Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
Jag gick med på det, eftersom jag var säker på att det var det enda sättet att ständigt ha kontroll
över hur dessa skrifter användes. Eftersom det var oförenligt med allvaret i det uppdrag som jag
hade fått, slutade jag omedelbart att arbeta för sportmagasinet och under hösten 1974 lämnade
boken äntligen tryckpressarna.
Chocken för mitt nervsystem som orsakats av den här oväntade vändningen i mitt liv, hade gett
mig buksmärtor och jag fick nästan magsår. Hela vintern led jag av en allvarlig magkatarr. Ingen
medicin hjälpte och det var först efter att jag bestämde mig för att ta det lugnt genom att
meditera och göra andningsövningar som smärtorna försvann som i ett trollslag.
I juni hade jag varit med i en tv-show, ledd av Phillippe Bouvard. Den hette Lördag Kväll och,
sarkastisk som vanligt, hade Herr Bouvard klätt ut sin medarbetare som en Marsian, med rosa
antenner och en grön kostym, och frågade mig ifall han såg ut som den person som jag hade
mött.
Men många, som blev intresserade av det lilla som jag kunde säga, skrev till Philippe Bouvard
och konfronterade honom för hans brist på respekt. Med anledning av de tusentals brev som han
fick, bestämde han sig för att bjuda in mig till en annan show där jag skulle kunna säga lite mer.
Övertygad om att jag inte skulle få säga tillräckligt, bestämde jag mig för att hyra Pleyel Hall ett
datum strax efter tv-showen, och annonsera för intresserade tittare att jag skulle hålla ett tal där
inom de närmsta dagarna. Jag hyrde ett rum för 150 personer, med möjlighet att byta till ett rum
för 500 personer, eftersom jag inte visste hur många som skulle bry sig om att komma och lyssna
på mig.
Till slut kom det över 3000 personer. Självklart kunde vi endast ta in 500 i salen som jag hade
bokat och när alla stolar var tagna förklarade vi för de övriga att jag skulle ge ytterligare ett tal
inom ett par dagar i den stora hallen med plats för 2000 personer. Naturligtvis var många
missnöjda över att behöva åka tillbaka, några hade rest hundratals kilometer.
Allt gick bra och jag upptäckte att det fanns många som var redo att hjälpa mig och ge mig sitt
stöd, bortsett förstås från de cyniker, som jag lyckades få att framstå som löjliga, till följd av
deras frågor och deras ytlighet.
Trots att jag hade en fruktansvärd scenskräck, mycket större än vad jag någonsin haft när jag
sjöng, så flöt allt på utan minsta avbrott, och svaren till de allra svåraste frågorna verkade
komma från mina läppar utav sig själv. Jag kände verkligen att jag fick hjälp från ovan, precis
som Elohim hade lovat mig. Jag fick känslan av att lyssna på mig själv medan jag gav svar som
jag omöjligt kunde ha kommit på egen hand.
Det andra talet skedde några dagar senare. Jag var orolig för att de som inte hade kommit in i
salen vid det första tillfället inte skulle komma tillbaka, och att jag därmed skulle stå med en
väldigt dyr sal, som var tom till tre fjärdedelar. Det hade inte varit någon publicitet alls om det
sedan tv-programmet, förutom en kort tre raders notis i France Soir, som var den enda tidningen
som gick med på att ge publicitet åt det här andra föredraget.
Vid evenemanget kom långt över 2000 personer och salen blev full. Det var en triumf. Från det
här tillfället och framåt hade jag inga mer tvivel på att jag skulle lyckas med mitt uppdrag.
Föredragen
Från och med september 1974, efter att ha hållit runt fyrtio föreläsningar, märkte jag vilka
frågor som var vanligast. Jag kunde också se hur medlemsantalet i MADECH steg konstant och
hur lokala kontor formades i alla stora städer i Frankrike kring de mest dynamiska och effektiva
medlemmarna.
87