Skydd mot smittspridning. Kunskapsunderlag för Folkhälsopolitisk ...

åd eller rekommendationer, som inte är bindande. Hur landstingen och kommunerna
väljer att genomföra just de riktade vaccinationsprogrammen kan därför
variera något (Socialstyrelsen, 2008h; SOU 2010:39). Sedan den senaste folkhälsopolitiska
rapporteringen har också en översyn gjorts av schemat för förnyelsedoser
i barnvaccinationsprogrammet. Förändringarna i schemat antogs 2007 och
gäller för barn födda år 2002 (SOSFS 2006:22). Förändringarna innebar bl.a. för
MPR-vaccinationen att åldern för andra vaccinationen sänktes från 12 år (årskurs
6) till 6–8 år (årskurs 1–2), då intervallet mellan första och andra sprutan bedömdes
för långt. Sänkningen av åldern för andra vaccinationen bedömdes leda till ett
bättre grundskydd under barnaåren, bl.a. mot importsmitta och vid utlandsresa.
Därutöver förtydligades uppdraget att ge barn kompletterande vaccinationer. I föreskrifterna
anges att missade vaccinationer ska fångas upp så länge barnet är barn,
dvs. upp till 18 år. Målet är att alla barn som lämnar skolhälsovården ska ha fått det
skydd som ingår i programmet (Carlsson R-M, 2006; SOSFS 2006:22).
Införande av pneumokock och HPV-vaccination
Socialstyrelsen ansvarar också för att följa utvecklingen och pröva om ytterligare vaccin
ska inbegripas i vaccinationsprogrammen. Detta sker utifrån särskilda bedömningsgrunder
(SOU 2010:39). De prövningar som genomförts sedan den senaste
folkhälsopolitiska uppföljningen 2005 har lett till att det allmänna vaccinationsprogrammet
sedan 2009 även omfattar pneumokock-vaccination (Socialstyrelsen,
2007a; SOSFS 2008:7). Skälen för det är att pneumokockbakterier, utöver att vålla
lindriga infektioner som öron- och bihåleinflammation, även kan leda till allvarliga
och ibland livshotande sjukdomar som blodförgiftning och hjärnhinneinflammation.
De kan också orsaka komplikationer som t.ex. hörselskada eller olika former
av hjärnskador. Vaccinet ger skydd mot 13 av de vanligaste pneumokocktyperna
bland små barn (SFS 2009:400). Sedan den allmänna vaccinationen infördes har
antalet fall av invasiv pneumokock infektion bland barn under två år minskat med
50 procent (Smittskyddsinstitutet, 2011d).
Från och med 2010 ingår även HPV-vaccination i programmet (SOSFS 2008:31).
Vaccinationen ges till flickor i årskurs 5 och 6, födda 1999 eller senare. Bakgrunden
till den förändringen var bl.a. att studier med de två vacciner som finns registrerade
i Sverige har visat att de med mycket god effekt förhindrar cellförändringar på livmoderhalsen
som orsakas av de två virustyper som svarar för ca 70 procent av alla
svenska fall av livmoderhalscancer. Vaccinationen beräknas därmed rädda ett hundratal
kvinnor per år från att dö i livmodercancer (Socialstyrelsen, 2009a, 2009c; SOSFS
2008:31). Avgörande förutsättningar för att denna utvidgning ska vara effektiv är
bl.a. att screening för cellprover fortsätter som förut, och att en minskning sker av
cancerincidens och att det går att visa att vaccinationen ger långvarigt skydd mot livmodercancer
(Socialstyrelsen, 2009c). Dessa frågor övervakas och följs upp i ett särskilt
pilotprojekt med hjälp av vaccinationsregistret Svevac (Norrby R, 2006). Arbete
pågår med att ta fram underlag och beslut om att inkludera även ytterligare vacciner
M å l o M r å d e 7 – S K Y d d M o T S M I T T S P r I d n I n G 77