.” 

Att döma av utredningen, som ju i väsentliga avseenden bygger 

på daganteckningar efter regelbundna observationer av föräldrarnas 

samspel med barnet och fosterföräldrarna i fosterhemmet, så 

kan barnet knappast få bättre hem än hos fosterföräldrarna. Den 

biologiska modern beskrivs som olämplig: som ”aggressiv och 

dominant”. Hon beskrivs som oemottaglig för faktainformation 

om barnets utveckling! Hon är ”okänslig inför andra människors 

åsikter och idéer”. Hennes återkommande klagomål om viktutvecklingen 

tycks av inspektören vändas emot henne till att hon ger 

ett slags budskap till omvärlden att hon egentligen inte vill ha sitt 

barn tillbaka! 

Men med facit i hand – att barnet med domstolsutslag efter 

överklaganden i många instanser, återfördes till ursprungsfamiljen, 

och sedan växte upp till att bli en framgångsrik samhällsmedborgare 

med hög livskvalitet i vuxen ålder – kan vi i efterhand 

konstatera att fosterhemsplaceringen var olämplig. Det är omöjligt 

att med säkerhet säga vilka faktorer som ledde till att placeringen 

inte omprövades i rimlig tid. Den psykiatriska expertisens 

bedömning av mamman – och mammans eget beteende – kan ha 

förlett inspektören att inte på allvar lyssna på hennes klagomål. 

Inspektören tycks inte heller ha fått några signaler från barnavårdscentralen 

om den svaga viktutvecklingen. Hade barnavårdscentralen 

inte noterat den dåliga viktkurvan, eller hade man nöjt 

sig med att ge synpunkter till fosterföräldrarna? Inspektören hade 

uppenbarligen inte själv förstått att viktutvecklingen var alarmerande. 

Saknade han kompetens för en sådan bedömning, eller var


han invaggad i säkerhet av fosterföräldrarnas förtroendeingivande 

uppträdande? Tog han överhuvudtaget någon egen kontakt 

med barnavårdscentralen? Man måste fråga sig om inspektören 

var påverkad av den då rådande ideologin för fosterbarnsvård 

och vars budskap kan sammanfattas så här: ersätt så tidigt som 

möjligt i barns liv dåliga föräldrar med bra föräldrar. 2 Inom denna 

ideologi spelade ofta idealtyperna ”god förälder” och ”ond 

förälder” en väsentlig roll som symboliska ikoner i det socialpsykologiska 

spelet om barnet i fosterfamiljen. Man tenderade att se 

det man ville se och uppfatta det man ville uppfatta i konflikten 

om barnet. Aktörerna i fosterbarnsvården riskerade att bli offer 

för en förenklad och insnävad verklighetsuppfattning. 

Vårt huvudbevis är den viktkurva som upprättades på barnavårdscentralen 

under fosterhemsvistelsen och som modern fick ta 

del av först efter barnets hemflyttning drygt två år efter omhändertagandet 

på BB. I figur 1 nedan kan man följa Benjamins viktutveckling 

från tidpunkten vid födelsen då han hade gott och väl 

normalvikt, 3 720 gram, till slutet av placeringen i fosterhemmet, 

då viktkurvan pekar nedåt mot en yttergräns, bortom vilken färre 

än två av hundra barn i vårt land markeras ut som extremfall viktmässigt. 

Vid två års ålder vägde han 9 kilo i stället för normalt 13. Kurvan 

avslöjar med gramprecision en dramatisk avböjning gentemot 

normalviktsutvecklingen. När normala spädbarn ökar språngvis, 

minskar uppenbarligen Benjamin i vikt eller ligger kvar på samma 

nivå. En makaber diskrepans avslöjas mellan moderns iakttagelser 

vid varje besök i fosterhemmet utifrån vad hon faktiskt ser med 

egna ögon och de daganteckningar som förs av inspektören, som 

tillbakavisar och psykologiserar över moderns uppträdande. Modern 

är faktiskt den enda personen i kretsen kring barnet som 

uppmärksammar den sanna ”objektiva” verkligheten och som uttrycker 

en berättigad oro för vad hon faktiskt ser. 

2. Detta är naturligtvis ett oerhört komprimerad slagordsmässig beteckning för 

en långvarig debatt om barns bästa som inte bara förekommit i Sverige utan också 

i många länder i västvärlden. För en närmare granskning av argumentationen, 

se t.ex. SOU 1986:20 Barns behov och föräldrars rätt.

84 | 

Vikt kg 

25 

20 

18 

16 

14 

12 

Sven Hessle 

Figur 1. Viktkurva för pojkar 0– 4 år. 

10 

9 

8 

7 

6 

5 

4 

• 

• 

• 

• • • • • • 

• 

• 

• • 

• • 

6 mån 10 mån 18 mån 4 år 

I en kort utvikning ska vi i nästa avsnitt ta fasta på moderns påstående 

i inspektörens daganteckning, att det är vetenskapligt 

klarlagt att barn som tas från föräldrar i späd ålder inte kan tillgodogöra 

sig födan. Här antyds således att barn som tas från modern 

så tidigt som på BB reagerar på separationen med matvägran. 

Vår frågeställning tangerar också en bredare fråga om diagnostiken 

i samband med små barns utveckling. Viktkurvan är ett traditionellt 

mått, vad säger den och under vilka villkor kan man vara på 

den säkra sidan för att uttala sig om psykosociala förhållanden 

mot bakgrund av en viktutveckling? Failure-to-thrive är den diagnos 

som ligger närmast till hands, dvs. ”vägran att växa”. Vad 

säger vetenskapen idag om failure-to-thrive som diagnostik för 

bedömning av barns utsatthet? 

• 

• 

+3 sd 

+2 sd 

+1 sd 

–1 sd 

–2 sd 

–3 sd 

Medelvärde, normalkurva 

Avvikelse från medelvärde (1 sd = 1 standardavvikelse. 95 % av 

populationen befinner sig inom 2 standardavvikelser.) 

Benjamins kurva med mätpunkter

Failure-to-thrive som diagnos 

på försummelse 


Failure-to-thrive som diagnostisk kategori finns inte översatt till 

svenska trots att det numer närmast är en klassisk benämning för 

små barn som av olika skäl inte går upp i vikt. I Medline, Psychfile 

och Sociofile hittar man på slagordet failure to thrive ett trettiotal 

relevanta referenser till undersökningar och Peer reviews under de 

senaste fem åren, medan referenserna var betydligt vanligare under 

tidigare decennier. I DSM-IV 3 finns failure-to-thrive inte längre 

med som egen diagnostisk kategori, utan motsvarande symtom 

sorterar under Feeding Disorder of Infancy or Early Childhood 

(ibid., s. 98 o f). Dvs. på svenska ungefär ”ätstörningar under 

spädbarns- och förskoleåldern”. I DSM IV anvisas fyra kriterier 

för diagnosticeringen: (1) ätstörning som manifesteras genom 

ihållande vägran att inta föda och med uppenbar vägran att gå 

upp i vikt eller viktförlust under minst en månad; (2) störningen 

är inte förknippad med medicinska orsaker; (3) störningen faller 

inte under annan psykiatrisk diagnos eller brist på tillgänglig föda; 4 

(4) störningen uppträder före 6 års ålder. 

I DSM IV anges att störningen är lika vanlig bland flickor som 

pojkar och att av samtliga sjukhusinläggningar av barn är 1–5 procent 

diagnosticerade ätstörningar, varav hälften är av icke-medicinska 

skäl. Antalet sjukhusinläggningar är självfallet ett mycket 

osäkert mått på incidensen. Förekomsten av denna ätstörning är 

troligen mer utbredd än de fall som når sjukhusvård. Men, man 

kan inte heller säga att det är en särskilt vanlig barnsjukdom. Särskilt 

inte i länder med en välutbyggd förebyggande barnhälsovård, 

till vilka Sverige räknas. Det är sannolikt att en vägran att växa 

3. Diagnostic and Statistical manual of Mental Disorders, IV:e upplagan, som 

ges ut av American Psychiatric Association, är den utan jämförelse mest citerade 

källan i samband med internationell psykiatrisk diagnostik. Manualen uppdateras 

regelbundet och denna senaste och fjärde upplaga kom ut 1994. 

4. I DSM IV nämns som exempel på annan psykiatrisk kategori Rumination 

disorder, en form av ätstörning med psykiatrisk bakgrund som bland annat yttrar 

sig i upprepade uppstötningar och idisslande.

86 | 

Sven Hessle 

upptäcks tidigt vid våra barnavårdscentraler. Och därför är det en 

av gåtorna i denna fallbeskrivning att man inte tydligt signalerat 

från BVC. Mer om detta i ett senare avsnitt. 

Bland orsakerna för att de små barnen vägrar att växa anges 

bland annat riskfaktorer i lite slumpartad, men högst signifikativ 

ordningsföljd: felaktig omvårdnad, föräldrars bristande erfarenhet, 

försummelse, barnmisshandel, rejektion, fattigdom, trångboddhet 

och osanitära hemförhållanden, föräldrars negativa erfarenheter 

i barndomen. En lång rad psykosociala försummelse-indikatorer 

kan således ligga bakom att små barn reagerar med att 

vägra gå upp i vikt. 

I det följande ska vi fördjupa failure-to-thrive-diskussionen något 

via en genomgång av fyra artiklar. En artikel har valts ut för 

att det är den bästa genomgång av forskningsläget av något så när 

aktuellt datum som var möjlig att hitta (Breunlin, Desai, Stone & 

Swilley, 1983). En artikel av senare datum har valts ut för sin kritiska 

genomgång av de forskningsstrategiska valen inom territoriet 

och sin introduktion av en interaktionistisk förklaringsmodell 

för ätstörningsproblematik hos små barn (Boddy & Skuse, 1994). 

Ytterligare en artikel från samma år har en liknande interaktionistisk 

modell och har förslag till insatser i familjer med denna 

problematik (Heffer & Kelley, 1994). Slutligen presenteras en 

tämligen färsk totalundersökning av incidens och uppföljning av 

failure-to-thrive i två kommuner i Israel (Wilensky, Ginsberg, Altman, 

Tulchinsky, Yishay & Auerbach, 1996). 

I sin genomgång av forskningsläget, diskuterar Breunlin, m.fl., 

(1983) kritiskt bland annat definitioner, kriterier för diagnostik 

och etiologi. Författarna har gjort en totalgenomgång av all (dåvarande) 

publicerad forskning inom området, mer än hundra 

artiklar har granskats kritiskt. Som kuriosum kan nämnas att diagnosen 

failure-to-thrive benämndes första gången redan år 1899 

av L Holt i en lärobok för pediatriker. Sedan dess har många forskare 

sökt olika samband mellan små barns vägran att växa och 

den omedelbara omgivningens bristande omvårdnad. 

Inledningsvis gör författarna i artikeln en avgränsning av syndromet 

failure-to-thrive utan organiska orsaker, FTNOE (Failure-


to-thrive with No Organic Etiology). 5 Härigenom kan samband 

studeras mellan ätstörningen och en lång rad psykosociala faktorer. 

I det följande diskuteras enbart de forskningsresultat som fördjupar 

eller kan lägga till kunskap till den avgränsning av syndromet 

som gjorts i ett tidigare avsnitt utifrån DSM IV. 

En väsentlig fråga rör diagnostiken, på vilka grunder kan man 

säga att det lilla barnet vägrar växa som svar på försummelser 

från omgivningen? Vanligast är som tidigare nämnts viktmåttet, 

en utvecklingsförsening i exempelvis längdtillväxten betraktas som 

en sekundär konsekvens av deprivation i övrigt. En vikt under 

tredje percentilen är det vanligaste måttet, dvs. det handlar om barn 

som har lägre vikt än 97 procent av barnen i samma ålder. Vidare 

ska barnet födas utan komplikationer och ha en födelsevikt om 

minst 2500 gram. Till detta kan också läggas observationer av 

dramatisk viktminskning under de första 18 månaderna, då för 

övrigt 80 procent av failure-to-thrive-barnen diagnosticeras. Utöver 

viktkurvan som indikator läggs alltid en bedömning av den 

psykosociala miljön omkring barnet. Avbrott i relationer och olika 

slag av försummelser i omvårdnaden av barnet är att betrakta 

som markörer. 

I sin genomgång av psykosociala faktorer, kan inte författarna 

undvika att under olika rubriker ta upp en lång rad klassiska studier, 

till exempel Spitz (1945, 1946) undersökningar av barn på 

anstalt (omvärldsdeprivation), Bowlbys (1954) separationstema 

(modersdeprivation) och Bruners (1966) hypotes om bristande 

närhets- och affektionsstimulans (sensory deprivation), som inspirerat 

till en lång rad experiment på schimpanser och råttor. Exempel 

på forskning med bristande näringstillförsel (nutritional 

perspective) förs också fram som alternativhypotes till modersdeprivationshypotesen 

som förklaring till att barn vägrar växa. 

Huvudsammanställningen i denna forskningsgenomgång av 

Breunlin, m.fl. (ibid.) har sitt fokus på systematiskt genomförda 

studier på faktorer inom familjen som förklaring till denna specifika 

form av ätstörning hos små barn. När modern är i centrum, 

5. FTNOE är en tämligen klumpig förkortning. Vanligast i andra undersökningar 

är annars FTT (Failure-to-thrive)

88 | 

Sven Hessle 

visar forskningen störst samband (dvs. > 50 procent förklaringsvärde) 

mellan följande faktorer och failure-to-thrive: låg utbildning, 

depression, akut fysiskt sjukdomstillstånd, barnet är oönskat eller 

oplanerat. Med fadern i fokus finns bara en faktor som visar samband, 

nämligen arbetslöshet. Förklaringen är att mycket få undersökningar 

om faderns roll i samband med failure-to-thrive genomförts 

vid tidpunkten för forskningssammanställningen. När 

relationen mellan fadern och modern fokuseras som oberoende 

variabel, framkommer två mycket tydliga faktorer. Den ena är 

kärnfamiljekonstellationer och den andra är äktenskapsproblematik. 

Dvs., failure-to-thrive förekommer nästan bara i två-föräldrarkonstellationer 

och nästan aldrig i ensamförälderfamiljer. Vidare 

tycks små barn svara med denna form av ätstörning som svar på 

konflikter mellan sammanboende föräldrar. Separation mellan 

föräldrar har med andra ord inget eget förklaringsvärde i det här 

sammanhanget, utan det är det nära vardagliga samspelet mellan 

aktörerna runt det lilla barnet som är av betydelse. När slutligen 

hela familjen sätts i centrum som oberoende variabel, framkommer 

att familjens storlek har samband med ätstörningen, mer än 

fyra barn ökar sannolikheten för uppkomst av failure-to-thrive. 

Vidare, tätt mellan barnen (mindre än 18 månader), första barnet 

är mest i riskzonen (dock inte endabarns-familjer) samt ekonomiska 

problem och kontakt med socialtjänsten. 

Genom forskningssammanställningen växer det fram en bild av 

fattiga och konfliktfyllda familjer som skapar den mest uppenbara 

risken för att ett barn ska reagera med failure-to-thrive. Forskarna 

efterlyser dock studier som tar mer fasta på interaktionen inom 

familjen för systematiska studier av detta syndrom. En utvecklingsekologisk 

eller interaktionistisk/systemteoretisk modell förefaller 

enligt författarna vara mer fruktbar än de i detta sammanhang 

ofta förekommande psykoanalytiska förklaringsmodellerna. 

En varning utfärdas också i slutdiskussionen för att dra för höga 

växlar på forskningsläget vid den dåvarande tidpunkten. Den 

forskning som de redovisat är ofta allt för bristfälligt genomförd. 

Boddy & Skuse (1994) har liknande kritiska inställning till den 

genomförda forskningen, trots att deras forskningsgenomgång


publicerades nära tio år senare än Breunlin, m.fl. (1983). Den allvarligaste 

kritiken riktar de mot samplingsmetodiken. Merparten 

av den genomförda forskningen har genomförts på barn som varit 

inlagda på sjukhus, och det är därför angeläget att genomföra breda 

kommunbaserade populations-surveyer. Om de väsentligaste 

riskfaktorerna står att finna inom familjerna som system så är 

sjukhuset en allt för konstlad miljö för att undersöka detta, menar 

Boddy & Skuse (ibid.). De anser också att allt för stor möda lagts 

ned på att studera vad föräldrar gör med sina barn som vägrar 

växa, inte hur de tänker om hur de ska förhålla sig till barnen. 

Författarna lägger sålunda till ett attributionsteoretiskt resonemang 

till förklaringsmodellerna. Med utgångspunkt i den känsliga 

föräldrar–barnrelationen under de första levnadsåren, refererar 

Boddy & Skuse till flera studier som visar att föräldrar svarar på 

barns signaler mot bakgrund av en uppfattning om barnets beteende. 

Bristande förmåga att koda av barnets signaler kan således 

vara en källa till att barnet svarar med viktavvikelser. 

Heffer & Kelley (1994) går i sin forskningsgenomgång djupare 

in på samspelet föräldrar–barn och redovisar forskning som bygger 

på systematiska observationer av förälder-barn-dyaden, bland 

annat med videoteknik. Dessa observationer är också i flera fall genomförda 

utanför sjukhusmiljön. Det visar sig t.ex. att föräldrar 

till failure-to-thrive-barn i mindre utsträckning är verbala och interaktiva, 

ger mindre känslomässigt stöd, är mer kritiskt inställda 

och ofta är invaderande i förhållningssättet till barnet samt har 

större svårigheter att se barnets behov jämfört med föräldrar till 

normalväxande barn. Barn som vägrar växa visar sig vara mindre 

benägna att interagera och signalera sina behov jämfört med normalt 

växande barn. 

Heffer & Kelley (ibid.) har bestämda uppfattningar om vilka 

insatser som behöver genomföras för att motverka failure-to-thrive-syndromet, 

både förebyggande och behandlingsmässigt. Förebyggandet 

handlar mycket om pedagogiska insatser och förmedling 

av information om barns behov till blivande föräldrar inom 

mödrahälsovården. Författarna efterlyser alltså den form av föräldraverksamhet 

som sedan länge är en del av det förebyggande

90 | 

Sven Hessle 

programmet i Sverige. Behandling i samband med konstaterad 

failure-to-thrive uppläggs efter den individuella familjens behov 

och kan innebära ett brett spektrum av insatser med den grundläggande 

tanken att ge föräldrarna information och pedagogiskt 

(och ibland ekonomiskt) stöd att fungera som interaktionspartners. 

Både som vuxna partner med varandra och som föräldrar i 

samspelet med barnet mot bakgrund av en ökad förmåga att bedöma 

barnets successiva behov. Heffer & Kelley (ibid.) avslutar 

sin artikel med att presentera en biopsykosocial modell för failureto-thrive, 

en modell som på systemteoretiskt vis lämnar öppet för 

många samverkande och samspelande faktorer vid uppkomst och 

bibehållande av ett avvikande viktväxtkurve-mönster. Orsaken till 

att små barn vägrar växa står således att finna bland ett flertal samverkande 

faktorer, enligt Heffer & Kelley (ibid.). 

Slutligen presenteras en av de få kända brett upplagda epidemiologiska 

studierna av barn med failure-to-thrive (med förkortningen 

FTT i denna undersökning) och syndromets effekter på 

den kognitiva utvecklingen. Wilensky m.fl. (1996) gjorde en totalundersökning 

av barn i mödra- och barnhälsovården i två 

kommuner i Israel. För varje barn som vid 15 månaders ålder avvek 

i viktutvecklingen från tredje percentilen (3 procent) i viktkurvan 

skapades ett matchande kontrollbarn med normalvikt 

från samma barnavårdscentral. Hembesök gjordes i familjen då 

barnet var 20 mån respektive 25 månader. Barnets kognitiva utveckling 

följdes och en bedömning gjordes av hemförhållandena 

med ett särskilt formulär (HOME-scale). I resultatet framkom en 

incidens om 3,9 procent barn med vikt under tredje percentilen 

under en period av minst tre månader. FTT-barnen visade en tendens 

att få något lägre värde på ett intelligenstest än de normalviktiga 

barnen. Bland skillnaderna märktes också att FTT-barnen 

både visade mer passivitet och lägre interaktivt intresse än normalviktiga 

barn samt att FFT-barnen fick mindre av uppmärksamhet 

och stimulans i hemmet från sina föräldrar jämfört med 

kontrollgruppen. Interaktionen föräldrar–barn var mindre optimal 

för FTT-barnen, skriver forskarna, som i diskussionen framhåller 

att föräldrar med denna bristfälliga interaktion med barnet


saknar supportiva sociala nätverk. Forskarna finner avslutningsvis 

att förekomst av FTT hos ett barn är en viktig varningsklocka 

för att dess behov inte är tillgodosett på optimalt vis i hemmiljön. 

Åter till fallbeskrivningen: viktkurvan som en 

indikator på försummelse 

Våra frågor inför utvikningen till failure-to-thrive-diskursens 

forskningsläge handlade allmänt om det lilla barnets vägran att 

växa som en signal på försummelse. Mer specifikt, under vilka 

omständigheter är viktkurvan ett säkert mått på försummelse av 

barn? Kan små spädbarn reagera på separationer med matvägran? 

Forskningsgenomgången har visat att viktkurvan är en viktig 

indikator på att barn under två år är i riskzonen på grund av 

försummelse. Förutsättningar enligt DSM IV ska föreligga och 

man är tämligen överens om att en viktutveckling under tredje 

percentilen, dvs. 3 procent under normalvikten för åldern, är en 

betingelse som bör föranleda insatser. Den fallbeskrivning som redovisas 

här är således ett uppenbart exempel på failure-to-thrive 

eftersom barnets viktutveckling kom att hamna vid 2 procent 

nivån, dvs. gott och väl utanför den stipulerade gränsen. 

I forskningsgenomgången hittades inga entydiga psykosociala 

orsaker till att små barn reagerar på försummelse med att inte gå 

upp i vikt som andra. Historiskt har man spekulerat i olika former 

av berövanden som skäl, t.ex. berövande av hemmiljön, av modern, 

av social eller sensorisk stimulans. Under en senare period var fattigdom 

i kombination med konflikter mellan föräldrar i barnets 

vardag en förklaring. På 1990-talet har interaktionistiska, systemteoretiska 

och utvecklingsekologiska förklaringsmodeller tagit 

mer plats i forskningen. Försummelsen mot det lilla barnet handlar 

numer i forskningen om föräldrars svårigheter att interagera 

optimalt i samspelssituationen med barnet. I fallbeskrivningen är 

det ju fosterföräldrarna som haft den dagliga samspelskontakten 

med Benjamin under de två år då viktkurvan böjde av mot failureto-thrive. 

När Benjamin kom hem till sin familj visade viktkurvan 

att han utvecklades normalt. Mot bakgrund av det nuvarande

92 | 

Sven Hessle 

forskningsläget frågar man sig om fosterföräldrarna verkligen haft 

förmågan att samspela optimalt med barnet? Frågan om små barn 

kan reagera på separationer med matvägran, får svaret ja! Men, 

forskningen kan inte ännu ge ett generellt besked om ett spädbarn 

som skiljs från sin mamma efter en vecka på BB reagerar på separationen 

med ”ätstörning”. Det mest troliga i det aktuella fallet är 

att det förekommit försummelser i fosterhemmet. Frågan är då hur 

det var möjligt att bara modern reagerade på sitt barns signaler? 

Hur kan det komma sig att fosterhemsinspektören inte såg fosterföräldrarnas 

försummelser (vilka de nu var?) och barnets belägenhet? 

Hur kan man förklara att fosterföräldrarna prisas i sin kompetens 

att sköta barnet medan moderns insiktsfulla iakttagelser 

vändes till sin motsats? Kan den då rådande ideologin kring fosterbarnsvård 

ge en förklaring till bristerna i omdöme och hantering? 

I det följande avsnittet görs en exkurs till socialpsykologiska 

experiment för att söka orsaken till att verkligheten konstruerats 

så avvikande. 

Den sociala konstruktionen som 

förfalskning av verkligheten 

I det här avsnittet presenteras ett par socialpsykologiska experiment 

som har sitt ursprung i några klassiska ”linjeexperiment” 

som genomfördes under början av 1950-talet av Solomon Eliot 

Asch (1952, 1965). De undersökningar som redovisas är exempel 

på vidareutvecklingar av Aschs ursprungsexperiment och är utvalda 

för att de anknyter till fallbeskrivningen. Asch visade att vissa 

individer motstår grupptryck medan andra faller undan för det. 

Morton Deutsch och Harold B Gerard varierade grupptrycket 

och påvisade svårigheten för individen att stå emot grupptryck när 

gruppmedlemmarna känner varandra (Deutsch & Gerard, 1965). 

Bengt Börjeson (1974) visade med sitt linjeexperiment att individen 

inte bara är beroende av den omgivande gruppen för sin självdefinition 

och vardagliga orientering, den omgivande gruppen tycks 

också vara beroende av individer i sin strävan mot konformitet 

och för att undvika stämpling som avvikare.


Utgångspunkten för den experimentserie med linjer som Asch 

genomförde är påfallande lik den situation som fanns för aktörerna 

runt fosterbarnet i vår fallbeskrivning. Så här beskriver Asch 

linjeexperimentens målsättning: ”Det omedelbara syftet var att 

studera de sociala och personliga villkor som medverkar till att individer 

motstår eller faller undan för grupptryck när gruppen agerar 

emot objektiva fakta” (min översättning. Se Asch, 1965:393). 

För att studera individens relativa beroende av gruppen, lät 

Asch en grupp med åtta högskolestudenter i en serie med enkla 

perceptionsförsök jämföra längden på en linje med tre linjer av 

olika längd (se figur 2). Uppgiften var att säga vilken av de tre linjerna 

som var lika stor som den första linjen. 

Var och en redovisade sin bedömning offentligt inför de övriga. 

Från och med mitten av denna tämligen monotona serie med 

18 jämförelser upplevde en individ (som satt centralt placerad i 

gruppen) plötsligt att hans bedömning stod i strid med alla övriga 

individers i gruppen. Och denna motsättning uppträdde i varje 

försök därefter. Samtliga i gruppen utom den här personen hade 

före experimentet mött försöksledaren och fått instruktionen att 

svara enligt ett särskilt mönster på ett inkorrekt sätt. Felbedömningarna 

kunde variera mellan en 1 /2 tum till nära två tum på linjer 

som varierade i längd mellan en och tio tum. Genom experimentet 

1 2 3 

Standardlinje Jämförelselinjer 

Figur 2. Exempel på jämförelser i linjeexperiment. (Källa: Asch, 1952:452)

94 | 

Sven Hessle 

hade sålunda en individ i minoritetsposition kanske för första 

gången offentligt fått sina sinnesintryck ifrågasatta av en enhällig 

majoritet likasinnade, skriver Asch (ibid.). 

Detta var grundexperimentet och tre fjärdedelar av samtliga 

som genomgick serien i minoritetsposition gjorde åtminstone någon 

bedömning i enlighet med majoritetens förvanskningar. De individuella 

skillnaderna var dock omfattande och genom intervjuer i efterhand 

då försöksledaren avslöjade komplotten för den drabbade 

individen kunde man få fram sex grundläggande minoritetspositioner 

i förhållande till majoriteten. De oberoende som går mot 

strömmen och svarar korrekt. Några av dem förkastar majoritetsbedömningen 

genom en position av totalt självförtroende för den 

egna bedömningsförmågan, andra genom motivet att dra sig undan 

till ren individualism utifrån misstron mot kollektivet och 

några är starkt ångestfyllda och uppgiftsorienterade tvivlare, som 

håller sig till instruktionen från försöksledaren. De eftergivna, som 

av olika skäl förkastar sin egen förmåga och litar på majoriteten. 

De flesta av dessa underkänner sin egen bedömningsförmåga vid 

en jämförelse och kommer fram till att majoritetens bedömning är 

rätt. Några böjer sig för majoriteten för att inte avvika från mängden. 

Och slutligen en extremgrupp av individer vars varseblivning 

faktiskt förvanskas under grupptryck. Dessa individer förmås att 

se med gruppens ögon. 

En lång rad varianter på det grundläggande experimentet genomfördes. 

Bland annat visade Asch att en grupp om tre personer 

är en tillräcklig storlek för maximal grupptryckseffekt. Vidare 

minskar graden av påverkan från gruppen (oavsett storlek) markant 

om individen i minoritetsställning får stöd i sina bedömningar 

av en (på förhand preparerad) ”partner”. 

Utgångspunkten för Deutsch och Gerard (1965) var att Asch 

inte kunde visa att hans grupper agerade utifrån ett verkligt gruppmedlemskap. 

Man bör skilja, menar de, mellan normativt inflytande 

och informativt inflytande från gruppen. Den normativa inverkan 

har att göra med vilka känslomässiga relationer individerna 

har i gruppen, och därmed vilka positiva eller negativa förväntningar 

man har på varandra. Man kan t.ex. visa konformitet med


andra som man tycker om även om man har en annan uppfattning. 

Informativt inflytande innebär en förväntan att acceptera utsagor 

från andra som sakkunniga om verkligheten. Man kan acceptera 

en annans sakkunskap även om man inte gillar honom. Deutsch 

och Gerard kopierade i allt väsentligt Aschs experiment men prövade 

olika variationer i grupptrycket. De visade att individens felbedömning 

ökade markant som konsekvens av ett ökat normativt 

inflytande. 

Bengt Börjeson (1974, s. 74 f.) genomförde sitt linjeexperiment 

vid ett tillfälle med trettio jurister på specialkurs i psykologi vid 

polishögskolan. Det var sålunda en både normativt och informativt 

stark utgångspunkt för grupptrycksexperimentet: gruppdeltagarna 

kände varandra väl, och trettio åklagare och kommissarier 

torde rimligen ha hög informativ potential. Proceduren var i 

princip likartad som de traditionella linjeexperimenten, och den 

stackars utsatta individen i minoritetsställning förmåddes att successivt 

ge upp sin egen bedömningsförmåga. Genom grupptryck 

var det så småningom möjligt att få honom att påstå att en linje 

om en centimeter var lika lång som en linje om 19 centimeter! 

Genom experimentet ville Börjeson illustrera en stigmatiseringsprocess, 

och inte bara individens benämning av sig själv och inför 

sig själv som avvikare, utan också processen då omgivningen definierar 

en människa som avvikare. De sammansvurna deltagarna 

i komplotten ville nämligen inte genom intervjun i efterhand tro 

på att de skulle ha svarat så tokigt som den som var utsatt för 

grupptrycket. Då hade de varit tvungna att definiera sig som lika 

(galen) som han. Den i utsatt minoritetsposition i detta experiment 

värjde sig i efterhand från denna avvikare-benämning genom 

att hävda att han behövde nya glasögon! 

Sammanfattningsvis har i dessa tre linjeexperiment bland annat 

visats att Asch synliggjorde att individer kan vara i olika grad 

beroende av gruppen som stöd för korrekta bedömningar av verkligheten. 

Deutsch och Gerard påvisade att gruppen i vissa lägen 

kan ha ett starkt normativt inflytande över individen. Börjeson 

visade att individens avvikelseprocess är starkt förbunden med 

majoritetens konformitetssträvan.

96 | 

Sven Hessle 

Åter till fallbeskrivningen: självbedrägeri 

som varseblivningsfälla 

Hur kan man hävda att fosterbarnets situation påminner om det 

socialpsykologiska grupptrycket mot en minoritet att agera utifrån 

en verklighetsförfalskning? Först en kort kollationering av 

aktörerna i verklighetens socialpsykologiska drama: 

1. Barnet, som visar på att det är utsatt för försummelse genom att 

vägra växa 

2. Fosterföräldrarna, ett barnlöst par utan egen erfarenhet av 

spädbarn 

3. Fosterhemsinspektören som i sin professionella roll är skolad 

att göra bedömningar av barnets situation i fosterhemmet och 

har ansvar för barnets välbefinnande i fosterhemmet 

4. Den biologiska modern som ser att barnet inte växer som det 

ska och signalerar sina iakttagelser vid nästan varje besök 

5. Den biologiske fadern som ibland är med vid besöken i fosterhemmet 

och som fungerar som tyst ”partner” till den biologiska 

modern vid besöken. Nästan ingen information finns om hans 

roll i sammanhanget 

Man skulle i detta sammanhang, åtminstone teoretiskt, kunna analysera 

händelserna utifrån en sammansvärjningshypotes. Enligt en 

sådan hypotes skulle inspektören och fosterföräldrarna ingå i en 

komplott mot modern för att med alla medel förmå henne att inse 

att barnet har det bra i fosterhemmet. Man skulle till och med likt 

kejsaren i H C Andersens saga ”Kejsarens nya kläder” bygga upp 

en förljugen bild av barnets situation och med grupptryck söka 

förvrida synen på modern. Men, vi vet ju hur det gick i sagan, det 

lilla oskyldiga barnet avslöjade komplotten, och folket såg att 

kejsaren var naken. I det här fallet fanns inget folk som kunde 

bekräfta moderns iakttagelser. Komplotten kunde därmed drivas 

vidare. Kanske hade den biologiske fadern en betydelsefull stödjande 

roll som tyst partner vid sin hustrus sida vid besöken. Men 

modern måste ändå klassificeras som en i Asch mening oberoende 

minoritet som i kraft av tre tidigare barnsbörder agerade utifrån


vad hon faktiskt såg med egna ögon. Och med facit i hand vet vi 

att barnet kom hem för att de rättsliga instanserna inte godtog 

psykiatrins bedömning av modern före omhändertagandet, och 

hon fick sedermera skadestånd för det lidande hon fick utstå av 

psykiatrin före förlossningen. 

En mer trovärdig förklaringsmodell skulle kunna bygga på 

vanlig byråkratisk ovilja att ompröva en redan genomförd placering. 

Grundtanken i en sådan hypotes bygger på att socialinspektören 

faktiskt har uppmärksammat fosterhemmets svårigheter att 

hjälpa barnet att gå upp i vikt. Exempelvis kan man spekulera i att 

fosterföräldrarna vid sina besök vid barnavårdscentralen fått information 

om barnets viktproblem, men misslyckats med att hitta 

rätt i stimuleringen av barnet. Eftersom fosterföräldrar väljs med 

stor omsorg är omplacering av barnet ett alternativ som sällan 

övervägs bland strategier då barn far illa i fosterhem. Fosterföräldrarna 

brukar vilja ha kvar barnet, särskilt om det är ett spädbarn. 

Och sociala tjänstemän tenderar att strategiskt luta sig mot tesen 

att man vet vad man har, men inte vad man får. Detta är väl belagt 

av fosterbarnsforskare (se t.ex. Fanshel & Shinn, 1978; Hessle, 

1998). Efter det amerikanska superlimmet benämner man denna 

tendens som ”Crazy Glue”-effekten vid fosterhemsplaceringar 

och syftar då på att ett barn har en tendens att ”klistras fast” (fastna) 

vid fosterhemmet när det väl är placerat, även om fakta talar 

för att barnet borde flytta därifrån. Mot denna förklaring står 

dock de tidigare nämnda anteckningar som socialinspektören förde 

i journalhandlingarna efter varje besök i fosterhemmet. Ingenstans 

kan man finna i anteckningarna att fosterhemmet hade problem 

med vikten eller att fosterföräldrarna hade problem med barnet i 

detta avseende. Barnavårdscentralens roll i detta fall är höljt i dunkel 

eftersom vi saknar samtliga dokument därifrån utom just själva 

viktkurvan. 

En annan förklaringsmodell, som inte alls utesluter den ”byråkratiska 

modellen”, skulle kunna kallas självbedrägerihypotesen. 

Självbedrägeri innebär ett handlande utifrån en vanföreställning. 

I det här fallet skulle det betyda att det omvända socialpsykologiska 

förvanskningsmönstret gäller. Majoriteten agerar utifrån en

98 | 

Sven Hessle 

omedveten perceptuell vanföreställning som minoriteten vägrar 

att godta. Varken fosterföräldrar eller inspektör varseblev det 

som modern försökte övertyga dem om. Konkret skulle detta innebära 

att modern såg att barnet vid två års ålder vägde 9 kilo och 

det borde väga 13 kilo enligt normalkurvan. Man kan tycka att 

det är en stor skillnad mellan 9 och 13 kilo, men det såg inte fosterföräldrarna 

för de hade ingen norm att gå efter, de visste inte 

vad ett barn i den åldern ska väga. Och kanske brydde de sig inte, 

det finns ingen information som kan tala om vilken form av okunskap 

hos fosterföräldrarna som ledde till den försummelse i fosterhemmet 

som låg bakom ett sådant fall i vikt. Myndighetsutövaren 

är inspektören, vilken genom sin dokumentation kan ses som företrädare 

för den tidigare nämnda vårdideologiska tanken att barnet 

så tidigt som möjligt ska tas från dåliga föräldrar till goda föräldrar. 

Klyvningen i kompetent och inkompetent eller gott och ont 

riskerar att bli en farligt enkel tudelning i två kategorier av bättre 

och sämre människor. Kärnan i det resonemanget är att man ser 

det man vill se, och den perceptuella mänskliga apparaten strävar 

mot förenklingar för att bringa ordning i den komplicerade och 

konfliktfyllda vardagens kaos. Denna impregnering av varseblivningsapparaten 

leder fram till att man bara ser det man kan se, 

dvs. en insnävning av perspektiviseringen av fenomen i det vardagliga 

livet (Hessle, 1997). 

Fosterföräldrarna måste betraktas som de goda föräldrarna i 

det här sammanhanget. De har sannolikt blivit utvalda utifrån ett 

kvalificerat intervjuförfarande som tillämpades av företrädarna för 

den ovan nämnda vårdideologin. Därför ses alla handlingar som 

de gör som goda handlingar för barnets bästa. I linje med klyvningen 

i gott och ont förmedlade fosterföräldrarna vid ett tillfälle 

att de blivit lovade att få behålla barnet som sitt eget, eftersom 

fosterhemsbyrån ansåg sig kunna förutsäga att modern på ett tidigt 

stadium skulle ge upp barnet! 

Enligt självbedrägerihypotesen finns sålunda ett samspel mellan 

inspektören och fosterföräldrarna som inte ger utrymme för 

att varsebli problem i samband med ett redan godkänt fosterhem. 

Allt är bra i fosterhemmet, för så måste det vara. Om vi därtill läg-

ger de iakttagelser av barnet i fosterhemmet som förmedlas av modern, 

så förstärks via den kluvna kategoriseringen den positiva inställningen 

till fosterhemmet eftersom inget gott kan komma från 

henne. Man måste således räkna med att alla iakttagelser modern 

gör ses med misstro, även om de är objektivt korrekta. En objektivt 

sann bild motarbetas i denna kluvna sociala konstruktion. 

Enligt det resonemang som förts är självbedrägeri i den sociala 

barnavården resultat av en förenklad eller försnävad föreställning 

om verkligheten. I slutändan blir man offer för sin egen vanföreställning 

i en kedja av vanföreställningar. Barnet som signalerar 

att det försummas genom att vägra växa är det störste förloraren 

eftersom ingen av majoriteten godkänt trovärdig person ser signalerna. 

Barnets signaler blir osedda, eftersom de bara upptäcks 

av någon vars omdöme man inte litar på. 

Slutord 


Avslutningsvis hamnar resonemanget med nödvändighet i den 

viktkurva som inledde fallbeskrivningen. Det har visats att viktkurvan 

är en värdefull mätare av det lilla barnets välfärd. Ändå 

har den inte haft någon betydelse för utgången av detta beskrivna 

fall. Det är först när viktkurvan rekvirerades i efterhand från barnavårdscentralen 

som diskussionen om barnets utveckling i fosterhemmet 

kunde rullas upp. Man kan inte undgå att spekulera i 

varför ingen tog viktkurvan som utgångspunkt för att ge handfast 

stöd och information till fosterföräldrarna i samspelet med fosterbarnet. 

Det hade knappast skadat moderns sak om barnet fått 

optimalt bemötande i fosterhemmet, barnet kom ju hem på helt 

andra grunder än att det pågick försummelse i fosterhemmet. Barnavårdscentralen 

förekommer över huvud taget inte i sammanhanget 

annat än som en instans till vilken inspektören refererar i 

sina daganteckningar, märkligt nog för att stärka bilden av fosterföräldrarnas 

lämplighet. Fosterföräldrarna besökte ju bevisligen 

barnavårdscentralen regelbundet, fick de inga goda råd när man 

konstaterade att barnet inte gick upp i vikt normalt? Det kvarstår 

således en hel del frågor i detta fall som på många intressanta sätt

100 | 

Sven Hessle 

kan ses som ett haveri. Haveriet gäller framför allt kommunikationen 

mellan socialtjänsten och den biologiska mamman, liksom 

mellan BVC och fosterfamiljen. Men utvecklingen därefter innebar 

inget haveri. Barnet själv har inte havererat. Som framhölls inledningsvis 

så är själva utgångspunkten för denna fallbeskrivning 

att barnet tack vare en god fostran och adekvat bemötande vuxit 

upp till en ovanligt välfungerande vuxen medborgare med hög 

livskvalitet. Så kan det gå trots att haveriet i den sociala barnavården 

ligger 20 år tillbaka i tiden. 

Referenser 

Asch, S. E. (1952). Social Psychology. New Jersey, Prentice Hall 

Asch, S. E. (1965). Effects of group pressure upon the modification and 

distortion of judgements. I Proshansky, H & Seidenberg, B. Basic 

studies in social psychology. London, Holt, Rinehart & Winston, 

375–401. 

Boddy, J. M. & Skuse, D. H. (1994). Annotation: The processs of parenting 

in failure to thrive. J Child Psychol. Psychiat., Vol 35, No 3, 

401–426. 

Bowlby, J. (1954). Modern och barnets själsliga hälsa. Stockholm, Natur 

& Kultur. (På engelska: Maternal Care and Mental Health (1951) 

Breunlin, D. C., Desai, V. J., Stone, M. E. & Swilley, J. O. (1983). Failureto-thrive 

with no organic etiology. International Journal of Eating 

Disorders, Vol 2, 25–47. 

Bruner, J. S. (1966). Toward a Theory of Instruction. Cambridge, Mass. 

Börjeson, B. (1974). Samtal med K. Stockholm: AWE/GEBERS 

Deutsch, M. & Gerard, H. B. (1965). A study of normative and informational 

social influences upon individual judgement. I Proshansky, H. 

& Seidenberg, B. Basic studies in social psychology. London, Holt, 

Rinehart & Winston, 402–411. 

Fanshel, D. & Shinn, E. (1978). Children in foster care. New York: 

Columbia University Press. 

Heffer, R. W. & Kelley, M. L. (1994). Nonorganic failure to thrive: developmental 

outcomes and psychosocial assessment and intervention 

issues. Research in Developmental Disabilities, Vol 15, No 4, 247– 

268. 

Hessle, S. (1997). Samtal med B. Stockholm, Mareld.


Hessle, S. (1998). Child welfare and child protection on the Eve of the 

21st century. Stockholm Studies in Social Work. No. 12, Stockholm 

University: Department of Social Work. 

SOU 1986:20. Barns behov och föräldrars rätt. Betänkande av socialberedningen. 

Spitz, R. (1945). Hospitalism. The Psychoanalytic Study of the Child, I 

och II:113–117. 

Spitz, R. (1946). Anaclitic Depression. The Psychoanalytic Study of the 

Child, I och II: 313–342. 

Wilensky, S., Ginsberg, G., Altman, M., Tulchinsky, T. H., Yishay, F. B. 

& Auerbach, J. (1996). A community study of failure to thrive in 

Israel. Archives of Disease in Childhood, Vol. 75,145–148.

