r a o u l w a l l e n b e r g - mostar-friedensprojekt.de

Recommendations

Info

pest eller blev senare skickade till det getto som hastigt inrättats i centrala Pest, där till slut cirka 70 000 judar, under fruktansvärda villkor, skulle tvingas leva under krigets sista veckor. Många andra sköts på fläcken av pilkorsarna eller tvingades av sadistiska partimedlemmar att marschera ner till Donaus kajer, där de sköts och föll i vattnet eller – ännu värre – knuffades levande men bundna ner i det iskalla vattnet för att drunkna. Wallenberg gjorde allt det en människa kan göra, och ibland lite till. Men även han kände sig emellanåt missmodig och misströstade om sin förmåga att klara av den utmaning som historien hade dukat upp för honom. ”Det är strömavbrott – precis vad vi behöver mitt i den här soppan. Det står dussintals människor runtom mig, alla med angelägna ärenden, så jag vet inte vem jag ska vända mig till först med råd.” Trots det enorma tryck han utsattes för lät sig Wallenberg inte avskräckas, och hans passione- rade önskan att hjälpa avtog inte. I enlighet med den person han var, förblev Wallenberg medveten om att han befann sig mitt i ett historiskt skede som saknade motstycke, och sannolikt aldrig skulle återkomma under hans levnad. Han var medveten om att han var omgiven av tragedier, men trivdes likafullt, som han skriver, med alla utmaningar och äventyr. Tidigt i december skrev han att, ”Situationen är riskabel och spänd, och min arbetsbörda är i det närmaste övermänsklig. I staden härjar banditer, som slår, torterar och skjuter människor. Bara bland mina medarbetare har det förekommit fyrtio fall av kidnappning och misshandel. På det hela taget är vi vid gott mod och gläder oss åt striden.” I takt med att ryssarna fortsatte att rycka närmare ökade desperationen hos Budapests försvarare, och de beslutade att mörda så många judar de kunde före slutet. Härjningarna fortsatte runtom i staden, och de ökända ”dödsmarscherna” krävde tusentals liv bland män, kvinnor och barn som tvingades att marschera under svåra vintriga förhållanden, på väg till, som man sade, ”försvarsarbete”. Wallenberg brukade, ibland i sällskap med Per Anger, köra i ilfart längs vägen, för att försöka rädda så många av sina ”svenska medborgare” som möjligt. Han, Anger och de- ras ungerska judiska kamrater stormade in på 54 raoul wallenberg one man can make a difference great mess. Dozens of people are standing around me, everyone with pressing questions, so that I don’t know to whom to reply and advise first.” Yet even these enormous pressures did not deter him or diminish his passionate desire to help. True to his character, he remained aware that he was in the middle of an historic, unprecedented situation unlikely ever to be repeated in his life. He knew there was tragedy all around him, yet he continued, he tells us, to enjoy the challenge and adventure of it all. Early in December he wrote that, “The situation is risky and tense, and my workload almost superhuman. Thugs are roaming around the city, beating, torturing, and shooting people. Among my staff alone there have been forty cases of kidnapping and beatings. On the whole we are in good spirits and enjoying the fight.” [”Situationen är riskabel och spänd, och min arbetsbörda är i det närmaste övermänsklig. I staden härjar banditer, som slår, torterar och skjuter människor. Bara bland mina medarbetare har det förekommit fyrtio fall av kidnappning och misshandel. På det hela taget är vi vid gott mod och gläder oss åt striden.”] As the Russians pressed closer, Budapest’s defend- ers became more and more desperate, determined to murder as many Jews as they could before the end. Depredations continued throughout the city, and the infamous “death marches” claimed the lives of thousands of men, women and children who were forced to march in brutal wintry condi- tions towards what they were told was “defence labour”. Wallenberg, sometimes accompanied by Per Anger, would race in a car along the route, try- ing to save as many of their “Swedish citizens” as possible. He, Anger and their Hungarian Jewish comrades would burst into train stations, brick- yards, barns and other way stations along the road, confronting those tormenting their innocent vic- tims loudly and with great drama. During these not infrequent confrontations, he argued with the perpetrators, boldly and firmly stating that his “fellow citizens” were under the protection of the Swedish government and thus not liable to continued maltreatment. Sometimes the Jews had papers with them which would “prove” this connection, at other times – witnesses tell us – Wallenberg’s forceful personality convinced the hunters to let their prey go. Sadly, some he saved on one occasion were murdered later, but he never gave up, and he never ceased fighting to save lives.
