Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
vetenskapsmän som jag visade märket för, spekulerade att det skulle kunna ha uppkommit
medan ett cellprov togs genom en förfinad laser.
Mötet den 6 augusti tog slutligen rum som planerat i Puy-de-Lassolas kratern nära Clermont-
Ferrand, och det mötet präglades av en utomordentlig känsla av broderskap och harmoni.
Jag hade bestämt mig för att hålla det här mötet för MADECH-medlemmar det här datumet
utan att riktigt veta varför, men Elohim hade faktiskt guidat mig, eftersom några medlemmar
under den dagens möte, informerade mig om att det var på dagen trettio år sedan atombomben
fälldes över Hiroshima, och att det också var en kristen högtid, ”transfigurationen” eller ”Kristi
förklaring”. Dårar kan säga att det här var en slump.
Efter det mötet, hjälpte några MADECH-medlemmar mig att flytta, och jag slog mig ner i
Périgord.
Budskapet: Del två
Den 7 oktober runt klockan elva på natten, kände jag en plötslig lust att gå ut och titta på
himlen. Jag klädde mig varmt eftersom det var ganska kallt, och jag gav mig ut på en promenad i
mörkret. Jag gick i en särskild riktning, utan att vara medveten om det, och plötsligt kände jag
behov av att gå till en plats som Francois hade visat mig under sommaren, en övergiven plats
mellan två bäckar och omgiven av skog. Den kallades för Roc Plat. Jag nådde den runt midnatt,
smått undrande över vad jag gjorde där, men jag följde min intuition eftersom jag hade blivit
tillsagd att jag kunde bli guidad på telepatisk väg.
Himlen var magnifik och stjärnor sken överallt för det syntes inte enda moln. Då jag stod där
och såg på stjärnfall, lystes plötsligt hela himlen upp, och jag såg en enorm boll av eld dyka upp
bakom buskarna. Jag rörde mig mot platsen där bollen av eld hade visat sig, fylld med en enorm
lycka, då jag nästan var säker på vad jag skulle finna. Samma farkost som jag hade sett vid sex
tillfällen i månaden december 1973 var där framför mig, och samma person som jag hade mött
två år tidigare kom emot mig med ett leende fullt av vänlighet. Jag upptäckte en skillnad direkt.
Han hade inte längre rymddräkten som såg ut att orsaka en gloria runt hans ansikte den första
gången. Efter all tid som jag hade lagt ner på att försöka få världen att förstå att jag verkligen
berättade sanningen, var jag underbart lycklig, att ännu en gång se den person som var ansvarig
för att ha vänt mitt liv upp och ned. Jag bugade framför honom och han talade.
”Stå upp, och följ mig”, sade han. ”Vi är mycket nöjda med dig och med allt som du har gjort
under de två gångna åren. Det är nu dags att gå igenom nästa steg, då du har visat oss att vi kan
lita på dig. De här två åren var faktiskt bara en prövotid. Du kan se att jag inte har skyddet för
mitt ansikte idag, och att min farkost visade sig för dig direkt och inte hade några blinkande ljus.
Allt det var bara menat för att lugna dig, så att jag skulle visa mig på ett sätt som generellt
stämmer överens med din bild av rymdfarare. Men nu när du är tillräckligt utvecklad så att du
inte blir rädd, så kommer vi inte längre att använda oss av sådana sätt för att närma oss.”
När jag följde efter honom in i farkosten, upptäckte jag att insidan var väldigt lik den jag hade
sett vid vårt första möte -väggar med samma metalliska utseende som på utsidan, inga
kontrollbord eller instrument, inga ventiler, och ett golv gjort av genomskinlig blå substans på
vilket det stod två armstolar. Dessa var av genomskinligt material som påminde mig lite om
uppblåsbara plaststolar, men utan att det kändes obehagligt.
Han bjöd mig att sitta ner i en av stolarna, satte sig i den andra och bad mig att inte röra mig.
Han uttalade ett par ord på ett obegripligt språk, och jag kände hur maskinen verkade gunga lite.
Sen kände jag helt plötsligt en känsla av kraftig kyla, som om hela min kropp höll på att
förvandlas till ett isblock, eller snarare som om tusentals iskristaller trängde in i alla porer i min
91