da østdanmark blev sydsverige - Lunds universitet

nyinrättade tyska kyrkan i Malmö och dess betydelse
för att locka tyska hantverkare och handelsmän
till provinsen. Själv var Ascheberg f.ö. född i
polska Livland i en tysktalande adelsfamilj, och
var alltså ingalunda infödd svensk. Han har uppenbarligen
inte en tanke på att hans lovprisning
av det svenska skulle skorra falskt bara för att han
själv inte uppfyllde detta kriterium. Det är ett gott
tecken på att vi befinner oss långt från en nationell
föreställningsvärld i modern mening.
Slutsatser:
integration på flera sätt
Det gällde att göra “den danska befolkningen
svensk”, citerade jag inledningsvis historikern Jerker
Rosén. Dessa punktnedslag i svensk Skånepolitik
från 1658 till 1693 har visat att detta påstående
måste nyanseras åtskilligt. Jag finner det
svårt, för att inte säga omöjligt, att tolka förloppet
som att det alltid har funnits en stark och entydig
vilja till en total integration, en “försvenskning”,
och att alla avvikelser från denna linje måste ges
särskilda förklaringar som taktik eller misslyckanden.
Det förefaller riktigare att vända på resonemanget,
att se de tillfälliga utbrotten av mer eller
mindre omfattande integrationsvilja som situationsbundna
och särskilt värda att förklara.
Total integration var inte det självklara målet
under hela processen. Däremot var förvärvet av
landskapen fram till Öresund hett åstundat av den
svenska statsledningen under kriget 1657/58 och
att behålla dessa erövringar var ett huvudmål efter
Roskildefreden. Men de erövrades i en värld av
konglomeratstater, och detta präglade avgörande
hanteringen av dem. De tillhörde nu Sverige krona,
men de var inte en del av Sveriges rike. De var
“svenska” i vid politisk mening, men icke-svenska
på en mängd andra sätt, liksom Estland, Livland,
Pommern eller Bremen. Integration i en ny stat
kunde betyda många olika saker.
Förhållandet mellan centralmakten och en provins
i en konglomeratstat bestämdes i stor
56
utsträckning av hur provinsens lokala elit såg ut
och agerade. I Skåne var det en maktvan adel som
stod främst, och det måste sålunda till förhandlingar
med denna. Dessa förhandlingar, som här
följts under våren 1658 samt (vad resultatet beträffar)
på lantdagen i Malmö 1662, var ganska öppna.
Centralmakten satsade hårt på att införa svenska
tullbestämmelser, både på in- och utrikeshandeln,
och drev också igenom detta. På en rad andra
områden kompromissade man eller sköt besvären
framför sig på ett tidstypiskt sätt.
Med Malmö recess skapades en situation där
eliten i Skånelandskapen både kunde få fördelar av
en politisk integration med Sveriges rike – riksdagsplatser,
ämbeten – och fördelar av att få stå
kvar som “utrikes” konglomeratstatsdel med bättre
adelsprivilegier. Under perioden fram till skånska
kriget är det svårt att tala om någon “försvenskning”,
det rör sig snarare om en “förskånskning”.
Skånelandskapen fick en gynnad särställning –
bl.a. med ett eget universitet – som de aldrig haft
inom Danmark.
Ett viktigt resultat av undersökningen är emellertid
också att det fanns etniska föreställningar –
föreställningar om kulturellt och biologiskt sammanhållna
“folk” med särskilda egenskaper och
lojaliteter – som ibland kunde aktiveras politiskt.
Rikena Danmark och Sverige “smittade av sig”, så
att säga, på kronorna Danmark och Sverige; hela
statsbildningarna uppfattades ofta i termer av
“danskt” och “svenskt”. Att vara “svensk” förväntades
innebära mer lojalitet mot “Sveriges krona” än
om man var “dansk”. Att likhet i språk och seder
underlättade en integration av erövrade provinser
var en gammal europeisk tanke, som dök upp
också i detta sammanhang.
Dessa etniska föreställningar får dock inte överbetonas.
Ofta fick denna principiella idé stryka på
foten för andra värden, t.ex. gällande rätt och privilegier
(som Roskildetraktatens bestämmelser),
lojalitet oavsett etnicitet (som när tyskbalten
Ascheberg skulle “försvenska” Skåne) eller rätt reli-