HETTA 4.0 - Malmö stad

hand, när jag inte hade annat val än att följa den vältrande strömmen av
glada och sjungande festeros som vällde fram mellan tälten. Där stod jag
nu med skallen glödgad av hetta och berusande vin, nonchalant lutad
mot den rangliga bardisken av rostfri plåt. Jag var klädd i en vit, oknäppt
bomullsskjorta, slitna och fransiga jeans och ett par dammiga skor. Ur
bröstfickan stack ett paket Habanos upp. Jag skakade fram en och tände den
med en tändsticka som jag drog eld på mot min klack. Jag njöt i fulla drag.
Kände mig fågelfri och glad. Från scenen blandades kastanjetternas och
klackarnas knattrande med gitarrens alltmer passionerade rytmer. Hettan
inne i tältet fick luften att nästan koka över. Det var packat runt borden. Sorlet,
skratten, sången och musiken, allt, precis allt vibrerade av fest. Riktig fest.
Några meter från min plats vid bardisken stod gänget med festande väninnor
kvar. Uppsluppna. Förväntansfulla. Glada och vackra. Och jodå, jag kastade
allt en och annan förväntansfull blick åt det hållet. I sanningens namn oftare
än bara med jämna mellanrum. Hon var vacker. Kvinnan. Osedligt vacker.
Klädd i en fotsid, snäv traditionsenlig traje de flamenca, för ovanlighets skull
helt vit. Det midjelånga, korpsvarta håret bar hon löst hängande ner i en spets,
som pekade mot hennes välformade stjärt. De enda färger hon bar, förutom
det svarta håret och de bruna ögonen, var den blodröda nyans som hon valt
till både läppar och finger- och tånaglar, samt ett litet blygsamt krucifix av
guld som hängde i en lång, tunn kedja som vilade i skåran mellan hennes
bröst. Hon var verkligen vacker. Och naturligtvs svår att slita blicken ifrån.
Tiden markerades bara av rytmen från flamencon och av rinnande sherry i
olika tappningar. Jag vet därför inte hur länge jag hängde kvar vid bardisken.
Jag stod kvar så länge ”Hon” stod kvar. Att säga annat vore hyckleri. Ändå
lyckades jag inte i mina försök att återigen möta hennes blick. Om hon tittade
åt mitt håll, var det i varje fall inget som jag upptäckte. Var gång jag sneglade
åt hennes håll, föreföll hon fullt upptagen i samtal, skratt, tjo och tjim med
sina väninnor.
Plötsligt blev det uppståndelse invid bardisken. Vänninegänget hade alla
tagit plats på rad invid disken. Kyparen var i full färd med att fylla upp varsin
tequila slammer till damerna. När alla hade fått sina glas, svepte de unisont
den berusande drycken. Det blev en del skratt och flamsande, men ”la guapa
del traje blanco” vände sig plötsligt om mot mig och log med rödblossande
168 © Björn Solum
BJÖRN SOLUM
Tillbaka till innehållsidan