HETTA 4.0 - Malmö stad

216 © Anna Nygren
ANNA NYGREN
”Jo.”
”Du måste visa. Annars tror vi inte på dig.”
”Men.”
”Okej, vi räknar till tre sen springer vi bombar.”
”Ett.”
”Två.”
”Tre.”
Hur svårt kan det vara? Vatten är molekyler. Molekyler precis som
marken. Det borde funka. Träbryggan under fötterna gnisslar och guppar.
Han tar av sig t-shirten i farten. Fötterna kommer få stickor. Vassa stickor
som skär in under huden. Det gör säkert ont. Han känner inget. I luften innan
vattenytan. Paus och rewind. Flimret över teveskärmen när man spolar videon
baklänges. Det tänker han på.
Så skär kroppen ytan. Som en tårtspade genom gräddtårtan. Som en
missil genom ett krigsdrabbat lands befolkning. Som något annat.
Han befinner sig i vattnet. Bubblor. Bubblor överallt. Och det är kallt.
Mycket kallare än man kan tro efter de senaste dagarnas klibbiga värme. Det
här är ju lätt, försöker han tänka. Det är inte lätt.
Han rör armarna som en besatt. Flaxar som en fågel. Paniken. Som en
halshuggen fasan i dödsryckningar. Den kalla handen griper om strupen. Han
ser sig själv ovanifrån, från ovanför ytan, han ser luftbubblorna, kroppen som
raderats till luftbubblor. Han dör lite för varje sekund.
Tänk på knivar som skär genom lungorna. Tänk på brännskador och
köldskador. Tänk på döden och smärtan.
Det ligger en pojkkropp på en träbrygga. En fritisfröken pumpar
bröstkorgen upp och ner. En tyst folkmassa runtomkring. Komplettera med
ödesmättad musik.
”Hur i helvete kan han få för sig att göra en sån idiotsak?”
”Kan han inte simma?”
”Tyst.”
Det ligger en pojkkropp på en träbrygga. Vakna! Skrik då! Andas! Viska
lite! Något bara! Händerna på hjärtat och mun-mot-mun-metod. Det är första
gången han blir kysst.
Det går en evighet. Så låter han.
”På sidan, fort, ifall att han spyr.”
Han känner ingenting. Han känner inte smärtan, inte förödmjukelsen,
Tillbaka till innehållsidan