HETTA 4.0 - Malmö stad

EN MIDSOMMARNATTSDRÖM
198 © Ulrica Marmfeldt Lindgren
ULRICA MARMFELDT LINDGREN
Hon hade lagt det som var kvar av tvätten i kärran för att slippa gå en vända
till, och nu var den givetvis alldeles för tung att dra. En stor rot som stack upp
på den upptrampade stigen fick hjulet att vicka till så att tvätten nästan föll
ner på marken. Det värkte i handlederna när hon kämpade för att få tillbaka
balansen. Till slut lyckades hon få kärran upprätt igen. En tröja föll ändå över
kanten och ner på marken, lite jord fastnade på det våta. Hon suckade, släppte
ner kärran och gick runt och plockade upp tröjan och la tillbaka den, drog
fram en näsduk som suttit inkilad under kjolens linning och torkade sig på
halsen och i pannan. Värmeböljan, som verkade ha kommit för att stanna, var
skön, men inte om man skulle dra tvätt hela dagarna.
En svag förnimmelse av att vara iakttagen fick henne att vända sig om,
samtidigt som hon gömde tröjan bakom sig, orolig att det var brukspatron
som kanske sett att hon nästan tappade tvätten. Men det var en man i smedjan
som mötte hennes blick. Han vände sig bort när deras ögon möttes. Vem var
det? Hon hade knappt hunnit se hans ansikte, bara de varma ögonen. Kunde
det vara en av smederna som skulle komma utomlands ifrån den här veckan?
Värmen från ugnen hade gjort honom svettig och musklerna på hans nakna
överkropp glänste i ljuset från elden.
– Amelia, vad gör du? Jag väntar på dig.
Hon tog tag i kärran och vinkade till sin mor som hade gått före henne till
tvättlinorna.
– Jag kommer, det är så tungt! ropade hon till modern.
Hon lyfte upp kärran, kontrollerade att hjulet stod rätt och lutade hela
kroppen för att få den att börja rulla. Mannen vände sig om och följde hennes
väg förbi.
– Det här var det sista före midsommarhelgen. Nu behöver vi inte tvätta
mer på ett par dagar, sa mor.
– Skönt.
Amelia tänkte på smeden hon sett.
– Jag tog inte med mig tvättborstarna och såpan upp, kan du springa ner
och hämta? frågade mor.
Det gjorde hon gärna. Hon hoppades att få se honom igen. När hon
närmade sig smedjan gick hon saktare. Där stod han, så vacker han var! Hon
stannade. Han höll in någonting i elden, placerade det där elden var som
starkast, kroppen följde med, det verkade tungt. Han tog ut det uppvärmda
Tillbaka till innehållsidan