Domkretsen nummer 2 2004 - Sveriges Domstolar
Domkretsen nummer 2 2004 - Sveriges Domstolar
Domkretsen nummer 2 2004 - Sveriges Domstolar
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
GÄSTTYCKARE<br />
Reflektioner kring domarens roll<br />
Det är svårt att tala om hur domare utövar sin domarroll när man aldrig får se några andra domare än sig<br />
själv i aktion. Det är ju faktiskt så för de flesta domare. Det innebär också att det finns stort utrymme för<br />
oss domare att utveckla egen särart, eget sätt att leda förhandlingar. Min reflektion om domarrollen och<br />
hur den speglas i media får därför ses utifrån hur jag själv uppfattar min roll.<br />
TEXT STAFFAN LEVÉN FOTO MARTIN JOHANSSON<br />
DET ÄR FRAMFÖR allt två tendenser i<br />
mediebevakningen som jag vill uppehålla<br />
mig vid, där rapporteringen och kommentarerna<br />
kring domstolarnas arbete enligt min<br />
mening till stor del bygger på missuppfattningar<br />
om och feltolkningar av domarens<br />
roll.<br />
Den första är att media och därmed allmänheten<br />
inte har förmåga att göra skillnad<br />
på om utgången i ett mål beror på lagstiftningens<br />
utformning och eventuella luckor<br />
eller brister i denna eller om utgången beror<br />
på domstolens egna bedömningar.<br />
Den andra tendensen jag vill peka på<br />
är att media och allmänheten ofta tillskriver<br />
domaren en mer aktiv roll i processen än<br />
den han eller hon faktiskt har.<br />
LAGSTIFTNING OCH RÄTTSTILLÄMPNING<br />
Exemplen på att domstolen beskylls för<br />
lagens innehåll är otaliga. Denna svaghet i<br />
medierapporteringen är också något som<br />
utnyttjas av politikerna. När en lag de stiftat<br />
inte får den effekt som allmänheten kräver,<br />
är de snara, att i stället för att ta sitt ansvar<br />
för eventuella ofullkomligheter i lagstiftningen,<br />
skylla på domstolarnas tillämpning.<br />
Ett tydligt exempel på detta gäller påföljden<br />
för rattfylleri, där t.o.m. justitieutskottets<br />
ordförande skyllde på domstolarna när dessa<br />
dömde precis så som det stod i utskottets<br />
eget betänkande att de skulle göra.<br />
<strong>Domstolar</strong>na får alltså klä skott för vad<br />
allmänheten anser vara ofullkomligheter i<br />
lagstiftningen eller vad som anses rätt och<br />
riktigt från rättspolitiska synpunkter. Det<br />
krävs därför enligt min mening bättre information<br />
till media och till beslutsfattare om<br />
varför utgången blivit som den blivit i ett<br />
mål. Detta är en svår pedagogisk uppgift.<br />
8 DOMKRETSEN NR 2/<strong>2004</strong><br />
Självklart krävs det tydliga och klargörande<br />
domar. Men vi har lärt oss att detta inte är<br />
tillräckligt. Ytterligare åtgärder krävs. Det är<br />
också viktigt att media lär sig och är medvetna<br />
om huruvida de så kallade sakkunniga<br />
som de anlitar för kommentarer verkligen är<br />
kunniga på det aktuella området eller om de<br />
av politiska eller andra skäl bara ger uttryck<br />
för ett partsintresse.<br />
DOMARENS AKTIVITET<br />
Den andra tendensen jag vill peka på är<br />
alltså att domaren i media regelmässigt tillskrivs<br />
en mer aktiv roll i processen än den<br />
han faktiskt har. Ibland förekommer rent<br />
felaktiga påståenden om domarens roll, men<br />
vanligare är att allmänheten ges en felaktig<br />
uppfattning genom sättet att referera<br />
»Ibland förekommer rent felaktiga<br />
påståenden om domarens roll,<br />
men vanligare är att allmänheten<br />
ges en felaktig uppfattning genom<br />
sättet att referera avgörandena«<br />
avgörandena. Vad jag avser är uttryck som:<br />
”domstolen intresserade sig däremot inte<br />
för…”, ”domstolen prövade däremot inte…”<br />
och liknande meningar som alla mer för tanken<br />
till en inkvisitorisk process. Häri ligger att<br />
media ser polis, åklagare och domstol som<br />
likställda enheter inom rättsväsendet, alla<br />
med brottsbekämpande uppgift. Kanske har<br />
vi själva medverkat till detta, genom att inte<br />
ständigt betona skillnaden mellan polis och<br />
åklagares brottsutredande uppgift och domstolens<br />
roll som rättskipningsorgan.<br />
För oss som har varit med länge på<br />
domarbanan framgår en ganska klar utveckling<br />
av domarrollen mot ett allt större mått<br />
av passivitet under rättegången. Idag är t.ex.<br />
de domare jag arbetar med mycket försiktiga<br />
med egna frågor i brottmål. Åklagarens och<br />
försvararens agerande har därmed kommit<br />
att bli mer avgörande för utgången. Detta är<br />
också en naturlig utveckling som följt genom<br />
den kvalitetshöjning vi sett framför allt på<br />
åklagarsidan.<br />
En viktig skillnad mellan domarrollen<br />
och övriga aktörers roller är att domaren<br />
måste förhålla sig helt opartisk under rätttegången.<br />
Domaren är den enda aktören<br />
som har att beakta alla inblandades intressen.<br />
Detta manar till stor försiktighet i<br />
agerandet. Samtidigt öppnar det för kritik.<br />
Möjligheterna att försvara sig är obefintliga.<br />
Det ligger ju också i systemet att alla inte<br />
kan bli nöjda, i många fall inte någon.<br />
FRÅGOR KRING ROLLFÖRDELNINGEN<br />
I debatten har uppmärksammats frågan om<br />
rätten att ställa frågor. Saken regleras i 36:<br />
17 rättegångsbalken (RB) där det står att<br />
rätten skall avvisa frågor som uppenbart inte<br />
hör till saken eller som är förvirrande eller<br />
på annat sätt otillbörliga. Bestämmelsen korresponderar<br />
alltså inte med 35:7 som ger<br />
rätten möjlighet att avvisa bevisning som är<br />
utan betydelse. Skälet till detta är att rättens<br />
möjligheter är mycket små att under ett förhör<br />
bedöma om en ställd fråga kommer att<br />
vara av betydelse eller inte. I kommentaren<br />
till RB uttalas därför att rätten bör vara försiktig<br />
med att avvisa frågor som onödiga eller<br />
ovidkommande.<br />
Visst ifrågasätter man som ordförande då<br />
och då ställda frågor trots att man redan vet<br />
vilket svar man får, nämligen att frågan är<br />
avsedd att belysa förhörspersonens allmänna<br />
trovärdighet, och under sådan täckmantel