Läs - Glocalnet

nå – pressade hon fram i högre ton… då svarade jag långsamt utdraget – nej…
jag vill inte leka doktor. Varför inte frågade Viola, med ett ansikte som ett stort
frågetecken! – Nej, jag vill leka ”läkare” med ett leende i ansiktet… du är mig
en riktig skojare, sade hon, – du vet inte ens skillnaden mellan en doktor och
läkare – vet du? frågade hon mig. Jag minns att jag svarade att jag inte visste
det… men det visste inte hon heller.
– Vi klädde av oss samtidigt helt nakna (vi har gjort – det förr) där låg vi i höet
på ryggen utsträckta, jag förställer mig att vi såg ganska nöjda ut. Hon rullade
över på sidan mot mig och frågade mig med låg röst, var har du ont? Hennes
ögon var glansiga och mörka… Jag kände som om jag var i en annan värld –
min axel, min högra gör ont (ungefär, så svarade jag – som vuxen känns det
ganska dumt, nu efteråt), då lyfte hon sig från sin ställning mot mig… Plötsligt
sa en röst – vad håller ni på med, där uppe… det var min mors röst. Hon stod
på stegen som var lutad mot loftet, med ögonen som två spetsiga istappar. Jag
kan ju bara tala för mig, men jag förmodar att Viola fick samma panik i detta
ögonblick. Jag minns inte någonsin – att jag dvs. – när vi fick på oss våra klä-
derna så snabbt… skulle tro, – att inte ens en vältränad brandman i utryck-
nings ögonblicket hade kunna vinna över oss båda – med att klä på sig…
Mor sade med sträng röst – om två minuter vill jag er se i köket. Så var hon
borta… Det är besynnerligt att de vuxna alltid dyker upp oväntat – när man är
barn; i de ögonblick som är de mesta pinsamt för oss, när man är inte vuxen
ännu. Integritetsskyddet för barnen står inte högt för oss barn, – föräldrar
kommer alltid oanmälda…
Viola och jag, samlade snabbt ihop våra ägodelar som var utspridda i höet –
den avlånga svarta plåtburken gömdes på samma plats: Den skall gömmas på
323