r a o u l w a l l e n b e r g - mostar-friedensprojekt.de

svenskarna, arbetade med att skydda judar. Detta
kunde inträffa eftersom Tyskland uppträdde som
ockupationsmakt i staden, och svenskarna hade
därför rätt att enligt diplomatisk konvention be-
gära skydd av tyskarna!
Wallenberg korsade inte endast Budapests gator
i sina försök att hjälpa judar; han och andra diplo-
mater fortsatte att besöka sina tyska och ungerska
motsvarigheter och lyckades på det hela taget i
sina ansträngningar att upprätthålla denna livs-
viktiga men sköra ”skyddszon”, för åtminstone
några av sina alltmer desperata skyddslingar.
I motsats till den allmänt accepterade bilden
lyckades varken Wallenberg eller andra neutrala
diplomater skydda ”alla judar” i Budapest, även
om de säkert hade velat göra det.
Wallenberg, som ständigt besvarade nya nödrop,
använde sin diplomatiska status på ett modigt
och fantasifullt sätt för att skydda ett antal judar
undan faran. Raouls starka personlighet lyste klart
under de här veckorna. Hans karismatiska djärv-
het betydde mycket, och hans hjältelika insats räd-
dade många liv. Det är just den här tiden och de
här insatserna som så många överlevande minns,
och den outtröttlige unge svensken blev omedel-
bart en hjälte bland Budapests belägrade judar.
Det är för den tapperhet och mod han visade prov
på, mellan oktober 1944 och januari 1945, som vi
minns och hedrar Raoul Wallenberg idag.
Under hans nära sju månader i Budapest arbe-
tade Wallenberg mycket nära ett antal ledande
representanter för judarna i Budapest, och sedan
pilkorsarna gripit makten arbetade de ännu
närmare varandra. Han bidrog med ledarskap
och visst diplomatiskt skydd, och de gav honom
sitt förtroende och kunskap om de lokala förhål-
landena. Information kunde nå Wallenberg vid
vilken tid som helst på dygnet, och han kastade sig
omedelbart in i vad han visste skulle vara en farlig
och nervpåfrestande situation, där pilkorsar-mi-
lis – en del tonåringar, andra berusade, desperata
och våldsamma män – tvingade livrädda judar att
lämna den relativa säkerhet deras tillflyktsorter
erbjöd. De ökända ”dödsmarscherna” i november
och december, som organiserades av ungrarna,
ledde till att tusentals dog på vägen mellan Buda-
pest och den österrikiska gränsen. Tusentals andra
tvingades in i överfulla ”judehus” runtom i Buda-
52 raoul wallenberg one man can make a difference
nor other neutral diplomats were able to protect
“all the Jews” of Budapest – even though they
probably would have wanted to do so.
Responding to one emergency call after another,
Wallenberg bravely and imaginatively utilized
his diplomatic status to shield some Jews from
danger. The strength of his personality was on
full display during these weeks; his charismatic
boldness made a difference, and his heroic efforts
saved many lives. Indeed, it is this time and these
actions that so many survivors remember, and the
indefatigable young Swede became an instant
hero for the beleaguered Jews of Budapest. It is
for his bravery and boldness between October
1944 and January 1945 that we remember and
honour Raoul Wallenberg today.
Throughout his almost seven months in Budapest
Wallenberg worked very closely with a number of
leading individuals from Budapest’s Jewish com-
munity. After the Arrow Cross seized power they
worked together even more closely. He provided
them with leadership and a measure of diplomatic
protection, and they provided him with their trust
and knowledge of the local situation. Information
would reach Wallenberg at any time of the day or
night, and he would rush out into what he knew
would be a dangerous, nerve-racking situation
where Nyilas miltiamen – some teenagers, others
drunk, desperate and violent men – forced terri-
fied Jews from the relative safety of their shelters.
The infamous “death marches” of November and
December organized by the Hungarians killed
thousands along the road between Budapest
and the Austrian border. Thousands of others were
forced into already overcrowded “Jewish houses”
located throughout Budapest or, later, into the
ghetto hastily formed in the middle of Pest, in
which eventually some 70,000 Jews would suffer
the last weeks of the war in horrible conditions.
Many others were shot on the spot by the Arrow
Cross or marched to the quays of the Danube river
by sadistic party members, to be either shot into
the water, or worse, pushed living but bound into
the frigid waters to drown to death.
Wallenberg did what was humanly possible to do,
sometimes even more. Yet even he grew weary at
times, despairing that he might fail to surmount
the challenge history had presented him with.
“There is a power cut – that is all we need in this