Slaget vid Herrevadsbro och hägringar vid Häradsvad

Under 1900-talet har dock namnet Häradsvadsbro framför allt förknippats
med en annan och större bro. Landsvägen anlades i slutet av 1800-talet. Under
åren 1905-1906 byggdes här en stenvalvsbro med tre spann, vilka är fem meter
breda och 2,5 meter höga. Bron är byggd av tuktad gråsten. Den är 30 meter
lång, fem meter bred och fyra meter hög och betecknas som ”mycket vacker” i
fornminnesinventeringen. 28)
Vad skall vi då kalla de två broarna? I ett memorial från 1957 kallas
stenvalvsbron för ”Häradsvads stora bro”, vilket är en bra benämning. Träbron
skulle man kunna kalla Häradsvads lilla bro. Själv använder jag för tydlighetens
skull benämningarna stenvalvsbron och träbron. I fornminnesinventeringen
kallas träbron för ”Häradsvad gla vad (?)”, men namnet är konstgjort och
måhända missvisande, ty vi har inte några belägg för att man ofta skulle ha
vadat över ån annorstädes. Leion kallar platsen ”Häradsvads bro (gamla bron)”,
29) men uttryckssättet är missvisande och delvis felaktigt. Visserligen har här
funnits en bro minst två århundraden tidigare än vid platsen för stenvalvsbron,
men den nuvarande bron invigdes först 2002 och är alltså ett århundrade yngre
än stenvalvsbron. Benämningarna träbron och stenvalvsbron är därför tydligast
och mest rättvisande.
Vid träbron finns alltså ett utmärkt vadställe. Vid stenvalvsbron finns likaså
ett utmärkt vadställe. Ån är nämligen här mycket bred och flyter fram över
berggrund. I samband med besiktningar av dessa platser – se hänvisningar ovan!
– har Ragnar Hagin fäst uppmärksamheten på ett möjligt vadställe mellan de
båda broarna, och överingenjör Kolm har gjort anteckningar om ett vadställe
uppströms stenvalvsbron. Rimligtvis är vadstället vid träbron det gamla och
viktigaste vadstället, men man bör ha även omgivningarna i åtanke.
Säveån var värdelös som försvarslinje, eftersom den lätt kan övervadas på
många ställen.
Den, som granskar förhållandena på platsen, inser snart att Säveån så här långt
uppströms var värdelös som försvarslinje. Ån är nämligen både grund och smal,
och endast undantagsvis finns några kraftiga fall. Ån kan med andra ord utan
svårighet övervadas på alltför många ställen för att ån skulle erbjuda något
skydd åt en försvarare. En försvarares ställning kunde alltså lätt kringgås
därigenom, att man vadade över ån på något annat ställe. Anledningen till att
just platsen vid Häradsvad blev allmänt vadställe är icke att ån skulle lättare
kunna övervadas här än på andra ställen, utan snarare att marken på båda sidor
av ån här var lämplig för väg, höglänt, torr och fast mark, vilket för övrigt
Ingvar Leion tidigare påpekat. Besöker man dessa bygder i våra dagar, begriper
man ändå, trots att mycket har förändrats, att medeltida härar skulle undvika att
ge sig in bland dessa berg och skogar, om bättre och större vägar fanns att tillgå,
och sådana bättre vägar fanns ju också. Ännu idag är det kilometerlångt mellan
24