Haverier i social barnavård - Gothia Förlag

46 |
Gunvor Andersson
redning redan vid förlossningen, så rättades det till efter en månad.
Men ur mammans synpunkt rättades det inte till. Det ”burdusa”
omhändertagandet vid förlossningsbordet såg hon som en anledning
till att hon aldrig kände riktiga moderskänslor för Tobbe. Det
fanns andra anledningar också, men socialtjänstens aktörer medverkade
till att skapa betingelser för att försämra snarare än förbättra
den sårbara morbarn-relationen. Idag finns det flera möjligheter
till morbarn-placeringar och större uppmärksamhet på tidiga
morbarn-relationer – vilket dock inte alltid kommer missbrukande
mammor till godo (Allmänna Barnhuset, 1993; Berg Brodén,
1994; Löfgren & Hårsman, 1995; Hårsman, 1997; Skagerberg &
Karlsson, 1997).
Hjälp i hemmet varje dag kan vara ett gott stöd åt familjen och
samtidigt ett skydd för barnen, om det finns osäkerhet om hur de
har det. Den person, som kom till Tobbes hem, upplevdes dock av
mamman enbart som kontroll och när hon slutade fanns ingen
som hade insyn i hur Tobbe hade det. Mamman beskriver honom
som snäll, fet, passiv, försenad i utvecklingen och han tycks tillbringa
en stor del av sin tid i spjälsängen, där han sysselsatte sig
själv. Vad hade kunnat göras? Mamman var ju hjälpsökande och
hade kontakt med personer på barnavårdscentralen och barnhemmet,
som hon hade ett gott förhållande till (efter de större barnens
tidigare placering där). Var det ingen som såg mamma och barn i
deras vardagsmiljö? Var det så mycket tankar på mamman att
barnet glömdes bort? Det är inte ovanligt inom social barnavård
att mammans missbruk överskuggar barnens problem och att de
äldre barnens problem överskuggar uppmärksamheten på de yngre
(Andersson, 1991a). Eller var det bristen på samarbete mellan berörda
personer och verksamheter, som gjorde ansvarsfördelningen
oklar? (Jfr Allmänna Barnhuset, 1997; SoS-rapport 1996:19.)
På barnhemmet utvecklades Tobbe väl på många sätt och han
var mycket relationssökande, ”alla” älskade honom. Kunde större
uppmärksamhet ha ägnats åt att bistå honom med färre och mer
kontinuerliga och stabila vuxen-relationer? Kunde man ha gjort
mer för att förändra barnens olika status i syskongruppen? När
Sven Hessle (1992) finner att syskon med liknande grundvillkor