HETTA 4.0 - Malmö stad

KVINNAN I PARKEN
120 © Petra Lindblom
PETRA LINDBLOM
– Hjälp, hjälp!
– Någon ropar hjälp.
– Mamma, någon ropar hjälp!
– Va? Säger jag och tar ut öronpropparna.
– Va? Hjälp?
– Utanför på gatan, säger sonen och springer ut på balkongen med sin
väninna.
Klockan är halv ett på natten och sonen, väninnan och jag står på
balkongen barfota, i pyjamas och med ögonen på helspänn ut i aprilnatten.
– Där … där är någon … där är någon som springer, eller går … ja titta, ja,
där!
– Hjälp, jag dör, jag dör, hjälp, din djävul, rör mig inte, hjälp, jag dör …
Hjääääälp mig!
Rösten går igenom mörkret som en svart imploderande stjärna.
– Hjälp!
Runt, runt, springer hon, utan ytterkläder och utan skor.
Hjääälp mig, jag dör, du ska fan inte, jävla helvete … hjälp, jag dör! Jag
håller på att dö! Hjääääälp!
Det är inte ett patetiskt ”jag dör”, utan ett avgrundsskrik lastat med
dödsångest. Och ilska mot någon. Stundtals är hennes röst riktigt djup. Mest
är den rasande. Den är hela tiden stark, aldrig ljus eller gäll eller i falsett. Vad
är det som händer? Är det någon efter henne? Det verkar inte så. Hon springer
i ring, ibland i stora fyrkanter. Är det demoner? Är hon galen? Eller finns det
något verkligt därute som hon flyr från?
Det är klart att det är något verkligt, men är det nu eller längre tillbaka i
tiden? Det spelar ingen roll för hur hennes skrik berör våra nervbanor, men
det spelar roll för hur vi ska agera. Nej, jag kan inte gå ner, det är ändå en bit,
och tänk om hon är riktigt galen, hon kanske är på droger och har kniv? Jag
ringer polisen.
– Nej, det är inte jag själv som är i fara, någon jag inte känner är helt
desperat, hon lider verkligen, jag vet inte, hon skriker att hon dör, det är
verkligen … ni måste hjälpa henne.
Polisen tar emot mitt samtal och säger sen,
– Ja det är flera som ringer nu.
Det gör mig glad, än finns det hopp, folk reagerar, bryr sig. Ja, för ibland
Tillbaka till innehållsidan