5 En mammas motstånd – 

om samtycke vid ett omhändertagande 


Det här kapitlet handlar om ett barnavårdsärende. Ärendet är 

både ovanligt och vanligt. Det ovanliga är att familjen inte var 

känd av socialtjänsten sedan tidigare. Familjen hade god ekonomi 

och var socialt etablerad. De var nyinflyttade på orten. I samband 

med att familjen i en krissituation tog kontakt med socialtjänsten 

beslutade man där om omfattande insatser i hemmet för modern 

och barnen. Modern uppfattade att socialsekreteraren tog faderns 

parti. Detta fick betydelse för hela händelseförloppet, särskilt de 

nyfödda tvillingarnas situation. Socialsekreteraren åtalades och 

dömdes senare för tjänstefel av tingsrätten på grund av oaktsamhet 

vid bedömningen av moderns samtycke till barnens placering 

i ett jourhem. 

Det vanliga bestod i att kontakten med socialtjänsten inleddes 

under en akut kris i familjen orsakad av allvarliga relationsproblem 

mellan föräldrarna. Modern hade just fött tvillingar och det 

fanns ytterligare två små barn i familjen. Fadern lämnade familjen 

i samband med tvillingarnas födsel och började ett arbete på annan 

ort långt från hemmet. Socialsekreteraren uppfattade situationen 

som synnerligen kaotisk och massiva stödinsatser arrangerades 

runt mor och barn. Socialsekreteraren bedömde på ett tidigt stadium 

att modern inte ville eller förmådde ta tvillingarna till sig. 

Faderns handlande kommenterades inte. 

102

En mammas motstånd | 103 

I den barnavårdsutredning som här beskrivs, har jag valt att tolka 

texten som två berättelser, en som socialsekreteraren berättar 

och en annan, som modern berättar. Moderns berättelse rekonstrueras 

ur texterna och hon framträder på så sätt tydligare. Modern 

ifrågasätter socialsekreterarens krav och beskrivningar av 

henne och ger på olika sätt sin version av det som sker. Andra 

myndigheter, domstolar och enskilda personer blir delaktiga i 

konstruktionen av familjen och berättelsen om familjens situation 

genom olika inlagor och framförallt genom moderns klagomål till 

länsstyrelsen, kontakter med advokater och andra professionella. 

Det gör att moderns egen berättelse framträder tydligt trots att 

den berättas genom andra. 1 

Moderns berättelse kan beskrivas och tolkas som en motståndsberättelse 

i förhållande till socialtjänstens och övriga myndigheters 

beskrivning av det som sker (Engel 1993, Abrams 1991, 

Swift 1995). Hennes berättelse ger ett annat perspektiv på de bedömningar 

som socialtjänsten gör av hennes och barnens situation 

och av de omständigheter som motiverar insatser och beslut. Moderns 

berättelse är en partsinlaga och ska uppfattas som sådan. 

Den ger information om hennes situation om hur hon försöker 

finna handlingsalternativ i en svår situation. Modern ifrågasätter 

socialsekreterarens råd och hjälp och hon accepterar inte de krav 

som ställs på henne. Genom att moderns tolkning av fakta och omständigheter 

i vissa delar också prövas i domstol har de också formellt 

och juridiskt ställts mot socialtjänstens tolkning. 

Socialsekreterarens berättelse tolkas som normbevakande. Socialsekreteraren 

kan inte i sin utredning fritt beskriva verkligheten. 

Det är inte hennes egen berättelse. Hon har i sin yrkesroll att bevaka 

de rättsliga och professionella normer som anger var gränserna 

1. Tillstånd har erhållits av modern att ta del av socialtjänstens utredning i ärendet 

enligt 50 § lagen (1980:620) Socialtjänstlagen (SoL) samt Länsstyrelsens tillsynsutredning 

och beslut i ärendet. Beslutet i länsrätten har granskats med 

anledning av det omedelbara omhändertagandet enligt lagen (1990:52) med särskilda 

bestämmelser om vård av unga, LVU, och tingsrättens dom angående 

tjänstefel. Länsrättens beslut och tingsrättens dom är offentligt material.

104 | 


går för vad som kan tolereras i förhållandet mellan barn, föräldrar 

och socialtjänsten. Socialsekreterarens berättelse ger kunskap 

om hur fakta, omständigheter i fallet ordnas, bedöms relevanta 

och hur de ska uppfattas och tolkas. Frivillighet och självbestämmande 

är vägledande principer vid handläggning av enskilda 

ärenden. De innebär att klienten avgör om erbjudandet av en viss 

insats ska tas emot eller ej. Rätten att avvisa insatser och erbjuden 

hjälp gäller dock inte oinskränkt. I barnavårdsärenden får föräldrarnas 

beslutanderätt vika för samhällets ansvar att tillvarata barnets 

rätt till skydd och gynnsamma utvecklingsbetingelser (Landelius 

1996). Socialsekreteraren får dock inte handla på ett sätt 

som kan ge anledning att ifrågasätta hennes opartiskhet. Hon förutsätts 

agera i syfte att skapa förutsättningar för föräldrarna att 

kunna lösa konflikter med hänsyn till barnens bästa. Tillsammans 

med parterna ska socialsekreteraren klara ut vilka olika handlingsalternativ 

som finns och vid behov argumentera, försöka skapa 

insikt, ställa krav på och aktivt påverka klienten (a.a. 1996). Socialtjänstlagen 

uppfordrar till ett arbete med människor. I barnavårdsärenden 

är både socialtjänsten, föräldrarna och barnet parter 

i juridisk mening. 

Socialsekreteraren har alltså genom sin position som myndighetsföreträdare 

både rätt och skyldighet, enligt lag, att definiera 

huvudberättelsens aktörer. Även om ansvaret för utredningen ligger 

på socialtjänsten betyder det inte att det är socialsekreteraren 

som utför alla delarna i det arbetet. Det kan vara andra yrkesgrupper 

som på socialsekreterarens uppdrag utses att komplettera 

utredningen (50 a § SoL). Det formella juridiska kravet på en utredning 

är att den ska vara allsidig och trovärdig. Det innebär att 

parternas uppfattningar ska klarläggas och sakuppgifter styrkas 

och motiveras. En elementär princip i förvaltningsförfarandet är 

att den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt det material 

som myndigheten tillför utredningen (Hellners och Malmqvist 

1999). Många forskare i socialt arbete menar att det byråkratiska 

utredningsarbetet försvårar det sociala arbetet med klienten 

(Wächter 1998, Morén 1999). Barnavårdsutredningar har ifrågasatts 

också för att inte vara källkritiska och för att beskriva klien-

terna ensidigt (Claezon 1987, Hollander 1985, Egelund 1997). I 

utredningen etiketteras klienterna, vilket innebär förenklade problembeskrivningar 

(Blakstad Tveito 1999). Socialsekreterare beskylls 

också för att snabbt fatta beslut om insatser och sedan söka 

information som ger stöd för det beslutet eller tvärtom avvakta för 

länge genom att vänta och se om situationen löser sig utan insatser 

från socialtjänsten (Hessle 1996, Hydén 1991, Ståhl 1994). 

Det sociala arbetet är svårt och dilemmat tycks vara att balansera 

mellan arbete som innebär myndighetsutövning och arbete som 

behandling, vård och omsorger om klienterna (Wächter, 1998, 

Börjesson 1984, Mattsson 1984). 

Socialarbetarens berättelse ger den dominerande versionen av 

händelseförloppet. Den uttrycker värderingar som råder i barnavårdsarbetet 

och som ger legitimitet åt socialtjänstens handlande. 

I utredningen tydliggörs dilemmat som hör samman med att förena 

socialsekreterarens roll som myndighetsperson och personlig 

hjälpare (Hollander & Marklund 1983, Sjöström 1998). 

Syftet med detta kapitel är att analysera hur socialsekreteraren 

beskriver sitt handlande i ett konkret fall, hur handlingarna formas, 

förändras och motiveras genom de omständigheter som presenteras 

och bedöms vara relevanta i utredningen utifrån olika 

röster (jfr Bachtin om röster, kap. 2). Analysen utgår från några 

narrativa sanningar om parterna dvs. modern, fadern och barnen, 

från generella värderingar och bedömningar av klienter i barnavårdsärenden 

och från lagstiftningens syfte att garantera barns 

bästa och motverka godtyckliga beslut. 

Perspektiv 


Socialsekreterarens och klientens roller skiljer sig åt på flera olika 

sätt. Klientrollens diffusa och föränderliga karaktär genomsyrar 

det sociala arbetets långsiktiga planering. Termen klient i socialt 

arbete har traditionellt använts för att beteckna den som är mottagare 

av vård och service. Klientbegreppet kan också jämföras 

med relationen mellan klient och advokat och där advokaten företräder 

sin klient så långt det är lagligt och moraliskt försvarbart

106 | 


(Salonen 1998 s. 46). I socialtjänstlagen betonas en öppen relation 

mellan socialarbetare och klient i syfte att stärka klientens position. 

Svårigheten att bygga upp en jämlik relation begränsas 

främst av att klienten är den svagare parten i relation till myndigheten 

som av olika skäl, inte själv anses kunna ta tillvara sina 

intressen (Pincus and Minahan, 1973, Ferguson, 1984, Mattsson 

1984, Swift 1991, Ericson 1996). I barnavårdsärendet är barnet 

huvudklient men också vårdnadshavarna. Det uppstår ibland 

oklarheter om vem som är klient men i barnavårdsärenden är det 

oftast modern som står i fokus. Barnen har undanskymda roller 

(Hollander 1985, 1998). En vuxen klient förutsätts till skillnad 

från barnet vara rättskapabel och informerad om sina och myndighetens 

möjligheter att agera. Hur barnets röst lyfts fram blir 

därför särskilt viktigt. I barnavårdsärenden bedöms barnet och 

vårdnadshavaren ofta ha motstridiga intressen. I det här fallet råder 

en djup konflikt mellan föräldrarna som leder till en konflikt 

om barnen. Men socialarbetaren ska kunna samarbeta med båda 

föräldrarna och får normalt inte ta ställning i deras konflikt. I 

barnavårdsärenden ska barnets behov och intressen ha prioritet 

framför vårdnadshavarnas. Det som inledningsvis tycks vara ett 

enkelt ärende kan snabbt förändras till en omfattande social och 

psykologisk problematik. 

Relationen mellan socialarbetare och klient präglas inte enbart 

av motstridiga intressen utan också av ett ömsesidigt beroende. 

Klienten har rätt till bistånd men är också skyldig att lämna de 

uppgifter som socialsekreteraren behöver för att kunna utreda behovet 

av bistånd och stöd. Lämnas inte de uppgifter som anses 

nödvändiga beviljas kanske inget bistånd. Socialarbetaren är beslutsfattare 

och blir därigenom ”the gatekeeper” till stöd och hjälpinsatser. 

Relationen socialarbetare–klient förutsätter samverkan 

därför att den enskildes egen önskan och motivation anses vara en 

förutsättning för ett framgångsrikt socialt arbete (Landelius 1996, 

Hermodsson 1998, SOU 1998:161). 

Principerna om öppenhet och kommunikation med och mellan 

samtliga inblandade parter syftar till att garantera att besluten blir 

så rättssäkra och rättvisa som det är möjligt. För att vård mot för-


äldrarnas vilja, enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser 

om vård av unga (LVU), ska kunna genomföras, ska socialsekreteraren 

bedöma att vissa missförhållanden föreligger, att det finns 

en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling samt att vårdnadshavaren 

och i förekommande fall den unge själv, inte samtycker 

till den vård som socialtjänsten anser erforderlig (2 och 3 §§ 

LVU). Samtyckeskonstruktionen i LVU fyller två funktioner. Samtycke 

till vård utgör en förutsättning för frivillig vård samtidigt 

som samtycket innebär ett hinder för beslut om vård enligt LVU. 

Samtycket inskränker myndighetens befogenheter i förhållande 

till barn och föräldrar (Hollander 1998, Landelius 1996). Men 

LVU ska vara en skyddslag för barn. Det innebär att socialtjänsten 

kan bortse från föräldrars samtycke till vård, om samtycket inte 

anses kunna garantera barnets skydd eller om föräldrars samtycke 

inte omfattar hela den vård som anses motiverad (Hollander 

1998). Lagstiftningens terapeutiska syfte ger socialtjänsten omfattande 

befogenheter i förhållande till både barn och vårdnadshavare. 

I det här fallet får socialsekreterarens tolkning av samtycket 

ödesdigra konsekvenser för inblandade parter. 

Frivillighet och självbestämmande ska vara vägledande principer 

vid handläggning av enskilda ärenden inom socialtjänsten. 

Samtidigt betonas att socialtjänsten inte får vara kravlös (prop. 

1979/80:1 s. 208). Principerna om samråd är oklara och många 

gånger motstridiga. Relationen mellan socialarbetare och klient är 

inte jämbördig. Socialarbetaren har befogenhet att välja, granska 

och värdera information och kan besluta om insatser av olika slag. 

I barnavårdsärenden har barn, föräldrar och socialarbetare ofta 

olika uppfattningar om problem föreligger, vad som i så fall är problemet 

och hur det ska avhjälpas. Lagstiftningen ger befogenheter 

men sätter också gränser för vad som får göras mot den enskildes 

vilja. Socialtjänstens ansvar för barns skydd och vård innebär att 

socialsekreteraren har rätt att ta de initiativ som bedöms lämpliga 

för att tillvarata barns intresse och barns bästa. Men det finns ingen 

definition på vad som är barnets bästa utan begreppet bygger 

både på generella normer och bedömningar av det enskilda fallet. 

Socialtjänstens makt ligger i tolkningsföreträdet, beskrivningen av

108 | 


situationen och i själva handlingsvalen samt i de strategier och 

argument som styr dem. Det finns stora möjligheter att göra personliga 

val i det sociala vårdarbetet men om och om igen visar 

vetenskapliga studier att det är stora avstånd mellan teori och 

praktik. I familjeorienterat barnavårdsarbete är det exempelvis 

främst mödrar och barn som blir föremål för åtgärder (Swift 1991, 

Pösö 1997, Conley & O’Barr 1998). Att moderns beteende tolkas 

negativt och sällan sätts i relation till den situation hon befinner sig 

i är ett vanligt fenomen i det sociala arbetet (se bl.a. Swift 1995, 

Egelund, 1997). 

Liksom alla beskrivande framställningar är utredningar i barnavårdsärenden 

selektiva. De utesluter vissa uppgifter, uppfattningar 

och åsikter och lyfter fram andra. Motiv och argument för den 

ena eller andra handlingen men också brist på motiv ger viktig 

kunskap om varför handlingssätt väljs och andra väljs bort. När 

en utredning påbörjas finns i allmänhet redan någon slags förståelse 

och kunskap om den aktuella situationen eller om andra liknande 

situationer. Situationen uppfattas alltid i något perspektiv 

(Boje 1991 s. 124, Silferberg 1996 s. 21). Genom att utreda vad 

som behöver göras utifrån det som definieras som specifika problem 

i konkreta situationer tydliggörs den kunskapen. Handlingarna 

kan dock vara mer eller mindre relevanta beroende på omständigheterna 

och beroende på vad socialarbetaren uppfattar och 

hur parterna agerar. Självständiga och krävande klienter är mindre 

populära i det sociala arbetet än de som uppfattas som hjälplösa 

och beroende av socialarbetarens insatser (Uggerhoj 1997). Klienter 

kan mista fördelar om de opponerar sig inom ett system som de 

gått in i. På så sätt finns en dold disciplinering inbyggd i den formella 

struktur som omger klientarbetet (Mathiesen 1989). 

Det är viktigt att redovisa motbilder och röster som kan ställas 

mot etablerade synsätt och beskrivningar. Klienternas uppfattningar 

och handlingar kan ifrågasätta och bryta invanda föreställningar 

i det sociala arbetet. Det finns också ett ökande intresse av 

att låta klienterna komma till tals, särskilt gäller det barnen 

(Andersson, 1998, Hollander 1998, Cederlund 1999). Avgörande 

är dock inte enbart vem som talar utan vem som tolkar det som

sägs. Språket som används i utredningar och domar ger information 

om vem som får tala och vems beskrivningar som tillmäts betydelse 

och trovärdighet (Conley and O’Barr 1998). Det betyder 

inte att det sociala arbetet enbart är en konstruktion, relativt och 

godtyckligt. Det är, liksom de flesta andra professionella verksamheter, 

kunskapsbaserat i den meningen att fakta, handlingar 

och bedömningar kan berättigas genom motiv och argument. 

Berättelsen som redskap 


För att analysera det aktuella barnavårdsärendet tolkas texterna 

som berättelser. Texterna utgörs, som nämnts, av myndighets utredningar 

och domstolars domar och beslut. Materialet har använts 

för att beskriva fakta, omständigheter och sammanhang som har 

bedömts vara relevanta i fallet. Berättelsen som analytiskt redskap 

har under senare år blivit föremål för stort akademiskt intresse 

inom olika ämnesområden (Hydén & Hydén 1996). Berättelseanalys 

är en komplex metod som i hög grad måste ta hänsyn till vem 

berättaren är (Ewick & Silbey 1995, Jacobsson 1998). I det här fallet 

är socialsekreteraren huvudberättare. Men mammans berättelse 

kommer tydligare fram i andra texter än barnavårdsutredningen, 

särskilt i länsstyrelsens utredning, i tingsrättens dom där socialsekreteraren 

döms för tjänstefel och i länsrätten överprövning av 

socialtjänstens beslut att omedelbart omhänderta tvillingarna. 

Av tradition studerar jurister praktiken genom rättsfall och analyserar 

den rättsliga argumentationen i de konkreta fallen. Under 

senare år har intresset ökat för att närmare granska språkliga beskrivningar 

i rättsfallet dvs. sättet att tala och tänka om den rättsliga 

konflikten, hur parterna positionerar sig och positioneras osv. 

För att klarlägga mänskliga situationer och förhållanden räcker 

det inte att söka efter normer. Situationer, fakta och omständigheter 

behöver sättas in och tolkas i ett berättelse-sammanhang. Att 

uppfatta domar som berättelser kan öka förståelsen av rättsliga 

sammanhang. Men utan rättsliga kunskaper är det svårt att uttala 

sig om juridiska tolkningar (Abrams 1991, Andersson 1995, Tolonen 

1986, Conley o’Barr 1998). I det här fallet används länsrättens

110 | 


beslut och tingsrättens dom främst för att tydliggöra rättsligt relevanta 

fakta och omständigheter i socialsekreterarens berättelse. 

I socialt arbete möts professionella och rättsliga normer på ett 

mer eller mindre påtagligt sätt. I frågor som rör barn blir mötet 

ofta konfliktfyllt när det handlar om att bedöma vad som kan vara 

barnets bästa, t.ex. vid ett beslut om ett barn ska omhändertas enligt 

LVU eller inte. De rättsliga reglerna, liksom de professionella 

normerna, syftar såväl till att värna om barns välfärd som att tillgodose 

rättssäkerheten för inblandade parter (King och Piper 

1995). Den konflikten bygger på skilda ideologier. Rättssäkerhetsideologin 

värnar individens skydd mot statens intervention. 

Välfärdsideologin motiverar omhändertagandet terapeutiskt, utifrån 

barns behov och barns bästa och förutsätter att interventioner 

kan och bör ske (Hollander & Marklund 1983). Potentiella konflikter 

i barnavårdsärenden kan också bero på socialtjänstens 

handlande och bedömningar av klientens förmåga och resurser att 

lösa sina problem (Midré 1990). Bedömningar och åtgärder grundar 

sig inte alltid på barnets situation utan på föräldrarnas, främst 

mödrarnas, personlighet, handlingar, särdrag och uppföranden. 

Dessa bedömningar blir också en beskrivning som slår fast vad 

som anses vara normalt beteende oberoende av om föräldrarna/ 

mödrarna förmår leva upp till de krav som ställs på dem (Egelund 

1997, Hollander 1985, 1998, Swift 1995). Mer sällan analyseras 

föräldrars ageranden med utgångspunkt i de omständigheter de 

befinner sig i, eller därför att handlingsalternativ saknas (Midrè 

1990). Att så är fallet blir särskilt tydligt i den här berättelsen. 

Utredningar i barnavårdsärenden är ofta mycket omfattande. 

Många är välstrukturerade och redovisar socialtjänstens handlande 

och professionella bedömningar genom klargörande argumentation 

och väl motiverade beslut. Den enskilde socialarbetarens 

frihet i utredningsarbetet är, som redovisats, stor. Det gäller både 

vid val av perspektiv och bedömningar av fakta (Suskin-Holmqvist 

1998). Socialsekreteraren och juristen tolkar båda människors 

problem utifrån konkreta fakta och omständigheter som bedöms 

vara relevanta i ”barnavårdsberättelserna” (Bernt och Doublet 

1998, Blakstad Tveito 1998).

Tidsaspekten är viktig i barnavårdsärendet. Därför ska en utredning 

bedrivas skyndsamt och i princip vara slutförd inom fyra 

månader (prop. 1996/97:124). Hur en utredning genomförs beror 

främst på utredarens kompetens och mindre på lagregler. Regler 

om utredningsförfarandet är dock viktiga för att förtydliga socialtjänstens 

och inte minst klientens befogenheter och skyldigheter 

och därmed motverka integritetskränkningar och godtycke. Barnavårdsutredningar 

bygger dock genomgående på en likartad berättelsestruktur 

(Hollander 1985, Lundström 1990, Hydén 1995, 

Egelund 1997). Händelseförloppet brukar presenteras i tidsföljd 

med en början, en mitt och ett slut. De relateras till varandra genom 

att en övergripande struktur skapas. Det finns genomgående 

fyra återkommande faser i utredningsberättelsen som följer en mer 

eller mindre given handlingslogik. Fas ett då oacceptabla handlingarna 

i familjen endast kan skönjas, fas två då problemen träder 

fram och klart kan urskiljas. Fas tre där problemen kulminerar och 

slutligen den fjärde fasen där de inblandades öden avgörs genom 

beslut om insatser (Hydén 1995 s. 201). Den här berättelsen följer 

den strukturen men den består också av en epilog som handlar om 

länsstyrelsen granskning av socialtjänstens barnavårdsutredning 

och tingsrättens dom där socialsekreteraren döms för tjänstefel. 

Berättelsens inledningsfas – 

problemen börjar skönjas 


Anledningen till att socialtjänsten får kontakt med familjen är, 

enligt socialsekreteraren, att överläkaren på barnkliniken gör en 

anmälan till socialtjänsten om att tvillingarna lämnats på barnavdelningen 

och att ingen av föräldrarna sägs vara villiga att ta 

hand om dem. Tvillingarna är 13 dagar gamla. 

Modern berättar i sina klagomål till länsstyrelsen att de uppgifter 

som lämnats av överläkaren var felaktiga. Hon har tagit 

hand om tvillingarna genom att vara hos dem på sjukhuset men 

hon har också försökt vara hos de två barnen som finns i hemmet. 

Hon har inte hunnit hämtat sig från en svår förlossning. Makens 

beslut om skilsmässa innebär att hon hamnar i en akut kris.

112 | 


Barnavårdsutredningen inleds genom ett hembesök samma dag 

som överläkarens anmälan kommer till socialtjänstens kännedom. 

Enligt socialsekreteraren är situationen i hemmet mycket kaotisk. 

Där finns förutom föräldrarna två barn, en tvååring och ett förskolebarn. 

Makarna ger olika beskrivningar av hur familjesituationen 

har varit och hur den ska lösas. Fadern lämnar familjen dagen 

därpå för att börja ett nytt arbete långt från hemmet. Massiva 

stödinsatser arrangeras, enligt socialsekreteraren, för modern och 

de fyra barnen, i hemmet. Syftet är, enligt socialsekreteraren, att 

modern ska kunna ta till sig tvillingarna samt att makarna ska få 

möjligheter att bestämma hur de vill att deras och barnens framtid 

ska bli. Tvååringen får plats hos en dagmamma. Lågstadiebarnet 

börjar på ett fritidshem efter skolans slut. En kvinna (S) ska vara 

hos modern på dagarna för att hjälpa henne med vården av tvillingarna. 

På nätter och helger ska tvillingarna inledningsvis vistas 

i S:s hem för att modern så småningom själv ska ta hand om alla 

fyra barnen. Tvillingarnas placering hos S på nätterna planeras inledningsvis 

för två veckor. 

Modern går, enligt socialsekreteraren, motvilligt med på de insatser 

som föreslås och genomförs. Fadern är, enligt socialsekreteraren, 

positiv till arrangemangen. Efter några dagar motsätter sig 

modern mer bestämt socialtjänstens insatser. Hon anser inte att hon 

gått med på att tvillingarna ska vara hos S på nätterna. Moderns 

upplevelse är, som hon uttrycker det i klagomålen till länsstyrelsen, 

att socialsekreteraren ifrågasätter henne som vårdare av tvillingarna. 

Hon uppfattar att S tar över en modersroll i förhållande till 

tvillingarna och att S behandlar dem som sina egna barn. Modern 

anser att hon kan ta hand om tvillingarna och hänvisar i utredningen 

till en terapeut som stöd för detta. Modern beskriver hur 

hon upplever att hon får bära skulden för den situation hon och 

barnen befinner sig i, till skillnad från fadern, som lämnat familjen 

och som endast indirekt anses vara berörd av utredningen och 

det som händer i familjen. 

Efter cirka två veckor anställs två barnsköterskor på heltid för 

att hjälpa modern med barnen. Tvillingarna har vistats hos S på 

nätterna under den tiden. Tvillingarna flyttas sedan tillbaka till


modern vid denna tidpunkt. Under en vecka avlönar socialtjänsten 

också den barnflicka som sedan tidigare funnits i familjen och då 

varit anställd av makarna. Hennes uppgift var att sköta de större 

barnen. 

Modern beskrivs av socialsekreteraren må mycket dåligt. Hon 

tycker att det är jobbigt med andra människor i hemmet. Hon uttalar 

suicidtankar, men eftersom det går att tala med henne bedöms 

situationen inte så allvarlig. Modern får tillgång till terapeutiska 

samtal. Av utredningen framgår att moderns terapeut 

även träffar fadern och att samma terapeut också är handledare 

för socialsekreteraren i ärendet. Detta arrangemang upphör efter 

drygt 14 dagar. Det dominerande problemet, som socialsekreteraren 

beskriver det, är att modern inte vill eller förmår knyta an till 

tvillingarna. 

Modern vill att socialtjänsten, för en längre tid, anställer den 

barnflicka som hjälpt henne med barnen tidigare. Socialsekreteraren 

kommenterar inte moderns förslag. Modern framhåller i utredningen 

att hon upplever att socialsekreteraren enbart kan acceptera 

S som vårdare av tvillingarna. Modern uppfattar sig inte ha 

några valmöjligheter. Om hon inte accepterar S, kommer tvillingarna 

att tas ifrån henne, som hon tolkar situationen. 

Socialsekreteraren beskriver situationen i hemmet som mycket 

kaotisk också efter två veckor. Modern bedöms vara ambivalent i 

sin inställning till tvillingarna. Det uttrycks i socialsekreterarens 

berättelse genom att modern ibland sägs vilja adoptera bort dem, 

ibland vill hon att fadern ska ta hand om dem, ibland vill hon 

ta hand om dem själv. Socialsekreteraren beskriver hur modern 

lämnar hemmet under allt längre perioder. Hon påbörjar också en 

utbildning. Detta medför att hon inte är hemma och tar hand om 

barnen. När hon är hemma börjar hon bl.a. måla om i köket. Enligt 

socialsekreteraren blir situationen för tvillingarna allt mer 

ohållbar med bråk och skrik och med en mor som är närvarande 

men ändå inte och med tre andra kvinnor i hemmet som försöker 

ta hand om barnen i moderns ställe. Enligt socialsekreteraren har 

tvillingarna svårt att komma till ro och svårt att somna på kvällarna.

114 | 


En analys av inledningsfasen 

Berättelsens inledning syftar till att definiera situationen. Här 

framkommer hur olika aktörer uppfattas och bedöms av socialsekreteraren 

och modern. Budskapet som först förmedlas genom 

socialsekreterarens berättelse, är att varken modern eller fadern 

vill ta hand om tvillingarna. Moderns vill med sin berättelse nyansera 

beskrivningen av sig själv. Hon försöker visa att hon tar ansvar 

för sina barn men att hon inte hanterar situationen på grund 

av den kris hon befinner sig i genom konflikten med fadern men 

också därför att hon inte har hämtat sig från en svår förlossning. 

Till en början är socialsekreteraren öppen för olika handlingsalternativ. 

Hon vill samarbeta med båda föräldrarna och skapa 

möjligheter att göra dem delaktiga och välja sina strategier för 

lösningar på situationen. Den kaotiska situationen och den djupa 

konflikten mellan föräldrarna, moderns oförutsägbara ageranden 

och de nyfödda tvillingarnas akuta behov leder dock till snabba 

beslut om insatser. Vilka handlingsalternativ som finns och hur 

besluten fattas är oklart. Vem S är och vilken funktion hon ska ha 

i ärendet ger socialsekreteraren inte information om. Att något 

måste göras blir det viktigaste. Beslutet att tvillingarna ska vara 

hos S på nätterna sker enligt 6 § SoL och förutsätter därför att 

båda föräldrarna är införstådda med det. Men modern hävdar att 

hon inte givit sitt samtycke och att hon inte förstått innebörden 

och framför allt konsekvensen av placeringen hos S. 

Tvillingarna är en månad gamla och kräver konkret vård och 

omsorg. De två äldre barnens situation beskrivs inte och vi får inte 

veta hur deras situation uppfattas av vare sig socialsekreteraren, 

modern eller fadern. Modern uppges av socialsekreteraren befinna 

sig i en kris och sakna förmåga att ta hand om barnen på ett tillfredställande 

sätt. Att fadern lämnat familjen i den rådande situationen 

kommenteras inte. Om någon diskussion förs med fadern 

om vården och ansvaret för barnen, redovisas den inte. Fadern beskrivs 

i positiva termer. Han samarbetar med socialsekreteraren 

och samtycker till arrangemangen i hemmet och ser dem som en 

god hjälp för modern och barnen. Faderns samarbetsvillighet får 

stor betydelse för socialsekreterarens bedömning av honom och

för socialtjänstens befogenheter att besluta om insatser. Hur fadern 

själv uppfattar sin, moderns och barnens situation beskrivs 

inte, varken av honom själv eller av socialsekreteraren. 

Moderns berättelse visar att hon försöker hitta egna lösningar 

på den situation hon befinner sig i. Hon värjer sig mot socialsekreterarens 

förslag. Hon är inte samarbetsvillig. Hon beskriver 

tvärtom hur hon upplever integritetskränkningar och tvång genom 

de beslut som fattas och som hon motvilligt går med på. Modern 

upplever att socialsekreterarens samråder med fadern men inte 

med henne. Det påverkar konflikten mellan henne och maken 

men också relationen mellan modern och socialsekreteraren på ett 

för henne negativt sätt. Moderns beteende anses inte trovärdigt 

därför att hon uttrycker ambivalens i förhållande till tvillingarna. 

Att samverka med socialsekreteraren innebär, enligt modern, att 

acceptera socialsekreteraren och faderns bedömning av situationen. 

Besluten är, som hon uppfattar det, redan fattade av dem. 

Socialsekreteraren beskriver hur hon försöker hjälpa modern. 

Men hon bedömer redan inledningsvis att det inte går att samarbeta 

med modern därför att hon ändrar sin inställning till tvillingarna 

gång på gång. Modern identifieras redan i berättelsens början 

som hjälpbehövande, men även som skyldig, eftersom hennes agerande 

beskrivs som huvudorsaken till den kaotiska situation som 

råder i hemmet. 

Berättelsens första fas – 

problemen definieras 


Det har gått ytterligare några veckor och socialsekreteraren bedömer 

moderns situation som än mer kaotisk än tidigare och hon anses 

lika ambivalent i förhållande till tvillingarna som vid berättelsens 

början. Enligt socialsekreteraren begär modern vid ett tillfälle 

att barnen ska familjehemsplaceras. Situationen i hemmet då detta 

ska diskuteras med socialsekreteraren blir så dramatisk att några 

konkreta förslag om placering inte tas upp av socialsekreteraren. 

Morgonen därpå lämnar modern hemmet för att delta i den utbild-

116 | 


ning som hon påbörjat. Kvar i hemmet finns då S med tvillingarna. 

I den situationen bestämmer sig S för att ta barnen med sig 

hem till sig. Hon stöds i sitt beslut av socialsekreteraren. Socialsekreteraren 

berättar att hon tidigare har varnat modern för att 

detta kan ske om hon inte tar hand om tvillingarna mer. Enligt socialsekreteraren 

fattas beslutet samma dag. Tvillingarna placeras 

i S:s hem som en jourhemsplacering när modern inte är hemma. 

Motiven för beslutet är att tvillingarna anses vara i behov av stabilitet 

och kontinuitet i omvårdnaden men beslutet fattas i avvaktan 

på en mer långsiktig lösning om vem som ska ha vårdnaden om 

dem. Socialsekreteraren, som anser att modern samtyckt till placeringen 

av tvillingarna hos S, reglerar tillsammans med S också när, 

var och hur modern ska träffa tvillingarna. Syftet med reglerna är, 

enligt socialsekreteraren, att skapa förutsättningar för att åstadkomma 

en anknytning mellan modern och tvillingarna. Modern 

uppmanas därför att vara så mycket som möjligt med tvillingarna. 

Enligt socialsekreterarens berättelse uttrycker modern, vid några 

tillfällen, att hon vill ta hem tvillingarna men situationen beskrivs 

som att de kommer överens om att skjuta upp hemtagningen av 

dem. 

Enligt moderns berättelse begär hon vid flera tillfällen att barnen 

ska återföras till henne. Det är hennes uttryckliga önskemål. 

Motvilligt anpassar modern sig dock till den ordning som hon anser 

att socialsekreteraren, fadern och S bestämt. Modern beskrivs 

i utredningen som trött. Hon markerar i klagomålen till länsstyrelsen 

att hon aldrig har samtyckt till att tvillingarna familjehemsplaceras 

hos S. Hon berättar hur hon upplever att beslut fattas 

över hennes huvud, att ingen lyssnar på henne. Relationen mellan 

henne och S beskrivs, av modern, i detta skede som mycket konfliktfylld. 

Modern upplever att S blivit huvudpersonen i det som 

händer i familjen. S har vården om tvillingarna. S är budbäraren 

mellan henne och socialsekreteraren och mellan henne och barnens 

far. Fadern träffar tvillingarna regelbundet hos S.

En analys av första fasen 


I denna fas skiljer sig moderns och socialsekreterarens berättelser 

mer tydligt åt och relationen mellan modern å ena sidan och fadern, 

S och socialsekreteraren å den andra, har polariserats. Tvillingarnas 

situation bedöms som ohållbar av socialsekreteraren och den 

beskrivningen förstärks av både S och av fadern. Några konkreta 

uppgifter om hur barnen mår fysiskt och psykiskt redovisas inte. 

Detta gäller även ifråga om de äldre barnen och faderns situation. 

De är parter i barnavårdsutredningen liksom modern och tvillingarna 

men får begränsat utrymme i berättelsen. 

Modern beskriver hur hon försöker hitta andra lösningar och 

förslag på situationen än de som socialsekreteraren, fadern och S 

har. De uppfattas dock inte som några reella handlingsalternativ 

av socialsekreteraren. Moderns protester, och hennes ambivalenta 

och kaotiska beteende verkar primärt tolkas, inte som en krisreaktion, 

utan som ett bevis på hennes oförmåga att vårda tvillingarna. 

Däremot ifrågasätts inte hennes förmåga att ta hand om 

de äldre barnen. 

Socialsekreteraren uppger att tvillingarnas jourhemsplacering 

hos S sker i mer eller mindre uttryckligt samförstånd med modern 

och fadern. Men att barnen flyttas när modern inte är hemma skapar 

tvivel om i vilken mån modern var införstådd med beslutet. 

Om modern samtyckt till beslutet prövas senare av tingsrätten 

som definierar situationen som en stupstocksöverenskommelse. 

Vem S är, om hon tidigare arbetat som familjehemsförälder, om 

och när hennes hem godkänts för akuta placeringar eller familjehemsplaceringar 

av barn framgår inte av beslutet, som motiveras 

med att barnen är i akut behov av vård och av lugn och ro samt 

att modern inte förstår tvillingarnas bästa då hon är så upptagen 

av sina egna problem. Både modern och fadern är vårdnadshavare 

för tvillingarna. De har båda vårdnadsansvaret för tvillingarna 

och de äldre barnen. Modern, men inte fadern uppmanas av socialsekreteraren, 

att vara med tvillingarna så mycket som möjligt 

samtidigt som hennes möjligheter att utöva vården starkt begränsas 

genom placeringen av tvillingarna hos S. De äldre barnen 

kommer allt mer i bakgrunden. Ett drama börjar ta form, med en

118 | 


bestämd dramaturgi, där socialsekreteraren, modern, fadern och 

barnen intar närmast ödesbestämda roller. S position som huvudrollsinnehavare 

i berättelsen blir allt tydligare. 

Berättelsens andra fas – relationen 

mellan modern och tvillingarna 

Modern begär genom sitt juridiska ombud att barnen ska återföras 

till henne. Vid det sammanträffande som då arrangeras med 

socialsekreteraren diskuteras hemtagning av barnen. Socialsekreteraren 

kan inte acceptera moderns begäran därför att modern har 

tagit hand om tvillingarna för lite och därför att det är S som 

bedöms ha den känslomässiga och praktiska omvårdnaden om 

tvillingarna. Att skilja tvillingarna från S skulle enligt socialsekreteraren 

sannolikt äventyra deras hälsa och utveckling. Socialsekreteraren 

beskriver ingående hur svårt hon finner det att göra 

överenskommelser med modern genom att modern ändrar sig 

hela tiden. För att tillmötesgå modern i hennes önskan att ta hand 

om barnen föreslår socialsekreteraren ett schema där modern 

hämtar och lämnar barnen hos S varje dag och hon föreslår också 

att antalet timmar som modern tar hand om barnen utökas. Socialsekreteraren 

betonar dock vikten av att S får finnas kvar för barnen 

under en lång tid. Om schemat fungerar skulle en successiv 

avknytning från S kunna ske och en anknytning till modern möjliggöras. 

Modern går först med på detta schema men vill sedan 

ändra på det. Socialsekreteraren står fast vid schemat såsom det 

bestämts. 

Ungefär en vecka senare begär modern, genom sitt juridiska 

ombud, att tvillingarna ska flyttas hem till henne omedelbart. Modern 

begär att S omedelbart ska kopplas bort från vården av barnen. 

Socialsekreteraren bedömer att moderns krav innebär en fara 

för tvillingarnas hälsa och utveckling. Socialsekreteraren anger att 

hon överväger ett omedelbart omhändertagande av tvillingarna 

enligt 6 § LVU. I den situation som uppstår med anledning av att 

modern vill ta hem tvillingarna till sig, griper fadern in och stannar 

med tvillingarna på hemorten. Var fadern vistas med tvilling-


arna redovisas inte. Han vill förhindra ett tvångsomhändertagande 

av barnen. Föräldrarna har inte kunnat enas i vårdnadsfrågan 

och en vårdnadstvist tycks oundviklig. Fyra dagar senare åker fadern 

tillbaka för att arbeta utan att ha fått till stånd någon lösning 

i frågan om vårdnaden om tvillingarna. Tvillingarna lämnas hos S 

och det är fortfarande en placering enligt 6 § SoL. Både modern 

och fadern ansöker i tingsrätten om enskild vårdnad av tvillingarna 

och det gemensamma förskolebarnet. 

Fadern uttrycker nu att han själv vill ta hand om makarnas tre 

gemensamma barn. Han har, enligt socialsekreteraren och S, träffat 

barnen varje veckoslut sedan barnen placerades hos S. Han berättar 

att han vill undvika en vårdnadstvist. Han vill också förhindra 

ett omhändertagande av barnen enligt LVU. Enligt socialsekreteraren 

anser fadern att S är en viktig person för tvillingarna. Han 

inkluderar S i sin planering för dem. Fadern menar att det inte kan 

vara bra för tvillingarna att abrupt skilja dem från S eftersom hon 

haft den dagliga vården om dem i sitt hem en längre tid. 

Modern ansöker om hjälp med barnen i sitt hem men kräver 

hjälp av en annan person än S. Den terapeut som ger modern samtalsstöd 

anser att moderns begäran inte kan innebära någon risk 

för tvillingarnas hälsa och utveckling. Terapeuten har i ett utlåtande 

till socialtjänsten bedömt att modern kan ge tvillingarna 

den vård och den omsorg de behöver under förutsättning att hon 

får praktisk hjälp i hemmet. Modern har under hela utredningstiden 

skött vården om de äldre barnen utan att hennes förmåga i 

detta avseende ifrågasatts. Terapeuten anser inte att fadern är 

lämplig att ensam vårda barnen. Han har inte, enligt terapeuten, 

några konkreta förslag på hur han ska lösa den praktiska vården 

av barnen. 

Jourmamman S yttrar sig i utredningen över faderns lämplighet 

som vårdnadshavare för barnen. Hon beskriver hur väl fadern, 

enligt hennes bedömning, tar hand om både tvillingarna och de 

två äldre barnen. 

Socialsekreteraren avslår moderns begäran om hjälp i hemmet 

för att hon själv ska kunna ta hand om tvillingarna och de två äldre 

barnen. Motiveringen är att socialsekreteraren bedömer det som

120 | 


riskfyllt för tvillingarna att avbryta anknytning till S och ersätta 

henne med modern som vårdare. 

Berättelsen ändrar innehåll och tema. Den handlar nu om att 

tvillingarna knutit an till S som definieras som barnens psykologiska 

mor av socialsekreteraren och fadern. Hur den anknytningen 

ska hanteras tillsammans med bedömningen av föräldrarnas 

omsorgsförmåga blir huvudfrågor i socialsekreterarens fortsatta 

berättelse. Problemet såsom det tidigare beskrivits, att skapa förutsättningar 

för mor och barn att knyta an till varandra, är inte 

längre aktuellt. Socialsekreterarens bedömningen av moderns omsorgsförmåga 

är nu mer eller mindre given. 

Socialnämnden lämnar i detta läge medgivande, enligt 25 § 

socialtjänstlagen, att godkänna S hem som familjehem. Godkännandet 

sker i efterhand sedan tvillingarna varit placerade hos S en 

längre tid. En vårdnadstvist mellan föräldrarna inleds om de tre 

gemensamma barnen. 

Socialsekreteraren kontaktar på grund av vårdnadstvisten 

överläkaren på BUP för ett expertutlåtande som underlag i bedömningen 

av föräldrarnas kompetens som vårdnadshavare för 

barnen. Överläkaren föreslår att hela familjen läggs in på den 

barnpsykiatriska kliniken för en helhetsbedömning av dem. Både 

modern, fadern och socialsekreteraren samtycker till detta förslag. 

En sådan utredning kan dock inte komma till stånd förrän en 

månad senare. Socialsekreteraren föreslår att tvillingarna är placerade 

hos S tills en sådan utredning kan komma till stånd. Fadern 

accepterar detta men det gör inte modern. Hon överklagar i det 

läget också avslagsbeslutet om den begärda hjälpen i hemmet som 

hon ansökt om. Modern tar i den rådande situationen en rad olika 

initiativ för att få hjälp att granska socialsekreterarens och socialnämndens 

handlande som hon uppfattar som egenmäktigt 

och olagligt. Hon tar kontakt med länsstyrelsen, med olika advokater 

och med personliga vänner. Men det drar ut på tiden innan 

hon får några besked.

En analys av andra fasen 


Dramat accelererar. S betydelse i berättelsen stärks ytterligare. Men 

omständigheterna kring hennes person är fortfarande oklara. S 

är en ensamstående kvinna och hon har under en längre tid haft 

tvillingarna i sin vård, i sitt hem. Placeringen anses ha skett med 

samtycke av båda föräldrarna i syfte att underlätta anknytningen 

mellan modern och tvillingarna. S definieras snabbt som tvillingarnas 

psykologiska förälder. I socialtjänstlagen finns särskilda 

regler om att tillstånd till placering av barn i ett enskilt hem inte 

får lämnas innan förhållandena i hemmet och förutsättningarna 

för vård är utredda (25 § SoL). Syftet är bl.a. att i någon mån kunna 

garantera att barnets vårdbehov kan tillgodoses dvs. att familjehemsföräldrarna 

har förmåga att tillgodose barnets särskilda behov. 

