Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
hud, ända in i benmärgen. Det varade en mycket kort stund, ett par sekunder kanske, och sedan
kände jag ingenting efter det.
Sedan reste sig min följeslagare och sade: ”Du kan komma, vi har anlänt.”
Jag följde honom ner längs den smala trappan. Farkosten stod orörlig i ett metalliknande runt
rum omkring femton meter i diameter och tio meter högt. En dörr öppnades, och min guide bad
mig att gå in och klä av mig helt och hållet. Efter det skulle jag få vidare instruktioner. Jag gick
in i ett nytt runt rum som inte hade den minsta vinkel, som måste ha varit runt fyra meter i
diameter. Jag klädde av mig och en röst bad mig att gå in i rummet som var framför mig.
I det ögonblicket öppnades en dörr, och jag gick in i ett rum liknande det som jag lämnat mina
kläder i, men det var långt och lite som en korridor. Längs med denna korridor passerade jag
under ljus av olika färger. Rösten talade sedan om för mig att jag genom att följa de målade
pilarna på golvet, skulle komma in i ytterligare ett rum där ett bad väntade mig.
I det här rummet fann jag verkligen ett nersänkt badkar. Vattnet var ljummet, precis lagom,
och diskret parfymerat. Rösten bad mig att utföra mina personliga behov, vilket jag gjorde, och
sedan bad den mig att dricka innehållet i ett glas som stod på en liten hylla på den metalliska
väggen. Det var en vit vätska utsökt smaksatt med mandel, och mycket kall. Sedan erbjöds jag
några mjuka pyjamasliknande kläder som kändes som silke. De var vita, mycket välpassande,
och hade lagts ut för mig på en annan hylla. Till sist öppnades en sista dörr för mig och jag såg
min guide igen. Han eskorterades av två personer som liknade honom, men hade olika drag, och
de var minst lika välkomnande.
Jag återförenades med dem i en enorm hall där jag upptäckte det ena undret efter det andra.
Den var uppbyggd i olika våningar och måste ha mätt 100 meter i diameter. Den var täckt av en
helt genomskinlig kupol, så genomskinlig att det från början inte ens framgick att det var en
kupol. Tusentals stjärnor prydde himlen, och ändå var hela hallen klart upplyst med ett naturligt
ljus som om det var mitt på dagen. Golvet var täckt med pälsar och lurviga mattor av otroliga,
förtrollande färger. De mest beundransvärda konstverk fanns överallt, det ena vackrare än det
andra, och vissa hade animerade och föränderliga färger. Överallt fanns växter - några ljusröda
och andra blå, vackra som exotiska fiskar men flera meter höga. Bakgrundsmusik spelades som
lät som en orgel och en ”sjungande” såg, med tillfälliga körer och basröster som framställde
egendomliga vibrationer.
Den här musiken fick blommorna att böja sig och svaja i rytm och de bytte färg med varje
förändring av musikstilen.
Varje gång någon talade blev musiken svagare så att vi kunde höra varandra utan svårighet och
utan att behöva höja våra röster. Luften var parfymerad med tusentals dofter som också
förändrades med musiken och våra positioner i rummet. Hela området hade utformats med
ungefär tio vinklade hörn, som var åtskilda med olika nivåer och varje hörna hade en särskild
karaktär. En liten bäck flöt igenom allt det här.
Min guides två assistenter visade honom en mycket stor respekt och nästa sak han sade till mig
var: ”Följ mig. Vi ska göra det bekvämt för oss, eftersom jag har många saker att berätta för
dig.”
Jag följde honom till en grupp med fåtöljer och soffor gjorda av en väldigt mjuk svart päls, där
alla fyra satte sig ner. Där talade min guide igen:
”Idag ska jag ge dig ett andra budskap som ska komplettera det som jag dikterade för dig i
december 1973. Du har inget att anteckna med, men oroa dig inte, allt jag säger till dig kommer
92