HETTA 4.0 - Malmö stad

Här uppifrån kan jag se havet med öarna utanför och långt där nere
stranden och alla människorna.
Jag kan för mitt liv inte begripa hur vi vågat hoppa härifrån.
Och ännu mindre begripa vad jag har här att göra nu.
Just när jag gör mig beredd att försiktigt klättra ner igen så ljuder sonens
höga barnröst över hela stranden;
– Svana farsan!
Jag ser hur aktiviteter på stranden avstannar och ansikten vänds mot
hopptornet.
Vad skulle jag göra nu?
Jag grips av yrsel.
Ska jag klättra ner på skakiga ben så att min son får skämmas för mig
resten av sitt liv eller ska jag kasta mig ut som Jonny Weismuller och riskera
att bryta nacken.
Sakta går jag fram till kanten och tittar ner.
Det suger till i magen och något varmt rinner utefter benen.
Det kan inte vara sant!
Jag är så skraj att jag kissat på mig!
135 © Gunnar Ljunggren
GUNNAR LJUNGGREN
Detta avgör saken, om det så är det sista jag gör i livet så måste jag bara hoppa.
Ett svanhopp är inte att tänka på.
Jag sänder en sista tanke till min familj, backar några steg, tar sats, springer
ut och hoppar.
Ett hisnande ögonblick hänger jag stilla i luften, ser vattenytan omgiven av
bryggor, allt litet som ett frimärke under mig.
En hel evighet faller jag.
När jag kommer till sans igen har jag ett dovt ljud i öronen och är omgiven av
gröna vattenbubblor.
Jag lever men hur djupt ner är jag?
Jag vänder blicken uppåt och ser att vattnet är ljusare långt där uppe, efter
ytterligare en evighet, bryter jag äntligen vattenytan och kan återigen andas.
Ingenting verkar brutet.
Yr men med bibehållen fattning simmar jag in till bryggan.
För att i någon mån behålla min värdighet vill jag ta mig upp på bryggan som
jag sett att grabbarna gör efter simtävlingar, men armkraften räcker inte till.
Tillbaka till innehållsidan