Av lagstiftningen framgår att socialtjänsten bör undvika att 

utreda ett familjehem i ett sent stadium. Det kan leda till bedömningar 

som inte är tillförlitliga och till att barnet måste omplaceras. 

Det är i socialsekreterarens berättelse oklart vad tvillingarnas 

placering egentligen är. 

Faderns position har stärkts ytterligare i berättelsen. Han planerar 

för att ta hand om barnen och han inbegriper S i den planeringen. 

Konflikten mellan föräldrarna har fördjupats genom den 

vårdnadstvist som inlett i domstolen. Socialsekreterarens möjligheter 

att ingripa genom ett tvångsomhändertagande av barnen 

framstår som allt tydligare. Frågan är bara när det ska ske? 

Socialtjänstens och föräldrarnas ansvar för barnen har inte 

klarlagts i berättelsen. Vid insatser enligt SoL utövar socialtjänsten, 

med vårdnadshavarnas godkännande, sina befogenheter i 

förhållande till barnen och föräldrarna på ett mer aktivt sätt än 

normalt, särskilt gäller det om barnen vårdas utanför det egna 

hemmet. Men vårdnadshavarens rättigheter är inte i något avseende 

begränsade genom s.k. frivilliga placeringar enligt 6 § SoL. 

Ett beslut att omhänderta tvillingarna med tvång förändrar 

socialtjänstens befogenheter i förhållande till vårdnadshavarna. I 

vårdnadshavarnas ställe blir det socialtjänsten som bestämmer 

hur vården av barnen ska ordnas och var de ska vistas under vårdtiden.

122 | 


Beskrivningarna av vad som beslutats och vad båda föräldrarna 

samtyckt till är oklara. Socialsekreterarens uppfattning om 

modern övergår nu till att hon redovisar uppgifter om moderns 

omsorgsbrister som kan leda till begränsningar i hennes roll som 

vårdnadshavare. Att de redan starkt begränsats är allvarligt men 

detta förändrar inte de rättsliga förutsättningarna för att tillämpa 

LVU. För att omhänderta tvillingarna för vård enligt LVU krävs 

utöver bevis på moderns omsorgsbrister att det finns en påtaglig 

risk för deras hälsa eller utveckling. Risken ska vara relaterad till 

de uppenbara bristerna i omsorgen om dem, men några sådana 

risker har inte redovisats. 

Tredje fasen – tvillingarna omhändertas 

Någon förändring av situationen beskrivs inte och efter ytterligare 

en tid ringer modern S och meddelar att hon har för avsikt att 

hämta tvillingar under eftermiddagen för att ha dem hemma under 

natten. S svarar att hon inte anser att det är en bra idé eftersom 

barnen varit ifrån henne under en så lång tid. Modern betonar att 

det är hennes barn. S säger då till modern att hon kommer att kontakta 

socialsekreteraren och berätta om moderns avsikter att ta 

hem barnen till sig. S gör detta omgående. Socialsekreteraren diskuterar 

den uppkomna situationen med sin chef. De beslutar att 

kontakta socialjouren som i sin tur kontaktar ordföranden i socialnämnden. 

Ordföranden beslutar att omhänderta tvillingarna 

omedelbart, enligt 6 § LVU. 

Motivet för beslutet, såsom det uttrycks i socialsekreterarens 

berättelse, är att modern nu ställer saken på sin spets och vill skilja 

barnen från den person som haft den huvudsakliga vården och 

dagliga kontakten med tvillingarna under en, för så små barn, alltför 

lång tidsrymd. Socialsekreteraren bedömer situationen som 

akut. Moderns begäran är att få ha tvillingarna hos sig under ett 

halvt dygn. Att tillgodose moderns krav skulle dock enligt socialsekreterarens 

bedömning allvarligt äventyra tvillingarnas hälsa 

och fortsatta utveckling. Ordförandens beslut tillsammans med en 

preliminär utredning i ärendet överlämnas till länsrätten för att det

omedelbara omhändertagandet ska fastställas av domstolen. Det 

framgår inte av socialsekreterarens berättelse om eller hur modern 

och fadern informeras om beslutet att omedelbart omhänderta 

tvillingarna. Länsrättens prövning av socialnämndens beslut innebär 

att länsrätten ska bedöma om förutsättningar för ett omedelbart 

omhändertagande av tvillingarna föreligger. Av länsrättens 

beslut framkommer att tvillingarnas offentliga biträde tillstyrker 

– om än med tvekan – att det underställda beslutet fastställs av 

länsrätten. Enligt det offentliga biträdets bedömning finns det risk 

för att barnen skadas känslomässigt vilken väg domstolen än väljer 

vid sitt beslut. Moderns upprepade krisreaktioner talar mot att 

barnen flyttas till henne. Enligt hans mening skyddas barnens hälsa 

och utveckling bäst genom att de, i avvaktan på fortsatt utredning 

och vidare prövning i länsrätten, får stanna kvar i S hem. 

Moderns offentliga biträde förklarar att modern motsätter sig 

att beslutet om det omedelbara omhändertagandet fastställs. Han 

anför vidare att modern inte i något avseende kan anses brista i 

omsorgen om tvillingarna. Han åberopar ett intyg av moderns terapeut. 

Av intyget framgår att barnens hälsa och utveckling skadas 

om beslutet om omhändertagandet består. Med de stöd- och hjälpinsatser 

enligt 6 § socialtjänstlagen, som modern har begärt, kan 

hon ta hand om tvillingarna och tillgodose deras behov. 

Faderns offentliga biträde förklarar att fadern anser att det 

omedelbara omhändertagandet av tvillingarna bör bestå därför 

att deras hälsa och utveckling utsätts för påtagliga risker om de 

flyttas från S och det som nu blivit deras hem. Fadern erinrar om 

att tvist råder mellan makarna om vårdnaden om barnen och att 

tingsrätten ska pröva vårdnadsfrågan inom en vecka. Länsrätten 

fastställer socialnämndens beslut att omedelbart omhänderta barnen. 

Modern överklagar länsrättens beslut till kammarrätten som 

fastställer länsrättens beslut. 

En analys av tredje fasen 


Moderns krav på att ta hem tvillingarna för att de ska få vara hos 

henne under en natt blir kulmen i socialarbetarens berättelse. Moderns 

krav skapar situationen som bekräftar socialsekreterarens

124 | 


bedömning av modern som en risk för tvillingarna. Modern har 

enligt berättelsen ställt samma krav flera gånger tidigare utan att 

hennes begäran betraktats som hotfullt, men hennes krav har inte 

heller tagits på allvar. Modern har dock inte försökt hämta tvillingarna 

tidigare. Hon har påtalat att hon uppfattat placering hos 

S som olaglig. På vilket sätt situationen bedömdes vara mer akut 

och riskfylld denna gång, jämfört med tidigare, är svårt att få klarhet 

i. Modern beskrivs vara mer bestämd att genomföra sin vilja 

än tidigare och hon informerar om vad hon tänker göra. Hon betonar 

mer bestämt att hon är vårdnadshavare och att hon har faktisk 

och juridisk rätt att bestämma var barnen ska vara. Samtidigt 

har hon enbart för avsikt att pröva att ha barnen hos sig en natt. 

Moderns begränsade krav blir den utlösande faktorn för att 

den ”frivilliga” placeringen av tvillingarna hos S ska kunna motivera 

en tvångsplacering. Berättelsen juridiska frågor blir i detta 

skede tydligare. Domstolen ska tolka om socialtjänstens ansökan 

om att omedelbart omhänderta tvillingarna kan fastställas mot 

bakgrund av de fakta och omständigheter som redovisats i ansökan 

till domstolen. Huvudfrågan är om det kan anses sannolikt att 

moderns krav att skilja tvillingarna från S, en natt, kan anses utgöra 

en påtaglig risk för tvillingarnas hälsa och utveckling och att 

det är sannolikt att de behöver beredas vård med stöd av LVU. Det 

är dock enbart den akuta situationen som ligger till grund för 

domstolens prövning. Vid ett omedelbart omhändertagande enligt 

6§ LVU krävs enbart att det föreligger sannolika skäl för tvångsvård. 

Det behöver inte vara helt klarlagt att rekvisiten i lagen är 

uppfyllda. Att modern anser att socialsekreteraren tidigare överskridit 

sina befogenheter i förhållande till henne som vårdnadshavare 

eller att det råder en vårdnadstvist mellan makarna utgör 

inte omständigheter som behöver beaktas av domstolen. 

Sakfrågan i länsrätten tolkas olika av parternas juridiska företrädare. 

Den tolkning som barnens offentliga biträde gör får stöd 

av domstolen och leder till att ansökan om det omedelbara omhändertagande 

fastställs. Principerna om kontinuitet och stabilitet 

i barnens situation är avgörande i länsrättens motivering av beslutet. 

En mer ingående bedömning av fakta och omständigheterna i

fallet gör inte domstolen. Kammarrätten ändrar inte länsrättens 

beslut med anledning av moderns överklagande. 

Domstolens beslut att omedelbart omhänderta tvillingarna innebär 

att tvillingarna blir kvar i S hem. Den akuta lösningen att 

placera tvillingarna hos S har nu rättsligt stöd. Det är en dock en 

tidsbegränsad placering under fyra veckor. Socialtjänsten har under 

den tiden laglig rätt att bestämmer över den dagliga vården av 

tvillingarna och kan begränsa moderns kontakt och umgänge med 

dem. Det är också socialtjänsten som ska avgöra om en ansökan 

om fortsatt vård av tvillingarna, enligt LVU, ska lämnas in till länsrätten. 

Berättelsen börjar lida mot sitt slut. Framtiden för de inblandade 

parterna ska avgöras. Modern kan ses som förloraren i dramat. 

Hur det blir för tvillingarna, de äldre barnen, för fadern och 

S är mer osäkert. 

Fjärde fasen – ett drama på två fronter 


Socialsekreterarens berättelse blir efter beslutet att omhänderta 

tvillingarna mer fragmentarisk, och kontakten mellan modern och 

socialsekreteraren beskrivs mer sporadiskt. Moderns umgänge 

med tvillingarna har av socialtjänsten bestämts till fyra timmar per 

dag. Umgängestiden är densamma som före det omedelbara omhändertagandet. 

Socialsekreteraren berättar att modern tillsammans 

med tvillingarna besöker barnavårdscentralen, några dagar 

efter det omedelbara omhändertagandet. Sköterskan på BVC beskriver 

mötet med modern och barnen ingående för socialsekreteraren. 

Händelsen har förts in i barnavårdsutredningen från sköterskans 

journalanteckningar. Sköterskan uttrycker stark oro för 

modern och tvillingarna. Modern beskrivs som mycket ångestfylld. 

Moderns tillstånd bedöms, enligt sköterskan, som allvarligt. 

Tvillingarna beskrivs må bra. Det har gått upp fint i vikt och uppfattas 

av sköterskan som trygga. Sjuksköterskan ställer i sina 

anteckningar, frågor om vad som kan göras för modern. Sjuksköterskan 

söker moderns socialsekreterare, per telefon, vid ett par 

tillfällen men får inte kontakt med henne. Sjuksköterskan ringer

126 | 


upprepade gånger till modern för att bestämma en tid för återbesök 

för tvillingarna. Hon får ingen kontakt med modern. 

Ett par veckors senare berättar socialsekreteraren att modern 

inte besöker tvillingarna i S hem som nu beskrivs som ett familjehem. 

Något senare återupptar modern umgänget med barnen hos 

S, varje dag under en tid, enligt socialsekreteraren. 

S får tillstånd av socialsekreteraren att ta tvillingarna med sig 

på en längre resa. I vilken mån modern och fadern blir tillfrågade 

eller informerade om detta framgår inte. Modern begär att få ta 

hand om tvillingarna under den tiden S är bortrest men hennes 

initiativ avslås av socialsekreteraren. 

Modern begär att få ha en väninna med sig när hon träffar barnen 

hos S. Den begäran avslås av socialsekreteraren. I stället beslutar 

hon att en familjehemssekreterare ska vara i S hem när modern 

träffar tvillingarna. S ska lämna hemmet under den tid som 

modern är med barnen. 

Modern ansöker hos socialnämnden att tvillingarna ska omplaceras 

under den resterande utredningstiden. Hon vill att tvillingarna 

placeras på ett utredningshem tillsammans med henne 

under sex veckor. Moderns begäran avslås. Någon motivering för 

avslaget anges inte. 

Fadern flyttar temporärt tillbaka till den ort där modern och 

tvillingarna bor. Detta sker i samband med julhelgen för att fadern 

ska kunna vara tillsammans med tvillingarna. Var fadern bor beskrivs 

inte i utredningen. 

I början av året deltar makarna i den utredning på BUP som 

planerats tidigare för att klarlägga vem av föräldrarna som bäst 

kan tillgodose tvillingarnas behov av vård och omsorg. Utredningstiden 

pågår under en vecka. Modern vill inledningsvis inte medverka 

i utredningen men gör det efter en dags tvekan. 

BUP lämnar sitt utlåtande om föräldrarna till socialtjänsten. Av 

utlåtandet framgår att båda föräldrarna bedöms vara kompetenta 

som vårdnadshavare för tvillingarna. Fadern anses dock i nuläget 

har större förutsättningar än modern att ta hand om tvillingarna. 

Barnen bör därför bo hos fadern. Stor försiktighet måste, enligt utlåtandet, 

iakttas vid tvillingarnas överflyttning till fadern. Krav


ställs på att båda föräldrarna ska fortsätta att samtala om sina föräldraroller 

vid BUP samt att umgänget mellan modern och tvillingarna 

kommer till stånd regelbundet. 

Förhandling hålls i tingsrätten om den interimistiska vårdnaden. 

Tingsrättens förhandlingen i vårdnadsfrågan har skjutits upp vid 

två tillfällen på moderns begäran. 

Föräldrarna kan inte komma överens. 

Socialnämnden ansöker om vård av tvillingarna enligt 2 § LVU. 

Motivet för ansökan är moderns brister i omsorger om tvillingarna. 

I förslaget till vårdplan som ingår i ansökan om LVU vård föreslås 

att tvillingarna ska placeras hos fadern. Umgänget för modern 

regleras till fyra timmar per dag utom lördagar. Umgänget föreslås 

inledningsvis ske i familjehemmet, dvs. i S hem, tillsammans med 

en kontaktperson som ska utses av socialförvaltningen. S ska, enligt 

socialnämndens planering, under en längre tid finnas med tvillingarna 

i den dagliga vården av dem för att en långsam och successiv 

”avknytning” från S till fadern ska bli möjlig. Socialnämndens ansökan 

om vård inlämnas till länsrätten för beslut. 

Innan länsrätten hunnit pröva socialnämnden ansökan om 

vård enas föräldrarna i ett nytt interimistiskt beslut i tingsrätten 

om gemensam vårdnad med överenskommelsen att tvillingarna 

ska bo hos fadern. 

Några dagar senare återupptas vårdnadstvisten av makarna. 

Tingsrätten har begärt yttrandet från BUP om vem av föräldrarna 

som kan anses lämpligast som vårdnadshavare. Modern uppger 

till tingsrätten att hon inte har fått tillfälle att träffa tvillingarna 

enligt den överenskommelse om umgänge som gjorts med fadern 

vid det interimistiska beslutet i tingsrätten. 

Ett nytt interimistiskt beslut fattas i tingsrätten. Fadern får nu 

ensam vårdnaden om tvillingarna. Modern får ensam vårdnaden 

om det äldre av makarnas gemensamma barn. Domstolen anser 

att båda föräldrarna är lämpliga som vårdnadshavare. De betonas 

i domen att umgänget mellan modern och tvillingarna snarast 

måste komma till stånd. Detta kan, enligt domstolen, ske antingen 

genom att modern ensam får vårdnaden om dem eller genom 

en noga reglerad umgängesrätt. Det framhålls i domen att späda

128 | 


barn otvivelaktigt har störst behov av sin mor. Som skäl att ändå 

välja fadern som vårdnadshavare anges att tvillingarna för närvarande 

mest av allt anses ha behov av kontinuitet i tillvaron. De 

behöver, enligt domstolen, skonas från att på nytt byta miljö och 

faktisk vårdnadshavare. 

I den slutliga domen i vårdnadsfrågan mellan makarna fastställs 

tingsrättens interimistiska beslut. 

På grund av domen i vårdnadsfrågan återtar socialnämnden 

sin ansökan vård enligt LVU i länsrätten. Socialnämnden beslutar 

istället om biståndsinsatser enligt 6 § socialtjänstlagen för fadern 

och tvillingarna. Syftet med biståndet är att ge fadern stöd med 

den praktiska vården av tvillingarna. Innebörden av biståndsbeslutet 

är att S ska följa med tvillingarna och vårda dem i faderns 

hem dvs. i hans bostad på bostadsorten. En egen bostad ordnas 

för S under denna tid av socialtjänsten. Genom detta arrangemang 

ska S successivt flytta över vårdansvaret för tvillingarna till fadern. 

Hur tvillingarnas umgänge och kontakt med modern ska komma 

till stånd diskuteras inte i biståndsbeslutet. 

En tolkning av fjärde fasen 

Dramats upplösning drar ut på tiden på grund av dubbla processer 

i domstolarna. De har olika syften och ändamål. Vad som ska 

prövas i domstolen liksom beviskraven skiljer sig åt i de båda 

processerna. Processerna påverkar varandra i fråga om bedömningen 

av föräldrarna kompetens som vårdnadshavare, men 

främst med avseende på tolkningen av barnets bästa. Begreppet 

barnets bästa är centralt i vårdnadsfrågor och andra frågor som 

rör barn. Alla åtgärder som vidtas av domstolar, myndigheter, 

föräldrar m.fl. ska ske i överensstämmelse med barnets bästa. 

Den närmare innebörden av barnets bästa tolkar tingsrätten utifrån 

tvillingarnas behov av kontinuitet i vården och små barns 

behov av sin mor. Principen om kontinuitet blir utslagsgivande i 

det interimistiska beslutet trots att ingen av föräldrarna kontinuerligt 

har vårdat barnen. 

Modern tar flera initiativ för att visa sin vilja att ta emot hjälp 

för att själv kunna ta hand om tvillingarna. Initiativen tas ej på all-


var eller avfärdas av socialsekreteraren. Modern får genom BUP:s 

utredning och in tingsrätten stöd i bedömningen av sin kompetens 

och förmåga att vårda tvillingarna. Hon anses vara en lika kapabel 

förälder som fadern. Men den upprättelsen kommer för sent och 

påverkar inte hennes möjligheter att få vårdnaden om tvillingarna. 

Hur anknytningen till tvillingarna ska lösas blir ett konkret och 

praktiskt problem för båda föräldrarna och för socialtjänsten. Familjehemsmamman 

S blir lösningen för fadern och socialtjänsten. 

För modern blir umgänget med tvillingarna avgörande. Domstolens 

uttryckliga markering att umgänget omgående måste komma 

till stånd beaktas inte i socialnämndens beslut om biståndsinsatser 

för fadern och tvillingarna. 

Den slutliga lösningen på berättelsen framstår ändå som oväntad. 

Socialtjänstens stöd till fadern måste uppfattas som i det närmaste 

gränslöst i förhållande till hur moderns och de äldre barnens 

krav eller behov av stöd beaktats i berättelsen. Socialtjänstens 

generositet och flexibilitet i förhållande till fadern är positiv. 

Okonventionella metoder och lösningar är mycket viktiga i socialt 

arbete. Att de är möjliga visar det här fallet. Genom moderns 

motberättelse framstår lösningen som kontroversiell. Modern 

upplever att socialtjänsten sviker henne på samma sätt som fadern 

svek henne när han lämnade henne ensam med fyra barn. Hon 

blir åter syndabock i den situation som nu båda föräldrarna och 

socialtjänsten är ansvariga för. Vem av föräldrarna som anses 

vara mest ansvarig för den situation som råder är ointressant och 

ska inte ligga till grund för beslut om vårdnad eller socialtjänstens 

biståndsbeslut utan det ska vara barnens behov och barnens bästa. 

Kan berättelsens upplösning tolkas på ett annat sätt? Är det ett 

beslut som istället kan uppfattas som jämlikt och rättvist för alla 

parter? Föräldrarna får vårdnaden om två barn var. Fadern har 

vårdnaden om tvillingarna och modern har vårdnaden om de två 

äldre barnen.

130 | 


Epilog 

Under hela utredningstiden försökte modern på olika sätt få stöd 

för sina upplevelser och sin version av vad som skedde. Hon anlitade 

länsstyrelsen, advokater, Riksförbundet för Familjers Rättigheter 

(RFFR), personliga vänner m.fl. för att en granskning skulle 

göras av socialtjänstens handlande. Den socialarbetare som beslutade 

att placera tvillingarna i S hem anmäldes av modern för 

tjänstefel. Modern vände sig upprepade gånger till länsstyrelsen 

men hon fick länge vänta på besked om en granskning av ärendet 

skulle göras. 

Länsstyrelsen har en formell tillsyn över socialtjänsten enligt 

socialtjänstlagen. Det åläggs länsstyrelsen att se till att socialnämnderna 

fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt (68 § 

SoL). Länsstyrelsen har rätt att inspektera och verkställa utredning 

av förhållanden som aktualiseras och beslutar självständigt 

när detta ska ske. 

Ett tillsynsärendet öppnades av länsstyrelsen när den sociala 

utredningen i det aktuella fallet hade pågått närmare tre månader. 

Länsstyrelsens beslut i tillsynsärendet lämnades drygt fem månader 

senare. Tvillingarna bodde då med fadern på den nya bostadsorten 

med S som ”hemvårdare”. S bodde i en lägenhet intill barnen 

och fadern. 

Det dröjde länge, innan beslutet kom i frågan om åtal för tjänstefel 

kunde väckas mot socialsekreteraren. Svårigheter förelåg för 

åklagaren att ta ställning till och bedöma om de omständigheter, 

som modern presenterat, hade den styrka som krävdes för att kunna 

åtala för brottet. Socialtjänstens handläggning av ärendet anmäldes 

också till JO av modern. På grund av att ärendet redan var 

föremål för rättslig prövning togs fallet inte upp av JO. 

Huvudfrågan för åtalet mot socialsekreteraren var att tvillingarna, 

enligt modern, hade placerats i jourhem utan moderns samtycke. 

Hos länsstyrelsen ifrågasatte modern också socialsekreterarens 

opartiskhet. Modern hade som part inte fått den insyn och 

den information hon ansåg sig ha rätt till för att kunna kontrollera 

handläggningen av ärendet. Modern ansåg att S har fått uttala 

sig om fakta och omständigheter som hon, enligt modern, varken


hade kompetens för eller rätt att göra i sin roll som jourmamma. 

Modern uttryckte misstankar om att socialsekreteraren hade korrigerat 

utredningen i efterhand. 

Länsstyrelsen riktade i tillsynsutredningen allvarlig kritik mot 

socialtjänstens arbete i ärendet på en rad punkter. Förutom allmänna 

brister i handläggningen av ärendet klarlades ett antal jävsfrågor 

och flera direkta olagligheter. S visade sig vara personligt 

bekant med socialsekreteraren. Det påverkade socialsekreterarens 

opartiskhet i förhållande till både S och modern. Moderns terapeut 

saknade uppdrag av socialtjänsten och ingen överenskommelse 

hade gjorts om hennes roll i förhållande till socialtjänsten. 

Terapeuten arbetade inledningsvis som handledare till socialsekreteraren 

i ärendet och hade även kontakter med fadern. Placeringen 

av tvillingarna i S hem på nätterna, som det arrangerades 

inledningsvis av socialsekreteraren och S, var olaglig. Placeringen 

beskrevs i utredningen som en jourhemsplacering men S ansågs 

också vara utsedd till kontaktfamilj för tvillingarna. Det är stor 

skillnad både juridiskt och faktiskt om barnen anses placerade i ett 

jourhem eller om det vistas i en kontaktfamilj med avseende på 

vårdens innehåll men främst med avseende på vem som har ansvar 

för den faktiska vården av barnet. En placering av barn utanför det 

egna hemmet kan av rättssäkerhetsskäl för barnet och föräldrarna 

inte fattas av socialsekreteraren ensam. Det är ett beslut som ska 

tas av socialnämnden även om föräldrarna samtycker till beslutet. 

Det hem som barnen ska placeras i ska alltid av samma skäl också 

i förväg vara godkänt av socialnämnden. Det gäller även kontaktfamiljer. 

S som var ensamstående blir, som visats, först långt efter det 

att tvillingarna placerats i hennes hem, godkänd som både jouroch 

familjehemsförälder. Modern och fadern var vid det tillfället 

båda vårdnadshavare för tvillingarna. Umgänget mellan vårdnadshavare 

och barn får inte begränsas vid en frivillig placering. 

Både socialsekreteraren och S ställde krav och villkor för moderns 

umgänge. De gjorde också ett schema för när modern fick träffa 

barnen. S relation till tvillingarna och till modern tydde på att 

hon, enligt länsstyrelsens bedömning, inte kunde hantera sin roll

132 | 


som jourmamma. Syftet med en jourplacering är dels att den ska 

vara kortvarig, dels att jourföräldern ska underlätta umgänget 

mellan barnen och båda föräldrarna. 

Länsstyrelsen gjorde ingen bedömning av om modern samtyckt 

till placeringen av tvillingarna eller ej. De konstaterar endast 

att placeringen gjordes utan samråd med modern och att skriftligt 

samtycke saknades. 

En väsentlig förändring av moderns möjligheter att utöva sitt 

vårdnadsansvar gjordes genom socialtjänstens beslut att flytta 

barnen från modern till S, skriver länsstyrelsen. Om modern tidigare, 

enligt socialsekreteraren, inte ansetts ta hand om tvillingarna 

på ett tillfredsställande sätt, innebar placeringen av barnen hos 

S att hennes möjligheter att göra detta försvårades och mer eller 

mindre omöjliggjordes. 

Socialnämnden yttrade sig över länsstyrelsens utredning och 

beslut. De hävdade att ansenliga ansträngningar hade gjorts för 

att träffa överenskommelser med modern och att samråd skett 

med föräldrarna angående jourhems- och familjehemsplaceringen. 

Socialnämnden erkänner dock att man brustit i vissa avseenden 

i handläggningen. Särskilt hade de rättsliga kraven eftersatts. 

Socialnämnden betonade dock att detta borde ses mot bakgrund 

av den extraordinära situationen som föräldrarnas kris innebar 

för tvillingarna. Nämnden beklagade bristerna i förfarandet, men 

betonade att syftet med handlandet helt och hållet hade varit att 

tillgodose barnens bästa. 

Ett år senare åtalas socialsekreteraren och distriktschefen i egenskap 

av närmaste ansvarig chef för socialsekreteraren enligt 20 

kapitlet 1 § 1 st BrB för tjänstefel. Modern biträdde åtalet. Distriktschefen 

och socialsekreteraren bestred ansvar för tjänstefel. 

Domstolen tog i målet enbart ställning till frågan om samtycke erhållits 

från modern när tvillingarna placerades hos S i början av 

berättelsen. Inga andra sakfrågor prövades rättsligt. 

Av domen framgår att socialsekreteraren och S ställt modern 

inför ett ultimatum. Om modern skulle bevista den kurs som hon 

påbörjat skulle barnen placeras hos S. Socialsekreteraren framhöll 

att modern var införstådd med detta och att hon tolkade situationen


som en överenskommelse. Modern uppgav att hon aldrig slutit något 

avtal med socialsekreteraren och S. Om hon uttryckt sig på ett 

sätt som kunnat uppfattas som ett samtycke var hon under sådan 

press att det inte kunde tas till intäkt för att hon av fri vilja skulle 

ha gått med på placeringen av barnen. Modern underströk att hon 

vid upprepade tillfällen begärt att få barnen tillbaka till sig utan att 

hennes begäran beaktats. 

Av tingsrättens överväganden framgår att det var ostridigt att 

placeringen av tvillingarna skett mot bakgrund av moderns begäran 

om bistånd. Rätten till bistånd regleras i 6 § socialtjänstlagen 

(SoL). Det innebär i och för sig inte något hinder mot att barn för 

kortare tid skiljs från sin familj om åtgärden är ett led i att tillgodose 

barnets behov. Enligt tingsrättens mening förelåg det dock 

inte, vare sig enligt lagens lydelse eller annars, någon som helst 

tvekan om att denna rätt förutsätter en begäran från den enskilde 

och samråd eller samtycke till varje åtgärd som vidtas. Tingsrättens 

bedömning är att en så ingripande åtgärd som den aktuella, 

till sin natur och allvarliga konsekvenser, närmast var att jämställa 

med ett frihetsberövande. Detta beslut måste föregås av ett samtycke 

från den enskilde. Ett samtycke som det inte får råda någon 

som helst tvekan om och vars konsekvenser den enskilde hjälpsökande 

måste vara väl underrättad och övertygad om. Parterna 

var oeniga om tolkningen av situationen men åklagaren ansåg att 

det fanns grund för åtal av socialsekreteraren och distriktschefen. 

Placeringen av tvillingarna i S hem hade föregåtts av hot eller en 

”stupstocksöverenskommelse” som domstolen uttryckte det. Socialsekreteraren 

bestred inte att modern utsatts för viss påtryckning. 

Detta uttalande tolkades av domstolen som ett erkännande 

och gav domstolen tillräckliga bevis för att döma socialsekreteraren 

och distriktschefen för tjänstefel. Brottet ansågs inte som ringa. 

Av den fällande domen framgår att den sociala distriktschefen 

och socialsekreteraren utan att inhämta samtycke från modern 

placerat tvillingarna hos S. Om deras avsikt med beslutet varit 

som de i efterhand uppger, att endast förordna om placering i s.k. 

jourhem eller enskilt hem, hade de i sådant fall utformat beslutet 

på ett felaktigt och för berörda parter vilseledande sätt. Beslutet,

134 | 


som ej delgavs modern eller hennes ombud, har genom formuleringen 

i vart fall varit ägnad att vilseleda. Även i det fall placering 

i jourhem var syftet, hade samtycke till åtgärden krävts. 

I domskälen betonas vidare att det inte får råda någon tveksamhet 

om hur ett samtycke till barnens placering uppfattas av vårdnadshavaren. 

Detta gäller särskilt om hon, som i det här fallet, 

uppfattats vara ambivalent inför de insatser som föreslagits. Myndigheten 

får på inget sätt utöva påtryckning på den enskilde. Det 

är den generella norm som kan utläsas av domen. 

Moderns berättelse får således i efterhand stöd av både av länsstyrelsens 

utredning och beslut och i tingsrättens fällande dom. 

Modern får på så sätt upprättelse och stöd för sin sak i den meningen 

att både länsstyrelsen och tingsrätten stöder moderns tolkning 

av att hon inte samtyckt till att tvillingarna placerades hos 

S i inledningen av berättelsen. Att beslutet att flytta barnen från 

moderns hem genomfördes först när hon själv lämnat hemmet 

tolkades av domstolen som ett sätt att vilseleda modern. 

Men länsstyrelsens utredning och beslut och domen i tingsrätten 

påverkade inte beslutet att omhänderta tvillingarna enligt 6 § 

LVU. Tingsrättens beslut i vårdnadsfrågan resulterade inte i att 

moderns och tvillingarnas umgänge kom till stånd. 

Slutdiskussion 2 

Berättelsen om en barnavårdsutredning, som den redovisats här, 

gör inte anspråk på att vara den enda sanna. Modern, fadern och 

barnen är alla subjekt i sina livsberättelse som bara de själva kan 

berätta. 

2. Etiska överväganden: Faktaunderlaget i fallet baseras dels på offentligt material, 

dels på sekretessbelagt material (se not 1). De uppgifter som redovisas om 

familjen är kända genom den offentliga debatt som varit i pressen och genom att 

modern deltagit i offentliga seminarier där fallet diskuterats ingående. Jag har 

valt att inte förvanska information men utelämnat detaljer som inte har någon 

betydelse för själva framställningen. Fallet innehåller många generella problem 

och dilemmor i socialtjänstens arbete i barnavårdsärenden även om situationen 

i vissa avseenden blev exceptionellt svår på grund av särskilda omständigheter 

här. Syftet med kapitlet är att ge underlag för en principiell diskussion om hur 

mödrar bedöms och vilka krav som ställs på dem i barnavårdsärenden.


Det är många frågor som ställs i berättelsen och många händelser 

går inte att förutse eller styra över. Det gäller även i det sociala 

arbetet. Det är också lätt att i efterhand analysera och dra 

kloka slutsatser med facit i hand. Men fallbeskrivningar är, som vi 

argumenterat för tidigare, användbara i analyser av händelseförlopp 

och konkreta handlingssituationer. Bedömningar av fakta 

och omständigheter i ärendet behöver granskas, ifrågasättas och 

tolkas på nytt för att kunna ligga till grund för avgöranden av liknande 

situationer. 

Att som enskild komma i konflikt med den myndigheter som 

man är beroende av kan få ödesdigra konsekvenser. Insatser som 

motiveras terapeutiskt, dvs. som här till barns skydd och vård, 

leder lätt till att rättssäkerhets- och integritetsfrågor för både barn 

och vuxna sätts på undantag. Juridiska krav i själva utredningsarbetet 

kommer i andra hand på grund både tidsbrist och kunskapsbrist. 

Det sociala barnavårdsarbetet befinner sig också i ett 

spänningsfält mellan välfärdsprinciper och mer traditionella rättssäkerhetsprinciper 

som inte är lätta att hantera. Betydelsen av att 

så allsidigt som möjligt beskriva och klarlägga en situation, låta 

parterna komma till tals och på olika sätt styrka sakuppgifter och 

motivera beslut kan inte nog betonas. 

Ett grundläggande problem i barnavårdsärenden handlar om 

gränsdragningen mellan socialtjänstens ansvar och befogenheter 

i förhållande till barnet och föräldrarna å ena sidan, och föräldrarnas 

och barnets ansvar och befogenheter å den andra sidan. 

Detta handlar både om den sociala barnavårdens mål och medel 

och hur olika typer av beslut fattas. Det kan mycket väl föreligga 

skillnader mellan enskildas upplevda behov och socialtjänstens 

uppfattning om behovet. Det sociala arbetet kan inte vara villkorslöst 

men kraven förväntas vara lika oberoende av vem klienten 

är. 

Om placeringen av tvillingarna hade gjorts mot bakgrund av 

de regler som finns om hur beslut ska fattas, hade kanske socialsekreterarens 

improvisationer tillsammans med S kommit att uppmärksammats. 

Modern och fadern hade kanske båda mötts med 

samma respekt och fått möjlighet att utnyttja sina resurser och sin

136 | 


kompetens. Tvillingarna skulle kanske aldrig ha blivit placerade 

hos S och den uppslitande konflikten i familjen hade kunnat begränsats 

eller mildrats också för de två äldre barnen. 

Rättsliga regler sätter gränser för socialtjänstens handlande 

och uppfattas ibland mer som hinder än hjälpmedel i det sociala 

arbetet. Det gäller både handläggningen av ärenden och bedömningen 

av konkreta situationer. Utöver rättsliga regler för ingripanden 

finns målsättningar om att alla parter ska mötas med respekt 

och ges inflytande över situationen oavsett klass eller status, 

kön och ålder och oavsett om den enskilde är samarbetsvillig eller 

ej. Det är en paradox att det sociala arbetet som syftar till att 

underlätta för människor att själva lösa sina problem skapar klienter 

som blir beroende av socialtjänsten istället för tvärt om. 

Kompetenta klienter uppfattas lätt som besvärliga eller som rättshaverister. 

De är svåra att hantera genom att de ifrågasätter klientrollen 

men också socialarbetarens professionalitet och makt. 

Att mödrar både blir offer, får skulden och uppfattas som ansvariga 

för det som händer i familjen är ett dominerande mönster i 

barnavårdsärenden som behöver uppmärksammas i det sociala 

arbetet. Det gäller oberoende av vad som anses vara orsaken till 

problemen. 

I barnavårdsärenden ska barnets bästa sättas i främsta rummet. 

Det framgår av både lagstiftning och professionella normer. 

Det är barnets vårdbehov som ska styra valet av insatser, inte föräldrarnas 

brister i sig. Barns behov av och rätt till sina båda föräldrar 

är grundläggande principer som gäller generellt och särskilt 

vid bedömningar av vårdnadskonflikter, frivilliga eller tvångsmässiga 

placeringar av barn. Detsamma gäller behovet av kontinuitet 

och stabilitet i relationen till föräldrarna. Barns behov och barns 

rätt används dock på många olika sätt och det finns skilda tolkningar 

av begreppet. Det används samtidigt som något entydigt 

och en gång för alla fastställt. Lagstiftningens terapeutiska syfte 

ger socialsekreterarna stort handlingsutrymme. Av den anledningen 

är det av stor betydelse att socialtjänstens bedömningar vilar 

på noggranna, väl motiverade ställningstaganden. Att avstå från 

att ingripa kan också få ödesdigra konsekvenser för barnet. För-

äldra-barn relationer är ömtåliga och sårbara. Provisoriska lösningar 

för barnet kan lätt permanentas och relationer etableras 

som blir svåra att bryta. 

Referenser 


Abrams, K (1998) Hearing the Call of Stories. California Law Review 

79. 971–1052. 

Andersson, H (1995) Topisk Retorik. I Mellqvist, M och Persson M 

(red). Retorik och Rätt. Iustus förlag. Uppsala. 

Bernt, J F och Doublet, D R (1998) Vitenskapsfilosofi for jurister – en 

innforing. Fagbokforlaget Oslo. 

Blakstad Tveito, Å (1998) Hvorfor journaler på sosialkontor? Nordiskt 

Sosialt Arbeid nr 2 80–87. 

Boje, D. M. (1991) The storytelling organization. A study of story performance 

in an office supply firm. Administrative Science Ouartely 

36, 106–126. 

Engel, G (1977) The need for a new medical model: a biomedical challenge. 

Science 196. 129–136. 

Egelund, T (1997) Beskyttelse af Barndommen. Socialforvaltningers 

risikovurdering og ingreb. Hans Retzels forlag. Kobenhavn. 

Ferguson, K (1984) The Feminist Case against Bureaucracy. Temple 

University Press. Philadelphia. 

Hermodsson, A (1998) Klientdemokrati – vision och verklighet. Rapport 

i socialt arbete nr 86. Stockholms universitet. 

Hessle, S m.fl. (1996) Sociala barnavårdsutredningar. I Andersson, G 

m.fl. Barnet i den sociala barnavården. Liber. Stockholm. 

Hollander, A (1985) Omhändertagande av barn. Aktuell Juridik Förlag. 

Stockholm. 

Hollander, A (1998) Samtycke till vård enligt LVU. Socionomen nr 2 

30–36. 

Hollander, A och Marklund, S (1983) Den terapeutiska rättens framväxt 

– om barnlagstiftningens förändringar och samhälleliga karaktär. 

Retfaerd 7–29. 

Hydén, L-C och Hydén, M (red). (1997) Att studera berättelser. Samhällsvetenskapliga 

och medicinska perspektiv. Liber. Stockholm. 

Hydén, L-C (1995) Det sociala misslyckandet som berättelse. Socialvetenskaplig 

Tidskrift. Nr. 3. 194–208. 

Jacobsson, K (1998) Berättelser som instruktioner och argument – exempel 

från dövvärlden. Socialvetenskaplig tidskrift nr. 4. 334–350.

138 | 


King, M & Piper, C (1996) How the Law Thinks About Children. Arena. 

Aldershot. England. 

Landelius, A-C (1996) Självbestämmande, Valfrihet och Samtycke inom 

Socialtjänsten. Nerenius & Santerus Förlag. Stockholm. 

Lundström, T (1990) Tvångsomhändertagande av barn. En studie av 

lagarna, professionerna och praktiken under 1900-talet. Rapport i 

socialt arbete nr 61. Stockholms universitet. Socialhögskolan. 

Mathiesen, T (1989) Den dolda diciplineringen. Bokförlaget Korpen. 

Göteborg. 

Mattsson, H (1984) Den goda förmyndaren. Liber. Stockholm. 

Midré, G (1990) Bot Bedring eller Brod? Universitetsforlaget. Oslo. 

Morén, S (1999) Dokumentationens roll i socialt arbete – perspektiv och 

utvecklingsmöjligheter s. 329–342. Socialvetenskaplig Tidskrift nr 4. 

Pincus, A and Minahan, A (1973) Social Work Practice: Model and 

Method. Peacock. Itasca, Illinois. 

Salonen, T (1998) Klient. I Denvall, V och Jacobson, T (red). Vardagsbegrepp 

i socialt arbete. Norstedts. Stockholm. 

Silferberg, G (1996) Att vara god eller att göra rätt. En studie i yrkesetik 

och praktik. Bokförlaget Nya Doxa. Nora. 

Sjöström, S (1997) Party or Patient? Boréa. Umeå. 

Sjöström, S (1998) Att döma och bedöma – juridiska och medicinska 

tankemönster kring patientens bästa. I Sjöström (red). Nya kulturer i 

psykiatrin. Studentlitteratur. Lund. 

Swift, K. J. (1995) Manufacturing ”Bad Mothers” University of Toronto 

Press. Toronto. 

Tolonen, J (1986) Sakfrågorna i Juridiken. Retfaerd 26–30. 

Uggerhoj, L (1997) Hjaelp eller Afhaengighed. Aalborg Universitetsforlag. 

Aalborg.

6 Ideologiska dilemmor 

och en flyktingflickas röst 


Detta kapitel är ett försök att diskutera unga människors röst i 

socialtjänsten, och i synnerhet unga invandrarflickors möjligheter 

att göra sig hörda. Som illustrationsmaterial och utgångspunkt för 

diskussionen presenterar jag ett barnavårdsfall, som så småningom 

fick en tragisk utgång (se not s.165). En tonårig flyktingflickas 

öde, fallet F, används här, eftersom det belyser vissa grundläggande 

dilemmor i social barnavård. Dessutom är det ett förhållandevis 

väldokumenterat fall; ett rättsfall, som har bedömts både i tingsrätt 

och hovrätt och där JO har granskat socialtjänstens roll. Och 

fallet bevakades av massmedierna under en längre period. Det finns 

således ett fylligt offentligt underlag. Granskningen i detta kapitel 

utgör inte ett försök att komma fram till någon ny ”sanning” om 

huvudaktörerna eller deras skuld. Istället riktas sökljuset mot barns 

och ungas möjligheter att göra sig hörda och mot gällande regelverk 

kring omhändertagande inom socialtjänsten. I ett vidare perspektiv 

riktas sökljuset mot våra sätt att se på andra kulturer. När 

det gäller det faktiska skeende kommer jag särskilt att diskutera 

dilemmor som berör frivillighet i relation till olika diskurser: dels 

lagtexter, dels vad de inblandade har uttryckt vid olika tillfällen 

(i det här fallet socialtjänsten, rätten och flickan själv). 

139

140 | 


Diskurs, röst och tolkningsföreträde 

En teoretisk utgångspunkt för detta kapitel är att vår tillvaro är 

diskursivt reglerad (Edwards, 1996; Potter, 1996), dvs. styrd och 

formad av texter (skriven diskurs) eller samtal (talad diskurs). Diskursiv 

psykologi förutsätter en ständig ömsesidig påverkan mellan 

tidigare och nya diskurser. Vad vi lägger märke till i en situation 

påverkas både direkt och indirekt genom de diskurser som finns 

om fenomenen. Vi lägger märke till fenomen som vi har etiketter 

för. Bonden ser en havreåker, medan stadsbon kanske bara ser en 

åker. Därmed inte sagt att stadsbon inte kan se skillnaden mellan 

havre och vete. Bara att skillnaden kanske inte betyder något. Genom 

språket får vi verktyg för att tala om det som spelar roll i våra 

olika verkligheter. Talad och skriven diskurs blir viktiga markörer 

för hur vi ser på tillvaro och hur vi vill att andra ska se på den. 

