da østdanmark blev sydsverige - Lunds universitet

vade sin plats i det svenska riket och i vilket förhållande
man stod till den nya överheten.
Genom att undersöka de suppliker som inkom
till kommissionen är det möjligt att blottlägga viktiga
ingredienser i denna integrationsprocess. Jag
väljer här att inte närmare diskutera den källkritiska
frågan om förhållandet mellan den skrivare som
skrev ned supplikerna och den avsändare som formulerade
själva innehållet. På goda grunder menar
jag att man kan anta att avsändarna verklighet
formulerade ett individuellt innehåll som återspeglar
föreställningar hos individen och det stånd
man tillhörde. 76
Det finns i supplikerna några gemensamma
drag, tydligast märks detta i det formbundna och
reglerade skrivsättet. Denna formbundenhet visar
sig i inledningar och i avslutningar. Supplikerna
börjar med en avskild hälsningsfras där den överhet
man tillskrev omtalades med alla upptänkliga
titlar. Därefter kom själva brevet med en inledande
fras där man åter betygade överheten sin vördnad,
följt av argumenteringen i sakfrågan. Supplikerna
avslutades med formuleringar som underströk
undersåtens ställning i förhållande till sin
överhet och slutligen en underskrift, eventuellt
med ett åtföljande bomärke. 77 Detta tema kunde
sedan varieras på olika sätt. Dessa formella drag
återkommer i skrivelser från präster, borgare och
bönder.
Ett självklart och gemensamt drag i supplikerna
var att avsändarens position som undersåte tydliggjordes.
Detta kunde förtydligas med att man
framhävde sig själv som “undersåte”, “tjänare” eller
att man beskrev det “patronatsförhållnade” som
rådde mellan undersåten och överheten. Sistnämnda
begrepp innebar att avsändaren av suppliken
i och för sig erkände sig som undersåte men
också att denne poängterade det ömsesidiga i
denna relation. En god patron hade förpliktelser
mot sina undersåtar. Även begreppet “skattedragare”
var en vanlig beteckning, denna beteckning
lyfter även fram supplikanten som delaktig i riket
130
– samhället. 78 Ett närbesläktat sätt att beskriva ett
patronatsförhållande var att använda beteckningen
“befordrare” eller “mäktiga befordrare.” Den
som hade makt att befordra, förändra eller påverka
den enskildes liv. 79 I avslutningarna återkom de
mångordiga och snirkliga formuleringarna som
var ämnade att på ett otvetydigt sätt klargöra relationen
mellan undersåte och överhet. En del avslutningar
var mer målande som “tjänaren intill
döden” eller “tjänare med Liv, Blod och Gods.” 80
Graden av den beskrivna undersåtligheten kunde
variera. Detta något omständliga skrivsätt hade en
distinkt funktion: Det fick inte råda minsta tvekan
om hur relationen till överheten såg ut och att
avsändaren inte hade några intentioner att ifrågasätta
denna relation.
För att understryka avsändarens goda och fredliga
avsikter kunde olika begrepp infogas i texten.
“Hög Ädle och välborne herrar, önskandes all
lycksalig prosperitet till Själ och Liv” 81 eller lyckönskningar
om överhetens “sundhet” eller “starkhet.”
82 Ordet “fred” återkom i några inledningar. 83
Att använda ordet fred kan tolkas som ett sätt att
understryka sitt goda uppsåt i en region som
under lång tid präglats av krig. Men begreppet
fred hade också en vidare betydelse som Eberhard
Isenman framhållit. I andra sammanhang lyftes
under tidigmodern tid ofta begreppet fred fram
tillsammans med begreppet rättvisa (peace and
justice, pax et iustitia). Fred innebar frånvaron av
våld men också en gemensam förpliktelse att lösa
gemensamma konflikter på den rättsliga arenan.
Den kristna sammankopplingen fred och kärlek
visar ytterligare i riktning mot normer som avvisar
de våldsamma lösningarna. Fred var ett sätt att
understryka och garantera enhet, konstaterar Isenman
84
Trots denna formbundna likhet som med största
säkerhet hade åstadkommits av någon skrivare
fanns det skillnader. Borgarnas och prästernas avslutningar
var oftast kortare och något formellare.
Innehållet var hållet på en mer saklig prosa, vilket