HETTA 4.0 - Malmö stad

VÄGEN SOM BYGGDES AV MINNEN
Var är jag nu, tänkte han. Det måste vara en dröm. Bara i drömmar kan det
gå bakåt och samtidigt vara möjligt att komma framåt. Framför honom låg,
verkligen låg, en slingrande grusväg. Lite längre fram krökte den sig och
försvann in i en bokskog. Just att vägen låg för hans fötter fick honom att
känna som om allt var en dröm. Han seglade på något sätt ovanför allt.
Vägen var verkligen konstig. Rent av förtrollad.
Visheten saknades
Här stod nu plötsligt hans far, som hade varit död i många år. Fadern bjöd
honom att sätta sig ned. Lite tveksamt satte han sig. På senare tid hade han
visserligen saknat sin far. Han kände ibland att han skulle vilja prata med
honom. Få del av hans vishet. Men att han nu så tydligt stod här, gjorde honom
bekymrad.
Fadern sade till honom: Du har inget att bekymra dig för, så länge du i livet
vågar gå bakåt för då kommer du verkligen framåt. Då leder alltid vägen
framåt.
Där kom det igen, tänkte han. Bakåt är som framåt.
De satt en lång stund och pratade om gamla minnen. De hade många att gå
igenom. Men här var något trolltyg. När de pratat om första minnet kändes en
tomhet i hjärnan. Minnet var borta.
Allt var en dröm
Han skakade på huvudet. Allt var ju en dröm.
Det kändes som om han pratade med sin far i evigheter och snart hade
de kommit igenom alla gemensamma minnen. Varje gång ett minne var
färdigpratat kändes samma tomhet. På något sätt försvann de ned i vägen och
gjorde att den växte framåt. Snart vande han sig och det kändes faktiskt skönt.
Han kände sig lättare.
Ett minne kvar
Ett enda minne fanns nu kvar, som han knappt vågade tänka på. Med
alla andra minnen borta, växte detta enda och kändes som ett stort
ogenomträngligt mörker. Ju mera han höll på sitt sista minne desto mera
verkade det som om det åt av vägen.
Vad drömmar kan hitta på, tänkte han.
227 © Leif B Frid
LEIF B FRID
Tillbaka till innehållsidan