Läs - Glocalnet

mig… …
”När kommer din mor hem” frågade hon”, – hon är i kyrkan, sade jag, – ”då
väntar jag på henne”, – ”jag lägger kjolen här på stolen”, – ”så kan vi gå ut och
leka i ladugården, – uppe på loftet”, – jag har hittat en ring, den är av guld, den
har en stämpel innanför och så står det ett namn inuti, – vi kan lägga den i den
hemliga asken”, sade hon, – får jag se, – sade jag, – hon räckte fram ringen, –
jag ryckte åt mig den, – ”ta det lugnt”, sade hon, – och knuffade till mig lite
lätt, – med ett leende i ansiktet.
Den är ju repig, sade jag, – ”jag skrapade bort smutsen på den, det är väl inte så
farligt”, sade hon, – det står ju Emma i den, och så sade jag, – vi kan väl gifta
oss på låtsas, och så bär du den på dig, – jag minns ännu hur varm jag blev,
plötsligt i hela ansiktet, – hela skallen var väl knallröd, – då sade hon, ”din
dummar… det står ju Emma i den”...
”Den som är först på loftet, får ringen”, sade hon, – stående ute på gården, –
”jag räknar till tre och så springer vi”, sade hon, – nej det är min tur, sade jag, –
”ja, ja, ja, börja då någon gång med ditt räknande”, sade hon, – hon stod där
med blicken fjärran och så började hon kisa med ögonen, – kroppen en aning
framåtlutade på helspänn, precis om det skulle gälla att slå världsrekordet för
hennes del…
– ”Men börja då, för guds skull med ditt räknande”, pressade hon fram genom
sina läppar, – ta det lugnt… jag började med min långsamma nedräkning, –
ett….. två……..längre än så kom jag inte.
– Jag ropade omstart flera gånger, men det hjälpte inte, hon fortsatte bara i rikt-
ning mot loftet, – hon är bara så, – egentligen borde jag ha varit beredd på hen-
nes start. De få gånger när det har gått rätt till, – brukade jag vinna, kanske
317