Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
Som tur var blev jag upplockad av en man som hade en oerhörd acceleration gömd under den
diskreta karossen. När han sa att han var en racerförare och nämnde sitt namn, kunde jag berätta
vilka bilar han kört och vilka tävlingar han vunnit. Han blev smickrad och förvånad, rätt okänd
som han var, att träffa en ung pojke som kom ihåg alla hans bravader. Han berättade för mig att
han tidigare arbetat som clown, och att han nu ägde en bilverkstad i syd-väst. När vi kom fram
till Paris bjöd han ut mig på middag, och erbjöd mig till och med ett rum på hotellet där han
bodde.
I foajén pratade vi lite med två unga kvinnor som var dansvärdinnor i en bar och som nu hade
slutat sitt arbete för dagen. Jag sjöng några sånger och sedan gick vi till sängs, var och en med
sitt förtjusande sällskap. Där blev jag, verkligen invigd i fysiskt älskande.
Nästa morgon gav jag mig av diskret, eftersom jag ville hitta ett rum och några kabaréer som
skulle vara intresserade av mina sånger. Jag hittade varken eller och spenderade min andra natt i
Paris, i tunnelbanan bland uteliggarna.
Jag hade inte ett öre kvar och på morgonen var jag utsvulten. Jag fördrev dagen med att dra
benen efter mig och undrade i förtvivlan om jag någonsin skulle kunna ordna upp saker. Men
den kvällen såg jag en man som spelade dragspel på ett kafés uteservering och kunderna slängde
pengar till honom. Jag bestämde mig för att prova samma sak och det fungerade mycket bra
redan från första stund. Jag var räddad.
Jag levde så i tre år, sov ofta var som helst och åt en smörgås då och då. Men jag gjorde
enorma framsteg, och en dag var det en liten kabaret på den västra flodsidan som hyrde mig. Jag
tjänade tio franc per kväll och behövde femton för att taxin tillbaka till Montmartre där jag
bodde i ett litet rum. Men jag hade trots allt mitt namn på en affisch - även om det var i små
bokstäver! Jag föreställde mig redan mitt namn högt upp på affischen i stora bokstäver, då jag
såg vilken succé jag gjorde varje kväll.
En dag träffade jag skådespelaren Jean-Pierre Darras, som föreslog mig att ta lektioner i
skådespeleri för att förbättra mitt scenframträdande. Eftersom jag inte hade råd att betala för
dem, ordnade han vänligt så att jag kunde delta gratis i en kurs på Paris nationella teater. Så i tre
månader deltog jag i Dullins kurs - och slutade sedan eftersom jag inte alls kände mig dragen till
teatern.
Vid den tiden brukade jag presentera mig själv under pseudonymen Claude Celler, som jag
hade valt som en hyllning till skidåkaren och racerföraren Tony Sailer. Jag hade ändrat
stavningen så att mina initialer skulle bli CC – för att bibehålla mitt riktiga förnamn.
Jag började vinna många radiotävlingar och genom att sjunga i flera kabaréer, kunde jag nu
leva hyfsat bra, och ännu viktigare spara tillräckligt med pengar för att kunna ta mitt körkort när
jag blev arton, som planerat.
Men det räckte inte för att bli en racerförare. Först var jag tvungen att göra mig själv ett namn i
hopp om att bli hyrd av ett större företag, och för det behövde jag en tävlingsbil, delta i några
race på egen hand och, om möjligt, vinna dem. En racerbil är mycket dyr, och jag var tvungen att
fortsätta spara i hopp om att kunna skaffa mig en sådan bil. Jag fortsatte att sjunga, och försökte
lägga undan lite pengar. Många av mina vänner som skrev sånger hade spelat in skivor och
verkade tjäna en hel del pengar från försäljningen. Så jag bestämde mig för att prova det, då jag
nu hade nu över 150 sånger i bagaget.
Det första skivbolaget som jag kontaktade erbjöd mig ett treårskontrakt, som jag skrev under.
Chefen för skivbolaget var Lucien Morisse, även chef för radiostationen Europe No. 1, som låg
bakom en lång rad framgångsrika sångare. Min första skiva blev ganska framgångsrik, och den
82