da østdanmark blev sydsverige - Lunds universitet

men Margreta Kropp, som kvinnan hette, sade att
hon hörde hemma i staden och själv kunde förtulla
varorna. Lugnad av detta besked följde bonden
med Margreta till en gård i byn Filborna där de
gjorde upp köpet av tre lispund smör för 6½ mark
pundet, vilket kan betraktas som ett billigt pris.
(1689 hade en ryttare nekat att sälja smör för 8½
mark lispundet, och 1709 hade det ackorderats om
½ lispund för 30 öre, vilket omräknat till mark gör
7½ mark per lispund. 31 ) Margreta stannade kvar
på gården efter det att bonden åkt sin väg. Väl i
Helsingborg lämnade hon in smöret, som hon
aldrig förtullade, hos en slaktare i staden där hon
även vid ett annat tillfälle förvarade varor. 32
Många borgare handlade med bönder utanför
stadsportarna till husbehov, men också tulltjänstemännen
själva, och även stadens tjänstemän bröt
mot landköpsförbudet. Stadsvaktmästaren Jacob
Arendsson stämde under åren 1693 till 1698 på stadens
vägnar 14 borgare inför kämnärsrätten för
olaga handel. 1698 blev han själv anklagad för
“smörköp förrän det kom till torget”. Flera borgare
kunde betyga att “Jacob köper dagligen smör,
ägg och andra viktualier, hans hustru också”. 33
I Helsingör
Inledningsvis kunde vi läsa om en kvinna från
Helsingborg som blev stoppad i den danska tullen.
Detta torde ha hört till ovanligheterna. Helsingörs
bytingsprotoll från tiden efter Roskildefreden vittnar
inte om något större intresse för handeln över
Öresund. Den saktypologiska undersökningen av
Helsingörs bytingsprotokoll som genomförts av
Jens Chr.V. Johansen visar att under perioderna
1549-65 och 1612-29 behandlades 37 mål som
direkt rörde handel mellan Helsingborg och Helsingör,
medan det för perioden 1680-1700 endast
fanns ett sådant mål. 34 (Rubriceringen av refererade
fallet i inledningen anger inte att det handlar
om varor från Helsingborg). Detta gällde ett återförsäljningsavtal
mellan två kvinnor. År 1703 hade
en skepparhustru köpt 20 lispund smör av Boel,
86
Joris Johansons hustru, och enligt Boel hade
hustrun lovat att betala så snart hennes make kom
hem från Holland. När mannen kom hem och
Boel ändå inte fick sina pengar krävde hon dom
över hustrun. Inför bytingsrätten i Helsingör, där
Boel själv var närvarande, nekade inte hustrun till
att hon fått smöret av Boel. Hon menade emellertid
att de kommit överens om, att om någon skeppare
kom som behövde smör skulle hon sälja det
åt Boel, men ännu hade hon inte lyckats sälja
något. Boels fullmäktige menade att detta bara var
undanflykter och att hustrun borde betala, både
för de 17 lispund som hon fått före påsk och de tre
hon fått en vecka efter påsk, samt för processens
omkostnader. 35 I ett annat fall framkommer indirekt
att en kvinna från Helsingborg lämnat kött
till en kvinna i Helsingör för vidareförsäljning. Tre
kvinnor hade gått dit i akt och mening att köpa
skånskt kött. 36
Konflikter vid tullbryggan
Den stora informationskällan om Helsingborgskvinnors
handel förutom tulljournalen är kämnärsrättsprotokollen.
De konflikter som uppstod
mellan tulltjänstemän och de kvinnliga handlarna
säger en del om hur man såg på handeln.
I slutet av maj 1685 hade några “Köpenhamnsfolk”
köpt fläsk på landsbygden utanför Helsingborg.
De hade betalat porttull, men hade blivit
dömda att betala 10 daler för brott mot landsköp.
Då de saknade medel till att betala böterna
hade de sålt 13 lispund till jordemodern Inger Jon
Persons som tänkte skicka med fläsket till sin
svåger i Köpenhamn. Före överfarten hade fläsket
vägts vid vägareboden och sedan förvarats i ett kar
hos Ingers svärmor, där Köpenhamnsfolken logerade.
Vid en kontroll fann tullpersonalen att
Köpenhamnsfolken bara uppgivit 40 lispund fläsk
vid porttullen medan det vägde 55 lispund vid
vägareboden. Man konfiskerade då tretton lispund
som “låg apart i karet”. Dessa råkade vara Ingers
fläsk som man för åtskillnad lagt vid sidan om det