Vägar till inkluderande lärmiljöer i tolv svenska kommuner

LANDSKRONA: INKLUDERING
– EN RESA I TID OCH RUM, FRÅN
DÅTID VIA NUTID MOT FRAMTID
Det är den 1 oktober 2012!
Till vår vackra teater i Landskrona anländer drygt
200 förväntansfulla och nyfikna pedagoger, skolledare
och företrädare för myndigheter och högskola.
Tolv kommuner från Sveriges avlånga land är representerade,
tolv kommuner med olika förutsättningar,
behov och storlek, men ändå med samma
ambition, nämligen den, att göra skillnad, för barns
och elevers bästa.
Vad var det då för skillnad som vi ville göra?
Jo, vi var besjälade av en tanke om inkludering, en
”synvända” för alla barns och elevers rättighet och
möjlighet att nå sina mål i skolan.
Vi lyssnade på experter från Specialpedagogiska
skolmyndigheten, professorer och forskare från
Malmö högskola, och de lyfte olika aspekter på begreppet
inkludering. Det stod klart att inkludering
är ett förhållningssätt, där ansvaret förflyttas från
individen, det vill säga den unga, till skolan som system
och arena för skolutveckling.
Detta var en ögonöppnare för många, och en begreppsvärld,
som vi då, alldeles i början av programmet
behövde vända och vrida på, för att helt förstå.
Helt förstå, förresten? Kunde vi det? Svaren på
dessa frågor, kan vi så här i efterhand konstatera,
fick dröja lite...
Men låt oss backa bandet...
VAR BEFANN VI OSS I LANDSKRONA?
Under läsåret 2011/12 utkristalliserades inom ramen
för vårt systematiska kvalitetsarbete ett antal
fokusområden, som skulle bidra till att öka elevernas
måluppfyllelse. Basen i undervisningen skulle
vila på matematik och språkutveckling, vårt förhållningssätt
skulle genomsyras av inkludering och entreprenöriellt
lärande, digitala stödprocesser skulle
utvecklas och barnens och elevernas reella inflytande
skulle stärkas.
Ett område som vi också ville titta närmare på var
våra centrala stödgrupper.
Under årens lopp hade en organisation med så
kallade resursskolor skapats. Ambitionen med dessa
var att skapa förutsättningar för vissa elever, med
uttalade svårigheter, främst av socio-emotionell och
neuropsykiatrisk karaktär, att få en fungerande skolgång.
I resursskolorna hade en arbetsmodell skapats,
där trygghet och social utveckling var huvudfokus,
medan kunskapskrav och måluppfyllelse fick stå
tillbaka. Placeringarna tenderade också att bli permanenta
och endast ett fåtal elever, kunde ”slussas”
tillbaka till ordinarie undervisning. Vi kände att det
var dags att kartlägga och utvärdera verksamheten.
Efter denna genomlysning stod det klart att vi ville
ändra vårt arbetssätt och jobba mer med främjande
och förebyggande insatser, med ambitionen att undvika
exkluderande lösningar.
Som stöd i detta arbete började vi planera för att
bygga upp ett resurscentrum med ett handledningsteam.
Vi tog hjälp av Specialpedagogiska skolmyndigheten,
som bistod både med utvecklingsmedel och råd
och stöd.
Parallellt med detta arbete presenterade vår dåvarande
förvaltningschef möjligheten att vara med i
det treåriga forsknings- och utvecklingsprogrammet
om inkludering tillsammans med 11 andra kommuner,
i samarbete med Malmö högskola och med stöd
från Ifous. Satsningen passade ”som hand i handske”!
Genom tre skolors deltagande i programmet, skulle
vår synvända kring inkludering och vårt förändrade
proaktiva arbetssätt få draghjälp och underlättas.
Vår resa kunde börja!
HUR GICK DET DÅ?
Som i alla förändringar uttalades både farhågor och
förväntningar, dilemman och kreativitet.
Vi råkade ut för tillfälliga stopp på vägen, och processer,
som startades, tog tid. Men de fick ta tid, för
det gör det när ett förhållningssätt riktigt ska få fäste
och börja genomsyra verksamheter och diskussioner.
Dock stod det rätt tidigt klart, att det skett en
37