Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
Och du kan följa vägen mot hennes hår
Jag gjorde många framträdanden och deltog i många vägshower. Allting gick bra och jag hade
till och med lyckan att bli utvald att delta i Golden Rose-sångtävling som hölls i Antibes.
Men de som guidade mig ville egentligen inte att jag skulle bli en alltför känd artist. Den här
delen av mitt liv hade planerats för att jag skulle utveckla min känslighet, och vänja mig vid att
uttrycka mig offentligt, men inte mer än det.
Trots att jag var en av de tävlande som utvalts till Golden Rose som annonserades på radion
varje morgon, kom Lucien Morisse till mig en dag och förklarade att han var tvungen att ställa in
mitt deltagande i tävlingen. Han sa att jag skulle förstå varför senare, men att han inte kunde
berätta mer för tillfället.
Så det slutade med att jag inte deltog i Golden Rose-tävlingen, utan var tvungen att fortsätta
leva på vad jag kunde tjäna på min sång, vilket jag insåg att det aldrig skulle bli tillräckligt för
att kunna köpa mig en tävlingsbil. Därför tackade jag genast ja när jag fick ett erbjudande från
skivbolaget om att bli en av dess representanter. Jag var övertygad om att jag skulle kunna spara
ihop tillräckligt till en bil inom ett par månader.
Jag hamnade i Bordeaux, där jag var marknadsföringsagent med ansvar för femton regioner.
Jag stannade där i ett år och slutade när jag hade tillräckligt för att köpa en tävlingsbil. Jag hann
inte mer än att ställa in bromsarna på bilen innan en vän totalkvaddade den i en olycka. Men hur
som helst hade jag skrivit nya låtar under året i Bordeaux och en förmögen vän insisterade på att
jag skulle ge ut en skiva till, vilken han skulle finansiera.
Jag spenderade ännu ett år med att leva på min poesi och sedan, som för att få mig att radikalt
ändra livsstil, var jag med om en väldigt allvarlig bilolycka.
Under en väldigt uttröttande resa somnade jag vid ratten och körde rakt in i en mur, i 100
km/tim. Över tio personer hade redan dött vid det stället. Jag fick flera frakturer, men jag
överlevde. Jag låg orörlig i tre månader eller mer och mina besparingar tog slut. Jag tävlade
fortfarande inte. Jag som hade drömt om att börja när jag var arton, hade ännu inte deltagit i en
enda tävling, fastän jag var tjugotvå år.
Då jag ofta hade varit med vid racingbanor som åskådare, hade jag lagt märke till hur
passionerat förtjusta unga människor var av den här sporten, och också att det fanns många
pojkar som ville bli racerförare, men som inte visste riktigt hur de skulle gå till väga. Jag visste
inte mycket mer än de gjorde, och jag intalade mig själv att det bästa sättet för mig att ta mig in
på racingscenen skulle vara att hitta ett sätt att ta tillvara på deras entusiasm. Jag kunde skriva, så
lösningen var uppenbar. Jag skulle bli en reporter för ett bilsportmagasin.
Jag kontaktade ett antal specialtidningar, men utan resultat för att så många andra entusiaster
hade kommit på samma idé. Sedan lade jag märke till en liten annons i motordelen i L’Equipe,
från någon som letade efter reportrar som både kunde skriva och fotografera, ingen erfarenhet
behövdes.
Jag skrev och annonsören svarade att han skulle behandla min ansökan, men att jag var
tvungen att skicka honom 150 franc för administrativa kostnader. I gengäld skulle jag få några
filmrullar för att kunna göra ett arbetsprov om valfritt ämne. Jag skickade pengarna, fick en film
och skrev artikeln - om ett bilrace naturligtvis - och skickade den direkt till den angivna
adressen.
84