Många distinktioner är inte lika fixerade som skillnaden mellan 

vete och havre, utan avgörs delvis just genom institutionella samtal: 

begrepp som ”barnets bästa”, ”hot”, ”våld” och ”ohälsa” fastställs 

i betydande utsträckning inte bara genom relevanta regelverk 

utan också genom vardagliga institutionella möten där en 

praxis regleras som har bäring på begreppen. 

Diskurs, makt och tolkningsföreträde 

Begreppet diskurs är intimt knuten till analyser av makt. I Foucaults 

kritiska teori handlar makt i hög grad om makt över diskursen, 

att vara den som står för den dominanta eller legitima diskursen 

(Foucault, 1972; 1973). 

I sin kunskapsteori betonar Bachtin (1981; 1984) att det i samhället 

inte bara finns maktspel mellan starka och svaga röster utan 

också spel som innebär att individen positionerar sig som underordnad 

eller inte underordnad. Positioner i samhället är inte för 

alltid givna. Den svagare parten uppfinner ständigt nya sätt att utmana 

eller motsätta sig makten: det uppstår subversiva röster och 

subversiva sätt att med rösten signalera tyst kritik genom signifikanta 

utelämnanden, parodisk betoning osv. Tyst kritik av detta 

slag innebär en form av motstånd mot den dominanta diskursen.

Ideologiska dilemmor och en flyktingflickas röst | 141 

I sin analys av samhälleliga diskurser pekar Bachtin (1981; 

1984) på att röster alltid talar genom andra röster. När vi exempelvis 

lyssnar på en domare eller en lärare, hör vi återklangen av 

rättsapparaten eller utbildningsväsendet. Samhällsrepresentanten 

– domaren, socialarbetaren eller läraren – företräder sin organisation 

och får en del av sin legitimitet och makt just genom att representera 

något mer än sig själv. När vi hör domarens röst lyssnar 

vi också på svenskt rättsväsende och inordnar oss i relation till 

den praxis som utvecklas genom domarnas sätt att uttolka lagen. 

På samma sätt är vardagliga familjeroller präglade av ett slags lokal 

legitimitet. Olika roller innebär olika typer av makt och inflytande. 

Det finns en betydande kulturell variation när det gäller maktfördelning 

mellan olika röster. Faderns röst hade i Sverige en helt 

annan tyngd i 1800-talets urbana borgerlighet än vad den har i 

den moderna stadsfamiljen. Likaså finns det en betydande variation 

mellan en modern svensk stadsfamilj och exempelvis en traditionell 

irakisk eller turkisk familj med stark familjekänsla och en stark 

faders- och mansroll. I den turkiska gruppen finns det dessutom 

betydande skillnader mellan familjer från stad och landsbygd. 

Vissa röster är kopplade till ett tolkningsföreträde. I institutionella 

sammanhang är tolkningsföreträdet formaliserat: Domaren 

har tolkningsföreträde i förhållande till den tilltalade när det gäller 

proceduren under huvudförhandlingen och när det gäller att 

tolka lagen. Både patient och läkare kan läsa FASS, men läkaren 

har ett tolkningsföreträde när det gäller en medicinsk tolkning av 

vad som utgör adekvat dosering och behandling i relation till en 

specifik diagnos. Socialarbetaren, inte klienten, avgör om ekonomiskt 

stöd behövs. Läraren och eleven läser samma läroböcker, 

men vid tolkningsproblem har läraren normalt ett tolkningsföreträde 

utifrån sin högre utbildning. Ofta sammanfaller utbildning 

och åldersmässig senioritet, men inte nödvändigtvis, eftersom läkaren 

kan ha ett yrkesmässigt tolkningsföreträde också i relation till 

en mycket äldre patient. 

Tolkningsföreträdet är kopplat till explicit och implicit makt, 

men det blir oftast synligt först vid en konflikt eller ett regelbrott. 

Vad händer när en norm står emot en annan norm? Hur går det i

142 | 


social barnavård när den unge vill ett, medan föräldrarna vill 

något annat? Eller om familjen vill något och socialtjänsten något 

annat. Vem har tolkningsföreträde i en konflikt? Den unge själv 

eller föräldern? Vid vilken ålder vet barnet sitt eget bästa? 

Unga människors röst i samhället – 

regelverk och lagrum 

När det gäller unga människor fäster vi i det moderna Sverige 

stor betydelse vid den unges rätt att göra sin röst hörd (se också 

nedan om 12 § i FN:s barnkonvention). Men FN-konventionen 

fäster också stor vikt vid barnets kontakt med båda föräldrarna 

(10 §) och vid nationell och kulturell tillhörighet (21 § och 30 §). 

I tillämpningen av barnkonventionen uppstår därför ett dilemma 

om ett barn skulle föredra en familjehemsplacering utanför sin ursprungliga 

kulturkrets. Men man bör kanske notera att konventionen 

handlar om barns yttrandefrihet, inte om tolkningsföreträde. 

Varken barn eller föräldrar tillskrivs enligt konventionen 

ett tolkningsföreträde. I en rättsstat har rätten tolkningsföreträde, 

men ska i sin bedömning väga in den unges vilja (på samma sätt 

som föräldrarnas vilja också måste vägas in). 

Sverige var ett av de länder som initierade FN:s konvention om 

barns rättigheter och vi har ratificerat konventionen, vilket innebär 

att den bör vara bindande för barns situation i Sverige idag. 

Fyra av artiklarna, 10, 12, 21 och 30 är särskilt relevanta för invandrarungdomars 

röst i socialtjänsten (Rädda Barnen, 1990): 

Artikel 10 

Barn har rätt till båda föräldrarna och rätt att få växa upp i 

en trygg familjemiljö. Barn som inte bor med båda sina föräldrar 

ska ändå ha rätt att träffa båda två regelbundet. Endast 

i undantagsfall, och då för att trygga barnets bästa, ska 

myndigheter kunna skilja barn från föräldrar. 

Staterna ska stödja familjeåterförening genom att underlätta 

resor över nationsgränserna.


Artikel 12 

Barn har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som rör 

dem själva. När domstolar och myndigheter behandlar fall 

som rör barn ska barnet höras och barnets intresse komma 

i första rummet. Barnets yttrande- och föreningsfrihet ska 

garanteras. 

Artikel 21 

Barn, som för alltid eller för en tid skiljs från sina föräldrar, 

har rätt till särskild omvårdnad. Barnet har då rätt till fosterhem 

eller adoption. Adoptioner bör övervakas och nationella 

lösningar bör i första hand prövas. När barnet adopteras 

av föräldrar i annat land bör internationella avtal prövas. 

Artikel 30 

Barn som tillhör minoritetsgrupper eller ursprungsbefolkningar 

har rätt till sin egen kultur, sin religion och sitt språk. 

(Rädda Barnens, 1990) 

FN:s barnkonvention skall fungera som ett normativt ramverk för 

svensk lagstiftning och tillämpning när det gäller omhändertaganden 

och andra viktiga samhällsåtgärder som berör barn. För att 

bättre förstå barns möjligheter att göra sig hörda måste man också 

känna till hur svensk lag reglerar barns talerätt. 

Barnets röst och omhändertaganden 

I rättsliga sammanhang talas om barns möjligheter att föra sin 

egen talan. När kan barn föra sin egen talan? En typ av ärenden, 

som direkt involverar socialtjänsten, är omhändertaganden (Hollander, 

1998). 

I socialt barnavårdsarbete utgör ett omhändertagande den 

mest ingripande åtgärden när det gäller att försvara barnets intressen. 

Omhändertaganden aktualiseras om barnet agerar på ett 

sätt som allvarligt äventyrar dess hälsa och säkerhet eller om det 

far illa i hemmet. Ett omhändertagande kan innebära placering i 

fosterhem eller på institution. Dessutom kan ett omhändertagande 

innebära att barnet återflyttas till de biologiska föräldrarna. Ett

144 | 


omhändertagande är något mycket ingripande, eftersom det inte 

bara innebär nya vårdnadshavare utan dessutom ofta en förflyttning 

från syskon, grannar och skolkamrater. Största möjliga kontinuitet 

eftersträvas från socialtjänsten, i praktiken särskilt när det 

gäller kontakten med den biologiska familjen. 

Omhändertaganden inom socialtjänsten regleras genom svensk 

lag, och genom praxis. Det finns enligt lag två typer av omhändertaganden, 

dels omhändertaganden med tvång, dvs. enligt 1 § och 

6§ LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga), 

dels ”frivilliga” omhändertaganden enligt 6 § och 22 § SoL (socialtjänstlagen). 

Den första typen av omhändertaganden beslutas av 

domstol och barnet kan föra sin egen talan om han eller hon är 15 

år eller företrädas av ett offentligt biträde, dvs. en advokat. Ett 

omhändertaganden enligt socialtjänstlagen beslutas däremot enbart 

av socialnämnden och kräver ingen formell rättslig prövning, 

eftersom det bygger på föräldrarnas samtycke (och från och med 

det att barnet är 15 år också på hans eller hennes samtycke). Vid 

ett frivilligt omhändertagande är det därför också förhållandevis 

enkelt att återbörda ett barn till den biologiska familjen. Socialtjänsten 

vinner därmed viss smidighet när det gäller att agera, men 

samtidigt förlorar man möjligen i noggrannhet när det gäller val 

av placering? Både svensk och internationell forskning kring sammanbrott 

i familjehemsplaceringar pekar på två tydliga mönster: 

dels sker det betydligt fler oplanerade sammanbrott vid frivilliga 

placeringar än vid tvångsplaceringar (LVU), dels är det betydligt 

vanligare med oplanerade sammanbrott när det gäller barn i skolåldern 

än barn i förskoleåldern (Vinnerljung, Sallnäs & Kyhle- 

Westermark, 2000). 

Från 15 års ålder är barnet processbehörigt enligt lagen och 

har rätt att föra sin egen talan, dvs. det är kapabelt att agera som 

juridisk part enligt SoL och LVU. Det kan exempelvis föra sin 

egen talan inför länsrätt eller kammarrätten vid ett tvångsomhändertagande 

enligt 6 § LVU. Yngre barn företräds i rätten av ett offentligt 

biträde som särskilt beaktar deras intresse. Men en allmän 

tumregel är numera att socialtjänsten och domstolen skall ta mer 

hänsyn till barnets egen vilja och inställning ju äldre det blir, även

om barnet inte självt är närvarande i rätten utan företrädes av ett 

offentligt biträde. Oavsett om barnet är närvarande eller ej skall 

dess vilja beaktas i rätten, om den inte anses stå i direkt strid med 

barnets bästa. 

Om barnet är 15 år eller äldre kan det inte placeras mot sin vilja 

enligt socialtjänstlagen (56 § SoL). Om en 15-åring exempelvis 

motsätter sig en placering som föräldrarna samtycker till måste 

ärendet prövas rättsligt enligt 6 § LVU. När barnet enbart är 14 år 

krävs däremot inte en rättslig prövning. Socialtjänstlagen förutsätter 

att föräldrarna och socialnämnden kan ta erforderlig hänsyn 

till barnets bästa. Diskussioner har förts om vad som är den 

optimala åldersgränsen för barns talerätt och ett förslag att sänka 

barnets talerätt har ventilerats (Prop. 1999/AS:224). 

Många av de placeringar som aktualiseras i socialtjänsten gäller 

utagerande barn och det är ofta en delikat fråga att avgöra vad som 

är barnets bästa. Yngre barn är inte alltid kapabla att veta sitt eget 

bästa (till exempel att förutse de långsiktiga effekterna av olika 

handlingar). 

Historien om F 


Nedan skildras utifrån pressklipp och offentliga dokument ett fall 

där en flicka både misslyckades och lyckades med att göra sin röst 

hörd. De handlingar jag har utgått från är framför allt: JO:s utredning 

samt två domar; en från tingsrätten och en från hovrätten. 

När det gäller mediernas bevakning har jag haft tillgång till 

pressklipp från 1996 och 1997 för bland annat Dagens Nyheter, 

Expressen och Västerbottenkuriren. Särskilt viktig har Dagens 

Nyheters bevakning varit, inte minst Jesús Alcalás inträngande 

bevakning av ärendet, bl.a. DN 7/2 1997, DN 10/2 1997. Jag har 

anonymiserat person- och platsnamn. Händelserna utspelar sig 

på tre orter. A-stad ligger i södra Sverige. B- och C-stad ligger i 

Norrland på mer än tio mils avstånd från varandra. 

En liten flicka, F, växer upp i Bagdad tillsammans med sin 

pappa, mamma, en ett år äldre bror, B, samt två småsyskon. 

Alldeles nära bor också hennes farmor och en farbror och

146 | 


kusiner. Familjen är involverad i politiskt motstånd mot regimen 

och när den lilla flickan är i 10-årsåldern flyr flera av 

dem till Sverige. De första åren i Sverige präglas av flyttningar, 

uppbrott och misshälligheter inom familjen, men F och 

hennes storebror står varandra mycket nära och hon talar 

om att gifta sig med sin barndomskamrat, kusinen K, när 

hon blir stor. Men efter ett par år möter modern en ny man 

och föräldrarna skiljer sig. Modern anklagar flickans far för 

misshandel och de första åren i Sverige förmörkas av relationsproblem, 

våld och hot. Flickan F tar i Sverige på eget 

initiativ ett svenskt namn. 

Hon placeras i jourfosterhem i södra Sverige enligt LVU 

§6 då hon är 13 år efter att hon misshandlats av fadern. Efter 

detta omhändertagande äger ytterligare två omhändertaganden 

rum, bl.a. efter allvarliga hot från fadern, men då 

enligt 6§ och 22 §, SoL, dvs. utan tvång. Samtliga tre placeringar 

gäller samma familjehem i södra Sverige. Inalles vistas 

F i fosterhemmet nästan ett helt år under 1994–1995: 14 

dagar + 3 månader + 8 månader. 

När F är 14 år (23 oktober 1995) knappt tre månader 

före hennes 15-årsdag förflyttar socialtjänsten henne till 

hennes farbror och hans familj i B-stad i Norrland mot hennes 

uttalade önskemål – hon vill inte bo hos farbrodern, som 

hon är rädd för, men flyttas med polishandräckning efter ett 

beslut enligt 6 och 22 §§ enligt SoL. Hon stannar hela vintern 

och under våren 1996, men rymmer sommaren 1996 

till modern, som också bor i Norrland, men i en annan stad, 

C-stad, och som interimistiskt får vårdnaden av F, efter att 

ha väckt talan om vårdnaden hos tingsrätten. 

F är en levnadsglad flicka med ett stort kamratliv och 

hon är frispråkig och oppositionell inom familjen. Familjelivet 

präglas alltmer av starka konflikter mellan F och brodern 

B, som är starkt kritisk mot hennes kamratliv. Han 

menar att hon ”horar sig” genom att umgås alltför fritt med 

pojkar. Brodern har i sin kritik stöd av både kusinen K och 

av sin far och sina farbröder. Han deltar delvis i samma kam-


ratkrets som F och lever likaledes ett fritt ungdomsliv, men 

ser detta som ett manligt privilegium. 

Efter en kort sommarperiod hos modern rymmer F på 

nytt och sliter sig ur mammans grepp på ett sådant sätt att 

modern ramlar omkull. Konflikterna gäller F:s uteliv samt 

F:s önskan att familjen skall flytta tillbaka till södra Sverige. 

Hon befinner sig därefter på rymmen under fem veckor. I 

samråd med socialtjänsten återfår hon i augusti sin fosterhemsplacering 

i södra Sverige, först som en jourhemsplacering, 

därefter i november som en familjehemsplacering enligt 

22 § SoL. 

F och hennes mamma träffas i södra Sverige hösten 

1996. Mötet blir mycket kärleksfullt och man bestämmer 

att F skall få göra sin två veckors prao-period hos mamma 

och småsyskonen i Norrland. Storebrodern, som annars har 

bott hos sin far ansluter också i Norrland och F träffar åter 

sin storebror och kusin, som nu båda uppträder hotfullt 

mot henne. Vid en ungdomsfest känner sig F hotad till livet, 

efter att de två pojkarna har talat om att strypa henne med 

en kätting. Hon får eskort hem av en kvinnlig polisassistent 

och socialtjänsten agerar därpå snabbt och kraftfullt genom 

att tidigarelägga F:s återresa till fosterhemmet. En avresa 

bokas till den 13:e december, men F gråter och protesterar: 

även om hon är rädd insisterar hon på att få stanna ytterligare 

en vecka tillsammans med modern och småsyskonen. 

På en drogfri disco-fest den 15:e december deltar F och 

”skojar och nojsar”. Hon har tidigare sagt att brodern bara 

är farlig tillsammans med sin kusin (som hon just då tror är 

på en annan ort). Men både kusinen K och brodern B befinner 

sig i stan. De har inte haft giltig legitimation och har 

därför inte kommit in på festen. När F sätter sig på sista 

bussen hem vet hon inte att B och K sitter längst bak i bussen. 

Pojkarna följer efter henne och stryper henne med en livrem 

efter en kortare uppgörelse. Kusinen ställer henne bl.a. 

till svars för att hon nyligen har bränt hans foto i kamraters 

åsyn och för att hon har stött av honom mössan. Båda poj-

148 | 


karna tar på sig själva dödandet: man använder broderns 

livrem, men det är kusinen som först drar åt och snaran är 

sådan att den efteråt inte kan lossas med vanlig handkraft 

(när brodern försöker). Efteråt hävdar pojkarna själva att 

deras hot aldrig var riktigt allvarligt menade och att de bara 

ville tysta henne, inte döda. Målet behandlas både i tingsrätten 

och hovrätten och de två förövarna är märkbart beklämda 

under hovrättens förhandlingar. Pojkarna döms av 

tingsrätten till 3 1 /2 respektive 4 års fängelse för mord och 

olaga hot och denna dom står fast i högre instans. F:s båda 

föräldrar har i medierna vittnat om sin sorg. De två förövarna 

själva, bara tonåringar på 16 och 17 år vid brottstillfället, 

var enligt pressen djupt bedrövade vid rättsförhandlingarna. 

Kommentarer 

Vi ser allt oftare konturerna av liknande tragedier. I Stockholm har 

under de senaste åren ett antal unga kvinnor begärt hemlig identitet 

av rädsla för manliga familjemedlemmar. Det rör sig i allmänhet 

om kvinnor som kommer från kulturer med en annan syn på 

manlig auktoritet och kvinnlig underordning. Några av brotten 

har utspelat sig i muslimska familjer, men andra har skett i kristna 

familjer; ett uppmärksammat mål på senare år gällde exempelvis 

en kristen palestinier som mördade sin dotter efter att hon hade 

slagit upp sin förlovning. Några av F:s manliga släktingar, t.ex. 

farbrodern, är kommunister som själva hävdar att de inte styrs av 

islamska religiösa normer (Svensson, 1997). Religionen räcker 

tydligen inte till för att förklara synen på kvinnlighet och kvinnlig 

sexualitet. Snarare rör det sig om olika patriarkala tankeformer 

kring skam, heder och familjeära med rötter i Mellersta Östern 

och södra Europa. Men skamkulturen kan knappast utgöra en tillräcklig 

eller uttömmande förklaring på våldet. Socioekonomiska 

faktorer och utanförskap i den nya kulturen samverkar troligen 

med kulturella normer. Under alla förhållanden är tragedier som 

denna ytterst sällsynta. 

I det följande skall jag först diskutera socialtjänstens ansvar utifrån 

JO:s utredning i ärendet. Mitt fokus gäller särskilt F:s möj-


ligheter att tala med någon och att bli hörd samt de dilemmor som 

finns i social barnavård när det gäller barns rättigheter. Därefter 

kommenterar jag mer kortfattat pressens roll. Sist av allt försöker 

jag diskutera allmänhetens ansvar i tragedier som denna. 

Om röst och tolkningsföreträde 

JO har gjort en utredning om huruvida socialtjänsten tillräckligt 

har beaktat F:s intressen (JO 1997). Utredningen gäller både släktingplaceringen 

och de följande placeringarna samt socialtjänstens 

agerande i samband med hotbilden mot F i december 1996. 

Släktingplaceringen och JO:s utredning av 

socialtjänstens agerande i A-stad 

Socialtjänsten i A-stad var väl medveten om F:s inställning till denna 

placering. Problemet handlade således inte om hon blev hörd, 

utan snarare om vem som socialtjänsten valde att gå mest till mötes: 

F eller föräldrarna. Vårdnämnden redovisar på ett föredömligt 

öppet sätt de motsatta åsikter som fanns, dels mellan flickan och 

faderns släkt, dels mellan vårdnämnden och BUP. Vårdnämnden i 

A-stad belyser den första motsättningen i sitt remissvar till JO (JO 

1997, s. 2): 

De ingående samtalen med föräldrarna och med F har präglats 

av djupgående resonemang kring de konflikter, som 

uppstått. Faderns hot gentemot dottern och dennas rädsla 

för fadern och för släktingar kan utan tvekan sägas ha tagits 

på största allvar. Fadern har i samtal konfronterats med att 

han flera gånger slagit dottern och att han uttalat hotelser 

om att hon skulle dö. Han har förklarat hotelserna med att 

han på grund av dotterns beteende inte kan se henne som sin 

dotter längre, att han inte ville ha henne tillbaka och menat 

att hon därför av familjen skulle betraktas som död. Så länge 

makarna sammanlevde intog modern en relativt passiv hållning 

och gav klart intryck av att hon delade makens uppfattning 

om dotterns uppfostran och om vilka åtgärder som 

borde vidtas.

150 | 


F var en flicka med en oerhört stark önskan att försvenskas 

och sökte därför ”hjälpare” som hon lierade sig med. 

Hon ville därför bli placerad i ett svenskt hem, då hon var 

rädd för att placering i ett släktinghem skulle innebära samma 

starka kontroll som hon haft i föräldrahemmet. Redan i 

tidiga tonår var hon starkt utagerande även efter svenska 

förhållanden. (Vårdnämnden i A-stad 1997 i sitt remissvar 

till JO.) 

Inför släktingplaceringen gjorde vårdnämnden en barnpsykiatrisk 

utredning för att undersöka vad som skulle vara den bästa 

lösningen för F. JO citerar i sitt beslut vårdnämndens diskussion 

av de olika åsikterna hos BUP och socialnämnden i den ursprungliga 

utredning inför släktingplaceringen 1995 (JO:s utredning 1997 

s. 6–7): 

I en sista konsultation med BUP 95-09-29 anhöll vi om deras 

uppfattning om en eventuell placering hos farbrodern 

och hans hustru. F hade ju ett mycket tydligt motstånd mot 

en sådan placering och hade BUP upptäckt några starka 

kontraindikationer till en placering, t.ex. ett allvarligt självmordshot 

hos F? Här har vi delade uppfattningar om placering 

hos släkten i B-stad. BUP menar att ”F:s placering måste 

i första hand tillgodose behovet av skydd och garanti för 

en god och gynnsam uppväxt för henne utifrån de värderingar 

som finns i det svenska demokratiska samhället. De 

tycker att det är viktigt att man lyssnar till F:s egna synpunkter 

och respekterar hennes tankar och känslor”. Så långt är 

vi överens. 

Det är BUP:s uppfattning att ”risken för att F råkar ut 

för någon grad av våldshandlingar är större i släktens och 

farbroderns hem i B-stad än i ett familjehem en bit därifrån. 

Med tanke på att konflikter och känslomässiga uppträdanden 

kan uppstå i hemmet är risken för spontana handlingar 

större än om F bor i ett familjehem. Man är rädd för spontana 

och impulsiva våldshandlingar. Ingen personal från BUP


har träffat familjen som F skall placeras hos, dvs. hennes 

farbror och dennes hustru. 

Återanknytning till föräldrar och framför allt modern är 

viktig, anser BUP, men man tror att detta kan bli svårt. Kontakten 

mellan modern och pappans släkt är inte den bästa. 

Slutligen tror BUP att F:s farbror familj kunde vara ett slags 

stödfamilj för F där hon får vistas på skollov och därigenom 

bibehålla kontakten med faderns släkt. 

Utredarna menar att riskfaktorer alltid finns. Utredarna 

uppfattar att farbrodern kan skydda flickan mot fysiskt hot 

och vi menar att placering i en annan irakisk eller svensk 

familj skulle förmena F språket, kulturen och all kontakt 

med familj och släkt. Varken föräldrarna eller släkten skulle 

acceptera en sådan placering. 

(Vårdnämnden i A-stad i sin utredning 1995 inför släktingplaceringen.) 

JO kommenterar socialtjänstens utredning: ”Vid sina överväganden 

stannade nämnden för att trots F:s invändningar placera henne 

hos farbrodern och fastern i B-stad. Polishandräckning fick senare 

tillgripas för att överföra F till familjehemmet. Nämnden har 

som framgår av remissyttrandet och utredningen i övrigt lagt stor 

vikt vid att valet av familjehem skulle ske så att F skulle kunna behålla 

kontakten med sin kultur och åtminstone på sikt kunna skapa 

goda relationer till sin familj.” (JO:s utredning 1997 s. 7) 

JO uttalar således ingen kritik mot att beslutet gick emot BUP:s 

synpunkter. Det framgår att det föregicks av ingående utredningar 

och noggranna överväganden kring flickans och familjens långsiktiga 

bästa. Enligt SoL skall en släktingplacering alltid övervägas 

i första hand. Dessutom föreskriver FN:s barnkonvention att stor 

hänsyn skall tas till barnets kulturella bakgrund (30 §). 

JO kritiserar däremot nämnden för det sätt på vilket placeringen 

gjordes, dvs. utan samråd med socialtjänsten i de två kommuner 

där F var bosatt en betydande del av sitt sista levnadsår. 

JO kritiserar för det första socialtjänsten för att den gjorde en 

familjehemsplacering utan att kontakta socialnämnden i B-stad,

152 | 


som då var faderns, dvs. vårdnadshavarens hemkommun. ”Om 

socialnämnden i den kommun där en placering skall ske inte hörs 

blir underlaget för beslutet om placering bristfälligt. Genom samrådet 

uppmärksammas även socialtjänsten i den kommun där 

familjehemmet finns på att det i kommunen har placerats ett barn 

som socialtjänsten där har det yttersta ansvaret för” (s. 8). 

JO kritiserar också nämnden för att man inte följde upp moderns 

aktuella förhållanden innan man beslutade att släktingplaceringen 

skulle upphöra. 

Vidare riktar JO viss kritik mot vårdnämnden för att den avslutade 

ärendet innan man hade fått ett formellt medgivande att 

socialnämnden i C-stad tagit sig an det. Samtidigt betonar JO att 

nämnden inte kan lastas för den tragiska utgång som barnavårdsärendet 

fick. 

Vad betyder JO:s tre kritiska invändningar? Socialtjänsten har 

alltså underlåtit att följa gällande regler för omhändertaganden 

på tre punkter. Spelar detta roll eller kan det bara ses som byråkratiska 

finesser? Jag tror personligen att JO:s kritik är viktig. 

Oklarheten kring vem som egentligen höll i ärendet belyser också 

svagheter i själva tillsynen. 

Hotbilden och JO:s beslut angående 

socialtjänsten i C-stad 

JO utredde också socialtjänstens agerande under F:s sista tid och 

särskilt under december månad, hennes sista två veckor i livet. 

I utredningen framgår att flera unga personer hade hört brodern 

och/eller kusinen tala hotfullt om F och själv hade hon inför 

både modern och polisassistenten berättat att hon känt sig hotad. 

Men mycket tyder på att kamraterna inte riktigt förstod hotets 

allvar. Och kanske inte heller F själv? Inför fostermodern hade 

hon tidigare berättat att brodern hade hotat henne, men att han 

hade sagt att fadern hade förbjudit honom att göra henne illa. Hon 

accepterade heller inte socialtjänstens erbjudande om en tidigareläggning 

av resan till fosterhemmet i södra Sverige. Rätten bedömde 

hotet som reellt. Annars hade de unga männen inte blivit 

fällda för olaga hot. Men rätten hade tillgång till samtliga vittnen,


medan de enskilda aktörerna främst kunde utgå från kanske en 

enda röst. 

Socialtjänsten i C-stad hade inte denna samlade bild men agerade 

ändå snabbt. När man fick reda på hotet i december tog en 

socialarbetare omgående kontakt med F och hennes mamma 

angående hotet och ombokade hemresan till den 13:e december, 

lucianatten. Av JO:s utredning framgår att man sökte F och hennes 

mamma flera gånger både per telefon och i bostaden och man 

sammanträffade med F på socialkontoret. Hon skulle efter ombokningen 

alltså ha lämnat C-stad ett par dagar före mordnatten. 

När det gäller barnets röst visar utredningen att socialtjänsten 

i C-stad lyssnade på F med stor respekt och att man också respekterade 

hennes önskningar. Detta speglas också i JO: s beslut där 

inga anmärkningar framförs mot socialtjänsten C-stad som ”har 

lagt ned ett omfattande arbete på att finna en snabb och bestående 

lösning på de problem som förelegat i ärendet rörande F.” (JO 

1997 s. 9.) 

En diskussion kring socialtjänsten 

och barnets röst 

I det följande skall jag diskutera vissa principiella frågor kring 

delaktighet och tolkningsföreträde som aktualiseras i fallet F. 

Om ”försvenskning” – kulturell delaktighet 

som rättighet eller skyldighet? 

Som framgår blev F hörd av socialtjänsten. Man lyssnade till hennes 

önskningar. Däremot valde socialtjänsten i A-stad att beakta 

föräldrarnas önskemål mer än F:s egen mening. Uppenbart fanns 

det god vilja bakom detta hänsynstagande till föräldrarna. Man 

ansåg att man därmed säkrade F:s långsiktiga relationer till familjen, 

släkten och ursprungskulturen. Det är troligen signifikativt 

att vårdnämnden i sin vårdutredning använde F:s ursprungliga 

irakiska namn, inte det svenska namn som F själv använde sig av. 

Man har uppenbart förknippat hennes utagerande med det som i

154 | 


remissyttrandet (se tidigare i denna text!) talas om som hennes 

”försvenskning”. 

Men resonemangen är inte oproblematiska. Om en irakisk 

flicka delvis växer upp i Sverige, är då inte också den svenska kulturen 

”hennes” kultur. Det verkar inte rimligt att se delaktighet i 

svenskheten ses som ett främmande element, som att hon ”försvenskas”. 

Vi strävar i Sverige efter ett mångkulturellt samhälle. 

Ett barn med bakgrund i en annan kultur ska ha rätt till båda kulturerna, 

både till kulturen från sin allra tidigaste barndom och 

kulturen från kamrat- och skollivet. Trygghet i två språk och två 

kulturer ses ofta som en målsättning för barn med annan bakgrund. 

Men ibland sker här något av en glidning i diskussionen 

om barns rättigheter: är flyktingbarn moraliskt skyldiga att vara 

mer förankrade i den första av de två kulturerna? Men i ett genuint 

mångkulturellt samhälle måste individen själv kunna välja kulturell 

tillhörighet – och då också att enbart eller primärt anknyta till 

en av de två kulturerna. Det mångkulturella får inte, menar jag, 

bli ett tvång där en individ med minoritetsbakgrund utestängs 

från majoritetskulturen. Barn i ett mångkulturellt samhälle skall 

inte behöva välja just hemmets kultur och religion om de av samhället 

skall kunna räkna med att bli respekterade av myndigheter 

och samhällsrepresentanter. I kulturell debatt förekommer inte 

sällan outtalade tankar om kulturell ”renhet” som innebär att en 

viss kultur lyfts fram som mer ”äkta” eller mer genuin. Hylland 

Eriksen (1999) har visat hur detta lätt urartar i vad han kallar kulturterrorism. 

Nationalistiska och romantiska idéer om äkta och 

ren kultur övergår i kulturterrorism om individen inte själv kan 

välja att känna sig norsk-turkisk eller norsk eller turkisk beroende 

på sammanhang och tillfälle, utan måste inordna sig i fixa och 

låsta kategorier. 

Tolkade socialtjänsten artikel 30 i FN:s barnkonvention kanske 

som en skyldighet för flyktingflickan snarare än som en rättighet 

att hålla fast vid det första hemlandets kultur? Vilken rätt har 

den unge i ett mångkulturellt samhälle? Flyktingbarn skall, menar 

jag, inte ha mer begränsad rätt än andra att göra sina röster hörda. 

Det är helt begripligt att familjen önskar att barn håller fast vid


traditionerna men socialtjänsten kan inte i alla lägen sätta ursprunglig 

kulturell eller religiös tillhörighet före den unges egna 

önskningar. 

Det ligger ibland kanske nära till hands att mystifiera kulturella 

band. Men biografier och andra livsöden pekar på att kulturell 

tillhörighet aldrig är något statiskt. Det förlegade begreppet ”halvspråkighet” 

har kritiserats bland annat för att språkfärdighet ses 

som något statiskt och absolut (Martin-Jones & Romaine, 1986). 

I tvåspråkighetslitteraturen har jag inte sett något dokumenterat 

fall av 14-åringar som har glömt eller tappat sitt första språk efter 

att ha talat det kontinuerligt under mer än 13 år. 

Dessutom pekar livsbiografier på att unga människor inte sällan 

lever ut en av sina två kulturer mer under vissa perioder för att 

så småningom ”hitta tillbaka” till den första kulturen. Adoptivbarn 

utan tidigare intresse för ursprungslandet söker ibland sina 

rötter i tonåren. Flykting- och invandrarbarn får ett nytt engagemang 

i den ursprungliga kulturen när de känner att de har en 

trygghet i mottagarlandets kultur. Utvecklingsprocesser som dessa 

kanske till och med försvåras om inte barnet fullt ut får utforska 

den kultur de själva väljer att engagera sig i. 

”Frivilliga” placeringar och barnets röst 

Såvitt framgår av JO:s utredning fick F 1995 ett familjehem hos 

släktingar enligt socialtjänstlagen, dvs. ”frivilligt”. Socialtjänsten 

har tolkningsföreträde, vilket innebär att den i ett svårt läge, som 

det aktuella, kan välja att inte ta hänsyn till den unges vilja. I fall 

som dessa gäller socialtjänstens ”frivillighet” således föräldrarna 

och inte barnet. Om barnet är 15 år eller äldre och har talerätt är 

detta inte längre möjligt enligt socialtjänstlagen. Hänsyn måste då 

tas till den unges önskningar (det räcker inte att höra denne). Annars 

måste ärendet prövas som ett LVU-mål, dvs. det krävs en 

rättslig prövning. 

Troligen kan tvång inte undvikas i barnavårdsarbete. Det finns 

fall då föräldrarna själva vet att de inte kan vårda eller skydda 

barnet samtidigt som barnet vägrar gå med på en placering utanför 

hemmet. Och det finns åtskilliga fall då barn riskerar att ska-

156 | 


da sig själva. Men såvitt framgår hade F skött skolan och hon hade 

inte ägnat sig åt missbruk. Rent teoretiskt skulle man kunna tänka 

sig att det svenska fosterhemmet inte ansågs bra för F, men samma 

socialnämnd hade utnyttjat detta familjehem i tre tidigare omgångar 

(inalles totalt nästan ett år) och bör ju därför ha haft förtroende 

för det. Tvånget mot F innebar ju dessutom ett påtvingat uppbrott 

från skola och kamrater. 

Formell och informell rättsskipning 

Flickan F var bara 14 år när hon mot sin vilja placerades hos en av 

faderns släktingar. Men det rörde sig, såvitt framgår av JO:s utredning, 

om en ”frivillig” placering, en förflyttning enligt 6 § och 

22 § i socialtjänstlagen, inte om en tvångsplacering enligt LVU. 

Kanske hade utfallet blivit ett annat om placeringen istället hade 

blivit en tvångsplacering? Vid en sådan placering krävs att den 

unge hörs eller att han eller hon har ett juridiskt biträde. Om övriga 

faktorer är desamma finns det därmed större möjligheter till 

en grundlig genomlysning av samtliga faktorer i fallet. Risken är 

troligen också betydligt mindre att inte tillsynsansvaret regleras. 

Möjligen var F alltför ung för att på slagkraftigt sätt kunna 

föra sin egen talan 1995? Enligt rättspraxis brukar barn under 15 

år normalt sett inte föra sin egen talan inför rätten. Rättsväsendet 

kan för en utomstående ibland te sig stelbent och fyrkantigt. En 

vanlig rättegång är kanske alltför formell och annorlunda mot 

vardagsspråket för att ett barn ska kunna göra sig hört? I USA har 

man försökt med mer ”vardaglig” rättsskipning inom ramen för 

en så kallade ”Small Claims Court”, en rättsinstans där parterna i 

civilmål kan presentera sina anspråk och sina berättelser på ett 

mer vardagligt, mindre ”juridiskt” sätt. Den bärande tanken är att 

mer informella samtal leder till bättre rättvisa. Vi skulle kunna 

tänka oss att ett sådant rättssystem bättre gynnar unga människors 

intressen. Viss forskning finns kring ”Small Claims Court” i 

USA (Conley & O’Barr, 1990). Deras analyser tyder på att rättsskipningen 

baseras på ett tänkande utifrån rättstänkande (rules), 

medan juridiskt oskolade personer ofta baserar sina argument på 

relationstänkande (relationships). I en formell rättegång organi-


seras vittnesmålen på ett sådant sätt att parterna huvudsakligen 

talar utifrån strikta juridiska avgöranden kring vad som måste 

klargöras i en specifik konflikt, dvs. ett rättstänkande utifrån lagens 

regelverk. I de mer informella rättegångarna vid ”Small 

Claims Court” spelar relationstänkandet och personernas ostyrda 

personliga berättande en viktigare roll. Men forskarnas slutsatser 

utifrån diskursanalyser av sådana rättegångar är att individen inte 

alltid har lättare att vinna ett mål vid dessa rättegångar, utan snarare 

tvärtom. Det skenbart vardagliga i situationen gör att viktiga 

nyckelled i berättelsen lätt försvinner. Detta kan te sig lite paradoxalt, 

men är kanske inte så märkligt vid närmre eftertanke. Den 

drabbade har svårt att hålla sig kyligt distanserad och förlorar sig 

lätt i detaljer eller ovidkommande element i den berättelse som utgör 

bakgrunden till själva konflikten. 

Något spekulativt skulle man kanske kunna extrapolera till 

andra konflikter: kanske är det ibland lättare att få en fullödig 

belysning av ett fall inför rätten än inom socialtjänsten och andra 

institutioner där man normalt inte arbetar professionellt med 

rättsskipning? 

I det aktuella fallet riktade JO kritik mot vårdnämnden i A-stad 

dels för att den fattade beslut om familjehem utan samråd med den 

kommun där flickans vårdnadshavare var skriven (dvs. B-stad), 

dels för att den inte informerade om placeringen. Socialtjänsten på 

flickans nya bostadsort (B-stad) var alltså inte medveten om att de 

hade visst ansvar för henne. Därefter avskrev vårdnämnden omsider 

ärendet, när mamman blev interimistisk vårdnadshavare utan att 

tillförsäkra sig om att hon kunde ge F tillräckligt stöd och skydd. 

Socialtjänsten agerar ”mjukare” än rätten, eftersom den bygger 

på frivillighet, inte tvång. Samtidigt finns det alltså kanske en 

större risk att viktiga aspekter i ett ärende förbises. Slutsatsen av 

detta kanske inte behöver bli att fler ärenden ska behandlas rättsligt 

enligt LVU. En annan tänkbar slutsats är att socialtjänsten 

kanske kan införa fler rutiner som säkrar att unga inte hamnar 

mellan stolarna, dvs. att det inte går långa perioder då det är oklart 

vem eller vilka som har ansvaret för den unges placering.

158 | 


Barnets röst och ansvarig handläggare 

Vi har i denna bok valt att presentera ett antal ovanligt svåra 

omhändertaganden. Barnets möjligheter att kommunicera med 

socialtjänsten blir extra viktiga i sådana fall eller överhuvudtaget 

vid åtgärder som uppenbart går mot hans eller hennes önskningar. 

F måste ha känt sig ensam och utelämnad i sin situation. Hon 

kommunicerade sin vantrivsel via uppbrott – sommaren 1996 

rymde hon, som framgått, först från farbrodern till modern, därefter 

från modern till fosterhemmet. I dokumenten blir F främst 

”hörd” genom vad hon gör och särskilt då rymningarna. Först i 

samband med rymningarna lyckas hon på nytt få en placering 

hos den fosterfamilj, som hon hade fäst sig vid i södra Sverige. 

Men fram till dess har hon själv uppenbarligen lidit av utanförskap 

och ensamhet. Farbrodern och kusinen har troligen blivit 

kränkta av hennes rymning till modern. En rymning som möjligen 

ytterligare har understrukit konflikten mellan faderns släkt 

och modern. 

Med vem kunde F tala när längtan efter livet i Sydsverige blev 

stark och vantrivseln med boendet i Norrland ökade? Det är inte 

lätt att tala om privata ting per telefon. Och inte lätt att ringa upp 

från den plats man kanske vill lämna eller från en automat (där det 

är ogörligt att vänta på återuppringning). Vid barnavårdsplaceringar 

har barnet normalt en ansvarig socialsekreterare, nämligen 

den som handlägger familjens ärende. Men uppenbart är det inte 

okomplicerat för samma tjänsteman vid socialtjänsten att tillvarata 

både barnets och föräldrarnas intressen om det föreligger konflikter 

mellan dessa parter. 

Det finns ytterligare komplikationer kring barnets socialsekreterare. 

I normalfallet är det en tjänsteman vid socialkontoret. Som 

barnets handläggare är en sådan person naturligtvis problematisk 

om det råkar vara samma person som deltagit i ett beslut som går 

barnet emot. 

Situationen blir lätt problematisk också utan att det föreligger 

initiala konflikter. Om tjänstemannen blir graviditetsledig eller 

övergår till annan tjänst försvinner därmed barnets ursprungliga 

kontakt.


I vissa kommuner övergår ibland ansvaret för barn i familjehem 

till en särskild tjänsteman. Det är därför inte ovanligt att barnet 

först har en assistent och därefter en annan. Handläggaren är 

i dessa fall i första hand knuten till ärendetyp, inte till barnet. 

Det framgår inte av handlingarna om F hade en helt egen socialsekreterare 

eller om samma person också var handläggare för hela 

familjen. I många kommuner handlägger en och samma person 

hela familjens ärende, vilket i en konfliktsituation kanske innebär 

att barnet inte väntar sig något stöd. Extra viktiga blir naturligtvis 

frågor kring barnets socialsekreterare när barnet placeras mot 

sin vilja. Sådana placeringar är inte helt vanliga, men de förekommer 

och skulle kanske kräva särskilda rutiner? 

Socialtjänsten och ideologiska dilemmor 

Socialtjänstens roll illustrerar något som Billig kallar ideologiska 

dilemmor. (Billig, 1991; Billig et al, 1988.) Goda ideologier kolliderar 

ibland. Många ideologier stannar ibland på det retoriska 

planet, eftersom två i sig goda ideologier kan kollidera när vi kommer 

till praktisk handling. I fallet F finns det ett antal sådana ideologiska 

dilemmor. Jag väljer här att presentera två tydliga exempel: 

Dilemma 1 

Den första dilemmat manifesterar sig vid släktingplaceringen. 

Samhällets representanter inom socialtjänsten har då att väga in 

två ideologier i modern socialtjänst: 

(1) Vi måste visa respekt för främmande kulturer; ungdomar 

har rätt till sitt ursprung och till kontinuerliga kontakter med sin 

familj 

(2) Socialtjänsten måste lyssna till barnets röst; mer så ju äldre 

barnet är 

I många sammanhang går det utmärkt väl att leva efter båda dessa 

ideologier, men i vissa fall, som fallet F, är det nästan omöjligt 

att samtidigt respektera båda normerna. Vid släktingplaceringen 

valde man att lyssna mer på fadern och faderns släkt än på F. Hon 

var ännu inte 15 år och hade inte tillfälle att inför rätten föra sin 

egen talan.

