Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
jag året därefter återigen hamnade på en internatskola, nu i den lilla byn Cunlhat, som var
ungefär trettio kilometer från Ambert.
Det var ännu värre där än vad det hade varit i Puy-en-Velay. Vi var alla hopträngda i små
sovrum som knappt var uppvärmda, och värst av allt så fanns det praktiskt taget ingen disciplin.
Så de största och starkaste pojkarna införde sina egna lagar. Jag tror att det var där jag
utvecklade ett sånt hat emot våld.
En dag, trött på att trakasseras av pojkar emot vilka man inte vidtog några disciplinära
åtgärder, gav jag mig iväg, bestämd att gå de trettio kilometer som skilde mig från mitt
föräldrahem. Ingen märkte när jag gick iväg, och när skolans rektor kom ikapp mig med sin bil,
hade jag redan hunnit gå tio kilometer.
Till min stora glädje blev jag utsparkad från skolan, och skickades tillbaka det katolska
brödraskapet i Ambert, mitt i skolåret som en dagelev. Vilken lycka! Jag kunde nu se Brigitte
varje dag på gatan. Hon hade nu hunnit bli tolv år, hennes lilla byst putade läckert ut, och för
mig var hon vackrare än någonsin.
Jag blev allt mindre intresserad av mina studier och började njuta av att skolka, mest för att jag
inte trivdes bland prästerna, som hade varit snabba att föreslå för min mamma att jag skulle
döpas. Som tur var föredrog hon att vänta till att jag var gammal nog att förstå, så att hon kunde
be om min åsikt.
Vad jag ville vid den tiden, var att jobba som bilmekaniker, eftersom jag hade lärt mig att det
var en användbar merit för racerförare. Min mamma som hoppades att jag skulle bli ingenjör,
ville till varje pris att jag skulle fullfölja mina studier, så hon tillät mig inte att bli lärling på en
verkstad.
Nya upplevelser av att bli trakasserad gav mig åter en önskan efter att skriva dikter, och jag
började strosa runt i omgivningarna med en anteckningsbok i handen istället för att vara med på
lektionerna.
När jag blev fjorton, hamnade jag återigen på en internatskola Mont-Dore, ett läroverk där de
tog emot alla de barn som inga andra skolor i regionen ville ta hand om. Jag hamnade i sällskap
med en måttligt intressant samling av dummerjönsar och ”svåra fall”. Det var en av de senare, en
typisk ”internatskole-höjdare”, som slutligen blev upphov till den riktning som mitt liv tog de
nästkommande tio åren. Han hette Jacques och spelade elgitarr, vilket imponerade mig en hel
del. Så fort det blev jullov, fick jag min mormor att köpa mig en fantastisk gitarr, och Jacques
lärde mig några ackord.
Sedan började jag tonsätta mina dikter, och insåg att det uppenbarligen var omtyckt av dem
som fick höra det. Så fort det blev sommarlov, började jag delta i några sångtävlingar i radio,
vilka jag nästan alltid vann.
Det var också under det sommarlovet som jag upptäckte fysisk kärlek för första gången - med
en barflicka som hade gillat mina sånger. Hon var tjugo år och lärde mig inte mycket annat än
vilken effekt som en gitarr kan ha på kvinnor.
Följande år var jag femton år, och ville mer än någonsin leva mitt eget liv. En dag tog jag min
gitarr under armen och en liten resväska, sa adjö till internatskolan med dess ointressanta studier,
och liftade till Paris. Jag hade tvåtusen gamla franc i fickan och ett hjärta fyllt av hopp. Äntligen
skulle jag få tjäna mitt eget uppehälle, spara tillräckligt med pengar för att ta mitt körkort när jag
blev arton och bli en racerförare.
81