Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
samma plats under de sex följande dagarna, och som under en timme per gång dikterade de
fantastiska avslöjanden som utgör den första delen av det här ”budskapet”.
Under de första dagarna efter den händelsen, måste jag erkänna att jag undrade ifall jag skulle
våga berätta det för någon överhuvudtaget. Det första som jag gjorde, var att göra en noggrann
kopia av de anteckningar som jag hade tagit så gott jag kunnat, fastän alltför snabbt, medan min
sagesman hade talat till mig. När detta var avklarat, skickade jag mitt manuskript till en seriös
förläggare som enligt min vetskap inte publicerade esoteriska böcker eller science fiction. Jag
ville självklart inte att ett budskap av denna vikt, skulle försvinna bland en samling av mystiska
äventyrsberättelser eller ockulta böcker som riktar sig till människor som är intresserade av
alternativ vetenskap.
Marcel Jullian, som drev förlaget, bjöd mig att komma till Paris och berättade för mig att
manuskriptet var sensationellt. Men han sa att jag var tvungen att berätta mitt livs historia innan
jag gick in på budskapet, och att det kunde behövas göras ett ”par små ändringar”.
Allt det var helt uteslutet. Jag ville inte ta upp hundra sidor med att berätta om mitt liv och
sedan presentera budskapet som jag hade fått, som att jag som person var lika viktig som de
saker vilka jag hade blivit ombedd att avslöja. Jag ville att budskapet skulle publiceras, men bara
budskapet, även om det bara blev en tunn bok, och som därför var ointressant för förläggaren. Så
jag bad Herr Jullian att returnera mitt manus. Han svarade att han inte hade det, eftersom en
läsare hade lånat det, men så fort han fick tillbaka det skulle han posta det till mig.
Jag hade just återvänt från Clermont-Ferrand när jag fick ett telegram där jag ombads att
återvända till Paris och delta i en tv-show kallad det Stora Shackbrädet, ledd av Jacques Chancel.
Han var chef för en bokserie på förlaget dit jag hade skickat mitt manuskript. Han hade läst det
och förstått att det var helt fantastiskt, oavsett om någon trodde på det eller inte. Så jag deltog i
showen, och de tusentals brev som jag fick efteråt visade att, medan några skrattade, hade många
tagit det jag hade sagt väldigt seriöst och ville hjälpa till.
Men dagarna gick och mitt manuskript kom inte tillbaka. Jag skickade ett rekommenderat brev
till förläggaren, som svarade att manuskriptet skulle skickas till mig, men att de ännu inte hade
hittat det. Efter tio dagar åkte jag tillbaka till Paris för att se om jag kunde göra något
personligen, eftersom ingen längre ville svara på mina frågor när jag ringde och frågade om
saken.
Den kända designern, Courrèges, som hade tagit kontakt med mig efter showen eftersom han
var intresserad, gick med på att följa med mig till förläggaren för att ta reda på vad som hade
hänt med manuset.
Marcel Jullian förklarade för oss att läsaren som hade manuskriptet hade tagit med sig det och
åkt på semester, och de inte visste var han var eller hur de skulle kunna få tag på honom.
Situationen blev allt märkligare.
Till slut återfick i alla fall Herr Courrèges manuskriptet och han återlämnade det till mig
personligen. Jag undrar fortfarande om det verkligen hade försvunnit, eller ifall det bara hade
lagts åt sidan för att hindra det från att publiceras. Om förlaget verkligen slarvade bort
manuskript så lätt, skulle jag avråda andra författare från att skicka sina original dit.
Skakad efter missödet med manuset, och av den växande högen med brev från människor som
var intresserade av att köpa boken med budskapen så fort den blev publicerad, erbjöd sig Marie-
Paule att sluta sitt jobb som sjuksköterska för att hjälpa mig med utgivningen och distributionen
av detta exceptionella dokument.
86