Tryckt - Lars-Olof Lindeberg

Budskapet från Utomjordingar - ©Rael - rael.org
Han lade handen på mitt huvud och jag kände en underlig känsla. Samtidigt tittade han upp i
luften och yttrade några ord som jag inte förstod. Efter ett par minuter lät han mig gå, fortfarande
utan att säga ett ord, och fortfarande med samma mystiska leende.
Allt det förundrade mig då, men jag glömde snabbt bort det. Det var först på sommaren 1974,
när jag läste en bok som min mor lånat mig om Auvergnes mysterier, som jag fick veta att Fader
Dissard, den gamla mannen i fråga, var den sista Dissarden - det vill säga den sista levande
druidiska ”påven” - och att han varit död sedan många år.
Då mindes jag händelsen från min barndom, och tänkte igen på det mystiska leendet som den
gamla mannen brukade ha varje gång jag gick förbi honom på gatan - vilket var varje dag,
eftersom vi i princip var grannar. Nu vet jag precis vem det var han vände sig till när han tittade
upp i luften och yttrade de där orden, precis som att jag vet exakt vad det var för lysande farkost
som min mormor sett.
Det var också en annan sak som jag drog mig till minnes. Efter händelsen i Fader Dissards hus,
räknade jag till nio ett antal gånger varje kväll när jag lade mig för att sova.
Det här är ett nummer som ofta dykt upp i mitt liv, som en kod som har tilldelats mig. Jag har
aldrig kunnat hitta någon förklaring till denna plötsliga vana, som började flera år efter att jag
hade lärt mig räkna mycket längre än nio, och därför inte kan vara resultat av att jag lärt mig
utantill. Jag var sju år när denna händelse inträffade.
Poesi
Vid den tiden var djur det som betydde mest för mig, vilka jag älskade att måla av hela
dagarna, så länge jag inte arrangerade snigeltävlingar. Jag var fascinerad av djurlivet och jag
drömde då bara om att bli en upptäcktsresande, så att jag skulle kunna komma nära den mystiska
faunan i de orörda skogarna.
Men vid nio års ålder - nummer nio igen - skulle allting förändras. Först av allt började jag
upptäcka vad som skulle komma att bli en stor passion för mig - fart. Fart, det vill säga, allting
på hjul, med eller utan motor. Fart och framförallt balans, känslan av rörelse och kampen mot sig
själv, mot sina egna reflexer. Faktiskt den ultimata kontrollen av medvetandet över kroppen.
Det började med vilda tävlingar i nerförsbackar på en liten cykel som nästan saknade bromsar,
och jag undrar hur det kommer sig att jag inte ramlade en enda gång. För att göra det hela ännu
livligare, brukade jag ställa mig högst upp på en backe och vänta till dess att en snabb bil kom
förbi. Sedan kastade jag mig in en svindlande jakt för att hinna ikapp bilen och köra om den - till
förarens stora förvåning - och väl nedanför backen vände jag om och gick tillbaka för att vänta
på att nästa bil skulle komma förbi.
Ett par månader senare hade jag turen att vara med vid Tour de France motor-race och det blev
kärlek vid första ögonkastet. Jag insåg då att det var möjligt att njuta av höga farter utan att först
behöva cykla upp för en backe. Och man kunde göra det till sitt arbete.
Jag bestämde mig, så som man kan göra när man är nio år gammal. Jag skulle bli en
racerförare.
Från den dagen kretsade allt i mitt liv runt motorsport. Ingenting annat intresserade mig och
jag kunde inte se någon mening med att lära mig allt som de lärde ut i skolan, eftersom jag skulle
bli en racerförare. Serietidningar byttes ut mot seriösa motorsports tidningar, och jag började
otåligt räkna åren till dess att jag skulle kunna ta mitt körkort.
79