r a o u l w a l l e n b e r g - mostar-friedensprojekt.de

Recommendations

Info

upprustning och besättningen av Rhenlandet. Det hot som Nazityskland innebar för det övriga Europa blev alltmer uppenbart men, i likhet med flertalet européer vid den här tiden, tycks Wallen- berg endast ha haft en vag insikt om den hastigt försämrade situationen för Tysklands judar: ”Jag var ledsen att möta en sådan allmän pessimism med avseende för utsikterna för Europas framtid. Den var emellertid speciellt koncentrerad till judarna men de hade väl sina skäl.” Wallenberg intresserade sig alltid för sin omgiv- ning och de få månaderna i Palestina bjöd på både spänning och många oförglömliga sevärdheter. Dessutom växte insikten att det inte var till af- färslivet hans håg stod, i varje fall inte det som hade med banker att skaffa. Tanken på en framtid som bankman gjorde honom bekymrad. Han lätt- tade sitt hjärta för farfadern: ”En sak bör man inte förlora ur sikte och det är att jag möjligen inte alls är särskilt lämpad för bankverksamhet. […] För att säga sanningen finner jag mig inte särskilt bank- mässig; [han] skall hava något domaraktigt och lugnt över sig och dessutom vara kall och cynisk. [Min chef] och Jacob W. [Jacob Wallenberg, Raouls fars kusin] äro väl typiska och jag känner mig själv så olika dem som jag väl kunde göra. Jag tror jag har mer Tillstånd att för skyddsändamål innehava en pistol med patroner 4/7 1944. Permit of 4 July, 1944 to hold a pistol with ammunition for protection purposes. 42 raoul wallenberg one man can make a difference to Europe became steadily more apparent, yet like most Europeans of that time, Wallenberg seems only to have had a vague understanding of the rapidly deteriorating situation facing Germany’s Jewish population. “I was sorry to find such univer- sal gloominess as to the prospects for the future of Europe. It was mainly concentrated among the Jews, but I guess they had their reasons.” [”Jag var ledsen att möta en sådan allmän pessimism med avseende för utsikterna för Europas framtid. Den var emellertid speciellt koncentrerad till judarna men de hade väl sin skäl”]. Always interested in the world around him, Wal- lenberg’s few months in Palestine were filled with unforgettable sights, some adventure and a growing realization that business, or at least banking, was not where his heart lay. The prospect of life as a banker made him anxious. He told his grandfather that, “You mustn’t lose sight of one thing, and that is that I may not be particularly suited for banking at all. […] To tell you the truth, I don’t find myself very bankerish; [he] should be judgelike and calm and cold and cynical besides. [My boss] and Jacob W. [Jacob Wallenberg, his father’s cousin] are probably typical, and I feel as different from them as I could be. My temperament is better suited to some positive line of work than to sitting around saying no.” [”En sak sak bör man inte förlora ur sikte och det är att jag möjligen inte alls är särskilt lämpad för bankverksamhet. […] För att säga sanningen finner jag mig inte särskilt bankmässig; [han] skall hava något domaraktigt och lugnt över sig och dessutom vara kall och cynisk. [Min chef] och Jacob W. [Jacob Wallenberg, Raouls fars kusin] äro väl typiska och jag känner mig själv så olika dem som jag väl kunde göra. Jag tror jag har mer läggning att positivt verka för någonting än att sitta och säga nej åt folk.”] They decided together that Raoul would stay in Palestine despite the worrying atmosphere cre- ated by that period’s Palestinian riots against the country’s/nation’s rapidly growing Jewish population. Yet discussions about Raoul’s next
läggning att positivt verka för någonting än att sitta och säga nej åt folk.” Gemensamt bestämde Raoul och hans farfar att han skulle stanna kvar i Palestina, trots den osäker- het som den tidens palestinska upplopp, riktade mot landets snabbt växande judiska befolkning, gav upphov till. Diskussionen om vart nästa inter- nationella steg skulle föra honom ledde till en, vad det verkar, tidigare avresa än planerat. Beslutet att återvända till Sverige förstärktes av Maj von Dar- dels (Wallenbergs mor) naturliga önskan att hen- nes son skulle tillbringa tid hemma i Sverige. Väl tillbaka i Stockholm blev Raouls främsta angelä- genhet att skaffa sig ett tillräckligt intressant jobb, som han också kunde försörja sig på. Inte minst för att farfaderns ekonomiska understöd bara gällde när han befann sig utomlands, men också för att han vid sin ålder naturligt nog inte ville ligga sin mor och styvfar till last. Wallenberg uppbar en tillfällig lön från sin fars kusiners, Jacob och Marcus, affärsrörelse, sedan de bett honom skriva en rapport om en affärs- möjlighet i Tyskland. Raouls arbete med rapporten och det återupptagna livet i Stockholm avhandlas i det sista brevet han skrev till sin farfar. I brevet till Gustaf Wallenberg, daterat den 19 januari 1937, skriver Raoul