Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
På det här sättet, skulle MADECH bli en organisation som skulle stödja den riktiga rörelsen
som jag skulle skapa med dess mest öppensinnade medlemmar - i själva verket, en församling
med MADECH guider.
Den här nya föreningen skulle samla de människor som önskar att öppna andras sinnen mot
oändligheten och evigheten, och bli guider för mänskligheten genom att helt och hållet
genomföra vad som efterfrågades i Elohims budskap. Så, i ett samhälle som söker att stänga
människors sinne på alla sätt genom gudstroende religioner, sövande utbildning, fördummande
tv-program och småsinta politiska strider, skulle jag försöka initiera människor som skulle gå ut i
världen och försöka öppna andras sinnen. På så sätt skulle MADECH behålla sin vikt genom att
bli en stödjande organisation som skulle bli en första kontaktpunkt för dem som upptäckt
Elohims budskap. Den skulle bestå av utövande medlemmar, och sammanslutningen av guider
skulle bli en rörelse med ”munkar” för att guida de utövande medlemmarna.
Jag visste att det fanns några av MADECH-medlemmarna som var rätt så kapabla att sköta
organisationen, och jag fick bekräftelse på detta under valet av styrelsen. Min efterträdare som
ordförande, Christian, var fysiker med en lovande framtid, och resten av styrelsen utgjordes
också av människor som alla var lika representiva och kompetenta.
Det var också i juni månad som Francios, en av de mest hängivna MADECH-medlemmarna
och en av de mest öppensinnade, kom och hälsade på mig i Clermont-Ferrand. Jag berättade för
honom om min önskan att hitta ett hus på landet på en så avskild plats som möjligt, för att kunna
vila ut och för att i lugn och ro kunna skriva en bok där jag skulle återberätta allt som hänt mig
innan den 13 december 1973, innan någon kunde hitta på en massa nonsens om mitt förflutna.
Han sa att han hade en avskilt belägen bondgård i Périgord, och att om jag gillade området,
kunde jag stanna där en månad eller två, eller till och med så länge som jag ville, eftersom det
inte var någon som bodde där.
Vi åkte iväg direkt för att titta på stället och, inspirerad av friden och tystnaden som jag fann
där, bestämde jag mig för att stanna i två månader. Efter två veckor njöt så mycket av det att jag
allvarligt funderade på att stanna kvar mer permanent.
Francois kom tillbaka för att vara med oss under slutet av juli, och vi började planera för
flytten dagen efter mötet för firandet av den 6 augusti i Clermont-Ferrand. Jag hade ännu inte
bestämt mig helt säkert, för jag var rädd att jag på något sätt skulle misslyckas med mitt uppdrag
om jag flyttade från platsen där mitt fantastiska möte inträffat. Hur som helst, den 31 juli, medan
min fru Marie-Paul, Francois och jag var ute för att få lite frisk luft, såg vi vad som måste ha
varit en enorm farkost passera tyst och med ryckiga rörelser nästan ovanför huset.
Ena stunden rörde det sig med otrolig hastighet, men stannade också plötsligt flera gånger,
fortsatte i ett sick-sack mönster ungefär 500 meter från där vi stod. Jag var glad över att andra
var med mig för att bevittna händelsen, och jag kände en oförklarlig känsla av lycka. Francois
berättade för mig att hans hår reste sig av hans känslor. För mig var det ett uppenbart tecken av
samtycke från Elohim vad det gällde min flytt till det området.
Nästa morgon märkte jag att jag hade ett underligt märke på min ena arms biceps, nära
armvecket. Jag gjorde inte direkt kopplingen till vad vi sett dagen innan, men senare sa många
andra till mig att det bara kunde vara ett märke från Elohim. Det var en röd cirkel ungefär tre
centimeter i diameter, det var ungefär fem millimeter tjockt och inuti fanns tre mindre cirklar.
Det här märket var oförändrat i två veckor, sedan smälte de tre mindre cirklarna ihop till en,
vilket gav två koncentriska cirklar. Sedan efter ytterligare två veckor försvann de båda cirklarna
och lämnade kvar en vit fläck på min arm, som jag fortfarande har kvar. Jag vill betona att jag
aldrig led av det märket, och kände aldrig minsta klåda medan jag hade det. Några vidsynta
90