Haverier i social barnavård - Gothia Förlag

52 |
Gunvor Andersson
jag inte”. Allt var ”rätt bra” när barnen kom hem, men ”så fick
Axel återfall” och ”så hittade ungarna på allt möjligt”. Hon tyckte
att barnen bar en del av skulden till det nya omhändertagandet,
så som de betedde sig. Under tiden de bodde på barnhemmet gick
Tobbe på sitt ”gamla” dagis och mamman berättar:
– Det är en unge som är full i fan, han är så slipad, så slipad
... Men han vet att han kan lita på mig, jag har gömt honom
undan poliserna många gånger, när han var på barnhemmet
och rymde från dagis (som låg i närheten av mammans
bostad). Poliserna kom varenda gång, men jag gömde honom
under sängen och överallt, så de fick gå tomhänta ... så vi fick
fin kontakt med varandra då ... så kidnappade jag dem från
barnhemmet och hade dom i tre veckor, en enormt häftig tid.
Hon menar att om barnen inte blivit omhändertagna första gången
(när Tobbe var nyfödd), så hade de inte blivit det andra och
tredje gången heller:
– Har dom en gång varit i socialens papper, så kommer dom
aldrig ur. Plus att barn, som varit i fosterhem, sällan klarar
sig hela vägen igenom, utan det blir ungdomsvårdsskolor
och sånt. Jag tycker mina barn har visat en tendens till att ha
väldigt lätt för att halka in där ... och fortfarande klingar
fosterhem väldigt dåligt, så dom är i underläge.
Om att vara lyhörd för signaler
Autoerotisk aktivitet som att uppseendeväckande ofta och offentligt
”hålla på med sin pille” eller onanera var förut ett tecken på
att barn på barnhem hade tagit skada av ”modersdeprivation”
och saknade moderlig omvårdnad (Freud & Burlingham, 1973).
Sedan dess har mycket förbättrats inom barnhemsvården och inställningen
till barns naturliga sexualitet har ändrats (Allmänna
Barnhuset, 1994). Var det därför, som man på barnhemmet kon-