160 | 


Dilemma 2 

Det andra dilemmat manifesterar sig när F inte vill tidigarelägga 

resan till södra Sverige. Hon var då 15 år och hade talerätt, dvs. 

hon var gammal nog att kunna föra sin egen talan i rättsliga sammanhang. 

Två ideologier kolliderar vid beslutet kring resan: 

(1) Samhället måste agera så att den unge inte tar skada till 

kropp eller själ 

(2) Samhället måste lyssna till den unges röst; mer så ju äldre 

barnet är 

I det aktuella fallet blev F hörd när hon efter den första festnatten, 

bad om eskort hem. Vi har redan visat hur polisen och socialtjänsten 

tog hotet på allvar, men hur F agerade kraftfullt för att stanna 

och hur hon därför fick lov att stanna ytterligare en vecka. Utifrån 

sett verkar socialtjänstens agerande rimligt. Flickan själv, F, var ju 

den som kände alla inblandade och som själv kunde bedöma hotets 

allvar. Samtidigt visar detta ideologiska dilemma på det ytterst 

komplexa i fall som detta. För utomstående är det svårt att bedöma 

hot inom familjen. I en situation med uppslitande underliggande 

konflikter har utomstående i en hotsituation svårt att avgöra vad 

någon faktiskt menar och vad någon säger för att uppnå retoriska 

effekter. Skillnaden mellan ett allvarligt hot och ett retoriskt hot 

handlar om tolkningar och dessa tolkningar är djupt inbäddade i 

kulturella praktiker och i enskilda personers livshistorier. 

I de ideologiska dilemmor som aktualiseras i fallet F valde man 

ena gången att inte bejaka F:s önskningar: att tro att hon kanske 

inte själv visste sitt eget bästa. Den gången blev utfallet problematiskt 

för alla parter. Hon rymde till slut från sin släktingplacering. 

Nästa gång valde man att lyssna på F: hon måste ändå vara den 

som bäst kände sin egen situation. Konsekvensen blev emellertid 

tragisk. 

I båda fallen gäller det ideologiska dilemmat problem kring 

medbestämmande. På ett tydligt sätt visar dessa två beslutssituationer 

hur det är omöjligt att kategoriskt säga att den unge alltid 

har rätt i frågor som rör honom eller henne själv. I det senare fallet 

vet vi genom facit att F inte insåg sitt eget bästa. Men i själva be-


slutssituationen var det omöjligt att förutse och socialtjänsten 

agerade de facto kraftfullt för att påverka henne i en annan riktning 

(man hade till och med ombokat hennes resa). 

Alla som yrkesmässigt arbetar med unga människor i utsatta 

situationer måste ständigt fatta svåra och problematiska beslut – 

tillsammans med den unge eller åt honom eller henne. Genom att 

ställa upp dessa dilemmor har jag velat visa hur två goda principer 

kan kollidera. Socialtjänsten kan således fatta ett beslut utifrån 

goda intentioner och ändå hamna fel (utifrån facit). 

Det är troligen (och förhoppningsvis) möjligt att förbättra olika 

utrednings- och tillsynsrutiner för barn som är placerade enligt 

socialtjänsten. Men det är inte möjligt att undvika ideologiska dilemmor. 

Detta gör naturligtvis socialarbetaren sårbar. Han eller 

hon kan agera utifrån goda intentioner göra egna bedömningar av 

ärendet och då bli ifrågasatt av medier eller allmänhet. 

Heder, skam och pressens bevakning 

Fallet F bevakades ingående av pressen. I mars månad, året efter 

mordet (1997), var tingsrätten klar med sin dom i fallet F: båda 

pojkarna fick ett fängelsestraff; de dömdes för olaga hot och för 

mord. Ungefär samtidigt offentliggjorde Jesús Alcalá i Dagens 

Nyheter material som pekade mot att det i förundersökningsprotokollen 

fanns vittnesmål om att några av flickans äldre släktingar 

hade stämplat till mord, dvs. de hade stöttat och drivit på de två 

unga pojkarna (DN 7/2 1997; DN 10/2 1997). Fadern har fyra 

bröder och flera av dem tog avstånd från F:s livsstil. Ett kvinnligt 

vittne hävdade i polisens förundersökningsmaterial att man vintern 

1996 hade vad hon kallade ett ”rådslag” när de äldre diskuterade 

vad man skulle göra med ”problemet” F och där det gemensamma 

svaret var att hon borde sona sitt svenska leverne med sitt 

liv. Därmed skulle ansvarsfrågan också se annorlunda ut. Pojkarna 

hade då handlat som släktens förlängda arm snarare än bara 

som individer. Det hade i så fall fortfarande varit två som drog åt 

snaran, men fler som hade planerat mordet. Pojkarna hade då, 

när de pratade om att ”F bör dö”, givit röst åt rådslaget och inte

162 | 


bara åt sig själva. Brottet skulle då vara en ”avrättning” där pojkarna 

delade skulden med äldre män i släkten. Samtidigt hade något 

av de tidigare vittnena talat mot en sådant agerande från de 

äldre männen. Ett vittne menade ju att brodern inte skulle ha velat 

döda F, eftersom han visste att fadern inte skulle förlåta honom. 

Alcalás artikel i Dagens Nyheter väckte berättigad uppmärksamhet. 

Kriminalchefen i Å-stad gjorde en polisanmälan mot männen 

och biträdande riksåklagaren Solveig Ribbendahl initierade 

en förnyad förundersökning kring den aktuella åtalspunkten, dvs. 

stämpling till mord. Ett antal personer, inklusive pojkarna själva, 

hördes på nytt men pojkarna förnekade helt att de delade skulden 

med någon annan. Huvudvittnet tonade ned sin tidigare vittnesutsaga, 

bevisningen räckte inte till ett åtal och förundersökningen 

lades därför ned. 

I vår granskning av olika aktörer intresserar vi oss också för 

pressens roll vid sociala tragedier, som når medierna. Den rättsliga 

prövningen i detta mål blev sannolikt mer djupgående än den 

annars skulle ha blivit tack vare att pressen intog en kritiskt granskande 

hållning. Barns röst vid placeringar och invandrarflickors 

ställning i familjer med förankring i en stark skamkultur diskuterades 

dessutom ingående i flera tidningar. 

Synen på den andre 

och allmänhetens ansvar 

Brodern och kusinen menar i tingsrättsförhören att de har velat 

stoppa F från att ”hora sig”. F har enligt pojkarna tagit sig friheter 

och de menar att hon därmed har skämt ut sig själv och den irakiska 

gruppen. ”Horandet” bedöms som särskilt illa, eftersom det 

har inneburit kontakter med pojkar utanför den egna gruppen. 

Kvinnliga släktingar har enligt vittnesmålen konfronterat brodern 

med hans eget umgänge med svenska flickor, men han har 

inte sett det som jämförbart. Pojkar från den egna gruppen lever 

efter andra lagar än flickorna och pojkarna kan beblanda sig med 

vilka flickor de vill. Men flickorna måste visa att de beter sig på ett 

sätt som inte skändar familjens ära.


Skamkulturen kan ses som en delförklaring till pojkarnas 

handling. De äldre männen blev inte åtalade för stämpling till 

mord, men mycket tyder på att pojkarna har känt någon typ av 

stöd för våld från sin omgivning (om inte annat genom exemplets 

makt; de vet att F har slagits och hotats av fadern). Samtidigt har 

flera debattörer påpekat att mord ses som något mycket allvarligt 

också inom den kultur flickan kommer från. Och ett av vittnena 

menade ju att brodern aldrig skulle ha kunnat planera ett mord, 

eftersom detta skulle ha stridit mot faderns vilja. Abdul Kadhim 

(1997) diskuterar i ett välformulerat inlägg hur mord som detta 

kanske måste tolkas mot en bakgrund av värde- och normupplösning 

snarare än mot en bakgrund av ett sammanhängande normsystem. 

Han påminner om att det i Sverige bor cirka 20 000 irakier, 

som representerar vitt skilda sätt att tänka kring olika viktiga livsfrågor. 

Det är, menar han, eurocentriskt att hos denna grupp automatiskt 

tolka in ett radikalt annat sätt att se på människoliv. Han 

menar att man bör se fallet som en social tragedi snarare än som 

en kulturkollision. Det finns annars en risk att kulturen ses som 

den enda förklaringsvariabeln. 

Aleksandra Ålund (1994; 1997) har ingående diskuterat fenomenet 

kulturalisering; dvs. hur vi förklarar något utifrån kulturtillhörighet 

när vi istället kanske borde söka förklaringarna i tidiga 

uppbrott, oläkta familjekonflikter, kriminalitet eller alkoholism, 

eller i tidiga upplevelser av övergrepp. Sådana riskfaktorer räcker 

i ”helsvenska” familjer till för att förklara och förstå våld och 

övergrepp. En särskild typ av kulturalism finner vi i det Said (1993) 

har kallat orientalism, dvs. en tendens att dela in världen i rigida 

dikotomier kring ”vi” och ”dom”, och där ”orienten” står för en 

obegriplig och radikalt annorlunda kultur. Den Andres kultur kommer 

då att respekteras utifrån orientalism, snarare än att granskas 

utifrån överordnade rättighetsbegrepp. 

En del av förklaringen till F:s utsatthet kanske vi också kan 

söka i hennes ställning som flykting. Som främling förblir man 

ständigt den Andre i en ny kultur (Kristeva, 1988); man blir något 

av en projektionsyta för omgivningens rädslor och fantasier. F:s 

manliga släktingar, hennes bror och manliga kusiner, har alla vuxit

164 | 


upp i en värld där främlingar kan kallas ”svartskallar” och där 

unga män med ett ”främmande” utseende på många sätt är sårbara 

i miljön. Ett av de psykologiska försvaren mot kränkande tilltal 

är uppenbart moteld av olika slag. Begreppet ”svartskalle” förekommer 

i Sverige mest som ett skällsord från unga män mot unga 

män. Termen ”svennehora” kan i många stycken ses som en respons 

till ”‘svartskalle”: en kränkande term, som utgör en del av 

en kränkningens responspar. Om F kallas ”hora” eller anklagas 

för att ”hora sig” kan det delvis ses som ett svar på att män i hennes 

grupp känner sig utanförstående inför den svenska kulturen, 

inför ”svennekulturen”. Detta utanförskap kan naturligtvis aldrig 

legitimera våld. Men däremot pekar det kanske på samhällets indirekta 

delaktighet i våld med etniska underströmmar. I ett samhälle 

med segregerade skolor och isolerade bostadsmiljöer utan 

arbetsgemenskap över etnicitetsgränser blir också projektionsmöjligheterna 

större. Vår rädsla och vårt avståndstagande inför 

den Andre ökar. Både majoritets- och minoritetskulturens främlingsfientlighet 

får mycket av sin näring ur utanförskap och marginalisering. 

Våld och hot med etniska underströmmar får därför 

också ses som något av ett haveri för det svenska flyktingmottagandet. 

Referenslista 

Alcalá, J. (1997) Männen i familjen borde åtalas. Dagens Nyheter 7/2 

Alcalá, J. (1997). Inte ett mord en avrättning. Dagens Nyheter 10/2 

Bakhtin, M. (1981). The dialogical imagination. Four essays by M. M. 

Bakhtin. Austin: University of Texas Press. 

Bakhtin, M. (1984). Problems of Dostoevsky’s poetics., Manchester: 

Manchester University Press. 

Billig, M. (1991). Ideologies and beliefs. London: Sage 

Billig, M., Condor, S, Edwards, D., Gane, M., Middleton, D & Radley, 

A. R. (1988). Ideological dilemmas. A social psychology of everyday 

thinking. London: Sage 

Conley, J. M. & O’Barr, W. M. (1990). Rules versus relationships. The 

language of legal discourse. Cambridge: Cambridge University Press. 

Edwards, D. (1996). Discourse and cognition. London: Sage.

Eriksen, H. T. (1999). Kulturterrorismen. En uppgörelse med tanken om 

kulturell renhet. Nora: Nya Doxa 

Foucault, M. (1972). Archaeology of knowledge. London: Tavistock. 

Foucault, M. (1973). The birth of the clinic. London: Tavistock. 

Hollander, A. (1998). Barns rätt att komma till tals – ökat inflytande för 

barn eller vuxna? Nordisk Sosialt Arbeid, (4), 194–200. 

JO (1997): (för att underlätta anonymiseringen har jag inte satt ut något 

ärendenummer) 

Kadhim, A. (1997). [F-]fallet främst en social tragedi Västerbottenkuriren, 

97-02-14, s. 5. 

Kristeva, J. (1988). Främlingar för oss själva. Stockholm: Natur och 

Kultur. 

Martin-Jones, M. & Romaine, S. (1986). Semilingualism. A half-baked 

theory of communicative competence. Applied Linguistics, 7, (1), 

26–38. 

Potter, J. (1996). Representing reality. Discourse, rhetoric and social 

construction. London: Sage. 

Prop.1999/AS:224 

Rädda Barnen (1990). Barnens lag. En skrift om FN:s Konvention om 

barnets rättigheter. Stockholm: Rädda Barnens Skriftserie 1990:1. 

Reimers, E. och Schiratzki, B. (1997). Barn offer för ny lag? Dagens Nyheter, 

1997-11-11. 

Said, E. (1993). Orientalism. Stockholm: Månpocket. 

Vinnerljung, B., Sallnäs, M. & Kyhle-Westermark, P. (2000/kommande) 

Sammanbrott i tonårsplaceringar. (kommande). 

Ålund, A. (1994) Ethnicity and modernity. On ”tradition” in modern 

cultural studies. I J. Rex & B. Drury (red.), Ethnic mobilisation in a 

multi-cultural Europe. (s. 57–68). Aldershot: Avebury. 

Ålund, A. (1994). Multikultiungdom. Kön, etnicitet, identitet. Lund: 

Studentlitteratur. 

Not 


Detta fall är välkänt i pressen. Faktaunderlaget baseras på pressklipp 

och domar. Här förekommer inte något sekretessbelagt material 

eller fakta som är okända för de som en gång följde fallet i 

medierna eller som har kommit i direkt beröring med det. Jag har 

ändå valt att inte ange flickans verkliga namn eller namn på brodern, 

kusinen eller någon av de andra aktörerna. Händelser som

166 | 


dessa brukar ibland aktualiseras i medierna i samband med liknande 

tragiska ärenden. Det är min förhoppning att detta kapitel 

framför allt ska bidra till debatt kring de principiella frågorna 

bland människor som arbetar med barn i svåra ärenden, inte att 

det ska leda till sensationsreportage. Syftet med detta kapitel är 

att belysa vissa principiella frågor, inte att ställa ut enskilda personer 

till beskådande.

7 Ett haveri i socialtjänsten 

eller i pressen? 

om barnmisshandel i kvällstidningar 

Tommy lundström 

Den 19 september 1990 löd löpsedeln för den sydsvenska kvällstidningen 

iDAG så här: 

FRIADE 

från misshandel 

FÅR INTE 

HEM SIN 

DOTTER 

till radhuset i 

X-KÖPING 

Drygt två veckor senare, den 5 oktober, innehöll löpsedeln texten: 

ELIN, 2 

SPARKAD TILL DÖDS 

Föräldrarna anklagas för 

MORDET 

De båda texterna handlar om samma barn: tvååriga Elin. 1 Bakgrunden 

till den första löpsedeln är att Elin blivit akut omhändertagen 

av socialtjänsten i en sydsvensk kommun på grund av en an- 

1. Fastän fallet Elin är välkänt och endast för allmänheten öppna och offentliga 

källor använts, har alla namn- och ortsuppgifter ändrats (även i citat). 

167

168 | 


mälan från ett sjukhus om misstänkt barnmisshandel. Det kunde 

emellertid inte beläggas att föräldrarna slagit henne. Den upprördhet 

som lyser igenom i den första löpsedeln handlar om att dottern 

inte genast fick komma hem till sina föräldrar, trots att de blivit 

”friade” från misstankar. Två veckor senare blev Elin misshandlad 

till döds. Senare kom Elins styvfar mot sitt nekande att dömas 

till ett långt fängelsestraff för att ha orsakat hennes död. I texten 

till den andra löpsedeln har föräldrarna förvandlats från offer till 

förövare. Löpsedeln illustrerar också den särskilda upprördhet som 

de flesta känner när ett litet, skyddslöst barn utsätts för våld. Upprördheten 

förstärks av löpsedelns komposition. Den i sig mycket 

dramatiska texten illustrerades nämligen med en bild av Elin vars 

centralpunkt utgörs av hennes allvarliga ansikte med stora vidöppna 

ögon, som tittar rakt på läsaren. Den bilden, i olika varianter, 

tillsammans med benämningen ”lilla Elin”, kom att bli iDAG:s 

och andra kvällstidningars signatur när de skrev om detta fall. 

Tidningens bedömning av nyhetsvärdet i ett barnmisshandelsfall 

illustreras av att andra-nyheten – ”Utpressare kräver halv miljard 

av storföretag” – bara får omkring en åttondel av löpsedelns utrymme. 

Att analysera tidningstexter 

Det här kapitlet skall handla om kvällspressen behandling av vad 

som alldeles uppenbart kan beskrivas som ett haveri för barns rätt 

till skydd mot övergrepp, nämligen att ett barn misshandlas till 

döds trots att ett antal myndigheter är inblandade i fallet. Det som 

ligger till grund för analysen är framförallt iDAG/Kvällspostens 2 

behandling av Elins död och dess efterverkningar under det knappa 

år det tog från att man första gången skrev till dess styvfadern 

sommaren 1991 dömdes till fängelse för grov misshandel och vål- 

2. iDAG heter numera Kvällsposten. Tidningens namn har växlat under 1990talet 

till följd av bl.a. en sammanslagning. Här används beteckningen iDAG 

(utskrivet på tidningens eget sätt) genomgående eftersom det var den som gällde 

under större delen av den tid som fallet Elin behandlades.

Ett haveri i socialtjänsten eller i pressen? | 169 

lande till annans död. Sett som ett ärende för socialtjänsten är fallet 

Elin ovanligt. Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro är 

anmälningar och utredningar om barnmisshandel inte särskilt 

vanliga i den sociala barnavården, där i stället föräldrars missbruk 

är det vanligaste skälet till ingripande, åtminstone när det gäller 

tvångsomhändertaganden. De flesta allvarliga barnavårdsärenden 

som handläggs inom den sociala barnavården gäller dessutom familjer 

som sedan lång tid tillbaka är kända av socialvården. Det är 

sällan ärenden har ett så hastigt förlopp som när det gäller Elin. 

Snarare är (alltför) långvariga utredningar normalfallet (se Andersson 

m.fl., 1996). Däremot kanske fallet Elin kan beskrivas 

som typiskt för pressens befattning med social barnavård. I tidningarna 

är det nämligen framförallt de dramatiska fallen man 

skriver om. 

Nutida analyser av tidningstexter liksom textanalyser i allmänhet 

har kommit att ägna stor uppmärksamhet åt hur saker och ting 

sägs, inte bara vad som sägs. Texternas genreanknytning, deras 

stil, deras mikro- och makrogrammatik samt förhållandet mellan 

text och bild blir föremål för analys. Det sätt varpå verkligheten 

medieras och gestaltas i texterna är med andra ord centrala frågor 

(van Dijk, 1988a, b; Fowler, 1991; Potter, 1996; Silverman, 1993). 

Mycket av den textanalys som produceras idag har påtagliga ideologikritiska 

inslag. Tanken är att medlen för maktutövning går att 

spåra och avtäcka genom närläsning av texters uppbyggnad: Vilka 

metoder används för att övertyga, överbevisa och påverka? På 

vilket sätt präglas texterna av de (maktens) institutioner i vilka de 

tillkommit? (van Dijk, 1993; Kress, 1994, Petersson, 1995.) Textanalys 

är långt ifrån ett enhetligt forskningsfält, den vetenskapliga 

begreppsapparaten spretar åt olika håll och de kunskapsteoretiska 

grundantagandena skiljer sig åt mellan olika forskare. Mycket 

av dagens forskning kan ändå – om man knyter an till ett kultursociologiskt 

språkbruk – sägas ha en socialkonstruktivistisk utgångspunkt. 

Eller som Roger Säljö uttrycker det: ”vårt språkliga 

hanterande av världen måste förstås i termer av mediering snarare 

än återspegling [...] Världen förtolkas för oss genom att vi lär 

känna den genom de benämningar som vår omgivning tillhanda-

170 | 


håller och som fungerar i det sociala samspelet” (Säljö, 1990, s. 6). 

Mediering genom språk innebär således att ord och begrepp inte 

kan betraktas som enkla avspeglingar av verkligheten. Detta sätt 

att betrakta språket innebär dessutom – och det är viktigt att understryka 

– att de språkliga uttrycken påverkar vårt sätt att se världen 

och därmed också vårt handlande. 

I analyser av texter som berör socialt arbete blir de språkliga 

uttryckens betydelse uppenbar när det gäller begrepp som innebär 

kategoriseringar av människor. Att tillskriva individer och familjer 

beteckningar, att kategorisera dem som socialbidragstagare, 

barnavårdsärende etc., kan ha lika stark effekt som fysiska handlingar. 

Kategoriseringarna hänger nämligen ofta ihop med specifika 

handlingsrepertoarer. När något klassificeras som ett barnavårdsärende, 

innebär det att vi identifierar en viss uppsättning handlingsalternativ 

och utesluter andra (se Cohen och Young, 1973; Kress, 

1994). 

På ett område som social barnavård kan vi identifiera olika institutionella 

aktörer – främst läkare, socialarbetare och jurister – 

med åtminstone delvis konkurrerande begreppsapparater och förklaringsmodeller, 

hämtade från gruppernas respektive diskurser. 

Detta faktum avspeglar sig också i tidningarna, som ju delvis är 

beroende av och därmed tjänar som förmedlare av dessa aktörers 

diskurser. I själva verket framstår tidningstexter ofta som mycket 

komplexa produkter bestående av olika lager av text- och talfragment. 

I artiklar kan man hitta spår av sådant som pressmeddelanden, 

uttalanden av olika experter, offentliga utredningar etc., utan 

att det alltid är lätt att identifiera källorna (Fairclough, 1995, 

s. 68–70; Säljö, 1990). När direkta och indirekta citat från andra 

källor används i tidningar innebär det att ”ursprungstexterna” får 

en annan mening. Den ursprungliga betydelsen av ett citat förändras 

med nödvändighet genom förflyttning till ett nytt sammanhang: 

innebörden förändras med andra ord genom rekontextualisering 

(Wibeck, 1997). 

En textanalys kan i princip göras på tre nivåer. För det första 

den diskursiva nivån där texten i sig utgör det undersökta fenomenet. 

Textens författare eller verklighetsreferens ses som ointres-


sant, omöjlig att uttala sig, eller åtminstone utanför fokus. För det 

andra föreställningsnivån, där forskaren uttalar sig om föreställningar 

och idéer hos författaren, utifrån hans texter. Textanalysen 

syftar till att klargöra ideologier och tänkesätt som reflekteras i 

texterna. För det tredje, handlings- och förhållandenivån där forskaren 

använder texterna för att uttala sig om verkligheten. Texterna 

ses i det sistnämnda sammanhanget som mer eller mindre 

korrekta beskrivningar av verkligheten (Alvesson och Sköldberg, 

1994, s. 286). Liksom många andra som använder texter som empiriskt 

material växlar jag i detta kapitel mellan dessa nivåer, dock 

med fokus på föreställningsnivån. I slutet av artikeln kommer jag, 

i en diskussion om vilka lärdomar man kan dra av fallet som sådant, 

att närma mig den tredje nivån. 

En central fråga i detta kapitel är hur pressen (själv och med 

hjälp av de inblandade aktörerna) söker förklara det som sker i 

fallet Elin. Vilka kategoriseringar använder man och hur är dessa 

kopplade till olika förklaringsmodeller. Jag intresserar mig för vilka 

aktörer tidningen identifierar och hur man fördelar skulden till 

Elins död: vilka är med andra ord ansvariga för att barn far illa? 

Dessa frågor knyter an till boken grundläggande tema om barnavårdshaverier. 

Hur kan allmänheten via kvällspressen förstå ett 

haveri inom barnavården? Vilka ges ansvar för barnavårdshaverier 

och vad behövs för att förhindra dem? Förutom det innehållsliga 

intressera jag mig för textens form: Vilka text-, stil- och lay-outmässiga 

grepp används för att förmedla innehållet? Med andra 

ord: Hur berättas en sådan här historia och vad säger det om författarnas 

föreställningar och idéer om de fenomen som behandlas? 

(Se Selander, 1994; Ullman, 1994.) 

Ett viktigt motiv för en sådan här studie är att det sätt varpå den 

sociala barnavården framställs i pressen sannolikt har stor betydelse 

för hur denna del av socialtjänsten uppfattas av allmänheten. 

Mediauppmärksamhet tycks också kunna få mer eller mindre direkt 

genomslag i lagstiftning och i det sociala arbete. Det visar inte 

minst den mediala debatten om omhändertaganden av små barn i 

början av 1980-talet, och de återkommande diskussionerna om 

”värstingar”. Ytterligare ett antagande är att socialtjänsten påver-

172 | 


kas av pressens och allmänhetens uppfattningar. Det är inte minst 

troligt eftersom barnavård är ett område som många gånger styrs 

av moraliskt grundade ställningstaganden och inte vetenskap och 

beprövad erfarenhet (Parton, Thorpe och Wattam, 1997). Samtidigt 

bör det understrykas att vi vet väldigt lite om hur tidningstexter 

används av läsarna. Texterna tas emot av aktiva läsare med 

olika erfarenhetsbakgrund, kunskap och skilda strategier i sitt läsande 

och i sin textanvändning (Aldridge, 1994; Fairclough, 1995). 

Tidningsartiklarna som ingår i undersökningen har anskaffats 

genom iDAG:s och Sydsvenska Dagbladets gemensamma klipparkiv 

(deras fil för Elin-fallet). Jag har även granskat de relevanta 

artiklarna från Expressen och Dagens Nyheters klipparkiv. I centrum 

för analysen står iDAG eftersom det är den tidning som följer 

fallet mest intensivt, som haft de flesta artiklarna och de mest 

”inträngande” redogörelserna. iDAG får med andra ord utgöra 

exempel på hur barnmisshandel kan behandlas i (kvälls)pressen. 

Självklart kan man fråga sig hur generaliserbar den nedanstående 

beskrivningen är. En första begränsning är att det handlar om 

kvällspress. En historia som denna presenteras (åtminstone grafiskt 

och omfångsmässigt) på ett annat sätt i morgontidningarna. 

I några avseenden kanske iDAG också kan framstå som en extrem 

variant av svensk kvällspress. Det gäller bland annat de långt drivna 

”förenklingarna” av språket, avsaknaden av mer analyserande 

artiklar och en mycket stark betoning av personliga vinklingar. 

Mitt intryck i övrigt är att sättet som fallet Elin presenteras ganska 

väl svarar mot den uppläggning som sådana här fall brukar ha 

i kvällspressen. 

Vid sidan av iDAG har Sydsvenska Dagbladets, Expressens och 

Dagens Nyheters artiklar använts som komplement, särskilt när 

det gällt att söka ge en heltäckande bild av de förklaringsmodeller 

som anges. iDAG rapporterade om fallet under sammanlagt omkring 

fyrtio dagar från och med 1990 till och med 1996 (antalet 

artiklar överstiger 40 eftersom det förekommer att man har mer 

än en artikel per sida eller uppslag). Artiklarna är koncentrerade 

till sista halvan av 1990 och första halvan av 1991. Sydsvenska 

Dagbladet, Expressen och Dagens Nyheter rapporterade vid sam-

manlagt knappt 50 tillfällen. 3 Jag har således gått igenom ett drygt 

100-tal tidningsartiklar. Dessutom har jag använt mig av JO:s 

knappt 100-sidiga granskning av fallet som kom ut i slutet av 1991 

och som också den har en dramatisk och intresseväckande titel: 

”Elin, 2 år, död till följd av grov misshandel – om förutsebarhet vid 

utredning av misstänkt barnmisshandel”. 

En stor del av tidningarnas rapportering handlade om en serie 

märkliga turer kring rättegången mot styvfadern, där advokat 

Pelle Svensson så småningom blev försvarare. Rättegångsreportagen 

och bevisningen har en ganska liten plats i denna genomgång, 

om de inte säger något om hur man ser på orsaker till barnmisshandel. 

I fortsättningen kommer det här kapitlet att struktureras utifrån 

händelsernas tidsordning och koncentreras kring tre brytpunkter: 

(1) Elins familj uppmärksammas första gången och föräldrarna 

förklaras oskyldiga, (2) Elins död och (3) styvfadern häktas och 

döms. Därefter kommer två avsnitt som mer avgränsat behandlar 

förklaringsmodeller respektive aktörerna och deras skuld. De följande 

rubrikerna som är försedda med citattecken är alla hämtade 

från texter ur iDAG. 

”Vi slog aldrig vår lilla dotter” 


Första gången Elin dyker upp i pressen är den 22 augusti 1990 i 

iDAG. Artikeln har en jämförelsevis liten plats och rubriken är 

”Tvååring förd till sjukhus med svåra inre skador”. I ingressen 

ges en närmast idealtypisk beskrivning av barnmisshandel, med 

en passiv socialförvaltning som möjlig medansvarig: ”Gång efter 

3. Att jag använt tidningarna klipparkiv innebär att jag kan ha missat någon eller 

några artiklar till följd av brister i registrering vid arkiven. Tidsmässigt hade 

det emellertid varit mycket krävande att gå igenom alla nummer av tidningarna 

under en så lång tidsperiod (datorisering av arkiven hade inte skett vid denna tidpunkt). 

Min bedömning vid jämförelser mellan de olika tidningarna och när 

man följer de enskilda tidningarna är att något väsentligt material knappast har 

gått förlorat.

174 | 


annan misshandlades den tvååriga flickan så illa att hon fick uppsöka 

sjukhus. Först sedan flickan fått allvarliga invärtes skador reagerade 

socialnämnden i X-köping. Föräldrarna har tills vidare 

fråntagits vårdnaden om barnet.” 

Som så ofta när det gäller beskrivningar av barnmisshandel får 

vi inte veta så mycket om barnet. Visserligen får vi som läsare så 

småningom lära känna Elin till namn och utseende (genom bild). 

Men annars känner man som läsare henne, efter hundra artiklar, 

bara som offer för andras hantering, eller som i följande citat från 

den första artikeln, som ett objekt för andras medicinska omhändertagande: 

”På neurokirurgen i Lund ligger en liten tvåårig flicka, 

omhändertagen sedan hon misshandlats så svårt att inre organ 

tagit skada”. Kanske kan man inte förvänta sig fylligare beskrivningar 

av ett så litet barn, ändå bör det understrykas att det passiva 

och tysta barnet är typiskt i beskrivningar av barn som far illa 

(Kitzinger, 1990; Lundström, 1997). 

En månad senare, den 19 september, kommer iDAG:s första 

vändning i fallet. Det ändrade läget beror på ett intyg från en 

rättsläkare som inte kunnat slå fast att Elin misshandlats. Hennes 

skador kunde ha orsakats på annat sätt. Det är kring tolkningen 

av detta intyg som viktiga delar av fallet Elin kommer att centreras. 

På första sidan av iDAG, under rubriken ”Friade från misshandel” 

och inne i tidningen får vi se de namngivna föräldrarna. 

På bild sitter föräldrarna bredvid varandra med barnets leksaker i 

famnen. Artikelns ingress lyder ”Mia och Erik åkte till sjukhuset 

med sin tvååriga dotter för att hon ramlat i en trappa. Det slutade 

med att båda i stället misstänktes för att ha misshandlat henne. 

Och att lilla Elin omhändertogs och spärrades in på barnsjukhuset 

i Ängelholm under fem veckor. Först igår kom beskedet att 

läkarna begått ett misstag. Elins blåmärken hade en helt naturlig 

förklaring.” Vad som är särskilt slående i det sistnämnda citatet – 

förutom beskrivningarna av innehållet i läkarintyget, till vilket jag 

tänker återkomma i slutet av kapitlet – är kanske fängelsemetaforen. 

Från att ha beskrivits som omhändertagen är Elin nu inspärrad. 

Ordvalet hjälper till att förstärka intrycket av att ett 

övergrepp har begåtts.


Föräldrarna får uttala sig som om de vore en person (brytningar 

av rader och nya stycken som i original): 

– Fruktansvärt, säger båda 

föräldrarna bestört. 

Som tycker att de är utsatta 

för rena häxjakten från myndigheterna. 

– De har bestämt sig för att 

knäcka oss 

De uppbrutna ofullständiga meningarna (Som tycker att de är utsatta 

...) och de många ”nya styckena”, verkar vara ett särmärke 

för iDAG. Detta försök till talspråksmässig form är ett exempel 

(om än inte kanske helt lyckat ur läsbarhetssynpunkt) på det fenomen 

Fairclough (1995 s. 9) benämner konversionalisering, det 

vill säga en ökande tendens hos pressen att bli allt mer personlig 

och vardaglig i tilltalet. Det faktum att sociala frågor personifieras 

– barnmisshandel kan bara diskuteras om det finns ett konkret 

fall – är också det ett exempel på hur gränserna mellan privat och 

offentligt tenderar att upplösas i den moderna pressen, både språkligt 

och genom ämnesval. 

Liksom i den förra artikeln spelar de medicinska bedömningarna 

en viktig roll. Genom dem får vi ett slags förklaring – om än 

mystisk – till vad som hänt: ”Chefen för statens rättsläkarstation 

i Lund, som personligen undersökt Elin meddelade att skadorna 

hade en helt naturlig förklaring. Elins många blåmärken berodde 

på att hon hade en särskild sammansättning av blodet – som lätt 

orsakar blåmärken”. 

Vid sidan av kommentarerna till rättsläkarintyget bidrar tidningen 

med en egen bedömning av föräldrarnas förhållande till 

dottern. Det gör man med ett kraftfullt språkbruk, som lyfter fram 

kärnfamiljens starka band: ”Tvååriga Elin är deras allt”. Styrkan 

i föräldrarnas ”tvåsamhet” och därmed kärnfamiljens förstärks 

ytterligare av att föräldrarna får uttala sig som en person. 

Socialnämndens ordförande får också uttala sig och även han 

lägger, efter ett lugnande uttalande, stor vikt vid den medicinska

176 | 


bedömningen: ”Men det är bättre med ett ingripande för mycket 

än ett för litet, säger han. I det här fallet var det ju läkaren själv som 

slog larm”. 

Dagen efter, den 20 september 1990 har iDAG vad som kanske 

kan beskrivas som en för kvällstidningar typisk ”lyckligt-slutartikel”. 

Den har rubriken ”Hemma igen” och bildillustrationen 

utgörs av den idealtypiska arrangerade familjebilden. Modern med 

barnet i knät och fadern ett steg bakom till höger (se Goffman, 

1976 för teoretiska resonemang och exempel på bilder avsedda för 

att påverka, bland annat genom att använda sig av traditionella 

familjemönster). I handen håller Elin föregående dags iDAG som 

har rubriken ”Friade från misshandel”. Det sista ger intrycket av 

en ”när iDAG griper in ...”-vinkling, det vill säga tidningen som en 

självständig aktör till försvar för de medborgare som råkat illa ut. 

Det drama som spelas upp är med andra ord klassiskt. Här finns 

offer (familjen), antagonister, (myndigheterna) och kanske en hjälte 

(tidningen). Rent faktiskt är det emellertid osannolikt att iDAG 

faktiskt kunnat påverka beslutsfattarna, åtminstone så här långt. 

Beslutet om att omhändertagandet skulle upphöra, fattades nämligen 

dagen före, den 19 september, samma dag som man publicerade 

artikeln där man upprörs över att Elin inte får komma hem. 

Att omhändertagandet skulle upphöra var sannolikt ett faktum redan 

innan den artikeln publicerades. 

Även i den här artikeln märks fängelsemetaforen. Elins tid på 

sjukhuset beskrivs som en inspärrning. Så här ser ingressen ut 

med brytningar som i original: 

X-KÖPING (iDAG) Mia 

Andersson och Erik Pettersson i 

X-köping jublar. Igår fick de 

hem tvååriga Elin. 

Som varit inspärrad fem 

veckor på sjukhuset i Mstad. 

– Den lyckligaste dagen 

i vårt liv. Underbart.

Den medicinska lite mystiska förklaringen återkommer. Nu i styvfadern 

mun: ”Elin har obalans i blodet, som kanske rättar till sig 

när hon växer. Hon har haft en lätt blödning i levern också. Detta 

med blodet har gjort att Elin lätt får blåmärken, sådant som myndigheterna 

trott orsakades av misshandel.” 

”Slag och sparkar dödade Elin” 


Två veckor senare vänder fallet igen. Den 4 oktober har iDAG en 

jämförelsevis kort rapporterande artikel, som inte innehåller några 

”personliga vinklingar”, inga bilder och inga namn på de inblandade. 

Rubriken är ”Tvååring misshandlad till döds – föräldrar 

anhållna: De hade just blivit friade från tidigare misstankar”. 

Dagen efter har iDAG:s rapportering en helt annan framtoning. 

Det är från den dagen, 5 oktober 1990, som den andra löpsedeln 

som redovisas inledningsvis, kommer. På ett uppslag i tidningen 

sträcker sig rubriken ”Slag och sparkar dödade Elin” över 

båda sidorna. Den vänstra sidan domineras av två bilder. Den 

största är en närbild på Elin som tittar in i kameran. Den stora likheten 

talar för att denna bild – liksom den på löpsedeln – hörrör 

från samma tillfälle som då bilderna av den ”lyckliga familjen” 

togs. Beskärningarna, uppförstoringarna och det sammanhang 

som bilderna finns i, ger dem emellertid en helt annan mening än 

den ursprungliga, utan att bilderna i sig är annorlunda. Bilden på 

löpsedeln verkar till och med vara exakt densamma som den som 

använts tidigare. Skillnaden är att bilden beskurits så att föräldrarna 

är borta och barnets ansikte och särskilt ögonen dominerar. 

Just bilder av det ensamma barnets (sorgsna) ögon används också 

i andra sammanhang för att illustrera barns utsatthet (Lundström, 

1997). 

Den andra bilden är av en typ som ibland används i kvällstidningar 

för att beskriva det svårförståeliga, obehagliga som kan 

hända också i alldagliga miljöer. Bilden föreställer föräldrarnas 

villa, men är tagen på så nära håll att den kan förställa många olika 

hus. Den informerar inte den oinitierade om var föräldrarna 

bor utan avser nog att säga att föräldrarna bor i ett vanligt hus, ett

178 | 


hus vilket som helst. Bildtexten är en antydan om att det man gör 

är att försöka beskriva det ogenomträngliga/det obegripliga: 

”Grannarna i radhusidyllen kan inte fatta familjetragedin. Samma 

dag hade man sett pappan leka med Elin i sandlådan”. Grannarna 

får på sätt representera förvåningen hos den tänkte idealtypiske 

observatören/läsaren och kanske också hos artikelförfattaren, 

som två veckor tidigare ”friat” föräldrarna. 

Uppslaget har tre artiklar. Det som kan beskrivas som huvudartikeln 

är placerad högst upp. Här sammanfattas fallet och dess 

olika turer. Härmed pekas också de centrala aktörerna ut: polisen 

som utreder fallet; åklagaren, som här och framgent spelar en viktig 

roll genom att vara den som beskriver den faktiska händelsen i 

en mer eller mindre juridisk nomenklatur (”Flickan dog av ett 

mycket kraftigt våld mot kroppen”); läkarna på sjukhuset som anmälde 

händelsen och vårdade henne samt rättsläkaren, som skrev 

det intyg vilket ledde till att hon fick komma hem. Socialtjänsten 

ges en egen artikel (se nedan). Artikeln inleds och avslutas med att 

familjens anonyma grannar får uttala sig. Ett genomgående tema 

är det obegripliga. Barnmisshandel är något mystiskt något svårförståeligt, 

något som egentligen inte händer, något som inte får 

hända. Ingressen till artikeln lyder så här: 

X-KÖPING (iDAG) Tvååriga lilla 

Elin sparkades till döds. 

Idag ställs den 23-årige 

styvpappan och 24-åriga 

modern inför häktnings 

domaren – anklagade för mord. 

– Vi fattar det inte, säger 

grannarna i det idylliska radhusområdet 

i X-köpings kommun. 

– De var så fina människor. 

Verkade så omtänksamma 

mot sin lilla dotter.


Och senare i brödtexten: ”Men i radhusområdet är de flesta grannar 

iDAG talat med fortfarande övertygade om att paret är oskyldigt. 

– De kan omöjligt ha dödat flickan, säger en granne. På 

eftermiddagen såg jag pappan leka i sandlådan med barnet. – Det 

var en så välskött och fin liten flicka, konstaterar en annan. Alla 

har svårt att förstå det som hänt”. Intrycket av det obegripliga förstärks 

av den inledande starkt personifierade brödtexten där idyllen 

ställs mot våldet: ”Familjen flyttade in i radhuset i våras. Här 

levde de med tre hundar och en katt. Genom fönstret skymtar man 

familjelyckan. I trädgården står Elins sandlåda kvar. En bit bort en 

trehjuling som kommit på drift utanför tomten. Men nu råder 

chockstämning och tragedi i radhusområdet. Enligt polisen misshandlades 

Elin till döds av sina egna föräldrar natten till i onsdags.” 

Den andra artikeln som är placerad på nedre halvan av uppslagets 

vänstersida har rubriken ”Socialchefen i X-köping djupt 

skakad”. Artikeln har en saklig ton och innehåller inga anklagelser 

mot socialtjänsten. Ett exempel på den neutrala tonen är beskrivningen 

av den tid som Elin tillbringade på sjukhuset. I den här 

artikeln sägs att hon ”vistas” på sjukhuset, tidigare har begreppen 

”omhändertagen” och ”spärrades in” använts för samma företeelse. 

Kanske använder man i det här fallet begrepp som kommer 

direkt från socialchefen. Som ett avgörande motiv till att Elin fick 

komma tillbaka till sina föräldrars anges: ”Så småningom kom besked 

från Statens rättsläkarstation i Lund att skadorna på Elin 

hade andra orsaker än misshandel från föräldrarna”. Socialchefen 

säger i intervjun: ”Jag vill slå fast att vi tog mycket allvarligt på /de 

första/ larmen från läkaren”. Och om rättsläkarintyget som ”friade” 

föräldrarna: ”Vi måste kunna lita på läkarna”. 

I uppslagets tredje artikel, placerad på nedre halvan av högersidan, 

får en ”oberoende expert” – en kurator ”som specialstuderat 

barnmisshandel” – uttala sig. Artikeln är typisk för sitt slag, en 

oberoende expert som tittar på frågan utifrån och säger sig inte vilja 

uttala sig om det enskilda fallet. Rubriken är ”Svårt förhindra 

dödsmisshandel”. I artikeln märks trots allt en viss kritisk ton 

”Man kan aldrig bara titta på ett läkarutlåtande när man avgör sådana 

här ärenden”. Till det kritiska tonfallet hör också att Elin av

180 | 


journalisten sätts in i ett slags sammanhang, nämligen som ”ett av 

många uppmärksammade fall av barnmisshandel det senaste året 

där de sociala myndigheterna känt till missförhållandena men 

ändå inte lyckats förhindra dödsmisshandeln”. 