också om hur han åter bekantar sig med släkten och finner en daglig rutin. Vad gäller arbetet känner Raoul sig osäker, men han njuter av att vara en i kretsen i den inflytelserika och framstående familjen Wallenberg. Gustaf dog under ett besök i Sverige, i mars samma år. Far- faderns död var säkerligen ett hårt slag för Raoul; hans bortgång satte också punkt för den anmär- kingsvärda korrespondensen dem emellan. Raoul Wallenberg efterlämnade inga dagböcker, så vi vet inte med säkerhet hur han upplevde situationen. Med tanke på hur central farfaderns roll hade varit i Raouls liv, torde hans frånfälle ha orsakat en känsla av tomhet, möjligen balanserad av det faktum att han nu fick bestämma själv. uppdraget Från det att farfadern gick bort (1937) till Nazi- tysklands invasion av Polen (1939) tycks Wal- lenberg främst ha varit upptagen med att tjäna sitt uppehälle. Han trivdes i Stockholm samtidigt som han var angelägen om att hitta en lämplig affärsmöjlighet och en fast inkomst. Ur brev till international step ended with his seemingly premature departure and return to Sweden, a decision reinforced by Maj von Dardel’s natural longing for her son to spend time at home. In Stockholm Raoul’s primary concern was to find a sufficiently interesting job which would support him, not least because he received financial help from his grandfather only while abroad and at his age naturally did not want to burden his mother and stepfather. He received a temporary salary from his father’s cousins’, Jacob and Marcus, business after they asked him to draft a report on a prospective business opportunity in Germany. Raoul’s en- gagement with this as well as his renewed life in Stockholm are the subjects of his very last let- ter to Gustaf, dated 19 January 1937. It tells of his hope for the project, of life in Stockholm, getting re-acquainted with the whole family and settling into a daily pattern – a professionally uncertain time but one comfortably enjoyed as a member in the world of the powerful and socially promi- nent Wallenberg family. Gustaf died during a visit to Sweden in March that year. His death surely had an impact on Raoul, and it also brought to an end a remarkable correspondence between the two. Raoul did not leave a diary behind so we do not know exactly how he felt, but considering the central role his grandfather played in his life, Gustaf’s demise must have left a degree of emp- tiness, yet one perhaps balanced by the fact that he could now make his own decisions. the mission Between that year (1937) and Nazi Germany’s invasion of Poland (1939) Wallenberg was, it seems, pri- marily concerned with making a living. He enjoyed life in Stockholm yet remained anxious about find- ing a suitable business opportunity and a steady income. During this period his letters to both family and business contacts – they were sometimes one and the same – provide a clear picture of this impatient young Swede during a decisive period of European history. It has sometimes been asserted that Raoul was in some way estranged from the family in Stockholm, but this is clearly not the case. On the contrary, although just one individual in a small country on Europe’s periph- ery, his connections to the international activities of the family’s business empire made it virtually one man can make a difference raoul wallenberg 43
Page 1 and 2: a o u l w a l l e n b e r g one man
Page 3 and 4: Judiska Museet i Stockholm tackar f
Page 5 and 6: senare utförde i Budapest? Hur var
Page 7 and 8: aoul Wallenberg föddes på Kappsta
Page 9 and 10: På skidutflykt med vänner. Andra
Page 11 and 12: mitt engagemang inleddes en grå h
Page 13 and 14: Raoul Wallenberg med sina medarbeta
Page 15 and 16: Inskrivningskortet vid ankomsten ti
Page 17 and 18: Vi äger inga ljudupptagningar, som
Page 19 and 20: Vem var han? Mina intryck var bara
Page 21 and 22: Och mitt i detta kaos - Raoul Walle
Page 23 and 24: Sammanfattning av den svensk-ryska
Page 25 and 26: one man can make a difference raoul
Page 27 and 28: Utdrag ur Staffan Söderbloms rappo
Page 29 and 30: Söderblom, spelade en viktig, för
Page 31 and 32: uppdraget i Budapest. I förhand ka
Page 33 and 34: Raoul Wallenberg - en hjälte i det
Page 35 and 36: ildade europeiska män (och en del
Page 37 and 38: esultat följt ungefär samma plan.
Page 39 and 40: Raoul Wallenberg med vänner i Syda
Page 41: förhållande eller inte.) Raoul be
Page 45 and 46: Tidigt 1942 fann Wallenberg slutlig
Page 47 and 48: Lutz. Alla var de väl införstådd
Page 49 and 50: dramatik och djupa tragedier, möte
Page 51 and 52: Wallenberg kastade sig villigt in i
Page 53 and 54: Raoul Wallenbergs svenska diplomatp
Page 55 and 56: Tom Veres var fotograf och tog mån
Page 57 and 58: nuari, i vad som kallades ”det in
Page 59 and 60: jan lundvik Tidigare ambassadör oc

r a o u l w a l l e n b e r g - mostar-friedensprojekt.de

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?