Läs - Glocalnet

erodde det på att jag var en aning längre i växten – tre centimeter: (skratta
inte) det var då – viktiga tre centimeter.
Det var alltid mycket viktigt med mätningen av längden, – mellan henne och
mig, – vi mätte oss nästan varje dag: nå – snarare varje vecka…
Det var bara ösa på, för att komma ikapp henne, – in genom ladugården, – med
hunden i hälarna, han trodde att jag ville leka med honom, – förbi traktorn och
fram mot stegen till loftet, – men till den var det försent. Viola var redan halv-
vägs uppför, – i höet liggande andades hon tungt, så mötte jag henne, – hon
sade högt med andfådd röst, skrattande – ”… jag kom först i mål… jag vann…
jag vann, – ringen är min”, – du fuskade, sade jag strängt, – som straff skall jag
kittla dig, – ”nåd, nåd, nåd”, sade hon med spelad lessenhet, – så kastade jag
mig på Viola, – upprätt sittande på henne med benen isär, – jag bände armarna
åt sidan, på henne, och samlade ihop mycket saliv i munnen, – då förstod hon
vad som skulle hända.
Nu skrattade hon inte längre, – hon spärrade upp ögonen och kastade huvudet
fram och tillbaka, – hon hotade med, – om jag skulle göra det äckliga, så ville
hon aldrig mera träffa mig, – men jag öppnade läpparna lätt, – och siktade på
Violas huvud, – saliven segade sig långsamt ner från min mun och träffade
henne i örat, – o, vad jag skrattade, – men inte hon.
Hon skrek högt till, – så kom hon los, hon rättade upp sig, – och så kallade hon
mig ”jävla gris”, – hon lyfte upp sin klänning (om jag minns rätt, så var den
lyriskt ljusblå), – och torkade bort spottet i örat under tystnad.
Plötsligt gjorde Viola ett utfall mot mig, – så att jag landade baklänges i höet
med henne över mig, – ögonen lyste kolsvart med ett besynnerligt sken i, – och
318