Uppslaget som helhet kan om man så vill läsas uppifrån och ned 

(se Kress, 1994, s. 42–43), där själva fallet presenteras i den övre 

halvan, med rubriken (Slag och sparkar döda Elin) längst upp och 

över hela uppslaget och därefter bilden av Elin och artikeln där läsaren 

får veta vad som hänt och grannarna intervjuas. Denna övre 

halva kan beskrivas som ett slags presentation: detta är vad fallet 

handlar om, det här är vad som hänt. Intrycket av det tragiska och 

det obegripliga står i centrum. Den nedre halvan av uppslaget anger 

möjliga sätt att förstå det som hänt. Framförallt är det (systematiska) 

brister hos myndigheterna när det gäller att identifiera 

och förhindra att barn misshandlas som framstår som möjliga förklaringar. 

Det gäller både artikeln där ”experten” och den där socialchefen 

intervjuas. Det faktum att föräldrarna är anklagade för 

brottet, får ganska litet utrymme i artikeln som helhet och det saknas 

helt spekulationer om vad som kan vara deras motiv eller drivkrafter. 

”Elins styvpappa häktad för mordet” 

Den 6 oktober 1990 rapporterar iDAG om att Elins styvpappa 

häktats. Artikeln illustreras med en typisk rättegångsbild där styvpappan 

förs bort från rättegångssalen med en jacka eller liknande 

över huvudet. I den tidigare rapporteringen har den nu åtalade 

mannen omväxlande kallats för styvfadern och fadern. Från och 

med att han häktas benämns han konsekvent styvfadern. Genom 

denna kategoriseringen eller stereotypi (Fowler, 1991, s. 17) antyds 

ett avstånd mellan honom och offret och därmed en aspekt 

som kanske kan bidra till att förklara hans handlingar: Det var 

inte hans egen dotter. Det var inte en ”riktig” familj. 

Under den inledande delen av följande långa rättegångsprocessen 

sker vad som skulle kunna kallas en demonisering av den skyldige. 

Det görs framförallt genom en relativt detaljerad rapporte-

ing av de skador som Elin utsatts för tillsammans med ord som 

pekar ut mannen som en medveten aktör. Källorna utgörs ofta av 

polisens och åklagarens beskrivningar i samband rättegången: 

Enligt polisens utredning pekar alltmer på att det var styvpappan 

som ensam tog livet av Elin med sparkar och slag 

(iDAG 6 oktober 1990). 

– Mannen har uppsåtligen berövat Elin livet genom att slå, 

sparka och trampa henne på buken, säger åklagare [...] 

Mannen har visat stor hänsynslöshet och råhet (iDAG 16 

november 1990). 

Språkbruket i de ovan nämnda citatet liksom i andra från rättegången 

är för övrigt exempel på hur komplex frågan om författarskapet 

kan vara i tidningsartiklar. Här finns lager på lager av 

upphovspersoner till det som slutligen trycks. Man hittar språkfragment 

som kan härröra från advokater, läkare, poliser, åklagare. 

På så sätt innehåller tidningstexter spår från många olika diskurser, 

där givetvis de direkta och indirekta citatens mening, på 

olika sätt förändras genom att de rekontextualiseras (Fairclough, 

1995, s. 66–70; Wibeck, 1997). 

Rättegångsprocessen i tingsrätt och hovrätt gick igenom en serie 

olika turer med rättsliga utspel om bevisning, nya vittnen och 

nya anklagelser, och rapporteringen i iDAG var flitig. I juli 1991 

dömdes styvfadern av hovrätten till grov misshandel och vållande 

till Elins död till fängelse i åtta år. 

En berättelse eller flera? 


Det som kan framstå som gåtfullt för en läsare är varför inte 

iDAG kommenterar sin egen roll och vad man tidigare skrivit om 

familjen vid olika tillfällen. Kort sagt varför man kommit att inta 

olika positioner, som åklagare, som försvarare och som ”ickeförstående” 

observatör. Vid en efterhandsläsning framstår det som 

om en och samma berättelse styckas upp, utan att det görs några

182 | 


försök att koppla ihop de olika delarna. En möjlig förklaring 

skulle kunna vara att man vill bibehålla familjens anonymitet. I de 

första artiklarna får man reda på föräldrarnas namn, men de anonymiseras 

från det att föräldrarna framstår som misstänkta. Det 

är emellertid knappast fallet, eftersom man genom namnet på 

Elin, bilden och andra fakta inte kan undgå att koppla ihop artiklarna. 

Man saknar med andra ord någon typ av journalistisk 

självreflektion under rubriken ”varför tog vi fel?”. Det skulle kunna 

uttrycka så att det finns ett slags historielöshet inför det egna 

handlandet, som i efterhand kan framstå som märklig. Roger 

Fowler uttrycker det på följande vis: ”It is a fundamental institutional 

fact about newspapers that their characteristic schedule of 

publication is daily, so that, for most readers [...] each issue is experienced 

as a separate, disposable text fading in its impact [...] 

Newspapers conceal history, presenting events as autonomous, 

instantaneous and rapidly erased” (Fowler, 1991, s. 225–226). 

Att läsningen av Elin-fallet i kronologisk sammanhållen ordning 

gör att den samlade texten framstår som märkligt historielös 

och därmed utan journalistisk självreflektion kan också tolkas utifrån 

det faktum att man som efterhandsläsare tenderar att se den 

som en enda berättelse. Textmassan är emellertid betydligt lättare 

att förstå som två eller kanske till och med tre skilda berättelse, 

med olika genre-bestämningar (här bortses från den första fas då 

man kort rapporterar om att en tvååring misshandlats). Dessa berättelser 

har var och en sin organiserande struktur, sin logik, sina 

hjältar, offer och antagonister och bara en begränsad möjlighet av 

tänkbara upplösningar (Kvale, 1997, s. 173–182; Fairclough, 

1995, s. 56). Den första berättelsen ingår i en narrativ genre som 

man försöksvis kan kalla ”myndighetsmissbruk där pressen griper 

in”. Den börjar med att iDAG uppmärksammar att föräldrarna 

inte fått hem Elin trots läkarintyget och den avslutas med att familjen 

återförenas. 

Den andra berättelsen kan genrebestämmas till något som kan 

kallas ”kriminalhistoria om obegripligt familjevåld”. Kriminalhistoria 

för att den börjar som något av ett mysterium och avslutas 

med att man klart kan identifiera en skyldig/starkt misstänkt per-

son. Jag har redan pekat på det som framstår som obegripligt, detta 

att våldet slår ned som en blixt från klar himmel. Ett preliminärt 

antagande är att detta kan vara ett typiskt drag för berättelser om 

våld i familjen, främst mot kvinnor och barn. Den tredje berättelsen 

är ”rättegångshistorien”, som inte skall behandlas här, men 

som följer fallet i alla turer från det brottet identifierats till dess att 

någon döms eller frias. Gränserna mellan berättelse två och tre är 

kanske inte alldeles givna, medan det går en mycket klar gräns mellan 

berättelse ett och två. 

En central position i de olika berättelserna har offret eller den 

drabbade. Innehavet av denna roll skiljer sig emellertid åt under de 

olika faserna. Rollen som den skyldige eller antagonisten, den vars 

handlande drabbar offret varierar också över tid. Antagonistens 

handlande kan dessutom vara av mycket olika karaktär. Det kan 

dels röra sig om en aktivt handlande skyldig: styvfadern som dödat 

sin dotter (i berättelse 3) eller socialtjänsten som omhändertar 

barn i onödan (i berättelse 1), dels om en passiv aktör, det vill säga 

en som inte handlar: socialtjänsten som inte gör vad den skall (i berättelse 

2 och 3). En grafisk framställning över vilka roller som de 

viktigaste aktörerna tilldelas, under de olika skeendena skulle 

kunna se ut på följande vis: 

Offer Antagonist 

Berättelse 1 Familjen Socialtjänsten – Sjukvården 

Berättelse 2 Elin Okänd gärningsman – Socialtjänsten 

Berättelse 3 Elin Styvpappan – Socialtjänsten 

”Vi fattar det inte” 


Man kan tänka sig en serie olika förklaringar till barnmisshandel. 

För det första sådana som förläggs utanför familjen i det omgivande 

samhället eller till olika strukturella och kulturella faktorer. 

Det är här man hittar förklaringar som bygger på iakttagelser om 

att barnmisshandel är vanligare i fattigare familjer, i vissa geografiska 

områden, i vissa kulturer etc. För det andra förklaringar som 

förlägger orsakerna till relationerna i familjen, till spänningar mel-

184 | 


lan makar eller mellan makar och barn. Samt för det tredje, förklaringar 

som pekar på individuella personlighetsmässiga avvikelser 

hos misshandlarna. Hur förhåller sig tidningarna till dessa olika 

förklaringar? Hur betraktas de olika aktörerna i Elin-fallet utifrån 

dessa perspektiv? 

När det gäller Elin själv får vi, som jag redan pekat på, knappast 

veta något alls. Det som indirekt framhålls är hennes litenhet 

och skyddslöshet – ett barn utan egen röst om man vill anknyta till 

bokens inledande kapitel. Skyddslösheten framhålls dels indirekt 

genom det namn – lilla Elin – hon ges i många av artiklarna och 

dels genom de fotografier av henne som används som illustrationer. 

I övrigt innehåller beskrivningarna av Elin spår av en mer eller 

mindre tydlig medicinsk diskurs. Det märks i det första skedet genom 

att det ”missriktade” omhändertagandet förklaras med att 

Elin hade en speciell typ av blod, som gjorde att hon lätt fick blåmärken. 

I berättelse två och tre märks det genom de relativt detaljrika 

redovisningarna av hennes yttre och inre skador. På så sätt 

kommer medicinen att framstå som en stabil och trovärdig vetenskap 

även om de slutsatser som läkarna kommer fram till pekar åt 

olika håll eller åtminstone inte är enhetliga. 

Jag har även pekat på det oförklarliga som ett viktigt tema, särskilt 

i de första artiklarna efter att Elin avlidit. Grannarna får säga 

”vi fattar det inte”. Möjligen kan man tolka denna ”icke-förklaring” 

som en sorts förståelse av fenomenet. Barnmisshandel är något 

som inte kan förstås, eftersom de som slår barn (på det här sättet) 

inte är som andra. Att inte förstå blir på det sättet snarast att 

säga att människor som gör sådana här saker är obegripliga och 

främmande för oss andra. Den tolkningen understöds av demoniseringen 

av styvfadern. 

När det gäller orsakerna till att styvfadern misshandlade och 

dödade Elin finner vi framförallt spår av tre olika diskurser. Det 

första härrör från vad som kan kallas ett vardagspsykologisk språk 

och som baseras framförallt på uttalanden från anonyma lekmän. 

Det andra har klarare dragningar åt en medicinsk/psykiatriskt diskurs 

och baseras bland annat på det rättspsykiatriska intyget eller 

snarare antaganden om vad som står i det. Det tredje är juridikens


språk, som representeras av åklagaren. Gränserna är flytande, ett 

exempel är en arbetskamrat som får framhålla styvfaderns gåtfulla 

drag. Kamraten talar om ”vilket dåligt humör och hetsigt temperament 

han kunde ha ena stunden för att bli hur god som helst 

ögonblicket senare. – Han var en dubbelnatur” (iDAG 7 december 

1990). På liknande vis används åklagaren för att ge en beskrivning 

av en aggressiv natur: styvpappan var ”kapabel att utföra dådet. 

Han har tidigare slagit Elin, sin tidigare fästmö, sina hundar och 

uppträtt hotfullt mot personalen på barnsjukhuset” (iDAG 8 december 

1990). 

Längst i psykiatrisering (och mystifiering) går så vitt jag funnit 

Sydsvenska Dagbladet i en artikeln med rubriken ”Psykskada 

bakom mord på tvååring?”, där det framgår: ”Den 23-årige sydsvensken 

som misstänks ha slagit ihjäl sin tvååriga styvdotter kan 

lida av allvarliga personlighetsproblem. Åklagaren, som på torsdagen 

åtalade mannen, utesluter inte att mannen är ”mer än en 

person” (Sydsvenska Dagbladet 16 november 1990). 4 Här hänvisas 

i flera led till det rättspsykiatriska intyget (som ju inte är 

offentligt) där det enligt åklagaren framgår att ”styvpappan är 

kylig, bortförklarande och inte släpper någon in på livet” (iDAG 

21 mars 1991). Så småningom visar det sig emellertid att det rättspsykiatriska 

intyget inte ger något underlag för att sätta en diagnos 

som gör faderns handlingar begripliga. Eller som iDAG uttrycker 

det med hänvisning till intyget i sin rubrik från den 2 mars 1991: 

”Styvpappan var fullt frisk när han slog ihjäl lilla Elin”. 

Modern har en relativt undanskymd roll i pressen. I ett första 

mycket kort skede är hon misstänkt tillsammans med fadern, men 

under rättegången kommer hon mer och mer att framstå som ett 

offer. Det är tydligast i en intervju i Expressen 6 april 1991: ”Idag 

bor Elins mamma på hemlig plats i Sydsverige. Hon är mycket 

skakad av vad som hänt. Hon måste äta lugnande tabletter för att 

hålla sig uppe. Varje natt har hon mardrömmar”. Också modern 

framhåller det overkliga och chockartade: ”Alltihop kom som en 

chock. Min sambo hade alltid framstått som snäll och vänlig”. 

4. Om folkliga föreställningar och psykiatrisk diagnos av multipel personlighet, 

se Hacking, 1998.

186 | 


Förklaringar som pekar på fenomen utanför individen saknas, 

förutom i ett skede då det spekuleras om att ”den lilla flickan /blev/ 

ett oskyldigt offer i ett svartsjukedrama mellan styvpappan, mamman 

och hennes tidigare sambo” (iDAG 23 november 1990). Resonemang 

som söker relatera händelsen till strukturella faktorer 

eller samhälleliga förhållanden bortom individers avvikelser saknas 

såvitt jag funnit helt. Något annat är kanske inte att förvänta 

sig när det gäller enskilda barnmisshandelsfall. Själva det faktum 

att sociala företeelser (endast) beskrivs genom individuella fall och 

att det dessutom är de mest dramatiska (och ofta mycket avvikande) 

fallen som ges utrymme, gör emellertid att bilden av barn som 

far illa, tenderar att bli ensidig. Viktiga ingredienser i en sådan mediabild 

är just ett oförklarligt våld och demonisering av de skyldiga 

(se Johnson, 1995). 

”Socialnämnden får kritik för 

tvååriga Elins död” 

En viktig del av kvällspressens rapportering handlar om myndigheternas 

ansvar för Elins död. Ansvarsfrågan vid barnmisshandel 

beskrivs naturligtvis ofta i underlåtenhetstermer: Varför ingrep 

man inte eller varför ingrep man så kraftlöst? Det finns alltså – till 

skillnad från vid många andra brott – ofta två sorters skuld (och 

därmed två olika typer av antagonister) vid barnmisshandel. För 

det första en skuld som innebär att någon utfört själva handlingen 

och för det andra en skuld som handlar om någons bristande 

ansvar, om att någon inte gjort vad han borde. Man söker alltså 

identifiera såväl ”skyldig(a)” som ”ansvarig(a)”. Styvfadern har 

självklart rollen som skyldig. 

Som kandidater till rollen som ansvarig finns i detta fall ett antal 

myndigheter och myndighetspersoner som på olika sätt har 

agerat eller underlåtit att agera, från det att man första gången 

misstänkte att Elin misshandlades. Först är det socialtjänsten, 

med ett antal politiker och tjänstemän, som träffat familjen, utrett 

dess förhållanden och fattat ett antal beslut och då framförallt att 

låta Elin åka hem till sina föräldrar. För det andra finns den läka-


re som utredde Elins blåmärken och andra skador och som skrev 

det ”friande” eller åtminstone tvetydiga läkarintyg som socialnämnden 

hänvisar till som grund för att man lät Elin gå hem. 

Socialnämnden och rättsläkaren framstår i pressen som huvudkandidater 

till rollen som ansvariga. För det tredje finns sjukhuset 

med läkare och annan personal som vårdade Elin under den tid 

hon var omhändertagen. För det fjärde länsrätten som är de som 

fattade beslut om det tillfälliga omhändertagandet och som skulle 

beslutat om ett eventuellt mer långsiktigt omhändertagande. 

Vid sidan av dessa aktörer, som har ett mer eller mindre direkt ansvar 

för Elins situationen, finner vi polis och åklagare, som utrett 

det brott som begåtts. I detta sammanhang bör det kanske framhållas 

att socialtjänsten i juridiskt avseende har det övergripande 

ansvaret i ett fall som detta. Samtidigt är socialtjänsten beroende 

av läkare, polis och andra, för underlag till utredningen. 

När det gäller myndigheternas ansvar hittar man inte någon 

explicit självständig journalistisk värdering av skuldbördan. Rapporteringen 

tar sig ofta formen att man skriver om vad andra säger. 

Länsrätten och JO får anklaga socialnämnden, medan socialnämnden 

lägger skulden på rättsläkaren. De värderingar som ändå 

görs, förmedlas snarare via urval av citat, intervjuobjekt och fakta. 

Ett sätt att peka ut en ansvarig är själva det faktum att denne tillfrågas 

om sitt agerande. Genom att fråga om den intervjuade haft 

möjlighet att agera annorlunda öppnas möjligheten av ett ifrågasättande. 

Av de inblandande myndighetsrepresentanter som på 

olika sätt skulle kunna tänkas ha ansvar för Elin död är det bara 

socialtjänsten som intervjuas på det här sättet. Det är de som får 

de första frågorna när Elin avlidit och det är de som också i fortsättningen 

hamnar i förgrunden. 

JO inledde relativt snart efter Elins död en utredning om vad 

som hänt och i samband med det begärde man in ett yttrande från 

länsstyrelsens tillsynsenhet. Det är detta yttrande som initierar en 

mer hårdhänt granskning av socialnämnden. Den 1 november 

1990 har iDAG en relativt liten artikel med rubriken ”Socialnämnden 

får kritik för tvååriga Elins död” och i ingressen beskrivs 

socialtjänsten som en aktiv part, vars beslut och handlande tycks

188 | 


ha lett till Elins död. Det gör man genom att sätta två faktaredovisande 

meningar bredvid varandra: 

Socialnämnden i X-köping 

skickade hem tvååriga Elin 

till sina föräldrar. Där 

misshandlades hon till döds. 

Man antyder således ett orsakssamband mellan den första och den 

andra meningen, men det överlämnas till läsaren att ersätta ”där” 

med ”därför”: ”Socialnämnden i X-köping skickade hem tvååriga 

Elin till sina föräldrar, därför misshandlades hon till döds”. Artikeln 

bygger på det som framkommit i länsstyrelsens yttrande om 

fallet till JO (se JO, 1991). 

Dagen efter späds den kritiska bevakningen på genom en artikel 

där en ledamot i socialnämnden träder fram genom att enligt 

iDAG:s rubrik hävda: ”Vi hade en god chans att rädda lilla Elin”. 

Enligt iDAG lägger politikern ansvaret på tjänstemännen: ”Jag 

drev ärendet så långt jag kunde och tog upp det på sammanträdet”. 

I sitt svar på kritiken vidhåller socialchefen sin ståndpunkt, 

det vill säga att man mer eller mindre tvingats låta Elin åka hem: 

”Vi tog allvarligt på de första larmen om misshandel mot Elin och 

vi tog hand om henne. Efter läkarbesked fick hon komma hem 

igen. Vi måste lita på läkarna. Länsrätten hade antytt att vi borde 

gå på den linjen.” 

Den skuld som rättsläkaren eventuellt hade, tillskrivs honom 

framförallt av representanter från socialnämnden, men i en mindre 

artikel från iDAG 5 februari 1991, finner vi också en liten notis 

som har rubriken ”Rättsläkaren i Elin-fallet anmäld”. Texten handlar 

om att en av de läkare som vårdat Elin på sjukhus anmält rättsläkaren 

för att han grundat sitt intyg på alltför dåligt underlag. 

Resultatet från JO:s utredning läggs fram den 12 december 

1991 och dagen efter kommenteras det i en stor artikel i iDAG 

med rubriken ”’Fallet Elin’ får stark kritik av JO”. Artikeln, som 

för iDAG:s del utgör slutpunkten när det gäller granskning av 

myndigheternas ansvar, lägger framför allt skulden på socialvården: 

”JO är starkt kritisk till hur socialtjänsten i X-köping hante-


rar fallet Elin. Socialnämndens ordförande Jan Nilsson (s) tillbakavisar 

kritiken. – JO har gjort en efterhandsbedömning med facit i 

hand. Det är lätt att vara efterklok, säger han”. Artikeln är formmässigt 

uppbyggd så att JO:s kritik, som den tolkats av iDAG, 

först presenteras. Därefter får socialtjänsten möjlighet att kommentera. 

Alltså ett mycket vanligt sätt att ge intryck av allsidighet. 

Ord får stå mot ord, även om det samlade intrycket av artikeln 

och dess inramning, med bilden av Elin. Bildtext: 

Lilla Elin avled efter en grym misshandel. Nu riktar JO 

kritik mot socialtjänstens agerande i fallet. 

Rubriken och ingressen där kritiken inleder tillsammans med bilden 

och bildtexten, ger intrycket av att socialtjänstens ansvar är 

stort. 

Man kan kanske uttrycka det så att iDAG:s rapportering om 

myndigheternas agerande, lägger huvudvikten vid att peka ut en 

ansvarig. Jakten på en ensam ansvarig liksom en ensam skyldig är 

således ett genomgående tema. JO:s utredning utgör en kontrast 

genom att den i så hög grad ägnar sig åt att fördela skuld bland 

alla de inblandade. JO ifrågasätter om rättsläkarintyget varit så 

neutralt och tydligt som det borde. Kritik riktas mot tjänstemännen 

och ordförande i socialnämnden för brister i rutiner och i utredningen 

samt för att man lagt för stor vikt vid rättsläkarintyget. 

Läkare och övrig personal vid det sjukhus där Elin vistades under 

sjukskrivningstiden, som knappast alls nämns i pressen, får också 

skarp kritik för att man inte informerat socialtjänsten och inte 

skött sin del av utredningen på ett bra sätt. Efter att på det sättet 

fördelat skulden sammanfattar JO i en mening vars språk mycket 

markant avviker från pressens, men som inte är alldeles lätt att 

tolka: ”Sammantaget har dessa och andra brister medverkat till 

att utredningen inte blivit så väl underbyggd att den medgivit tillräckligt 

säkra slutsatser i fråga om den risk som en återförening 

med modern och styvfadern innebar för Elin” (JO, 1991, s. 92). 

Som tidigare framgått reser JO:s utlåtande en grundläggande 

och mycket viktig fråga: Går det att förutse vad som skall hända 

när man utreder misstänkt barnmisshandel? Skulle det ha gått att

190 | 


förhindra Elins (och andra barns) död om de ansvariga skött sitt 

jobb? Det är ju också förutsättningarna för en sådan analys som 

socialnämndens ordförande ifrågasätter när han tillbakavisar JO:s 

slutsatser med hänvisning till att de bygger på en efterhandsbedömning. 

JO ger som framgår av det ovanstående citatet inget riktigt 

klart svar på frågan, men menar att förutsättningarna för att 

bedöma risken att ett barn i framtiden skall utsättas för fortsatt 

misshandel har att göra med ”den noggrannhet och omsorg med 

vilken utredningen genomförs” (JO, 1991, s. 91). Samverkan mellan 

myndigheter, tillsammans med noggrannhet i utredningarna, 

blir i sammanhanget den formel som anges för att kunna förebygga 

barnmisshandel. 

Just samverkan och tanken om förutsebarhet är två teman som 

återkommer i en artikel i Expressen från den 15 januari 1991. I en 

serie – ”Sveket mot barnen” – har man en helsida med rubriken 

”Varför lät vi lilla Elin dö?” Artikeln är ett försök att dra allmänna 

slutsatser från detta konkreta fall. I ingressen anges en sorts utgångspunkt: 

”Elin blev bara två år. En misshandlad liten flicka. 

Ett offer för myndigheternas osäkerhet – ett barn som kanske inte 

fick den hjälp av samhället som det hade rätt att få”. Expressen 

ställer frågan: ”Hade Elin kunnat räddas?” De följande retoriska 

frågorna: ”Om någon tagit ’riskmiljön’ på allvar? Om människor 

i hennes omgivning agerat kraftfullt och tagit mer hänsyn till Elin 

än till rädslan till kritik vid ett omhändertagande?” antyder att svaret 

är Ja. Också Expressen tycks mena att just bristande samarbete 

är en viktig orsak till att det gick som det gick: ”Myndigheterna 

försvarar sig och skyller på varandra”. Här skymtar således en typ 

av strukturell förklaring fram: Det finns någon typ av systemfel 

hos ”myndigheterna”. 

Några avslutande reflektioner? 

Berättelsen om Elin är på alla sätt tragisk. Det handlar om ett barn 

som misshandlas till döds och mycket talar för att hennes liv gått 

att rädda om de inblandade myndigheterna hade handlat annorlunda. 

I det här kapitlet har jag använt mig av fallet Elin för att


diskutera pressens sätt att skriva om barn som far illa och om 

samhällets ansvar i sådana fall. Berättelsen om Elin bidrar just genom 

sitt tragiska slut till att tydliggöra viktiga aspekter på pressens 

behandling av sådana här frågor. Det mycket stora uppmärksamhet 

som fallet fick illustrerar också det höga nyhetsvärde som 

svåra fall av barnmisshandel har, och därmed också pressens antaganden 

om ett stort intresse från allmänheten. 

Det finns två uppenbara paradoxer eller motsägelser i iDAG:s 

behandling av fallet Elin. Båda har ett slags allmängiltighet när det 

gäller barnmisshandel. Den första paradoxen handlar om förutsebarhet 

kontra överrumpling. Ett grundläggande antagande som 

aldrig riktigt klart artikuleras är att barnmisshandel alltid går att 

förutse och därför att förhindra. Det är bland annat utifrån detta 

som myndigheterna utkrävs ansvar. Förutsebarhet bygger på att 

det skall gå att känna igen de föräldrar som är potentiella misshandlare 

(eller att det åtminstone skall gå att slå fast om skador på 

barn orsakats av barnmisshandel, så att fortsatt misshandel förhindras). 

Denna bild är emellertid långt ifrån entydig i tidningarna. Mot 

barnmisshandel som något förutsebart står överrumpling, där 

misshandeln slår ned som en blixt från klar himmel – ingen kunde 

ana att det skulle hända. I iDAG kunde bilderna av barnmisshandel 

som överrumpling och som ett förutsebart fenomen leva 

parallellt utan att konfronteras, trots att de uppenbarligen är motsägande. 

Det är möjligt att paradoxen har något att göra med förväntningarna 

på professionella: Även om barnmisshandel slår ned 

som en blixt från klar himmel i grannars, vänners och allmänhetens 

ögon, så borde väl ändå läkare och socialarbetare förstå, och 

därmed kunna förhindra katastrofer. 

Här kan det inskjutas att möjligheterna att diagnosticera om 

barn far illa eller prognostisera att de kommer att fara illa, är en 

omdiskuterad fråga inom forskningen. Mycket talar för att det är 

svårt att göra säkra prognoser, och att man ställs inför svårigheter 

även när det gäller att fastställa om exempelvis barnmisshandel 

eller sexuella övergrepp faktiskt har förekommit (Bentovim et el., 

1994; Dingwall, 1989; Jack, 1997; Parton, Thorpe and Wattam,

192 | 


1997). Uppenbarligen ökar svårigheterna att fastställa fakta om 

barnet är för litet för att kunna tala självt. För att anknyta till de 

frågor vi diskuterar i början av boken: Hur skall man göra när 

barn inte har någon röst, eller när dess röst skall tolkas i form av 

yttre tecken som blåmärken eller andra skador? 

JO:s utredning av fallet Elin är en utmärkt illustration på svårigheterna 

att fastställa vad som hänt. Här framgår att det finns 

många uppenbara oklarheter och tolkningsmöjligheter när det 

gäller vad som hänt Elin: Hur skall rättsläkarens intyg tolkas? Hur 

skall relationerna mellan familjens medlemmar förstås? Osv. Osv. 

Här finns inga enkla svar eller självklara mallar. I detta avseende 

har sannolikt allmänheten och pressen överdrivna förväntningar 

på professionernas kapacitet (vare sig det gäller läkare, psykologer 

eller socialarbetare). 

En annan viktig aspekt på kvällspressens behandling av barn 

som far illa är de förklaringsmodeller som presenteras. Jag har 

särskilt pekat på den styrka som finns i demonisering, det vill säga 

att förövaren beskrivs som i grunden psykologiskt annorlunda än 

andra. Demonisering genomförs genom ”inlån” av fragment från 

”vardagspsykologi”, psykiatri och juridik. Genom demonisering 

görs barnmisshandel till ett främmande och avvikande fenomen. 

Ett viktigt led för att förstå denna process är den personifiering av 

sociala fenomen som sker i massmedierna och särskilt i kvällspressen. 

Barnmisshandel beskrivs genom individuella fall och de 

fall som ges publicitet är de extrema, de mycket avvikande. Man 

kan tänka sig att det sätt som fenomenet barn som far illa presenteras, 

bidrar till att osynliggöra mer ”vardagliga” situationer där 

barn utsätts för fysiska och psykiska kränkningar (Johnson, 1995). 

Det som ändå blir tydligt är att pressen i ett sådant här fall ställer 

en serie moraliska frågor på sin spets och därmed också bidrar 

med konkreta utgångspunkter för att diskutera dem vid köksborden 

och i fikarummen. De frågor som aktualiseras är bland annat 

familjelivets integritet, professionella gruppers ansvar och svaga 

gruppers rätt till skydd. Det är emellertid uppenbart att just pressens 

ansvar för svaga grupper blir extra komplicerat i ett fall som 

detta där familjen och dess olika individer står i centrum. Vem är


den svaga parten, är det barnet, är det föräldrarna (eller någon av 

föräldrarna) eller är det familjen som sådan? Här är det påtagligt 

hur iDAG:s fokus förskjuts från artikel till artikel. 

Man kan fråga om det finns något att lära av detta fall, när det 

gäller förhållandet mellan socialtjänsten och pressen. Hade socialtjänsten 

kunnat agera annorlunda och bättre i förhållande till 

pressen? Självklart finns det allmänt sett mycket att säga om socialtjänstens 

ofta mycket valhänta sätt att hantera pressen och om 

möjligheterna till mer aktiva strategier (se Aldridge, 1994 s. 205– 

222). När det gäller fall som det jag här diskuterat tror jag emellertid 

att det finns anledning att vara rätt så pessimistiskt. Det faktum 

att personifieringen tillsammans med jakten på skyldiga och 

ansvariga, drivs allt längre i medierna antyder snarare att det 

kommer att bli svårare att tränga igenom den dramatiska rapporteringen 

i enskilda fall. Det är i förlängningen av ett sådant resonemang 

man kan tala om fallet Elin som ett haveri för pressen. 

Samtidigt bör det väl understrykas att det inte bara är kvällspressen 

som tenderar att förstå mänskliga beteenden genom att tilldela 

verklighetens aktörer schematiska roller och att begripliggöra 

verkliga tragedier genom att ge dem dramatisk form. I själva verket 

är det strategier som är djupt förankrade i vår kultur. 

Därigenom aktualiseras också frågan om hur socialtjänsten 

påverkas av pressens behandling. I detta konkreta fall kan det 

knappast ha varit så att man påverkades så att Elin fick komma 

hem, mot det talar tidsschemat. I övrigt vet vi ingenting om vilket 

intryck de inblandade beslutsfattarna har tagit. Man kan emellertid 

tänka sig att ett fält som socialt arbete är särskilt påverkbart, 

på grund av dess relativt dåliga kunskapsmässiga läge. Om det 

saknas praxis baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet, så 

får andra och mer oartikulerade beslutsgrunder ett större utrymme 

(Parton, Thorpe och Wattam, 1997). Det är därför lätt att föreställa 

sig att ett sådant starkt tryck som kan förekomma i ett sådant 

här fall faktiskt påverkar socialt arbete. Att offentligt tilldelas 

rollen som den som gör sig skyldig till myndighetsövergrepp innebär 

möjligen ett starkt lokalpolitiskt tryck på att agera så att man 

kan tar sig ur rollen. Det kan man göra genom att inte agera för

194 | 


det tysta barnet, genom att undvika att driva en utredning vidare 

etc. Vi vet emellertid mycket litet om hur sådana processer verkar 

och det är viktigt att understryka att det knappast finns vetenskapligt 

stöd för att medierna direkt kan styra människors värderingar. 

Mediaflödet, där ju kvällstidningarna bara utgör en liten 

del, filtreras i processer där läsarna inte bara fungerar som passiva 

mottagande subjekt, utan också som aktiva användare av information 

(Fairclough, 1995). 

Avslutningsvis tänker jag lämna det hittillsvarande textanalytiska 

perspektivet och säga något om fallet som sådant. Det bör 

emellertid understrykas att möjligheterna att värdera fallet Elin i 

högsta grad begränsas av att jag förutom tidningsartiklarna endast 

använt mig av JO:s utredning. En mer fullödig analys hade 

krävt tillgång till mycket annat material, bland annat barnavårdsutredningen 

och intervjuer med de inblandade. I detta ärende finns 

ju flera berättelser och motstridiga röster, varav JO:s utredning 

bara är en, om än en mycket viktig, berättelse. Med dessa viktiga 

reservationer förefaller det ändå som om bakom tidningarnas behandling 

av alla vändningar i fallet Elin, verkar ligga något som 

sannolikt inte är ovanligt i de barnavårdsfall som slutar riktigt illa, 

nämligen ett bristande informationsutbyte och en bristande kommunikation 

mellan de inblandade myndigheterna. Det kanske särskilt 

gäller i fall där barnet på grund av sin låga ålder inte har en egen 

röst. Bakom tidningarnas rapportering i fallet Elin framgår det att 

kommunikationen mellan de olika inblandade läkarna och socialtjänsten 

fungerade dåligt och JO:s utredning lämnar utom allt tvivel 

att de inblandade inte kommunicerat tillräckligt med varandra. 

Ett exempel på bristerna i kommunikation är turerna kring det 

första rättsläkarintyget. JO:s utredning visar att intyget faktiskt 

framhåller att förändringar i blodets sammansättning (nedsättning 

av vissa koaguleringsfaktorer) 5 kan ha lett till att Elin hade 

ovanligt lätt att få blåmärken. Rättsläkaren kunde inte heller ute- 

5. Vid den undersökning som gjordes efter Elins död framkom att förnyade 

provtagningar visade att rubbningarna i blodets sammansättning hade normaliserats 

och det fanns inget som tydde på att hon skulle ha haft lättare än andra att 

få blåmärken den närmaste tiden före sin död.


sluta att de skador som Elin hade, skulle ha tillkommit genom 

olyckshändelser precis som föräldrarna hävdade (JO, 1991 s. 6, 34, 

56). Intyget lämnar med andra ord öppningar för olika tolkningar, 

eller som rättsläkaren senare uttrycker det enligt JO:s utredning: 

”Rättsmedicinen är ingen exakt vetenskap och rättsmedicinarna 

värjer sig mot krav på att ge definitiva besked om skadors uppkomst. 

De flesta skador är sådana att de kan uppkomma på mer 

än ett sätt” (a.a. s. 55). Läkaren framhåller vidare att om socialförvaltningen 

skulle ”släppa Elin på grundval enbart av hans utlåtande 

skulle han ha ringt upp” socialarbetarna (a.a., s. 57). JO 

frågar sig å andra sidan om inte intyget kunde ha varit tydligare 

och påpekar att rättsläkaren kunde ha tagit kontakt med socialtjänsten 

(a.a. s. 69–71). Med andra ord oavsett vem som skulle ha 

tagit initiativet borde kommunikationen fungerat bättre. 

Vidare pekar JO på att kontakterna mellan den klinik där Elin 

vistades under utredningstiden och socialtjänsten inte fungerade. 

Det sistnämnda ledde till att socialtjänsten inte fick någon formell 

anmälan om det som senare beskrevs som ett märkligt förhållande 

mellan Elin och styvfadern. Så småningom framkom att sjukhuspersonalen 

känt sig rädda för styvfadern och att den barnpsykiatriska 

utredningen inte kunnat fullföljas till alla delar, bland annat 

för att styvfadern inte ville medverka. Som en möjlig undertext 

kan läsas att bristerna i kommunikation hade att göra med de olika 

professionella kulturer som möts i ett fall som detta. 

I sin kritik av socialtjänstens agerande lägger JO inte huvudvikten 

vid att socialtjänsten lät Elin återvända hem. Vad hon istället, 

och framförallt, är kritisk mot är det faktum att utredningen 

aldrig fullföljdes, samt dessutom den ofullständiga dokumentationen. 

Trots att Elin fick komma hem fanns, menar JO, tillräckligt 

underlag för att fortsätta utredningen och därmed låta en mer fullständig 

bild ligga till grund för ett slutligt ställningstagande. Genom 

detta sätt att hantera ärendet fick rättsläkarintyget – där ju inte 

misshandel kunde styrkas – alltför stor betydelse på bekostnad av 

en allsidig utredning. 

För socialnämndens del är innehållet i rättsläkarens intyg tillsammans 

med länsrättens agerande avgörande för ärendets utveck-

196 | 


ling. Länsrätten uppgav i telefon att om inte nämnden upphävde 

omhändertagandet så skulle länsrätten göra det. Socialnämnden 

hade, som den själv bedömde det, inte något annat val än att låta 

Elin komma hem (JO, 1991). 

Det som hände Elin väcker en serie principiella frågor som har 

giltighet långt utanför det enskilda fallet. Somliga frågeställningar 

är helt självklara, som pressens ansvar när de utser skurkar och 

hjältar och när de hyllar och klandrar. För de som är professionellt 

inblandade i social barnavård visar händelseförloppet på svårigheterna 

att hantera situationer som är röriga, då mycket händer på 

kort tid, där många är inblandade och där de inblandade dessutom 

inte är eniga om hur frågorna skall hanteras. I detta fall försvårades 

situationen än mer av att trycket utifrån – från föräldrar och 

från pressen – var så oerhört starkt. 

Litteratur 

Aldridge, M (1994). Making social work news. London, Routledge. 

Andersson, G et al. (1996). Barnet i den sociala barnavården. Stockholm, 

CUS/Liber. 

Alvesson, M och Sköldberg, K (1994). Tolkning och reflektion: vetenskapsfilosofi 

och kvalitativ metod. Lund, Studentlitteratur. 

Bentovim, A et al. (1994). ”The investigation of child sexual abuse. An 

inter-disciplinary consensus statement.” Scandinavian Journal of 

Social Welfare, 3: 175–180. 

Cohen, S och Young, J (1973). The manufacture of news: social problems, 

deviance and the mass media. London, Sage. 

van Dijk, TA (1988a). News analysis: case studies of international and 

national news in the press. Hillsdale, NJ, Erlbaum. 

van Dijk, TA (1988b). News as discourse. Hillsdale, NJ, L. Erlbaum. 

van Dijk, TA (1993). ”Principles of critical discourse analysis.” Discourse 

and society 4:249–283. 

Dingwall, R (1989). ”Some problems about predicting child abuse and 

neglect. I Stevenson, O, red. Child abuse: Professional practice and 

public policy. London, Harvester Wheatsheaf. 

Fairclough, N (1995). Media discourse. London, Edward Arnold. 

Fowler, R (1991). Language in the news: discourse and ideology in the 

Press. London, Routledge.


Goffman, E (1976). Gender advertisements. New York, Harper Torch 

Books. 

Högsta Domstolen, mål nr Ö5265-95. 

Hacking, I (1998). Remaking the soul: multiple personality and the 

sciences of memory. Princeton, Princeton University Press. 

Jack, G (1997). ”Discurses of child protection and child welfare.” British 

Journal of Social Work, 27:659–678. 

JO (1991). Dnr 2964-1990. 

Johnson, J M (1995). ”Horror stories and the construction of child abuse” 

I Best, J, red. Images of issues: Typifying contemporary social problems. 

New York, Aldine de Gruyter. 

Kitzinger, J (1990). ”Who are you kidding? Children, power and the 

struggle against sexual abuse.” I James, A och Prout, A, red. Constructing 

and reconstructing childhood. London, The Falmer Press. 

Kress, G (1994). ”Text and grammar as explanation.” I Meinhof, U H 

och Richardson, K, red. Text, discourse, and context: representations 

of poverty in Britain. London, Longman. 

Lundström, T (1997). Barnavårdsorganisationer vid två sekelskiften. 

Frivilligt barnavårdsarbete förr och nu. Sköndalsinstitutets skriftserie 

nr 10. Stockholm, Sköndalsinstitutet. 

Parton, N. Thorpe, D och Wattam, C (1997). Child protection. Risk and 

the moral order. London, Routledge. 

Petersson, G (1995). Arbetsskadeförsäkring. Politik, byråkrati och expertis. 

Linköping, Linköpings universitet, Tema kommunikation. 

Potter, J (1996). Representing reality: discourse, rhetoric and social construction. 

London, Sage. 

Selander, S (1994). ”Pedagogiska texter och retorik.” I Selander, S och 

Englund, B, red. Konsten att informera och övertyga: en antologi om 

pedagogik, text och retorik. Stockholm, HLS Förlag. 

Silverman, D (1993). Interpreting qualitative data: methods for analysing 

talk, text and interaction. London, Sage. 

Säljö, R (1990). ”Språk och institution: Den institutionaliserade inlärningens 

metaforer.” Forskning om utbildning, 17:5–17. 

Ullman, A (1994). ”Yrkestidningar som pedagogiska texter: Plåtslagares 

arbetsmiljö.” I Selander, S och Englund, B, red. Konsten att informera 

och övertyga: en antologi om pedagogik, text och retorik. Stockholm, 

HLS Förlag. 

Wibeck, V (1997). Att skapa en ”affär”: Legitimering, lokal kontext och 

granskningens dramaturgi. En studie av ”Motala-affären” ur ett 

kommunikativt perspektiv. Rapport 1997:6. Linköping, Tema kommunikation, 

Linköpings universitet.

8 Livsdramer, kunskap 

och barnets röst 



I detta kapitel kommer vi att diskutera svåra barnavårdsfall utifrån 

både forskar- och tillämpningsperspektiv. Dessutom vill vi 

problematisera vad ett barnperspektiv kan innebära i analysen av 

svåra fall. Diskussionen kommer att röra sig på olika abstraktionsnivåer 

– men genomgående vill vi försöka bidra till en mer reflexiv 

hållning inom arbete och forskning kring social barnavård. 

Avslutningsvis drar vi – utifrån de fem fallstudierna – vissa slutsatser 

kring två typer av perspektivproblem i social barnavård: 

punktseende och polariserat seende. Vi passar också på att diskutera 

hur dessa typer av enögdhet förvärras när de kombineras med 

framväxten av gruppsanningar. Men först vill vi diskutera sociala 

sammanhang i barnavården genom att utifrån fallstudierna dels diskutera 

regelverkens betydelse, dels barns röster och barnets bästa. 

Mellan socialpornografi och grå vardag 

Den här boken baseras på fem fallstudier vilka valts ut för att illustrera 

principiella problem inom social barnavård. Den gemensamma 

utgångspunkten är att varje ärende i efterhand visat sig 

vara ett haveri. Det är på många sätt utmanande att välja fallstudien 

som metod för att komma närmare de konflikter som ibland 

föreligger mellan aktörer, organisationer och andra intressenter 

(t.ex. medierna) som agerar för barns bästa. Vardagslivet blir sällan 

fångat i fallstudier eftersom det vanligen är tämligen grått och trist, 

198

Livsdramer, kunskap och barnets röst | 199 

och ritualiserat. Människor behöver en cyklisk vardag bland annat 

för att kunna förutsäga och kontrollera sina liv. Som kontrast till 

den grå vardagen, blir ovanliga och dramatiska skeenden ibland 

redovisade i komprimerad form i fallstudier. Ett drama som pågått 

i många år ska få plats på några sidor i en skrift. Det är en svår 

konst att välja ut och sammanställa skeenden ur människors vardagsliv. 

