Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
En kort tid därefter, fick jag ett brev i vilket jag ombads ringa ett nummer i Dijon, där
huvudkontoret till förlaget som hade publicerat annonsen, låg. Jag träffade chefen för förlaget -
en man som var runt trettio år som påstod sig ha gjort sig en förmögenhet som fotograf i USA.
Han verkade väldigt intresserad av mina idéer om att starta en motortidning för unga som
hoppades på att bli racerförare och erbjöd sig att anlita mig som en chefredaktör för en
dagstidning som skulle ges ut inom ett par månader. Han visade mig fabriken som han skulle
köpa och göra om till tryckeri, presenterade mig för tryckaren i Dijon som han hade anlitat som
chef, och han visade mig huset där jag och min fru kunde bo, bara ett stenkast från mitt kontor.
Jag svarade att det skulle passa mig under förutsättning att jag fick bevaka och delta i
tävlingar. Han sa då att han också letade efter någon som klarade av att ta hand om en
tävlingsavdelning i hans företag.
En vecka senare flyttade jag till Dijon med min fru, Marie-Paul. Vi hade varit gifta i ungefär
tre månader, och hon väntade vår dotter. Jag hade träffat Marie-Paul i juni, och vi hade inte varit
åtskilda en dag sedan dess. Vi hade gift oss tre månader senare, bara för att hennes familj blev
chockad när de fick veta att vi inte hade tänkt gifta oss religiöst. Hennes familj var väldigt
gammaldags och i början bad jag med dem innan måltiderna.
Min vistelse i Dijon varade hur som helst bara i två månader, och jag fick ingen lön. Det
uppdagades att den ”rika amerikanen” som hade velat starta en dagstidning just hade sluppit ut
ur fängelse utan ett öre. Han hade svindlat över 500 unga personer, vilka liksom jag drömde om
att bli racerförare, fotografer eller reportrar, på summor mellan 150 och 300 franc.
Jag hade arbetat i två månader för ingenting, och jag var nu full av idéer, men pank. Jag
bestämde mig då för att starta på egen hand i den stora förlagsbranschen. Jag flyttade till
Clermont-Ferrand, nära min mamma som då såg fram emot att snart bli farmor, och jag satte upp
mitt eget förlag för att producera en tidning på mitt eget sätt. Snart fanns tidningen ute för
försäljning tack vare tryckaren som också älskade bilsport, och som gick med på att ge mig
kredit, trots att jag inte kunde ge honom någon form av garanti.
Det gick snabbt bra för tidningen och den blev snart en av de ledande inom området. Jag tog
själv hand om de mest intressanta uppdragen - att testköra nya modeller på den fantastiska Masdu-Clos
banan i Creause, och på vägarna. På så sätt hade jag tagit mig in i motorsportens värld
och jag fick låna bilar för att tävla. Äntligen höll min dröm på att förverkligas, och dessutom,
insåg jag från början att jag var en begåvad tävlingsförare, och jag tog hem många segrar med
bilar som var okända för mig.
I tre underbara år levde jag så här, hela tiden gjorde jag framsteg i min körteknik, och jag
koncentrerade mig till 100 procent på det område som jag älskade - sportbilar. Jag måste säga att
jag verkligen njöt av att ständigt flytta fram mina gränser och konstant förbättra kontrollen av
mina reflexer och reaktioner. Hur som helst brydde jag mig varken om motorljud eller lukten av
bränd bensin, och jag drömde om den dag då sportbilstillverkare skulle tvingas göra sina bilar
lukt - och ljudlösa. Först då skulle jag helt kunna njuta av bilkörning i sin renaste form.
Men allt det här vändes upp och ner i slutet av 1973.
Mötet
Den där mycket speciella dagen den 13 december 1973- befann jag mig i en vulkankrater i
Auvergne, Puy-de-Lassolas. Där träffade jag, som jag redan beskrivit, för första gången en
utomjordisk man, eller rättare sagt den Eloha- singular för Elohim- som jag kom att träffa på
85