Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
märka någonting. Men vi ska förstöra den här kopian omedelbart, för vi har ingen användning av
den.
Den här stunden finns det två av dig som lyssnar till mig, och deras personligheter börjar bli
olika, eftersom en av er vet att den kommer att leva och han vet att han kommer förstöras. Men
det berör inte honom, eftersom han vet att han inte är något annat än dig. Detta är ytterligare ett
bevis, om det behövs, för att det inte finns någon själ - eller en rent spirituell unik enhet för varje
kropp - som primitiva människor tror.”
Efter det lämnade vi rummet, som hyste den enorma maskinen och gick igenom en korridor in
i ett annat rum som innehöll annan utrustning. Vi gick mot en annan maskin.
”I den här maskinen bevaras cellerna från ondsinta människor som kommer att återskapas för
att dömas när tiden kommer. Det är celler från dem på jorden som predikade våld, elakhet,
aggressivitet och mörka läror. Trots att de haft alla bitar för att kunna förstå var de kom ifrån, har
dessa människor inte haft vett att känna igen sanningen. De kommer att återskapas för att
genomgå det straff de förtjänar efter att ha dömts av dem som de har orsakat lidande, eller deras
förfäder eller avkomlingar.
Nu förtjänar du verkligen vila. Den här roboten kommer att vara din guide och ska förse dig
med allt vad du vill ha till i morgon. Vi ska då säga ett par ord mer till dig, och efter det ska vi
följa med dig tillbaka till jorden. Från och med nu till då kommer du att få en försmak av vad
som väntar dig när ditt uppdrag är fullbordat på din planet.”
Nästa ögonblick närmade sig roboten mig och hälsade mig respektfullt. Han var lång, atletisk,
mörk, saknade skägg och såg väldigt bra ut.
En försmak av paradiset
Roboten frågade mig om jag ville se mitt rum, och efter att jag sagt ja, gav han mig ett av
bältena som användes för att resa. Jag blev återigen transporterad över marken, och när jag
landade en gång till var jag framför ett hus som mer liknade ett ostronskal än en bostad. Insidan
var helt tapetserad med lurviga pälsar och det fanns en stor säng, minst som fyra sängar på
Jorden, vilken såg ut som att vara nersänkt i marken. Den var igenkännbar endast på de pälsar i
andra färger som täckte den. I ett hörn av det väldiga rummet fanns ett massivt nedsänkt badkar,
stort som en swimmingpool omgiven av växter i fantastiska former och färger.
”Skulle du vilja ha kvinnligt sällskap?” frågade roboten. ”Kom, du kan göra ditt eget val.”
Jag satte på mig bältet igen och blev transporterad tillbaka till maskinen som användes för att
göra robotarna. En lysande kub uppträdde framför mig. Jag visades till en fåtölj framför kuben
och gavs en hjälm.
När jag hade sett mig ner, framträdde en magnifik brunett med fantastiskt harmoniska
proportioner, tredimensionellt i den lysande kuben. Hon rörde sig som för att visa upp sig, och
hade hon inte varit i kuben svävande en meter över marken, hade jag trott att hon var verklig.
Min robot frågade mig om hon tilltalade mig och om jag önskade modifiera hennes former
eller ansikte. Jag sade till honom att jag tyckte att hon var perfekt. Han svarade att hon var
idealkvinnan estetiskt sett eller snarare en av tre typer idealkvinnor definierade av datorn utifrån
smaken hos majoriteten av invånarna på planeten. Men jag kunde be om vilken modifikation jag
önskade.
103