Därför är det ofrånkomligt att sammanställningen av en 

fallstudie blir en konstruktion av verkligheten, dvs. en organiserad 

version i någons intresse. Syftet med fallstudien är därför mycket 

viktigt att precisera vid varje tillfälle. 

Fallstudien som metod löper alltid en risk att hamna i en av flera 

fallgropar. En i de här sammanhangen (den sociala barnavården) 

vanlig fallgrop är den socialpornografiska där gränsen mellan den 

privata integriteten och den offentliga insynen och kontrollen 

upphävts. Individen tvingas i fallstudien att exponera sitt privatliv 

och får det dissekerat inför offentligheten. I vårt studium av 

människor som har det svårt riskerar vi att bli voyeurer som berättar 

mer om andras utsatthet än vad som behövs för att förstå 

den vetenskapliga problematiken. En annan fälla är empatifallgropen, 

där den utvalda individen ges total empatisk förståelse i 

en offerposition, eftersom alla individens handlingar görs legitima 

och orsakerna till haveriet söks utanför individen. En tredje fälla 

är empatibrist-fallgropen. Genom att inordna fallet under fixa kategorier 

eller etiketter tappar det ibland sin särart. Huvudgestalten 

i det utvalda fallet kan bli som en marionett utan själ. Det är med 

andra ord en svår konst att komma personer nära med en fallstudie 

utan att allt för mycket exploatera dem, genom att snyfta 

av medlidande eller genom att snylta närgånget. Och att behålla 

distansen utan att allt för mycket objektifiera människan i det enskilda 

fallet. 

När vi har skrivit denna bok har vi försökt motarbeta både 

voyeurism och offermentalitet genom att inför varje enskilt fall ingående 

ventilera och kritisera hela texten inför övriga fyra medförfattare. 

Vi har skurit bort allt som någon i gruppen har bedömt 

som etiskt problematiskt eller onödigt och detta har inneburit ett 

inte obetydligt beskärningsarbete.

200 | 


Objektifieringsrisken ligger delvis i det vetenskapliga arbetssättet. 

Vår ambition att, av etiska skäl, inte avslöja onödig personinformation 

gör att fallen någon gång blir mer skissartade än 

läsaren kanske hade önskat. Men vi hoppas att ingen ska tycka att 

vi i andra avseenden har behandlat fallen med onödig kyla eller 

distans. 

Kanske gäller de olika fallgroparna i särskilt hög grad barnen, 

som alltid löper risken att exploateras av vuxenvärlden. Vi har i 

detta arbete utgått från ett medvetet barnperspektiv. Dels har vi så 

långt som möjligt velat kartera barnets egen röst, dels har vi försökt 

titta särskilt noga på i vilken mån barnet är aktör, inte enbart 

objekt i socialt arbete. Att se barnet som aktör med egen röst minskar 

åtminstone i någon utsträckning risken för en distanserad exploatering 

av barnet. 

Fallstudien som vetenskaplig tradition 

Fallstudien som metod har tidigare framför allt frodats inom medicinsk 

vetenskap. Än så länge finns det, som vi har visat i vår metodgenomgång 

(se Appendix!) ett mycket begränsat antal fallstudier 

kring social barnavård. Men komplexiteten i sociala skeenden är 

inte mindre än i medicinska skeenden. Den försiktiga slutsats vi vill 

dra kring fallstudien som metod är att den har stor utvecklingspotential 

också i social barnavård, bl.a. eftersom den är orienterad 

mot ett helhetsperspektiv där barnets situation tolkas både i relation 

till dess livshistoria och i relation till olika samverkande krafter, 

både sådana som är positiva och negativa i barnets utveckling. 

De fem fallstudierna i denna bok är alla relativt deskriptiva, 

men de representerar ändå olika teoretiska ansatser. Ett fall har en 

förankring i gestaltpsykologisk socialpsykologi (fallet Benjamin), 

medan två fall relateras till diskursiv psykologi och kritisk diskursanalys 

(flyktingflickan och fallet Elin). Dessa senare två fall är 

båda baserade på pressklipp, domar och annat offentligt material, 

medan ett par andra studier istället ger stort utrymme åt aktörernas 

egna röster (fallet Tobbe och tvillingmamman). 

Men ingen av våra fem studier är djupgående på så sätt att den 

exempelvis försöker avslöja dolda fakta eller helt okända mönster.

Delvis har detta varit ett etiskt val (vi har inte velat göra fallen igenkännbara 

för sådana som inte redan känner till dem), men delvis 

har det också varit ett metodiskt val. I denna bok har vi velat ge ett 

smakprov på variationsvidden i vad en fallstudie kring barns livsöden 

kan behandla. Men självfallet kan det, i ett annat sammanhang, 

vara önskvärt att gå mycket mer på djupet och analysera en 

enda individ och delar av hans/hennes livshistoria (för en analys av 

familjeliv och torgskräck, se t.ex. Capps & Ochs, 1995). 

Alla våra fallstudier pekar på att det också i dramatiska livsöden 

i ett inledningsskede kan finnas förhållandevis vardagliga fenomen 

som spelar roll för utgången av fallet. Några av de fenomen 

som belyses är, enligt vår erfarenhet, relativt vanliga i social barnavård 

även om de mest ödesdigra utfallen i våra fem fallstudier 

lyckligtvis är ytterst ovanliga. 

Mellan kunskap och regelverk 


Socialarbetare brukar ibland beskrivas som en blandning av byråkrater 

och professionella. Det vill säga socialt arbete utmärks å ena 

sidan av att yrkesutövningen styrs utifrån av regler, bestämmelser 

och lagar och å andra sidan av att den kontrolleras av socialarbetarna 

själva, genom den status de skaffat sig via sina professionella 

kunskaper. Den professionelle socialarbetaren förväntas agera utifrån 

vetenskap och beprövad erfarenhet, och måttet på att socialarbetaren 

gjort rätt, utgörs just av att hon agerat utifrån den kunskap 

som finns på det aktuella fältet. 

Måttstocken för en god byråkratisk bedömning är i vilken mån 

tjänstemannen har följt gällande regler och bestämmelser. Det är 

inte alls ovanligt med en lite föraktfull inställning till normerna för 

en byråkratisk yrkesutövning. På ytan verkar de ligga långt från 

mer tidsenliga ideal som flexibilitet och individualisering, som på 

senare tid fått större utrymme i social lagstiftning på bekostnad av 

en mer tydlig regelstyrning. Några av fallen i den här boken pekar 

emellertid på att om man bortser från gällande regelverk och i stället 

låter sig dras med av dramatiken eller den snabba händelseutvecklingen 

i det individuella fallet så kan det faktiskt leda till stora

202 | 


problem. Det faktum att socialtjänsten i Elins fall inte fullföljde utredningen 

och att man inte heller i tvillingmammans fall gjorde en 

tillräckligt noggrann utredning utgör båda exempel på betydelsen 

av regelverken. Vi kan där se lagarnas betydelse för rättssäkerhet 

och noga förberedda beslut. 

Det finns också flera exempel bland de fall vi diskuterat som pekar 

på betydelsen av mer grundläggande, systematiserade kunskaper. 

Det handlar om situationer då den vardagskunskap man kan 

tillägna sig i det dagliga arbetet faktiskt inte är tillräcklig och då 

lagar och regler inte är till någon större nytta. De många turerna 

med omplaceringar i fallet Tobbe illustrerar, som vi diskuterat, betydelsen 

av att veta hur en tillvaro utan kontinuitet långsiktigt kan 

påverka ett barn. Det behövs inte minst mer kunskap om barns 

utveckling i ett helhetsperspektiv, mer forskning om enskilda livsöden 

över tid. I en myndighetsfokusering på olika riskgrupper i 

social barnavård – barn till narkomaner, barn till alkoholister, 

barn till kriminella, misshandlade barn – förlorar vi lätt det enskilda 

barnet i statistiken över de olika grupperna. 

Peripeti och prognos 

I sin analys av det grekiska ödesdramat talar Aristoteles om peripeti, 

eller vändpunkter, dvs. de tillfällen då dramat tar en drastisk 

vändning. I flera av våra fallstudier finns det sådana tänkbara 

vändpunkter: exempelvis när socialsekreteraren inte väljer att studera 

viktkurvan (fallet Benjamin) eller när tvillingarna flyttas till S 

(fallet med tvillingmamman) eller när Tobbe inte får behålla sin 

fosterfamilj som kontaktfamilj. I dessa fall, liksom i många andra, 

börjar vändpunkten – mot en problematisk vändning – med relativt 

banala händelser. I efterhand, när vi har facit, är det lätt att rekonstruera 

sådana tänkbara vändpunkter. I ett prospektivt perspektiv 

är det däremot betydligt svårare att identifiera var skeendet 

vänder. 

Vetenskaplig prognostisk kunskap handlar ofta om medelvärden 

och aggregerade data. I princip kan vi naturligtvis aldrig göra 

tillförlitliga prognoser på individnivå. De aktuella fallstudierna i 

denna bok pekar däremot på vissa återkommande mönster – ex-


empelvis hur regelverk är viktiga. Ett engagemang utan regelverk 

kan få olyckliga följder. Flera av de aktuella fallen pekar också på 

behovet av gedigen dokumentation och utredning. Tack vare noggranna 

journalanteckningar och dokumentation kunde socialtjänsten 

exempelvis slå larm i fallet med flyktingflickan och omboka 

hennes återresa till ett tidigare datum (hon skulle egentligen ha 

återvänt före den ödesdigra kvällen). I fallet Elin hade en mer ingående 

dokumentation möjligen kunnat öka socialtjänstens vaksamhet. 

Samtidigt är det uppenbart så att socialtjänsten aldrig 

helt kan förebygga mänskliga tragedier. Ingen skulle exempelvis 

vilja leva i ett samhälle där man på lösa grunder tog hand om barn 

utan tungt vägande grunder. 

I de enskilda fallen i denna bok har vi tagit upp vissa återkommande 

dilemman i socialt arbete, exempelvis de dilemman som 

ibland kan uppträda när det gäller att beakta motstridiga önskemål 

hos föräldrar och barn, eller att både låta barn göra sig hörd 

och ta hänsyn till kulturell bakgrund (flyktingflickan). 

Ett annat grundläggande dilemma gäller prognosens roll. Vi 

utgår i denna bok från att det går att lära något från en speciell typ 

av fallbeskrivningar, nämligen barns livshistorier i social barnavård. 

Skeenden är inte helt unika, det finns vissa återkommande 

mönster. Men i det enskilda fallet blir den prognostiska säkerheten 

sällan sådan att vi med säkerhet kan uttala oss om framtiden 

och i ett fritt samhälle går det därför naturligtvis inte heller att helt 

undvika nya haverier. 

Flera av de fall vi diskuterat visar på svårigheten att bedöma 

vad som kommer att ske i framtiden. En relativt väletablerad tanke 

i den svenska lagstiftningen är att den sociala barnavårdens ingripanden 

ska kunna göras på basis av prognoser och inte enbart 

på grund av dokumenterad vanvård eller dokumenterat lidande. 

Barn ska kunna omhändertas om det på goda grunder kan antas 

att deras ”hälsa eller utveckling” riskeras. Ett typiskt exempel är 

barn som växer upp med missbrukande mammor. I dessa fall förekommer 

ibland omhändertaganden utan att någon har visat vilka 

riskerna är (Lundström, 1991; 1993). 

Problemet med riskprognoser är att de har bristfälligt stöd i

204 | 


forskningen. Det är i själva verket oerhört svårt att göra prognoser 

i enskilda fall. Det finns visserligen ett stort antal studier som visar 

på överrisker för negativ utveckling hos barn som växer upp under 

svåra förhållanden, men den stora majoriteten av barn som växer 

upp i problematiska familjer kommer inte att uppvisa några registrerbara 

problem (Parton, Thorpe & Wattam, 1997). Detta tycks 

inte minst gälla gruppen flickor. I en långtidsuppföljning visar Rydelius 

(1985) hur flickor från alkoholistfamiljer anpassade sig lika 

bra som flickor i en kontrollgrupp, medan var fjärde pojke i alkoholistfamiljerna 

var utslagna redan som tonåringar. Likartade 

mönster finns också hos Vinnerljung (1998). Samtidigt kan naturligtvis 

några möjligen hävda att forskarens instrument har varit 

alltför trubbiga? Lätt depressiva symtom är mindre objektivt registrerbara 

än kriminalitet och det är kanske därför inte konstigt 

att flickorna verkar må ”bättre”. 

Barnets röst och barnets bästa 

När det gäller barnperspektiv belyser tre studier snarast barns intressen 

utifrån antaganden om barns bästa, alltså barnperspektiv 

i bemärkelsen perspektiv på barns rätt och barns väl, medan ett 

par studier – Tobbe och flyktingflickan (kap. 3 och 6) – på ett mer 

direkt sätt också tar upp barns perspektiv, dvs. vad barn själva 

har sagt om sina liv. Kapitlet om Tobbe förenar i någon mån barnperspektiv 

och barns perspektiv. 

I denna bok har vi i fallstudierna försökt utveckla något av ett 

barnperspektiv. Ett sådan perspektiv kan, som vi har försökt visa 

i fallstudierna, innebära både ett fokus på barns intressen och/ eller 

ett fokus på barnets egen röst. Båda infallsvinklarna har stöd i 

FN:s barnkonvention. Samtidigt ser vi i de konkreta fallen hur olika 

företrädare kan tala för det enskilda barnet utifrån radikalt olika 

och motstridiga målsättningar. Det är också tydligt att det inte 

finns ett enda barnperspektiv utan många. Barn utgör inte en enda 

homogen grupp. Dessutom visar det sig i våra fallbeskrivningar att 

samma barn kan uttala diametralt olika önskemål vid olika tidpunkter. 

Uppenbart måste aktörer i social barnavård – läkare, psy-

kologer, jurister, journalister och socialarbetare – ständigt göra 

egna bedömningar kring vad det enskilda barnet kan vilja och vad 

han/hon behöver. I många fall i social barnavård innefattar dessa 

riskbedömningar prognoser av olika slag. Just utifrån sådana riskprognoser 

kan det exempelvis visa sig att barnet inte alltid vet sitt 

eget bästa – vackra slogans om ökat barninflytande räcker därför 

inte alltid i det enskilda fallet. Men i det vardagliga arbetet med 

ärenden kan tjänstemannen sällan undvika att fatta beslut – även 

om prognoshorisonten är komplex – utan han/hon måste göra en 

bedömning och fatta ett beslut av något slag. Bedömningen av barnets 

inställning och barnets bästa kan förbättras med ökad utbildning 

och erfarenhet, liksom med ökad kännedom om det enskilda 

barnet, men i slutändan kan bedömningen naturligtvis aldrig bli 

mer perfekt än den högst operfekta verkligheten. Men vissa överväganden 

kan i det enskilda fallet göras kring barnets intressen, 

exempelvis utifrån analyser av företrädare, tolkningsföreträde och 

kommunikativa signaler, liksom analyser av röst och vilja. 

Barnets företrädare och tolkningsföreträde 


I institutionella sammanhang kan man se hur vissa röster ibland 

kan försvinna helt eller marginaliseras. Om klienten ifrågasätter 

socialsekreteraren riskerar han/hon i värsta fall kanske sina möjligheter 

att bli hörd (Mathiesen, 1981). Både tvillingmamman och 

Benjamins mamma rapporterade upplevelser av detta slag. 

När det gäller de andra fallstudierna finns det andra principiella 

problem kring vem som bäst företräder barnets intressen. Är det 

exempelvis i ett placeringsärende helt självklart att en familjehemsplacering 

utifrån föräldrarnas ursprungsland – utifrån den 

”egna” kulturkretsen alltid är bäst för ett barn med flyktingbakgrund? 

För ett barn med rötter i flera kulturer behöver föräldrarnas 

ursprungliga kultur kanske inte vara mer ”ursprunglig” än 

kamraternas och skolans kultur, som i lika hög grad är en del av 

barnets uppväxt. I vissa fall kanske en konflikt mellan barn och 

föräldrar just handlar om släktens och den första kulturkretsens 

värderingar (flyktingflickan F). Flyktingbarn som växer upp i Sverige 

måste få lov att välja att känna sig svenska. Det mångkultu-

206 | 


rella idealet får inte bli en form för kulturterrorism (jfr kap. 6). 

Om barnets röst ska bli hörd – och respekterad – måste omgivningen 

också verkligen lyssna på vad barnet (och inte bara föräldrarna) 

önskar även om önskningarna inte sammanfaller med 

vad släkten eller socialtjänsten initialt har tänkt sig. Barnkonventionens 

text om att barn ska bli hörda blir annars bara ett tomt 

slag i luften. 

Barnets röst och fysisk handling 

Ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor, för att kunna beakta 

barnets perspektiv i social barnavård är att vi känner till barnets 

vilja. Hur vet vi barnets vilja? Uppenbart kan vi fråga barnet om 

vad han/hon önskar. Men i många fall räcker frågor inte till. Barnet 

kan vara alltför litet för att kunna uttrycka sig eller det kan 

vara utsatt för starka påtryckningar (mutor, hot, implicita hot). 

Det finns också svårigheter i intervjusituationen som har att göra 

med barnets mognad och förförståelse av själva intervjun (Aronsson, 

1996; 1997). 

I tidigare avsnitt har vi diskuterat hur diskurs innebär en typ av 

socialt handlande. När vi talar påverkar vi direkt och indirekt 

omgivningen genom vårt ordval och genom sättet att tala. Men 

när det gäller barn – inte minst mycket små barn – kommuniceras 

mycket av det viktigaste inte bara genom vad barnet säger, utan i 

lika hög grad av vad barnet gör, alltså vad som uttrycks på ett ickeverbalt 

plan. Barnet talar genom kroppen och genom vad det inte 

säger. 

I flera av de aktuella fallen har barnen talat mer genom sitt 

handlande än genom vad de har sagt i ord. Tydligast visar detta sig 

kanske hos baby Benjamin, som uttryckte sig genom sin sjunkande 

vikt. Eller Elin som med sina blåmärken berättade något som 

var svårt för omgivningen att ta till sig eller begripa. När det gäller 

Benjamin och Elin var kroppssignalerna alarmerande för den 

som valde att stanna upp och reflektera. Men båda barnen hade 

svårt att nå fram med sina signaler. Flyktingflickan fick däremot 

sin vilja igenom, inte genom vad hon sade, utan först när hon sade 

ungefär detsamma genom att rymma.

Tobbes syskon rymde från hemmet till barnhemmet och de lämnade 

in ”knark” (vetemjöl) hos polisen. I båda fallen registrerades 

barnens handlingar utan att någon på allvar verkade försöka avläsa 

vad barnen ville säga. Idag, alltså många år senare, kan vi inte 

dra slutsatser om klokskapen i socialtjänstens olika beslut, men 

det är uppenbart att ingen tycks ha försökt registrera vad Tobbe 

och hans syskon ville ”säga” med sina rymningar. Inget i Tobbes 

akt tyder på att man mobiliserade nya resurser i samband med poliskontakten 

eller rymningarna. 

Barnets vilja och barnets bästa 


I flera av våra fem fall kan man i efterhand kritisera socialtjänsten 

för att någon part inte har blivit hörd. I fallet Elin var utredningen 

helt uppenbart otillräcklig. I flera andra fall – både tvillingmammans 

fall och flyktingflickan – var problemet inte primärt att man 

inte lyssnade utan att man drog andra slutsatser än klienten själv. 

Man beaktade inte hennes vilja. Det är nödvändigt att skilja mellan 

röst och vilja. I efterhand kan vi, med facit i hand, tillsammans 

med länsstyrelsen och JO ifrågasätta vissa delar av handläggningen 

av tvillingarnas respektive flyktingflickans fall, men i båda exemplen 

är akterna föredömliga i så måtto att konflikterna mellan 

socialtjänsten och klienten redovisas på ett öppet sätt. Klienten har 

blivit hörd, även om man av olika skäl valde att gå emot hennes 

vilja (som när tvillingarna flyttas från sitt hem eller flyktingflickan 

inte placerades hos den familj hon önskade). 

I denna bok vill vi inte plädera för att man alltid måste beakta 

klientens vilja, dvs. göra som han/hon vill. Det finns situationer 

där klienten utsätts för hot eller påtryckningar från andra i omgivningen. 

Eller situationer där omdömet är förmörkat av droger, 

psykos eller total uppgivenhet. Både närstående vuxna och barnet 

självt kan befinna sig i ett tillstånd där de av olika skäl vill något 

som kan skada barnet. Barnets vilja sammanfaller inte alltid med 

barnets bästa. 

Vad vi istället vill säga är att det blir särskilt viktigt att dokumentera 

barnets röst (och vilja) i situationer som präglas av konflikter 

och motstridiga önskningar. Om en lösning havererar blir

208 | 


det lättare att rekonstruera barnets livssituation på ett bra sätt om 

den första utredningen var inträngande och fullständig, med en 

grundlig redovisning – också av eventuella motsättningar och problem. 

Oliver Sacks (1987) har påpekat hur moderna kliniska fallbeskrivningar 

ofta är förhållandevis tunna och torftiga jämfört med 

de detaljerade och inträngande beskrivningar som var karakteristiska 

i början av seklet. Den försämrade kvaliteten kan ha flera anledningar, 

men en orsak är troligen en modern övertro på diagnoser 

och medicinering. Klinikern refererar på ett schematiskt sätt till 

den magiska diagnosen istället för till den specifika och konkreta 

symtombilden. Diagnostiken, som naturligtvis är helt central vid 

medicinering och andra åtgärder, blir därmed något av en kunskapsmässig 

tvångströja. Komplikationer eller alternativa tolkningar 

skyms av en modern ordmagi under hägnet av DSM eller 

andra diagnostiska system som aldrig blir mer exakta än de kliniska 

bedömningarna som ibland baseras på ganska tentativa diagnoser 

utifrån svårdiagnosticerade och vaga symtombilder. 

Om vi omsätter detta resonemang på socialt arbete inser vi 

att det är helt väsentligt att vi känner till klientens röst och hennes 

vilja – att etiketteringar av olika slag (”flykting”, ”narkoman”, 

”tonårsmamma”) – liksom diagnoser i kliniska sammanhang – 

inte får skymma bilden av vad klienten faktiskt säger. 

I Tobbes fall finner vi att han troligen kategoriserades som barn 

i en multiproblemfamilj (modern narkoman, fadern narkoman, 

båda fängelsekunder, dålig ekonomi). Därmed skulle man kunna 

tänka sig att socialtjänsten satsade på multipla resurser. Men det 

visar sig att den viktigaste satsningen var en stor fin lägenhet och 

vissa behandlingsinsatser för modern. Det är slående att det i Tobbes 

akt inte framgår vad Tobbe själv verkligen ville eller önskade. 

Han blev i betydande grad en av många ingredienser i ett problempaket, 

en multiproblemfamilj. Tobbe själv försvinner i ”helhetssynen” 

på familjen. 

Det kanske vanligaste i barnavårdsärenden är att barnets situation 

huvudsakligen beskrivs av olika medaktörer. I konfliktsituationer 

finns det två eller flera parter. Men det finns inga enkla reg-


ler i social barnavård för vem man bör lyssna mest på. I fallet Elin 

borde socialtjänsten ha utgått mindre från mammans berättande 

medan man i fallet Benjamin borde ha lyssnat mer på henne. Dessa 

två exempel visar att vi inte kan falla tillbaka på enkla formler (som 

”mammor vet alltid barnets bästa” eller ”ett barn ljuger aldrig”). 

I ett par av våra fem fall blev barnet faktiskt inte hört. Socialtjänsten 

tog exempelvis initialt inte till sig Benjamins signaler om 

vantrivsel. Därmed beaktade man heller inte barnens vilja. Att 

höra barnet eller avlyssna dess signaler får ses som ett nödvändigt 

(men inte tillräckligt) villkor för att beakta dess vilja. 

Våra fem fall visar att det inte finns några enkla lösningar när 

det gäller barnets bästa. Det skulle ligga nära till hands att i svåra 

ärenden utgå från barnets egen röst. Men fallet med flyktingflickan 

visar på ett plågsamt sätt hur barnet självt inte i alla lägen vet 

sitt eget bästa. I ett av de två dilemmorna, som vi har diskuterat 

här, väljer flickan mot socialtjänstens rekommendationer en lösning 

som innebär att hon missade en chans att rädda sitt liv. Med 

facit i hand kan man beklaga att hon inte följde socialtjänstens 

råd, men ingen kan klandra de socialsekreterare som ju faktiskt 

lyssnade på henne med stor respekt. I svåra barnavårdsärenden 

kan man alltså inte på ett oproblematiskt sätt utgå från att barnet 

själv alltid vet vad som är barnets bästa. Rosalie Fraser (1998) har 

skrivit en självbiografi över sin uppväxt som fosterbarn hos en alkoholiserad 

och oberäknelig fostermor. Rosalie, som tillhör den 

australiska ursprungsbefolkningen, placerades hos släktingar som 

statens skyddsling (state ward) utan att föräldrarna informerades 

om i vilken familj hon placerades. Hennes liv mellan två och tolv 

år präglades av ständig misshandel och andra kränkningar. Ändå 

rymde hon sedan inte en utan flera gånger till just detta fosterhem 

– från ett barnhem där hon trivdes och mådde väl och där hon materiellt 

sett hade det bra med egna saker och eget utrymme. Alla 

gångerna hoppades hon att fostermodern hade bättrat sig; hade 

slutat dricka och börjat älska henne. Fallet Rosalie visar tydligt 

hur ambivalenta bidningar inte är mindre starka än varma positiva 

band. I sina egna reflexioner kring det förflutna ser Rosalie sig 

själv som en person som under många år hade en knäckt vilja. Ing-

210 | 


et var möjligt i det mörker där hon levde och hon vågade därför 

heller inte göra anspråk på en tillvaro utan misshandel och fysisk 

bestraffning. 

Barntid och vuxentid 

I en intervjustudie med tidigare klienter vid Råby Ungdomshem 

visar Claes Levin (1998) att många tidigare klienter som vuxna 

ser tillbaka på ungdomshemstiden som en period då de hade velat 

ha hårdare krav. Däremot hade det stora flertalet velat ha en tidsavgränsning 

för perioden vid ungdomshemmet. Att vara ”dömd” 

på obestämd tid var något av det svåraste. 

Thomas Luckmann (1983) skiljer mellan social tid och inre tid. 

Uppenbart ser barns inre tid annorlunda ut än vuxnas. När Tobbe 

var fem år hade han bott i ett fosterhem halva sitt liv, men han var 

en godmodig relativt anpassad liten kille. Han flyttades då hem till 

sin mamma (som var en bekant person men inte någon som han 

hade anknytning till). Därefter bröts enligt hans socialsekreterares 

prioriteringar helt hans kontakt med fosterhemmet. Ytterligare 

två år senare flyttade Tobbe på nytt tillbaka till samma fosterfamilj. 

Men denna gång debuterade problemen snabbt. Som utomstående 

frågar man sig om Tobbe kunde förstå att det inte var fosterhemmet 

som hade valt bort honom två år tidigare? Eller om Tobbe 

två år tidigare kanske tänkte att det var moderns ”fel” att han 

inte längre fick träffa sin fosterfamilj. Det är i efterhand omöjligt 

att veta när (och om) Tobbe bestämde sig för att inte investera sin 

tillgivenhet på obeständiga vuxna. Varken forskningen eller socialtjänsten 

kan besvara frågor som denna. Men uppenbart aktualiserar 

omplaceringar av barn viktiga frågor kring grundläggande tillit. 

Två år av vuxentid sammanfaller ibland med den tid ett ärende 

behöver för att överklagas eller slutbehandlas. Men för ett litet 

barn, som Tobbe, är det halva livstiden. Eller kanske en tredjedel 

eller fjärdedel av livet. Vad vi under alla omständigheter vet är att 

Tobbe i 7-årsåldern återvände till fosterhemmet som något av en 

främling. Livet i socialtjänstens regi blir för många barn mer eller 

mindre oförutsägbart och tillvaron regleras genom förälderns fängelseperioder 

och paketlösningar för hela syskonskaran (som i Tob-

es fall), mer än genom milstolpar i barnets tillvaro: daghemsdebut, 

skolstart, övergång till mellanstadium osv. Oförutsägbarheten 

präglar inte bara tonåringarna på särskilda ungdomshem utan 

också yngre barn som lever under socialtjänstens ansvar. 

När det gäller barn utanför socialtjänsten ser man inte sällan att 

föräldrars byte av bostadsort kan ha genomgripande och svåra 

följder för barnet. Som ny i klassen eller i kvarteret är man en person 

som andra barn inte litar på eller känner förtroende för. Barn 

får lirka sig in eller slå sig in i nya miljöer. Men i handlingarna 

kring skolbarnen i vår studie står det mycket lite om kamratanpassning 

och inslussning i nya miljöer. Tonåringar flyttas exempelvis 

mitt under terminstid (flyktingflickan fick ofrivilligt byta 

bostadsort och skola i slutet av oktober, inte vid terminsskiftet, som 

kanske hade varit något mindre dramatiskt). Barnets tid verkar 

ibland primärt regleras ur socialtjänstens eller vårdnadshavares 

perspektiv. Ärendegränserna följer ofta en vuxen – och för barnet 

förborgad – rationalitet. 

Kontinuitet 


Kontinuitet är ett viktigt begrepp i socialt arbete med barn. Det 

förknippas vanligen med stabilitet och trygghet, som är viktiga 

förutsättningar för barns utveckling och välbefinnande. Diskontinuitet, 

instabilitet och otrygghet präglar däremot ofta de barns 

livssituation, som uppmärksammas inom social barnavård. Begreppet 

kontinuitet ger positiva associationer till goda, varaktiga 

relationer och uppväxtmiljöer och associeras knappast till kontinuitet 

i destruktiva relationer och missförhållanden. Vad sägs i 

Nationalencyklopedien? Där framgår att kontinuitet betyder ungefär 

obrutet sammanhang i tiden eller rummet. Det är en vanlig 

uppdelning att skilja på inre och yttre kontinuitet, även om de hör 

nära samman, särskilt för barn. Ju yngre barnen är, desto mer beroende 

är de av yttre kontinuitet för att kunna utveckla en inre 

kontinuitet, eller identitet. Man kan också införa begreppet relationell 

kontinuitet, som står mellan inre och yttre. Barns utveckling 

och identitet är beroende av kontinuitet i relationer (en tids-

212 | 


aspekt) och ju yngre barnet är, desto mer beroende är det av yttre 

kontinuitet (en rumsaspekt) för att bygga upp relationer (i familj, 

skola och närmiljö). 

I vårt land lägger vi vanligen stor vikt vid att barn ska få behålla 

kontinuitet i relationer och mjukt och varligt inskolas i nya miljöer. 

Det är annorlunda i socialt arbete (jfr Andersson, 1996). Där 

uppkommer ständigt frågor om vilken vikt man ska fästa vid kontinuitet 

i förhållande till ursprungsfamilj och hemmiljö. Ska man i 

det längsta se till att barnet får bo kvar hemma? Ska man alltid se 

till att barnet besöker sin pappa? Ska man se till att omhändertagna 

barn så fort som möjligt får återkomma hem? Är placeringar 

inom släkten alltid att föredra? När är gränsen nådd för att förkasta 

kontinuitet bakåt och istället bygga upp en ny kontinuitet 

framåt? Där finns återkommande försök att formulera en balans 

mellan stabilitet i boendet och kontinuitet i familjerelationer, men 

tolkningen av hur en rimlig balans ska se ut kan variera. Ibland 

kan socialarbetare kritiseras för att låta barn kontinuerligt fara illa 

i hemmiljö – eller i familjehem – av rädsla för att åstadkomma skada 

genom separation och åsamka barnet diskontinuitet. Ibland får 

den rumsliga kontinuiteten större betydelse än den tidsmässiga, 

dvs. att vara på samma plats är viktigare än att behålla samma relationer. 

Vi skulle vilja påminna om att kontinuitet inte alltid har 

ett värde i sig, det finns både önskvärd kontinuitet och inte önskvärd 

kontinuitet för barn i familj, skola och närmiljö. 

Diskontinuitet i familj och närmiljö är inte ovanligt för barn i 

utsatta positioner, en destruktiv diskontinuitet som inte är förutsägbar 

och begriplig för barnet. Det är en sak att detta kännetecknar 

de barns livssituation, som socialtjänsten särskilt har att värna 

om. Det är en annan sak att socialtjänstens egen organisation också 

medverkar till att barns liv präglas av oförutsägbar diskontinuitet 

(jfr kapitlet om Tobbe). I socialtjänstens organisering och omorganisering 

av socialt arbetet med barn, måste vi understryka 

vikten av att ha med begreppet kontinuitet som viktig ledstjärna. 

Om man utgår från barn, hur ska de begripa organisering och omorganisering 

av gränser för stadsdelsförvaltningar och distriktskontor? 

Hur ska de förstå när man vänder sig till hemkommun


respektive vistelsekommun? Hur ska de förstå skillnaden mellan 

sin socialsekreterare i familjehemsvård och öppen vård? Hur ska 

de begripa vem som bestämmer vad? Hur ska de kunna hålla reda 

på vem som är deras socialsekreterare, när de inte informeras om 

byten, tjänstledigheter och vikariat? Varför finns det ingen ”barnens 

telefon” inom socialtjänsten, som kan hjälpa barn till rätta? 

Även inom rådande organisation finns ett utrymme för socialarbetare 

att etablera en relation till de barn, som är deras klienter. 

Det kan vara viktigt för barn, som annars inte har så många pålitliga 

vuxna i sin närmiljö. Det är emellertid inte alltid socialarbetare 

inser eller vågar tro att de är viktiga personer för någon. I den 

mån de ser eller inser det, kan det också skapas utrymme för att 

behålla kontakt med ett visst barn över tid, dvs. värna om kontinuiteten 

i barnets kontakt med socialtjänsten. Detta är något som 

arbetsgrupper inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg 

bör uppmuntras att värna om istället för att motarbeta. Även i 

handläggningen av ärenden och uppföljning av insatser bör kontinuitet 

vara en viktig ledstjärna – kontinuitet ur barnets synpunkt. 

För barn i samhällsvård, som är fråntagna den bastrygghet i hem, 

skola och närmiljö, som är självklar för de flesta andra barn, borde 

vi hitta ett sätt att bygga in en kontinuitet i form av en utomstående 

stödperson, som inte är beroende av socialförvaltningars 

bristfälliga kontinuitet. 

Sanning och berättande – 

mellan hjältesagor och värdenihilism 

Forskaren investerar alltid mycket av sin egen tid och sitt engagemang 

i sina studieobjekt. I mötet med mänskliga livsdramer accentueras 

detta ytterligare. Både i forskningen och i annat kunskapssökande 

– barnavårdsutredningar i synnerhet – måste vi därför 

alltid akta oss för att hamna i olika typer av emotionellt betingad 

enögdhet. Det finns, som vi ser det, två huvudtyper av enögdhet i 

forskningen om svåra fall och i barnavårdsutredningar: punktseende 

och polariserat seende. Dessa två typer av enögdhet kan 

existera var för sig eller tillsammans.

214 | 


Punktseende 

Den första typen av enögdhet har alltså att göra med vad vi här 

skulle vilja kalla punktseende, dvs. en brist på tidsperspektiv och 

alternativt tänkande. Genom att exempelvis helt fokusera på en 

enda typ av lösning i en barnavårdsutredning missar socialsekreteraren 

möjligheter att se alternativa möjligheter. Det finns olika 

grunder för en sådan enögdhet. Den enklaste förklaringen handlar 

om prestige. Om socialarbetaren redan har låst sig i en position 

(exempelvis i relation till en besvärlig klient) är det inte längre möjligt 

att ompröva den. 

Men ofta handlar enögdhet kanske istället bara om en brist på 

tidsperspektiv. Om man vid beslutstillfället agerar emotionellt eller 

informellt och inte tänker framåt glömmer man lätt att den provisoriska 

lösningen senare riskerar att permanentas genom att tiden 

går och en provisorisk vårdare exempelvis blir barnets primära anknytningsperson 

(som i tvillingfallet). Vi utgår från att man i tvillingfallet 

handlade utifrån god vilja, men att regelverket åsidosattes 

(se också länsstyrelsens utredning). Om vårdnadslösningen blev 

bra eller inte i detta specifika fall ligger utanför vår bedömning. 

Det olyckliga var att ärendet delvis avgjordes utifrån tillfälliga bedömningar 

snarare än utifrån en grundlig och allsidig utredning. 

En annan viktig förklaring till enögdhet är den tidspress som 

socialarbetaren måste agera under. Under svår tidspress är det lätt 

att exempelvis godkänna lösningar som strider mot både lagstiftning 

och professionella normer. Inom medicin finns det ett ständigt 

avvägningsproblem mellan akutsjukvård (med exempelvis 

operationer) och profylaktisk vård. Mycket tyder på att det profylaktiska 

arbetet inte får tillräckliga resurser. I våra fallstudier 

kan vi se ett liknande förhållande. Billiga och okomplicerade insatser 

uppskjuts på obestämd tid. När det så småningom senare går 

snett krävs betydligt kostsammare och mer dramatiska lösningar 

än vad man kanske hade behövt kosta på i en första fas. En årlig 

arvodering av kontaktfamilj till Tobbe hade exempelvis troligen 

inte kostat mer än några dygns vård på särskilt ungdomsvårdshem. 

Tobbes samhällskostnader blev sedan omsider mycket stora: 

flera år på särskilt ungdomshem.

Polariserat seeende 


I flera fall verkar förmågan att ta information att vara grumlad av 

vad vi skulle vilja kalla ett polariserat seende, dvs. ett seende där 

de olika aktörerna idealiseras eller svartmålas – onda kontrasteras 

mot goda. Nyanser saknas i argumentationen och istället konstrueras 

hjältar och skurkar. Om man utgår från en persons totala 

olämplighet eller absoluta förträfflighet hellre än att i detalj 

granska hela situationen kan vi se hur socialtjänsten i några fall 

verkar ha argumenterat på ett sådant polariserat sätt (Benjamins 

fostermamma, Elins mamma) och istället konstruerades hjältar 

och skurkar. Därför förbisåg eller bortförklarade man också alarmerande 

signaler. Om socialtjänsten istället hade agerat utifrån 

ett starkare sak- eller problemfokus skulle man kanske redan initialt 

ha gått till grunden med problematiken. 

Inte sällan söker sig en klient till socialtjänsten i situationer där 

tillvaron är kaotisk eller tung. Själv framträder klienten därmed 

uppenbarligen inte alltid i den bästa dager. Men det är viktigt att 

samhällsrepresentanterna ser resurser, inte bara problem. Och att 

barnet inte bestraffas för att föräldrarna är besvärliga (som när 

Tobbe inte fick behålla sin första fosterfamilj som kontaktfamilj 

eller få en mer varaktig placering hos denna familj). Polariserade 

bilder av ”besvärliga” föräldrar skymmer lätt sikten från vad som 

faktiskt kan göras. 

Heroisering av någon av de inblandade aktörerna kan också 

vara farlig, liksom naturligtvis en växling mellan heroisering och 

svartmålning. Tydligast framgår bland våra fall en sådan växling 

i massmediernas hantering av fallet Elin, men vi tror att detta fall 

närmast lyfter fram och förtydligar tendenser som finns latent i 

mänskligt tänkande. Vi dras mot tydliga och klara tankefigurer, 

snarare än mot osäkerhet och oklarhet. 

Själva kan vi forskare naturligtvis inte frisvära oss från ett polariserat 

tänkande. Genom ett långt umgänge med journalmaterial, 

pressklipp och andra data har vi kanske kommit att idealisera 

våra huvudpersoner på några punkter – och därmed indirekt 

framställt andra personer i en mindre gynnsam dager. Ett av våra 

botmedel har varit att utsätta oss för kollegial kritik. Detta är ock-

216 | 


så en metod, som kan utnyttjas av andra som vill utveckla fallstudiemetoden: 

dvs. seminariebehandling och annan kritisk läsning 

(på fältet kanske också handledning). 

Men vi vill också erinra om att denna bok inte utgör något försök 

att presentera den slutgiltiga sanningen kring de enskilda fem 

fallen. Snarare vill vi belysa barnets röst och dilemman i enskilda 

fallstudier. Samtidigt betonar vi att haverierna och problemen är 

reella sådana. Samtliga fem fall pekar med smärtsam tydlighet på 

yttervärldens brutala existens. Det våld som har förekommit i flera 

fall är, förvisso inte, någon social konstruktion. Däremot tror vi 

att rekonstruktionen av yttervärlden naturligtvis alltid rymmer 

mer eller mindre framträdande drag av social konstruktion. Bland 

annat finns det betydande drag av social konstruktion i de gemensamma 

(ibland ogrundade) sanningar som lätt växer fram i trängda 

lägen. 

Berättelse och berättare 

I flera fallstudier har vi kunnat se något av en professionell ovilja 

att lyssna på ”besvärliga” föräldrar (exempelvis socialtjänsten och 

fostermammans ovilja att ta viktkurvan på allvar i fallet Benjamin). 

När det gäller Benjamins mamma framgår det i journalen att socialsekreteraren 

såg henne som ”aggressiv”, ”dominant” och därmed 

besvärlig. Men personliga antipatier, sympatier och professionell 

prestige ska naturligtvis inte skymma klientens röst. I social barnavård 

måste de olika myndighetsföreträdarna också lyssna på besvärliga 

mammor eller besvärliga barn och fäder. 

En ovilja att lyssna till ”besvärliga personer” kan kopplas till 

en grundläggande svårighet i mänskligt tänkande, nämligen svårigheten 

att hålla isär sak och person (dvs. ett specialfall av polariserat 

seende). Utifrån en analys av människan som berättande 

varelse handlar denna svårighet om att hålla isär berättare och berättelse. 

En individ kan uppenbart upplevas som obekväm, otrevlig 

eller frånstötande, men ändå återge skeenden på ett korrekt 

sätt. Berättelsen kan alltså vara trovärdig även om berättaren 

upplevs som frånstötande. Omvänt kan en charmig eller trevlig

person producera otillförlitliga, ofullständiga eller på annat sätt 

bristfälliga berättelser (jfr Oliver North i kap. 2!). Det är därför 

viktigt att så långt som möjligt hålla isär sak och person. 

Gruppsanningar 


Under stress eller påverkan tenderar grupper att prata sig samman 

om lösningar som ibland strider mot enskilda deltagares bättre 

vetande, sådant grupptänkande kan ibland bli något av gruppsanningar 

(”group think”; Janis, 1972; 1982; Park, 1990; Granström 

& Stiwne, 1998). För en social grupp kan det ibland bli tryggare 

att leva med en sådan gruppsanning än med en oklar eller svårtydd 

verklighet. Pressens växelvisa heroisering och svartmålning av 

styvfadern i Elin-fallet utgör ett tydligt exempel på en kombination 

av ett polariserat seende och gruppsanningar. Man har där 

under en tid pratat sig samman om en verklighetsbild (för att lite 

senare skapa en helt annan bild). I andra fall kan en gruppsanning 

vara mer bestående, men uppenbart är det lättare att utifrån identifiera 

gruppsanningar när en och samma grupp, exempelvis kvällstidningsjournalister 

byter sanning efter ganska kort tid. 

I fallet Benjamin (kap. 4) är det inte orimligt att tänka sig att 

ingen riktigt tog till sig den biologiska mammans ”besvärliga” 

prat om pojkens låga vikt just genom att det fanns flera aktörer: 

fosterföräldrar, barnavårdsinspektör och barnavårdscentralspersonal. 