Tom Veres var fotograf och tog många bilder järnvägsstationer, tegelbruk, i lador och andra ställen längs vägen, där de på ett mycket ljudligt och dramatiskt sätt konfronterade dem som plå- gade sina oskyldiga offer. Under dessa inte sällan förekommande konfrontationer, argumenterade Wallenberg med förövarna och deklarerade med mod och fasthet att hans ”landsmän” stod under den svenska regeringens beskydd, och därför inte kunde fortsätta att behandlas illa. Ibland hade ju- darna papper på sig som ”bevisade” kopplingen till Sverige, medan vid andra tillfällen – berättar vittnen – var det Wallenbergs starka personlighet som fick jägarna att släppa sina byten. Tragiskt nog mördades senare några av dem han tidigare hade räddat, men Wallenberg gav aldrig upp, och han slutade aldrig att kämpa för att rädda liv. Till och med när ryssarna började omringa Budapest och riskerna ökade dramatiskt, så fattade Wallen- berg och de andra svenska diplomaterna beslutet att stanna kvar i staden, fullt medvetna om hur farlig situationen var. med dold kamera. Även när anarkin hade börjat gripa omkring sig i Budapest fann Wallenberg tid att tänka på framti- den. Han förblev den tillgivne sonen som trots det stora avståndet höll kontakten, samtidigt som han beklagade för sin mor att han, naturligt nog, knap- past kunde finna någon tid att skriva till henne. I hans sista kända brev hem, vilket han dikterade på tyska, beklagade han att han inte skrev mer, men försäkrade henne att trots att han mådde bra kunde han ändå inte förutspå när han skulle Tom Veres was a photographer, who took many pictures using a hidden camera. Even as the Russians began their encirclement of Budapest and the dangers dramatically increased, Wallenberg and the other Swedish diplomats made the decision to stay in the city, fully aware of how hazardous the situation was. Even as Budapest plunged into anarchy, Wallenberg found time to think of the future, remaining the devoted son communicating from afar, yet lament- ing to his mother that he found – naturally enough – almost no time to write her. In his last known let- ter home, which he dictated in German, he regret- ted not writing more, assuring her that though he remained well, he could not predict when he would be able to return home to Stockholm. “I really don’t know when I’ll be able to make it up to you for my silence. […] I have a feeling that it will be difficult to leave after the [Russian] occupation, so I doubt I will get to Stockholm before Easter. […] I will try to return home as soon as possible. It is simply not possible to make plans at the moment. I really thought I would be with you for Christmas. […] The enormous amount of work makes the time pass quickly, and I am often invited to late-night feasts of roast suckling pig and other Hungarian special- ties.” [”Jag vet verkligen inte när jag ska kunna gottgöra dig för min tystnad. […] Jag har en känsla av att det kommer att bli svårt att åka härifrån efter [den ryska] ockupationen, så jag betvivlar att jag kommer till Stockholm före påsktid. […] Jag försöker komma hem så fort som möjligt. Det är helt enkelt inte möjligt att planera för tillfället. Jag trodde verk- one man can make a difference raoul wallenberg 55
Page 1 and 2:
a o u l w a l l e n b e r g one man
Page 3 and 4: Judiska Museet i Stockholm tackar f
Page 5 and 6: senare utförde i Budapest? Hur var
Page 7 and 8: aoul Wallenberg föddes på Kappsta
Page 9 and 10: På skidutflykt med vänner. Andra
Page 11 and 12: mitt engagemang inleddes en grå h
Page 13 and 14: Raoul Wallenberg med sina medarbeta
Page 15 and 16: Inskrivningskortet vid ankomsten ti
Page 17 and 18: Vi äger inga ljudupptagningar, som
Page 19 and 20: Vem var han? Mina intryck var bara
Page 21 and 22: Och mitt i detta kaos - Raoul Walle
Page 23 and 24: Sammanfattning av den svensk-ryska
Page 25 and 26: one man can make a difference raoul
Page 27 and 28: Utdrag ur Staffan Söderbloms rappo
Page 29 and 30: Söderblom, spelade en viktig, för
Page 31 and 32: uppdraget i Budapest. I förhand ka
Page 33 and 34: Raoul Wallenberg - en hjälte i det
Page 35 and 36: ildade europeiska män (och en del
Page 37 and 38: esultat följt ungefär samma plan.
Page 39 and 40: Raoul Wallenberg med vänner i Syda
Page 41 and 42: förhållande eller inte.) Raoul be
Page 43 and 44: läggning att positivt verka för n
Page 45 and 46: Tidigt 1942 fann Wallenberg slutlig
Page 47 and 48: Lutz. Alla var de väl införstådd
Page 49 and 50: dramatik och djupa tragedier, möte
Page 51 and 52: Wallenberg kastade sig villigt in i
Page 53: Raoul Wallenbergs svenska diplomatp
Page 57 and 58: nuari, i vad som kallades ”det in
Page 59 and 60: jan lundvik Tidigare ambassadör oc
show all

r a o u l w a l l e n b e r g - mostar-friedensprojekt.de

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?