HETTA 4.0 - Malmö stad

122 © Petra Lindblom
PETRA LINDBLOM
Hon rör oss, väcker oss, vem är hon? Vi står där tittar, ryser, står nära ihop,
rädda, oroliga, rörda, ser henne kasta sig på marken och när polisen äntligen
kommer säger min 16-åring;
– Shit, jag skulle aldrig våga gå fram till henne om jag var polis!
Polisbilen kör långsamt på gatan, tittar, kör in på stigen, in i parken, stannar
nära, poliserna kliver ut och hon skriker en sista gång, men denna gången
hörs det att hon vet att det finns någon där, en mottagare.
– Hjälp mig jag håller på att dö.
Så tystnar hon, som hon blir hjälpt, så skönt. Vi andas ut, vi kan inte se, vi
kan inte höra vad de säger, men vi står kvar, tittar, fast vi fryser. En polis ger
sig ut och letar med ficklampa, kommer tillbaka. De talar på radion och sen
efter en stund kliver de in i bilen och åker därifrån.
– Shit, säger sonen.
– Uhh, säger Freja.
Och jag ryser.
– Sån tur att vi var tillsammans säger jag, och inte upplevde detta
ensamma.
Sen går vi in och lägger oss, men ingen av oss kan sova. Hennes skrik ringer
länge i våra öron och hjärtan, och senare på natten när jag ska gå upp och
kissa blir jag rädd för mörkret .… måste tända i min egen ombonade 70
kvadratmeters lya. Rädd för att något ska stå där i mörkret och överraska mig.
Tillbaka till innehållsidan