Alla i denna grupp förlitade sig kanske sinsemellan på att 

någon av de andra först borde ha slagit larm. Men fosterföräldrarna 

hade ingen egen erfarenhet av småbarn och barnavårdspersonalen 

kanske bortsåg från den låga vikten om barnet var rent och 

fint och fosterföräldrarna gav ett prydligt intryck. Alternativt tänkte 

kanske barnavårdspersonalen att den låga vikten hade att göra 

med barnets tidigaste bakgrund. Vi kan i efterhand inte rekonstruera 

vad som skedde. Men det viktigaste är att ingen uppenbarligen 

gjorde någon utredning när mamman klagade på barnets vikt. Genom 

ett polariserat seende där man blandade ihop sak och person 

och genom att invagga sig i en falsk grupptrygghet underlät man 

troligen att verkligen undersöka hur det stod till med barnets vikt.

218 | 


Båda de faktiskt två typerna av enögdhet, polariserat seende 

och punktseende, skiljer sig från undersökande journalistik eller 

ett vetenskapligt förhållningssätt som bygger på ingående analyser 

av alternativa förklaringsmodeller. En av våra förhoppningar 

är att forskare och praktiker i arbete med barn kanske ska kunna 

mötas i ett intresse för fallstudier. Journalister, kliniker och socialarbetare 

ska stimuleras att lägga ned ett fördjupat arbete på dokumentation 

och forskare ska välja att ge sig djupare in i de svåra 

fallens dilemmor och komplikationer. 

Det bästa sättet att undvika nya gruppsanningar är, tror vi, att 

utveckla en hög grad av reflexivitet, dvs. kritisk metodisk medvetenhet, 

i analys av barnavårdsärenden och andra fallstudiedata. Vi 

hoppas att vår bok – trots egna blinda fläckar – kanske ska fungera 

som ett blygsamt led i en sådan utveckling. 

Referenser 

Andersson, G. (1996). Barn och uppbrott. I G. Andersson, K. Aronsson, 

S. Hessle, A. Hollander & T. Lundström (red.) Barnet i den sociala 

barnavården. (sid. 189–212). Stockholm: Liber. 


Aronsson, S. Hessle, A. Hollander & T. Lundström (Eds.) Barnet i 

den sociala barnavården. (sid. 100–123). Stockholm: Liber. 

Aronsson, K. (1997). Att tala med barn. I Socialt Forum. Med fokus på 

barn. (s. 56–63). Stockholm: Socialvetenskapliga Forskningsrådet. 

Billig, M. (1991). Ideologies and beliefs. London: Sage. 

Capps, L. & Osch, E. (1995). Constructing panic. The discourse of agoraphobia. 

Cambridge, Mass: Harvarad University Press. 

Dingwall, R. (1989). Some problems about predicting child abuse and 

neglect. I O. Stevenson (red.), Child abuse. Professional practice and 

public policy. London: Harvester Wheatsheaf. 

Dingwall, R., Eekelaar, J., Murray, T. (1983). The protection of children. 

State intervention and family life. Oxford: Basil Blackwell. 

Fraser, R. (1998). Shadow child. A memoir of a stolen generation. Alexandra: 

Hale & Iremonger. 

Granström, K. & Stiwne, D. (1998). A bipolar model of groupthink. An 

expansion of Janis’s concept. Small Group Research, 29 (1), 32–56. 

Janis, I. L. (1972). Victims of groupthink. Boston: Houghton Mifflin.


Janis, I. L. (1982). Groupthink. Psychological studies of policy decisions 

and fiascoes. Boston: Houghton Mifflin. 

Kvale, S. (1996). InterView An introduction to qualitative research 

interviewing. London: Sage. 

Levin, C. (1998). Uppfostringsanstalten. Om tvång i föräldrars ställe. 

Lund: Arkiv. (Dissertation) 

Luckmann, T. (1983). Remarks on personal identity, inner, social and 

historical time. I A. Jacobson.Widding, (red.), Identity.personal and 

socio-cultural. (s. 67–91) Uppsala: Almqvist & Wiksell. 

Lundström, T. (1991). Varför måste barn omhändertas? I G. Aronsson 

och H. Berglind, Handling och handlingsutrymme. Lund: Studentlitteratur. 

Mathiesen, T. (1989). Den dolda disciplineringen. Göteborg: Korpen. 

Parton, N., Thorpe, D. & Wattam, C. (1997). Child protection. Risk 

and the moral order. London: Routledge & Kegan Paul. 

Rydelius, Per Anders (1985). Barn till alkoholiserade föräldrar.: Centralförbundet 

för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) i samarbete 

med Svenska föreningen för alkohol- och drogforskning (SAD): 

Forskning & Fakta. 

Sacks, O. (1987). Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Stockholm: 

Prisma. 

Vinnerljung, R. (1998). Socialt arv. I V. Denvall & T. Jacobson (red.), 

Vardagsbegrepp i socialt arbete. Ideologi, teori och praktik. Stockholm: 

Norstedts juridik.

Appendix 

Fallstudien som metod 


I detta kapitel kommer vi att diskutera metodfrågor som är relevanta 

vid svåra barnavårdsfall. Under efterkrigstiden dominerades 

internationell samhällsvetenskap av förklaringsorienterad 

forskning. Det fanns en dröm om social ingenjörskonst där forskaren 

skulle kunna testa alla typer av sociala frågeställningar mot 

stora aggregerade datamängder. Enkäten var i detta sammanhang 

ett utmärkt instrument, eftersom den kunde användas på mycket 

stora populationer. Under 1960- och 1970-talet har det skett en 

betydande omorientering från sådana ”positivistiska” ideal kring 

objektivitet och säker mätning mot mer kvalitativa ideal. Forskare 

har blivit medvetna om frågors sociala laddning (för en kritisk 

diskussion, se t.ex. Rosenthal & Rosnow, 1969). Man har förordat 

mer öppna frågor och enkäter har i ökad utsträckning ersatts 

med intervjuer. Idag finns en betydande medvetenhet om att 

kanske inte alla sociala frågeställningar kan besvaras med stora 

aggregerade datamängder. 

Samtidigt har numera den kritiska synen på kvantifiering nyanserats. 

En ”kvalitativt” orienterad antropolog som Agar (1980) 

betonar vikten av att forskaren också behärskar kvantitativa metoder 

och kan välja kvantitativ eller kvalitativ metod efter frågeställning, 

inte efter ideologi. Men kvalitativ analys har alltså blivit 

allt vanligare inom samhällsvetenskaplig forskning och fallstudien 

som metod har successivt vunnit terräng. Tre traditioner står för 

en stor del av denna nyorientering: för det första ett ökat intresse 

för djupintervjuer och andra mer kvalitativt orienterade intervjuer; 

220

Appendix | 221 

för det andra ett ökat intresse för vardagslivsforskning och etnografiska 

observationer och för det tredje ett ökat intresse för diskursforskning 

i vid bemärkelse. 

Inom dessa tre metodiska traditioner har forskare i allt större 

utsträckning försökt tackla stora och svårbesvarade frågor kring 

social identitet, tankeformer och socialisationsmönster. Det har 

inom dessa traditioner skett en förskjutning från förklaring som 

huvudsakligt kunskapssyfte mot förståelse i vid bemärkelse. När 

det gäller vetenskaplig identifikation innebär detta en utveckling 

mot mer hermeneutiska vetenskapsideal från naturvetenskapliga 

ideal (som inte alltid har passat för alla problemformuleringar 

inom samhällsvetenskap). 

Inom samtliga tre traditioner är fallstudien en utbredd och relativt 

vanlig forskningsmetod. Fallstudiens form svarar väl mot en 

ny orientering i riktning mot idiografiska (unika) snarare än universella 

fenomen. Och mot en ny betoning av en förståelse för helheten 

snarare än isolerade fakta. 

Idéhistoriskt sett är fallstudien inte någon ny metod. Fallstudien 

har länge använts både inom humanistisk forskning och inom kliniska 

traditioner, exempelvis psykoanalys och neurologi. Redan 

Hippokrates var känd för sina sjukdomsbiografier och många 

kända sjukdomar bär ”upptäckarens” namn, exempelvis ofrivilliga 

ryckningar som vid Tourettes tillstånd. Det är uppkallat efter 

Gilles de la Tourette (1885), som var både neurolog och dramatiker 

och som beskrev sjukdomstillstånd på ett målande sätt. Neurologen 

Oliver Sacks skriver i modern tid fallstudier med bestsellerstatus! 

Inom humaniora har fallstudien varit ett viktigt verktyg såväl 

inom historia och litteraturvetenskap (exempelvis livsbiografisk 

forskning) som inom rättsfall dvs. inom juridik. Idéhistoriskt har 

den hermeneutiska traditionen spelat stor roll inom humanvetenskaperna. 

Inom den hermeneutiska traditionen spelar förståelse 

och tolkning uppenbart en stor roll i kontrast mot naturvetenskapens 

betoning av regler och orsakssamband. Sist men inte minst 

innebär det nygamla intresset för fallstudier ett nyvaknat intresse 

för forskning som strävar efter att avtäcka mönster snarare än 

orsakssamband.

222 | 


Fallstudien har också spelat roll inom socialt arbete. Ett första 

exempel är Bengt Börjesons (1976) Samtal med K, en fallstudie där 

psykologiska teorier får stort utrymme i tolkningen (se även Hessle, 

1991). I slutet av 1970-talet utkom forskarna Rosmari Eliasson, 

Sven Hessle och Pär Nygren med Familjebilder, en rapport som 

presenterade tre familjer som har bott i barnbyn Skå. Arbetet knyter 

an till en biografisk forskningstradition där hela individen eller 

som i det här fallet familjen får framträda. En problemorienterad 

typ av fallstudie (med mindre fokus på individernas självförståelse) 

finns exempelvis i Gunnel Lindes (1979) bok om barnmisshandel 

eller i Kari Killén Heaps (1982) Försummade familjer som har lästs 

av många blivande socialarbetare. I en aktuell doktorsavhandling, 

Fattigdomens besvärjelser, skriver Karin Salomonsson (1998) socialvårdens 

historia utifrån en serie fall, som involverar otukt, 

mord och annan dramatik. 

Fallstudien och alternativa tolkningar 

En styrka hos en väldokumenterad fallstudie är att den möjliggör 

alternativa analyser. Många kliniska beskrivningar har blivit föremål 

för sådana alternativa tolkningar. Exempelvis har flera forskare 

omtolkat några av Freuds fallstudier, såsom fallet Dora. Detta 

fall har av flera forskare omtolkats utifrån feministiska aspekter 

(Moi, 1986). Exempelvis har man pekat på patriarkala drag i Doras 

livsöde, som inte har problematiserats av Freud. 

Nyligen har Michael Billig (1997) presenterat ytterligare en 

tolkning av fallet Dora som går ut på att Freuds unga kvinnliga 

patient inte enbart led av repression och hysteri utan att Freud 

själv – i sin analys – var drabbad av bortträngningsmekanismer. 

Doras ”hysteri” hade delvis en samhällelig förklaring, menar Billig, 

eftersom antisemitismen hade börjat göra sig högst kännbar i 

Wien. Freud ”förträngde”, menar Billig, den högst reella repression 

som ägde rum i samhället under den aktuella perioden. Dora 

var, med sin oro, kanske mer klarsynt än de ”friska” vuxna som 

inte kände oro. Billig gör inte anspråk på att helt diskvalificera

Freuds tolkning av fallet Dora. Snarare pekar han på att det finns 

en viktig förklaring till hennes oro, som Freud inte problematiserade 

eller lyfte fram, eller mer polemiskt som han bortträngde. 

Kvalitetsgranskning i fallstudieforskning 

Olika fallstudietraditioner är kopplade till olika validitets- eller 

kvalitetskriterier. Frågor kring relevans eller validitet kommer in 

på nästan alla nivåer av en vetenskaplig undersökning – tematisering, 

design, datainsamling, transkription, analys, förankring i 

forskarsamfundet och rapportering (Kvale, 1996). Inom journalistiken 

är nyhetsvärdet ett av de främsta värden som avgör vad 

som kommer att publiceras. I vetenskapliga sammanhang är däremot 

det teoretiska värdet överordnat i förhållande till nyhetsvärdet. 

Men i båda sammanhangen är uppenbart sanningsvärdet ett 

överordnat värde. Varken journalistik eller vetenskap kan tolerera 

falsarier eller falska data. 

Det är uppenbart möjligt att tala om grader av avvikelse från 

sanningen: olika typer av snedvridning (”bias”) av ett material 

genom att forskaren eller journalisten exempelvis har använt ett 

kraftigt snedvridet urval (men ändå uttalar sig om hela populationen). 

En sådan snedvridning kan gälla urval, men också design 

och analys. 

Olika vetenskapstraditioner betonar olika aspekter vid en kvalitetsgranskning 

av fallstudier. Vi kommer nedan att ta resonera 

kring några av dessa. 

Empirisk förankring 


Korrespondensnormer är, som bekant, naturvetenskapens norm 

per preference (Kvale, 1996). Dessa normer handlar bland annat 

om den statistiska eller kvantitativa bedömningen av data. Hur 

stor är exempelvis sannolikheten att ett visst fenomen uppträder 

slumpmässigt i social barnavård? Ytterst handlar dessa normer 

således om fenomenens empiriska förankring. 

Inom social barnavård förekommer larmsignaler, som uppvisar 

mer eller mindre starka samband med missförhållanden i

224 | 


Tabell 1. Kvalitetssäkring av fallstudier inom social barnavård. 

Kriterium Tradition 

Empirisk förankring 

Adekvat urval 

Analys av retorik 

och partiskhet 

Äkthet 

Täthet 

Kritisk analys 

Självreflexivitet 

Teoretisk relevans 

Nyhetsvärde 

Etik 

Klinisk Etnografisk Rättslig Medier 

barnets uppväxtmiljö. Den utomstående betraktaren kan i vissa 

fall notera hur signalen uppträder samtidigt som vissa problem 

debuterar (t.ex. vid byte av familjehem, när ny styvfar flyttar hem 

osv.). Ofta är det inte meningsfullt att göra en punktbedömning, 

utan observatören behöver studera själva förloppet. Detta resonemang 

kan konkretiseras genom exempelvis spädbarns vägran att 

växa (failure to thrive). En sådan diagnos kräver en genomgång 

av viktens utveckling under någon tid för att det ska gå att få en 

bild av om vikten faktiskt har minskat eller ökat under viss tid. 

Först då går det att avgöra om larmsignalen samvarierar med brister 

i omsorgen. Annars kan vikten exempelvis vara låg beroende 

på fysisk sjukdom eller undernäring i samband med krig, flykt 

eller andra utifrån kommande umbäranden, som inte beror på 

själva familjemönstret. Kan vägran att växa ses som ett utfall av 

omsorgssvikt? Först när andra förklaringar har uteslutits är det 

någorlunda rimligt att tala om sviktande omsorg. 

Liknande resonemang kan föras om blåmärken (larmsignal) 

och misshandel (jfr fallet Elin i kap. 7!). Har ett blåmärke med visst 

utseende uppstått genom ett fall eller annat missöde? Beror det san-


nolikt på slag och omsorgssvikt? Eller kan det förklaras på annat 

sätt? Vid misstanke om misshandel letar barnläkaren efter blåmärken 

på vissa kroppsdelar med ett visst utseende och en viss utbredning. 

Men i sista hand diagnosticeras misshandel i allmänhet 

utifrån sannolikhetsbedömningar, inte utifrån absolut säkerhet. 

Hur ser exempelvis sambandet ut mellan ett yttre tecken på fysiskt 

våld (blåmärke) och andra typer av larmsignaler? Dessa andra typer 

av signaler kan fungera som samtidiga eller prediktiva kriterier 

vid en validering av blåmärket som signal på misshandel. Grannar 

har t.ex. hört misstänkta ljud samtidigt med den misstänkta misshandeln. 

Eller barnet visar senare upp beteenderubbningar (prediktiv 

validering). 

Samtidigt kan naturligtvis andra korrespondenser, eller annan 

samvarians, stärka misshandelsmisstanken. Om ett barn upprepade 

gånger kommer till barnläkaren med en misstänkt bild av blåmärken 

förstärks naturligtvis misstanke om brott. Sannolikheten 

att barnet har ”råkat” få misstänkta blåmärken flera gånger är 

naturligtvis relativt liten. 

Förekommer andra tecken på bristande omsorg? Andra faktorer 

att väga in kan vara: rädsla, hämning eller tecken på andra 

störningar hos barnet. Eller motsvarande tecken hos förälder eller 

fosterföräldrar? Verkar man vilja dölja något? Uteblir man från 

planerade läkarbesök? Saboteras kontakter med skola, BVC eller 

skolhälsovård? 

Ett av de stora problemen med larmsignaler är att vad som är 

sant på en aggregerad (grupp)-nivå inte behöver gälla i det enskilda 

fallet. Det finns få helt entydiga larmsignaler, många av signalerna 

kan var för sig ha en helt godartad bakgrund. I sista hand 

måste socialarbetaren, läkaren, psykologen eller den oroade grannen 

göra en helhetsbedömning av om det har förekommit barnmisshandel 

eller övergrepp. 

En person är gravid eller inte gravid, har brutit benet eller inte 

osv. Många medicinska bedömningar är förhållandevis oproblematiska. 

Men psykosociala bedömningar är ofta mer komplexa 

än många andra medicinska bedömningar. Detta gäller också ett 

antal kliniska syndrom som ibland förekommer i sociala barna-

226 | 


vårdsärenden: exempelvis vägran att växa, anorektiska syndrom, 

post-traumatisk stress m.m. Dessa syndrom är sådana att diagnosen 

kräver relativt subtila bedömningar, exempelvis av hur och 

när problemen har debuterat. Likaledes kräver en misshandelsdiagnos 

ofta att man bedömer något av ett syndrom, dvs. ett helt 

mönster. 

Koherensnormer handlar grovt uttryck om ifall något bildar ett 

trovärdigt mönster, en övertygande bild. Bevisvärdering i rättsliga 

sammanhang involverar ofta både korrespondens- och koherensnormer. 

Otvetydiga fysiska tecken (blåmärken, sår, viktförändringar) 

räcker sällan till för att bevisa våld eller allvarlig omsorgssvikt. 

Koherensnormer är nästan alltid viktiga. Dessa normer 

utgör en stor och bred kategori, som i sig kan innefatta avgöranden 

kring exempelvis äkthet, partiskhet och detaljeringsgrad. Alla 

dessa normer, liksom ytterligare några, är centrala när det gäller 

att bedöma kvalitativ forskning 

Adekvat urval 

Ett ändamålsenligt urval utgör i traditionell beteendevetenskap 

grunden för god kvalitet. När forskaren vill generalisera kring 

klass, kön eller andra variabler är ett representativt urval helt 

avgörande. I denna bok har vi medvetet använt oss av ett systematiskt 

och speciellt urval: fall där det på olika sätt har gått illa. 

Därmed gör vi naturligtvis heller inga anspråk på att uttala oss om 

socialtjänsten i allmänhet. Vi vet att utfallen i de aktuella fallen är 

mycket ovanliga. Samtidigt tror vi att just dessa extremfall kan belysa 

vissa praktiker som spelar roll i många ”vanliga” och mindre 

dramatiska fall när det gäller möjligheter för klienten (barnet) att 

göra sig hörd. 

Vi har dessutom medvetet anlagt ett barnperspektiv på de aktuella 

fallen. Detta perspektiv innebär i sin tur att vi inte väljer episoder 

och data på ett slumpmässigt sätt utan på ett systematiskt 

sätt. Vi är särskilt intresserade av vändpunkter och händelser som 

belyser barns utsatthet eller skillnader mellan barns och vuxnas 

position i socialt arbete. 

Därmed missar vi något i allsidighet men vi avser inte ge en

täckande analys av socialt arbete (vilket ju inte var vår målsättning). 

Inte heller av socialt barnavårdsarbete, eftersom vi ju har 

valt mycket svåra och ovanliga fall. Men vår målsättning är heller 

inte att ”döma” kring vad som är rätt eller fel utan istället att på 

ett konsekvent och envist sätt försöka lyfta fram barnperspektivet, 

eftersom vi anser att det ibland försummas eller glöms bort. 

Typ av urval måste självfallet justeras efter typ av frågeställningar. 

Det är naturligtvis viktigt att den som läser denna bok inte 

ser fallen som en utvärdering av socialt barnavårdsarbete. En sådan 

utvärdering skulle förutsätta ett representativt urval och en helt 

annan metodarsenal. 

Urvalsproblematiken gäller naturligtvis inte bara urvalet av fall 

eller personer utan också urvalet av data, exempelvis urvalet av 

episoder, diskursexempel och citat. Vi har i vissa fall försökt täcka 

alla tillgängliga tillfällen, t.ex. samtliga pressklipp för ett visst 

ärende som har diskuterats i pressen, men inom ramen för dessa 

data har vi därefter tillåtit oss viss frihet, eftersom syftet har varit 

att belysa principiella problem i bevakning av socialt arbete med 

barn, inte att ge en täckande beskrivning av hur socialt arbete går 

till vid en viss arbetsenhet eller hur pressen enligt vår mening borde 

skriva. 

Analys av retorik och partiskhet 


Inom bevisvärderingen och den rättsliga sektorn spelar resonemang 

om sanning och äkthet stor roll, och därmed också analyser 

av avvikelser från sanningen. Det är inte minst viktigt att kunna 

analysera olika typer av partiskhet eller annan systematisk snedvridning 

av fakta. I retorisk tradition (t.ex. Billig, 1991), en inriktning 

inom modern diskursiv psykologi, har forskare valt att 

frilägga olika retoriska inramningar av ”fakta”. Alla samtal har 

inslag av socialt handlande, men den retoriska modellen utgår från 

att människor inte alltid menar vad de säger eller säger vad de menar. 

Diskursen måste separeras från talarens strategiska avsikter. 

Den diskursiva psykokologin utgår från att människor inte alltid 

menar vad de säger eller säger vad de menar. Diskursen måste separeras 

från talarens strategiska avsikter.

228 | 


Det finns ytterst få frågor som helt saknar social laddning. Även 

relativt ”oskyldiga” frågor kan anta en retorisk laddning. Den 

som besvarar en intervju- eller enkätfråga har i allmänhet en teori 

om vad frågan går ut på och svarar därför delvis utifrån vad som 

kan tänkas vara ett önskvärt svar. Vid bedömning av intervjuer 

och enkäter har man av hävd talat om frågors sociala önskvärdhet. 

Vissa frågor är sådana att ytterst få personer utan vidare svarar 

”ja”. Ytterst få personer svarar ”ja, stämmer” på en fråga som ”Jag 

orkar inte hålla rent”, medan ett större antal kan tänkas bejaka en 

fråga som ”Jag gör hellre en spännande utflykt med familjen än 

städar?” Frågor är nästan alltid laddade med social önskvärdhet, 

vilket i sin tur varierar beroende på intervjusammanhang (anställningsintervju 

på städbolag; charmenkät i veckotidning osv.). 

I den typ av fallstudier som intresserar oss särskilt, dvs. barnavårdsärenden 

finns det viktiga förvaltningsrättsliga krav på opartiskhet, 

saklighet, snabbhet och enkelhet vid handläggningen av 

ärendet, eftersom särskilda krav ställs i dessa avseenden på all 

offentlig verksamhet. Läkaren, polisen eller socialsekreteraren får 

inte ensidigt beskriva den ena parten och fakta som redovisas ska 

kunna beläggas eller bevisas. Källkritik är viktigt. Den enskilde 

har rätt till insyn (partsinsyn) i ärendet vilket betyder att hon kan 

göra egna tillägg till den beskrivning av situationen som presenteras. 

Parten får vara partisk, men det får inte myndigheten vara. 

Det är inte alltid tjänstemännen uppfattar dessa krav som viktiga 

(ibland ses de mer som hinder för en smidig handläggning). Men 

rättssäkerhetskraven i barnavårdsärenden är mycket viktiga. Källkritiken 

måste vara betydligt strängare än i våra ”vardagliga” privata 

relationer där man inte kan ställa samma krav på öppenhet 

och insyn. 

Äkthet 

Inom historisk forskning spelar källkritik en viktig roll. Vilka dokument 

har använts? Vem har ursprungligen upprättat dem och 

hur tillförlitliga är uppgifterna? I beteendevetenskap har sådana 

avgöranden tidigare varit mindre relevanta eftersom merparten 

forskning har inneburit olika typer av simuleringar, den har redan

initialt inneburit ”onaturliga” data, eftersom den har varit lokaliserad 

till laboratoriet. Men vid fallstudier blir naturligtvis äkthetsavgöranden 

viktiga 

I denna bok har vi använt fiktiva namn, men vi har medvetet 

valt att inte ”maskera” sociala förhållanden genom fiktiva yrken 

eller andra konstruerade sociala förhållanden. Vi ser äkthet som 

en viktig kvalitet i kvalitativ forskning. 

Partsinlagor kan däremot vara äkta utan att alltid nödvändigtvis 

vara sanna (jfr fallet Benjamin i kap. 4!). Självbedrägerier, gruppsanningar 

och livslögner kan alla vara äkta och djupt kända utan 

att därmed stämma överens med faktiska förhållanden. 

Är data naturliga data, eller har de i betydande utsträckning genererats 

av forskaren själv? Inom samtalsforskning bedöms äkthet 

bland annat utifrån resonemanget om ”den döde forskaren” (the 

dead scientist), dvs. skulle data finnas också om forskaren inte 

hade funnits (Potter, 1996). I vilken grad är forskaren medkreatör 

till data? Har han/hon delvis genererat data genom sitt sätt att ställa 

frågor eller tillrättalägga en situation? Naturlighet behöver inte 

handla om renodlade naturliga eller icke-naturliga data utan det 

kan förekomma grader av äkthet, naturlighet. 

Loftus (1979) har övertygande visat hur intervjuare kan ”skapa” 

minnen. Vissa skandaler kring traumatiska minnen har byggt 

på just denna problematik. Uppenbart innebär djupintervjuer 

åtminstone ett partiellt medskapande av data. Genom sättet att 

intervjua kan intervjuaren lägga tankar och resonemang i den studerandes 

mun. Djupintervjuer ger större möjligheter till snedvridning 

än en enkät eller ”ytligare” intervju, eftersom intervjuarens 

roll blir större (Potter, 1996). Potter, som själv förespråkar en social 

konstruktionistisk ansats är mycket tydlig då han påpekar att 

det är forskarens primära roll att studera sociala konstruktioner, 

inte att själv skapa forskningsdata. 

Täthet 


I etnografiska sammanhang talar man om täta eller djupa deskriptioner 

(thick descriptions; Geertz, 1973). Tätheten byggs upp 

genom anknytningar till annan forskning och till tidigare fältbe-

230 | 


skrivningar. Graden av insyn i olika detaljer och omständigheter i 

ett fall spelar stor roll för tätheten. Utan en viss detaljrikedom är 

det svårt att förstå sammanhang och mönster. Läsaren måste själv 

få tillgång till ”oredigerade” data av något slag: till sammanhängande 

utdrag från en fältdagbok, till långa sammanhängande intervjutexter 

eller samtalsutdrag, eller till texter i samband med fallet. 

Om läsaren inte får någon egentlig insyn i fallet blir det svårt att 

avgöra äktheten och svårt att formulera alternativa förklaringar. 

Data blir magra och doftlösa. (Men i social barnavård måste vi 

samtidigt väga dessa krav mot etiska krav på största möjliga anonymitet!) 

Kritisk analys 

Vetenskapligt arbete bör gräva djupare än vardagslivets olika beskrivningar. 

Innehåller fallstudien någon typ av kritik eller problematisering 

av tidigare beskrivningar? Eller är analysen förhållandevis 

oproblematisk? I en verklighet som ibland präglas av 

svartvita offer- eller förövarbilder blir det extra viktigt att forskaren 

förhåller sig distanserad. Att forskaren själv inte blir en medaktör 

till en ren partsinlaga eller till ett snedvridet urval av ”kritiska” 

fakta. Forskaren måste undvika att bli part i fallet. Detta är 

ytterligare ett skäl varför det är det viktig att teoretiska intressen 

styr urvalet av data snarare än partsintressen eller voyeurism. 

Presenterar forskaren alternativa förklaringar? Denna fråga är 

delvis kopplad till frågan om detaljeringsgrad och insyn, eftersom 

alternativa analyser förutsätter en någorlunda detaljerad presentation 

av data. I sina nytolkningar av Freuds fallbeskrivningar 

(Dora, Lille Hans) pekar Billig också på poängen med en någorlunda 

fyllig fallstudie. Den lånar sig åt nya analyser och är därför 

inte helt statisk. 

Vi har i flera kapitel pekat på att samma händelse kan berättas 

ur två perspektiv, exempelvis barnklinikens och familjens (kap. 7) 

eller socialtjänsten och mammans två motstridiga berättelser (kap. 

5). Naturligtvis skulle tvillingmammans historia också kunna berättas 

ur pappans perspektiv, men detta har vi inte haft material till 

och vi har undvikit att spekulera.

Självreflexivitet 


Det enklaste sättet att komma åt informanternas egen historieskrivning 

är naturligtvis att fråga dem om deras syn på de aktuella 

händelserna. Intervjun ger en typ av självpresentation, men vi 

måste komma ihåg att intervjun primärt kommer åt självideal snarare 

än ”sanna” perspektiv på olika händelser. Vi har nyss påpekat 

att det inte sällan finns ett stort gap mellan vad människor gör och 

vad de säger att de gör. Tid och personalresurser sätter exempelvis 

gränser för vad olika yrkesgrupper faktiskt lyckas uppnå av det 

som man ser som viktigt eller eftersträvansvärt. I en studie av vissa 

socialdistrikt visade Sundell och Humlesjö (1996) exempelvis 

att en absolut majoritet av alla socialsekreterare ansåg att man 

borde prata med barnet själv vid omhändertaganden samtidigt 

som bara 60 procent de facto hade gjort det i aktuella fall. Det 

finns alltså ofta en betydande diskrepans mellan avsikt och handling. 

På ett annat plan kan man säga att intervjuer ger ett korrektiv 

till forskarens andra observationer. Subjektet i forskningen kan 

tänkas säga något som vederlägger forskarens ursprungliga tankar 

och föreställningar. 

I den psykoanalytiska behandlingstraditionen är subjektets 

röst inbyggd i själva metoden. Däremot kan man naturligtvis säga 

att rösten silas genom ett teoretiskt filter. Enbart sådant lyfts fram 

som har psykodynamisk relevans. Subjektet blir därmed hört, inte 

på sina egna, men på teorins premisser. Psykodynamisk tolkning 

innebär bland annat en tolkning av motstånd; bl.a. genom tolkningen 

av överföringsmönster, dvs. i vilken utsträckning analysanden 

reagerar på terapeuten. När det gäller barn fäster psykodynamisk 

teori stor vikt vad barn gör, inte minst hur de leker. I den 

terapeutiska leken manifesteras social identitet genom sättet att 

hantera dockor och andra lekverktyg. I enlighet med psykoanalysens 

antaganden om projektioner, projiceras känslor och attityder 

i leken (Erikson, 1952). 

I utforskandet av främmande kulturer anlitar antropologen 

ibland infödda personer som medhjälpare när det gäller att göra 

transkriptioner (Schieffelin, 1990). Detta innebär också att forsk-

232 | 


ningsobjekten får möjligheter att kommentera vad som har förevarit. 

Under senare år har det funnits en relativt utvecklad självreflexivitet 

inom antropologi (se bl.a. Clifford & Marcus, 1986). 

Detta innebär bland annat att antropologer ofta också presenterar 

de inföddas egen bild av antropologen. 

I social barnavård fokuseras grupper som är resurssvaga i två 

avseende. De har bristande sociala resurser och de är barn, dvs. 

personer som normalt inte har möjlighet att själv opponera sig mot 

en missvisande eller alltför närgången skrivning. Det är i social 

barnavård och forskning kring denna därför extra viktigt att utveckla 

en hög grad av reflexivitet kring den egna kunskapsproduktionen. 

Teoretisk relevans 

Fallstudien som genre är svårhanterlig, eftersom den gränsar mot 

vardagslivets nyfikenhet. Som läsare förlorar man sig lätt i själva 

händelseförloppet och vill veta mer om ”hur det gick” (oavsett om 

detta tillför något teoretiskt). Vare sig rätten eller medierna behöver 

ta ställning till datas teoretiska relevans. Men i vetenskapliga 

sammanhang handlar vetenskaplig relevans inte sällan just om teoretisk 

relevans. Teoretisk inramning fungerar i någon mån som en 

viktig distansering och självdisciplinering mot ad hoc resonemang 

eller alltför stort personligt engagemang (som naturligtvis ändå 

inte kan undvikas helt i mötet med mänskligt gripande data). Urvalet 

av data och händelser blir mer intressant om det vägleds av 

teoretiska relevansbedömningar. En del av poängen med en aktuell 

fallbeskrivningen av en kvinna med torgskräck (Capps & Ochs, 

1995) är just att det utnyttjar berättelseteori på ett nytt sätt. Freud 

och Eriksons fallstudier är – på gott och ont – färgade av psykoanalytisk 

teori (t.ex. Erikson, 1952; Freud, 1977). Oliver Sacks 

(1987) märkliga fall blir intressanta just genom att de baseras på 

neurologisk teori. Mycket som är centralt eller viktigt utifrån andra 

bedömningar kan vara lättviktigt eller perifert utifrån ett teoretiskt 

perspektiv. 

Fallstudierna i denna bok är relativt deskriptivt hållna, men 

fallet Benjamin (kap. 4) anknyter till gestaltpsykologiskt färgad


teori och de två massmediabaserade fallen, flyktingflickan och 

Elin (kap. 6 och 7) utnyttjar sig av resonemang från diskursiv teori 

och berättelseteori. Berättelseteori utnyttjas också i fallet med 

tvillingarna (kap. 5). 

I tvärvetenskapliga sammanhang är det ibland möjligt att låta 

olika traditioner korsbefrukta varandra. Men det är viktigt att då 

också granska sitt arbete med samma stränga kvalitetskriterier 

som respektive tradition. Den etnografiska traditionen lägger stor 

vikt vid respekt för den utforskade gruppen. Forskaren måste försöka 

lyfta fram gruppens egen rationalitet, hur man själv ser på sin 

verksamhet. Det är därför exempelvis knappast meningsfullt att 

bedriva ett ”vardagsetnografiskt” studium av en socialbyrå eller 

ett ungdomshem om man inte också försöker förstå de inblandade 

aktörernas egen syn på verksamheten, dvs. det emiska perspektivet. 

Likaså kräver en etnografisk ansats en tillräckligt grad av detaljeringsgrad 

och täthet. 

På liknande sätt kan vi hävda att en anknytning till rättslig 

forskning bör medföra att forskaren granskar äkthet, sanning och 

retorik med lika noggranna verktyg som forskare inom rättstraditionen. 

Likaså kräver en kvantitativ approach att man respekterar den 

statistiska metodens krav på reliabilitet, validitet och statistisk 

prövning. Inom utpräglat kvalitativ forskning förekommer inte 

sällan orsaksresonemang kring vad något ”beror på” eller vad som 

är ”typiskt” för vissa grupper. Det förekommer ibland att forskare 

arbetar med fallstudier om exempelvis fyra fall, men att de sedan 

ändå generaliserar kring vad som ”kännetecknar” vissa sociala kategorier, 

som ”pojkar” jämfört med ”flickor” (utifrån två individer 

i varje grupp). Detta är naturligtvis ohållbart. Tvärvetenskaplighet 

i fallstudieanalyser får inte innebära en bekvämlighetsflaggning 

där forskaren undslipper besvärande krav på stringens genom att 

ibland åberopa en kvalitativ tradition, ibland en kvantitativ. Däremot 

är det ibland möjligt att dra vissa principiellt intressanta 

slutsatser utifrån en enda fallstudie (jfr Sacks, 1987). Utifrån en 

enda fallstudie går det exempelvis att säga vad som överhuvudtaget 

är möjligt, dvs. vad som kan förekomma under vissa beting-

234 | 


elser. Fallstudier kan vara mycket betydelsefulla när det gäller att 

punktera övertro på en enda saliggörande utveckling eller rasera 

gamla myter. 

Nyhetsvärde 

I medierna värderas händelser utifrån sitt nyhetsvärde. Detta spelar 

uppenbart en betydande roll för sättet att berätta (jfr fallet Elin i 

kap. 7 där samma tidning presenterar helt nya verklighetsbeskrivningar 

utifrån i princip ett och samma faktaunderlag). Nyheter 

produceras i detta fall på bekostnad av nyanser och massmedial 

självreflexion. Det finns inom nyhetsmedierna inte ett primärt 

överordnat intresse av exempelvis täthet eller äkthet, eftersom 

medierna har egna och legitima kunskapsintressen. Pressen kan 

uppenbart inte värdera fullständighet på samma sätt som rätten 

eller sätta teoretisk relevans lika högt som forskaren gör. 

Men pressens annorlunda perspektiv på ärenden ger ibland 

också vissa specifika kunskapsvinster när det gäller känsliga barnavårdsärenden. 

Man gör i normalfallet en värdering helt utifrån, 

fri från personband eller gamla lojaliteter med de aktuella aktörerna. 

För socialarbetaren kan det däremot vara svårt att misstänka 

någon som man träffat flera gånger, kanske under ganska avspända 

former. Eller någon som man vet har haft det mycket svårt men 

just har börjat komma på rätt köl i tillvaron. Journalisten som 

inte har några tidigare kontakter med en misstänkt förövare har 

av förklarliga skäl en helt annan distans till ärendet – och står fri 

på ett sätt som gör att det kanske är lättare att inta ett barnperspektiv 

i ett ärende där en tonåring försöker bryta med sin hemmiljö. 

Journalisten har inte, som socialarbetaren, konfronterats 

med föräldrarnas kränkthet och smärta. 

Etik och kvalitetssäkring 

Övrig kvalitetssäkring är av ringa värde om inte studien uppfyller 

högt ställda etiska krav (se diskussionen i kap. 1!) 

Hur vill vi att det vi skriver ska användas? Det är en fråga som 

kräver etiska reflektioner i all forskning, inte minst i fallstudier. Vi

vill att det sätt, på vilket vi gjort bruk av fallstudier, ska förmedla 

ny kunskap, mana till reflektion och ökad medvetenhet om den 

sociala barnavårdens dilemmor och ge inspiration till ökade ansträngningar 

att bistå personer i svaga positioner. Olika aktörer 

inom social barnavård – socialtjänst, barnpsykiatri och rättssektor 

– är inte betjänta av en jakt på syndabockar men heller inte av 

att någon förtiger allvarliga misstag och felhandlingar eller ickehandlingar 

som har fått skadliga konsekvenser. Som det står i 

SOU 1999:4 (s. 23): Forskningens övergripande mål är att vinna 

ny kunskap för att vi bättre skall förstå den värld vi lever i och för 

att om möjligt förändra den till det bättre. 

Referenser 


Agar, M. (1980). The professional stranger. California: Academic Press. 

Aronsson, K. (1991). Social interaction and the recycling of legal evidence. 

I N. Coupland, J. Wiemann, & H. Giles (Red.), ”Miscommunication” 

and problematic talk. (s. 215–243). Newbury Park: Sage. 


Aronsson, S. Hessle, A. Hollander & T. Lundström (red.) Barnet i 

den sociala barnavården. (s. 100–123). Stockholm: Liber. 

Billig, M. (1991). Ideologies and beliefs. London: Sage. 

Billig, M. (1997). Freud and Dora. Repressing an oppressed identity. 

Theory, Culture & Society, 14, 29–55. 

Börjeson, B. (1976). Samtal med K: en bok om identiteten. Stockholm: 

AWE/Geber. 

Capps, L. & Ochs, E. (1995). Constructing panic. The discourse of agoraphobia. 

Cambridge, Mass: Harvarad University Press. 

Clifford, J. & Marcus, G. (1986). Writing culture. The poetics and politics 

of ethnography. Berkeley: University of California Press. 

Eliasson, R., Nygren, P. och Hessle, S. (1977). Familjebilder: en rapport 

– från Skå om tre familjer, deras möte med samhället och vårdapparaten 

och deras kamp för att överleva. Stockholm: Prisma. 

Erikson, E. H. (1952). Childhood and society. Harmondsworth: Penguin 

Books. 

Freud, S. (1977). Fragment of an analysis of a case of hysteria. I Case 

histories. Vol. 1. Harmondsworth: Penguin Books.

236 | 


Geertz, C. (1973). Thick descriptions. Toward an interpretive theory of 

culture. I The interpretation of cultures. Selected esszays by Clifford 

Geertz. (s. 3–30). New York: Basic Books. 

Killén Heap, K. (1982). Försummade familjer: en utmaning till socialarbetare 

och personal inom hälso- och sjukvård. Stockholm: Wahlström 

& Widstrand. 

Hessle, S. (1991) Samtal med B: om att finna sitt språk. Stockholm: 

Rabén & Sjögren. 

Kvale, S. (1996). InterViews. An introduction to qualitative research 

interviewing. Thousand Oaks: Sage. 

Linde, G. (1979). Om man misstänker barnmisshandel och är läkare – 

eller en person vilken som helst som förstår att barn måste skyddas: 

vad gör man? Stockholm: Allmänna barnhuset i samarbete med 

Kommun- och Landstingsförbunden. 

Loftus, E. (1979). Eyewitness testimony. Cambridge, Mass.: Harvard 

University Press. 

Moi, T. (1986). Representations of patriarchy. Sexuality and patriarchy 

in Freud’s Dora. I C. Bernheimer & C. Kahane (red.), In Dora’s case. 

London: Virago. 

Plummer, K. (1997). Life story research. I J. A. Smith, R. Harré & L. van 

Langenhove (red.), Rethinking metodhs in psychology. (s. 50–63). 

London: Sage. 

Sacks, O. (1987). Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Stockholm: 

Prisma. 

Salomonson, K. (1998). Fattigdomens besvärjelser. Visionära ideal och 

vardagliga realitetera i socialt arbete. Lund: Historiska Media. 

Schieffelin, B. (1990). The give and take of everyday life. Language 

socialization of Kaluli children. Cambridge: Cambridge University 

Press. 

Sundell, K. & Humlesjö, E. (1996). Sociala utredningar med fokus på 

barn. FOU-rapport 1996:7. Stockholm: Socialtjänsten. 

de la Torette, G. (1885). Etude sur une affecte nerveuse caracterisée par 

l´incordination motorice accompagnée de l´echolalie et de coprolalie. 

Archieves Neurologiques, 9, 19–42.

Författarna 

Gunvor Andersson är professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, 

Lunds Universitet. Hennes forskning har en inriktning 

mot socialt arbete med barn. Flera av hennes publikationer handlar 

om barn i familjehem. 

E-post: Gunvor.Andersson@soch.lu.se 

Karin Aronsson är professor vid tema Barn, Linköpings Universitet. 

Hennes forskning har en inriktning mot vardagsliv och 

kommunikation. Flera arbeten gäller barnets röst i institutionella 

sammanhang. 

E-post: karar@tema.liu.se 

Sven Hessle är psykolog och professor i socialt arbete vid 

Stockholms universitet och professor vid Guizhou universitetet 

för etniska minoriteter i Kina. Han är chefredaktör för International 

Journal of Social Welfare och hans arbeten berör främst utsatta 

barn och familjer i internationellt perspektiv. 

E-post: Sven.Hessle@socarb.su.se 

Anna Hollander är professor i rättsvetenskap med inriktning 

mot socialt arbete vid institutionen för socialt arbete, Stockholms 

universitet. Hennes forskning handlar om socialrätt, särskilt hur 

lagstiftningen tillämpas av socialarbetare i det praktiska sociala 

arbetet. Flera arbeten handlar om barnets rättsliga ställning och 

barnet som rättslig aktör. 

E-post: Anna.Hollander@socarb.su.se 

Tommy Lundström är docent vid institutionen för socialt arbete 

vid Stockholms universitet. Hans forskning har framförallt 

rört social barnavård, men han har också intresserat sig för socialvårdens 

organisering och för frivilligt socialt arbete. 

E-post: Tommy@socarb.su.se 

237

Haverier i social barnavård - Gothia Förlag

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?