Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
Min födelse var som en olycka - i alla fall i den lilla staden Ambert som är så hängivet katolsk
att den kallas för ”bönböckernas världshuvudstad”. Vidare var den okände fadern, som inte var
helt okänd, tydligen en judisk flykting. Vilket helgerån!
Min födelse doldes så mycket som möjligt - inte i en grotta, men i en klinik närliggande Vichy.
Den skedde den 30 september 1946 runt klockan två på natten, och den var mycket svår. Men
det kanske viktigaste var att jag blev till den 25 december 1945. Befruktningsögonblicket, det
ögonblick när en varelse verkligen blir till och börjar utvecklas i moderns livmoder, är den
riktiga födelsedagen för varje individ. Den 25 december har varit ett väldigt viktigt datum i över
nästan tvåtusen år nu. För dem som tror på tillfälligheter, så började mitt liv med en tillfällighet.
När vi återvände till Ambert, försökte min mamma länge få mig att obemärkt passera som ”en
väninnas son som hon tog hand om för ett tag”. Vi levde under samma tak som hennes far, som
även när han fick reda på sanningen, visade sig vara den bästa morföräldern till mig under den
korta tid som jag kände honom. Sorgligt nog dog han när jag fortfarande var ett litet barn. Jag
fick senare berättat för mig hur road han varit när jag, efter ha sett honom trimma sina fruktträd,
tog en sax och klippte... hans sallad.
Jag blev uppfostrad av min mormor och min moster som då, vilket de fortfarande gör, bodde
tillsammans. De lärde mig att läsa och hjälpte mig att ta mina första steg, som jag kommer ihåg
mycket klart - säkert det tidigaste minnet jag har i mitt liv.
Det var alldeles nyligen som min mormor berättade för mig att hon 1974 såg en märklig
farkost flyga mycket snabbt och ljudlöst över Ambert nära hennes hus. Hon hade aldrig vågat
berätta om det för någon av rädsla för att bli anklagad för att hallucinera. Det var först efter att
hon läst min bok som hon bestämde sig för att tala med mig om det... och samtidigt bestämde
hon sig för att bli medlem i MADECH. Hennes beslut att ansluta sig, var faktiskt, något av den
viktigaste uppmuntran som jag fick.
Druidernas påve
I Ambert fanns det en gammal man som barnen var rädda för, och som äldre gjorde narr av.
De kallade honom för ”Jesus Kristus” eftersom han hade väldigt långt hår upprullat i en knut,
och ett fantastiskt skägg. Han var alltid klädd i en lång kappa som nådde ner till hans anklar, och
han bodde ungefär hundra meter från huset där jag och min mamma hade hittat en liten lägenhet.
Han arbetade inte och ingen kunde förstå hur han hade råd att bo i det lilla huset framför den
kommunala skolan.
När de blev äldre upphörde barnen att vara rädda för honom och började, liksom sina föräldrar,
håna honom, skratta och göra grimaser när de följde efter honom hack i häl.
Personligen tyckte jag inte om att leka med de andra, jag föredrog att betrakta insekter och titta
i böcker. Jag hade gått förbi den här mannen flera gånger på gatan och förvånats av hans
ansiktsuttryck, som utstrålade äkta vänlighet, och av det spjuveraktiga leende som han hade varje
gång han såg på mig. Jag förstod inte varför, men han skrämde mig inte, och jag kunde inte se
något roligt med honom. Dessutom förstod jag inte varför de andra barnen drev med honom.
En eftermiddag följde jag efter honom, nyfiken på vart han var på väg, och jag såg honom gå
upp till sitt hus. Han lämnade dörren öppen, som ledde in i ett litet, mycket mörkt kök. Jag gick
närmare och kunde se honom sitta på en pall med det okynniga leendet på sina läppar, som om
han väntade mig. Han vinkade år mig att komma närmare. Jag gick in i huset och mot honom.
78