da østdanmark blev sydsverige - Lunds universitet

identiteter. Termer som “svensk”, “skånsk” och
“dansk” – vilken betydelse hade de, i dubbel
bemärkelse: vad betydde de, vad omfattade de, för
den tidens människor, och vad betydde de, vilken
inverkande hade sådana föreställningar, för den
politiska process som så småningom ledde till
Skånelandskapens formella inkoroporering i Sverige?
Hur organiserade man de nya provinsernas
ställning inom konglomeratstaten, och hade de
“nationella” eller etniska uppfattningarna någon
betydelse här?
För att söka utröna det ska jag koncentrera mig
på några väl kända händelser och dokument, till
största del de som i tidigare framställningar oftast
framhävts för att belägga “försvenskningstesen”.
Vad blir utfallet om man går direkt till “försvenskarnas”
favoritkällor och försöker läsa dem utan
nationella skygglappar? Jag kommer att fokusera
på några perioder och händelser. Först kommer
den svenska regimens föreställningar under processen
fram till Roskildefreden att uppmärksammas.
Därefter gäller det de första kontakterna mellan
den nya centralmakten och provinsborna under
våren 1658. Här har Karl X Gustav tillskrivits
ett färdigt “försvenskningsprogram”. Sedan behandlas
kort lantdagen i Malmö 1662 och framför
allt det dokument, Malmö recess, som kom att
utgöra ett slags grundlag för Skånelandskapen. Ett
tredje intressant skede är perioden från skånska
krigets slutfas och in på 1680-talet, då det anses att
Karl XI på allvar ville förverkliga det gamla “försvenskningsprogrammet”
och den formella inkoroporeringen
med Sverige genomfördes. Den politik
som då sjösattes kan studeras i backspegeln i
generalguvernör Rutger von Aschebergs ämbetsberättelse
från 1693.
Vi kommer alltså att röra oss bland allvarsamma,
peruktyngda herrar i svart – åtminstone om vi
ska tro tidens porträtt. Det är den politiska elitens
uppfattningar vi här kommer åt. Och dess uppfattningar
var givetvis viktiga för hur samhället
kom att organiseras. Men två reservationer är vik-
tiga. Vi ska vara försiktiga med att sluta oss till
hållningar och föreställningar hos stora samhällsgrupper
utifrån detta material. Och vi ska vara om
möjligt ännu försiktigare med att sluta oss till att
verkligheten kom att se ut som dessa män beslutade.
Kungliga resolutioner, förordningar och lagar,
generalguvernörers och biskopars påbud och alla
sådana normativa texter skapades för att påverka
samhället, men vi vet att detta ofta misslyckades.
Lagar följs sällan till punkt och pricka; ofta blir de
död bokstav. Det behövs mer forskning om lokal
verklighet innan vi kan säga vilka effekter de nya
herrarnas åtgärder fick.
Ingångsvärdena:
svenska konglomeratstatserfarenheter
Att hantera erövrade provinser var inget nytt problem
för den svenska statsmakten. Sverige hade
under de hundra åren före Roskilde växt till en
typisk europeisk konglomeratstat. Nya provinser
hade lagts till i Skandinavien, i Baltikum och i
Tyskland. Dessa hade hanterats på det normala
sättet i tidens politik: de hade behållit sina gamla
lagar, privilegier, förvaltning och representativa
organisationer, men fått den svenska kronan som
överherre. Mellan centralmakten i Stockholm –
och makten blev genom de centrala ämbetsverkens
utbyggnad just under denna tid mer stationär
i Stockholm – och de lokala eliterna utvecklade sig
ett politiskt spel som kunde få olika utfall i olika
delar av väldet. 20
En viktig skiljelinje gick mellan de tyska provinserna
och de övriga. Inom det tyska riket uppträdde
den svenska kronan som tysk furste, formellt
underställd kejsaren, den tyska riksdagen
och tysk politisk kultur. Här fanns även en stark
adel organiserad i lantdagar, som centralmakten
måste lirka med. Att införa svensk lag var naturligtvis
inte att tänka på här. De baltiska provinserna
påminde om de tyska, men här fanns inte
spärren av att de låg i ett annat rike. Här var integrationsgraden
varierande; det frivilligt anslutna
33