Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
Han gjorde ett tecken till en av robotarna som var nära maskinen, och roboten rörde vissa delar
av den. Sedan gjorde han ett tecken till mig att gå nära ett fönster som var ungefär två gånger en
meter. I en blåaktig vätska såg jag vagt formen av ett mänskligt skelett växa fram. Dess form
blev klarare och klarare, till att det slutligen blev ett verkligt skelett. Sedan formades några
nerver och lade sig över benen, sedan kom några muskler och slutligen hår och hud. En utmärkt
atlet låg nu på platsen där det bara för en stund sedan inte funnits någonting.
Jahve talade igen: ”Kom ihåg denna beskrivning i Gamla Testamentet i Hesekiel Kapitel 37”:
”Du människobarn, kunna väl dessa ben åter bliva levande? (...) hördes ett rassel, och där blev
ett gny, och benen kommo åter tillhopa, så att det ena benet fogades till det andra. Och jag såg
huru senor och kött växte på dem, och huru de övertäcktes med hud därovanpå (...) Då kom
anden in i dem, och de blevo åter levande och reste sig upp på sina fötter, en övermåttan stor
skara.”
”Den beskrivning du kommer att ge av det här kommer antagligen att vara liknande Hesekiels-
förutom ljudet, som vi har lyckats ta bort.”
Det jag hade sett stämde verkligen perfekt överens med Heseikels beskrivning. Efter det här
hade den liggande varelsen glidit åt vänster och helt försvunnit ur mitt synfält. Sedan öppnades
en lucka, och jag såg varelsen vars snabba skapelse jag just hade bevittnat, liggandes på ett
väldigt vitt tyg.
Han var fortfarande orörlig, men plötsligt öppnade han sina ögon, gick upp, klev ner de få steg
som skilde honom från vår höjd och, efter att utbytt några ord med en annan robot, kom fram till
mig. Han gav mig sin hand, vilken jag skakade och kände hans hud, mjuk och varmt.
”Har du en bild av en kär med dig?” frågade Jahve.
”Ja,” svarade jag, ”jag har en bild på min mor i min plånbok, som jag lämnade kvar i mina
kläder.”
Han visade det för mig och frågade om det var det rätta. När jag intygade att det var det, gav
han det till en av robotarna, som satte in det i maskinen och rörde vissa delar av den. Genom
fönstret bevittnade jag ännu en skapelse av en levande varelse. Sedan, då huden började, förstod
jag vad som höll på att hända: de skapade en exakt kopia av min mor från bilden jag hade
lämnat… Så sant, en liten stund senare kunde jag pussa min mor, eller rättare sagt bilden av min
mor som hon hade varit tio år tidigare, för bilden jag hade lämnat av min mor hade tagits tio år
tidigare.
Sedan sade Jahve till mig: ”Låt oss nu göra ett väldigt litet stick i din panna.”
En av robotarna kom emot mig, och med hjälp av ett litet instrument, liknande en spruta, stack
han min panna så lätt att jag knappt kände det. Sedan satte han in sprutan i den enorma maskinen
och rörde andra delar av den. Återigen formades en kropp framför mina ögon. När huden täckte
köttet, såg jag en annan ”jag” ta form, lite i taget. Varelsen som kom fram ur maskinen var
verkligen en exakt kopia av mig själv.
”Som du ser,” berättade Jahve för mig, ”denna andra du har inte den lilla stenen i pannan som
är utmärkande för robotarna och som också din mors kopia hade.
Från ett foto kan vi bara skapa en kopia av den fysiska kroppen, utan någon psykologisk
personlighet eller nästan ingen, men från ett cellprov som det vi tog på dig mellan ögonen, kan vi
skapa en total kopia av den individ vars cell vi tog, fullständig med minne, personlighet och
karaktär. Vi skulle nu kunna sända tillbaka den andra du tillbaka till jorden och folk skulle inte
102