r a o u l w a l l e n b e r g - mostar-friedensprojekt.de

pest eller blev senare skickade till det getto som
hastigt inrättats i centrala Pest, där till slut cirka
70 000 judar, under fruktansvärda villkor, skulle
tvingas leva under krigets sista veckor. Många an-
dra sköts på fläcken av pilkorsarna eller tvingades
av sadistiska partimedlemmar att marschera ner
till Donaus kajer, där de sköts och föll i vattnet eller
– ännu värre – knuffades levande men bundna ner
i det iskalla vattnet för att drunkna.
Wallenberg gjorde allt det en människa kan
göra, och ibland lite till. Men även han kände sig
emellanåt missmodig och misströstade om sin
förmåga att klara av den utmaning som historien
hade dukat upp för honom. ”Det är strömavbrott
– precis vad vi behöver mitt i den här soppan. Det
står dussintals människor runtom mig, alla med
angelägna ärenden, så jag vet inte vem jag ska
vända mig till först med råd.”
Trots det enorma tryck han utsattes för lät sig
Wallenberg inte avskräckas, och hans passione-
rade önskan att hjälpa avtog inte. I enlighet med
den person han var, förblev Wallenberg medveten
om att han befann sig mitt i ett historiskt skede
som saknade motstycke, och sannolikt aldrig
skulle återkomma under hans levnad. Han var
medveten om att han var omgiven av tragedier,
men trivdes likafullt, som han skriver, med alla
utmaningar och äventyr. Tidigt i december skrev
han att, ”Situationen är riskabel och spänd, och
min arbetsbörda är i det närmaste övermänsklig.
I staden härjar banditer, som slår, torterar och
skjuter människor. Bara bland mina medarbetare
har det förekommit fyrtio fall av kidnappning och
misshandel. På det hela taget är vi vid gott mod
och gläder oss åt striden.”
I takt med att ryssarna fortsatte att rycka närmare
ökade desperationen hos Budapests försvarare,
och de beslutade att mörda så många judar de
kunde före slutet. Härjningarna fortsatte runtom
i staden, och de ökända ”dödsmarscherna”
krävde tusentals liv bland män, kvinnor och
barn som tvingades att marschera under svåra
vintriga förhållanden, på väg till, som man sade,
”försvarsarbete”. Wallenberg brukade, ibland i
sällskap med Per Anger, köra i ilfart längs vägen,
för att försöka rädda så många av sina ”svenska
medborgare” som möjligt. Han, Anger och de-
ras ungerska judiska kamrater stormade in på
54 raoul wallenberg one man can make a difference
great mess. Dozens of people are standing around
me, everyone with pressing questions, so that I
don’t know to whom to reply and advise first.”
Yet even these enormous pressures did not deter
him or diminish his passionate desire to help.
True to his character, he remained aware that he
was in the middle of an historic, unprecedented
situation unlikely ever to be repeated in his life.
He knew there was tragedy all around him, yet he
continued, he tells us, to enjoy the challenge and
adventure of it all. Early in December he wrote that,
“The situation is risky and tense, and my workload
almost superhuman. Thugs are roaming around
the city, beating, torturing, and shooting people.
Among my staff alone there have been forty cases
of kidnapping and beatings. On the whole we are in
good spirits and enjoying the fight.” [”Situationen
är riskabel och spänd, och min arbetsbörda är i det
närmaste övermänsklig. I staden härjar banditer,
som slår, torterar och skjuter människor. Bara bland
mina medarbetare har det förekommit fyrtio fall av
kidnappning och misshandel. På det hela taget är vi
vid gott mod och gläder oss åt striden.”]
As the Russians pressed closer, Budapest’s defend-
ers became more and more desperate, determined
to murder as many Jews as they could before the
end. Depredations continued throughout the city,
and the infamous “death marches” claimed the
lives of thousands of men, women and children
who were forced to march in brutal wintry condi-
tions towards what they were told was “defence
labour”. Wallenberg, sometimes accompanied by
Per Anger, would race in a car along the route, try-
ing to save as many of their “Swedish citizens” as
possible. He, Anger and their Hungarian Jewish
comrades would burst into train stations, brick-
yards, barns and other way stations along the road,
confronting those tormenting their innocent vic-
tims loudly and with great drama. During these
not infrequent confrontations, he argued with
the perpetrators, boldly and firmly stating that
his “fellow citizens” were under the protection
of the Swedish government and thus not liable
to continued maltreatment. Sometimes the Jews
had papers with them which would “prove” this
connection, at other times – witnesses tell us
– Wallenberg’s forceful personality convinced the
hunters to let their prey go. Sadly, some he saved
on one occasion were murdered later, but he never
gave up, and he never ceased fighting to save lives.