Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
Det var också vid nio års ålder som jag fick min första erfarenhet av internatskola. Min
mamma var förtvivlad eftersom jag inte längre ville göra någonting i skolan och att jag ständigt
sa till henne att det var meningslöst för en racerförare att kunna sådant. Så hon bestämde sig för
att skicka mig till Notre-Dame-de-France internatskola i Puy-en-Velay.
Hon hoppades att jag, utan tillgång till motorsports tidningar, skulle ta mig an skolarbetet, och
på ett sätt hade hon inte helt fel. Men jag har väldigt dåliga minnen från den där första
internatskolan, säkerligen eftersom jag var för ung när jag skickades dit.
Jag minns att jag grät många nätter i den stora sovsalen, och nu inser jag att det som jag
antagligen saknade mest där, var möjligheten att få vara själv och meditera. Det behovet, som
fick mig att gråta hela nätter, ökade bara min redan starka känslighet, liksom alla känslomässiga
behov som förnekas.
Sedan upptäckte jag poesi.
Jag hade alltid varit mer dragen till litteratur än till matematik, om än bara som en intresserad
och passiv läsare. Sedan kom längtan, behovet av att skriva - på vers om möjligt. Jag behöll mitt
ointresse av matematik även om jag nu hade fått medelbetyg i det ämnet liksom i alla andra.
Men i franska, och särskilt i skrivande, fick jag ofta högsta betyg - så länge jag gillade det givna
ämnet. Jag skrev till och med en hel samling med dikter och vann förstapris i en poesitävling.
Det mest förvånande var att jag utan att ha blivit döpt, hade hamnat i en privat internatskola
som drevs av katolska munkar, med allt vad det innebär - böner innan måltiderna, innan man
gick och lade sig, innan man gick upp på morgonen, innan man studerade - och jag deltog i de
dagliga gudstjänsterna med nattvard. När bröderna, efter mina sex månader med daglig nattvard,
upptäckte att jag inte var döpt, verkade de fullständigt förskräckta. Jag tyckte faktiskt att det var
roligt; den enda delen av deras gudstjänst som jag tyckte om, var faktiskt att man gratis fick
smaka på brödet.
Det var också när jag var nio som jag kom in i puberteten. Jag tyckte verkligen om det och och
upptäckte de hemliga och okända njutningar som ingen annan av de nioåriga pojkarna i sovsalen
verkade ha upptäckt, vilket blev en slags tröst i min inte helt tillfredställande ensamhet.
Slutligen var det när jag var nio som jag blev förälskad första gången - och det var den sortens
intensiva kärlek som kan drabba barn i den åldern. Tack vare mina förbättrade resultat i skolan,
hade min mamma gått med på att inte skicka tillbaka mig till internatskolan, och jag började i
årskurs fyra i den kommunala grundskolan i Ambert. Där var hon, nio år gammal eller nästan,
och hon hette Brigitte. Jag var blyg och rodnade fånigt. Det räckte med en blick under ett besök
hos skolsyster, eller kanske en modest gest för att dölja den icke-existerande bysten för mina
blickar, för att få mig att känna mig ömsint och en stark känsla av att vilja skydda denna så
uppenbart bräckliga varelse.
Året därefter gick jag vidare i samma skola, i årskurs fem, i sällskap med min första kärlek
som jag inte ens vågade prata med. Men jag lyckades ändå få sitta på bänken framför henne i
början av skolåret, så att jag kunde vände mig om då och då beundra hennes ansikte som jag
älskade. Jag var bara tio år och tänkte alltid på henne.
Det faktum att jag var nära henne sporrade mig och jag såg till att arbeta tillräckligt hårt för att
slippa gå om ett år. På så sätt tog jag mig vidare till nästa årskurs utan att vara det minsta
intresserad för mina studier.
Oturligt nog bytte vi nu ständigt klasser och hade olika lärare istället för bara en. Som följd av
det var jag nästan alltid åtskild från henne, och jag gjorde nästan inga skoluppgifter - så lite att
80