Slaget vid Herrevadsbro och hägringar vid Häradsvad

dem har endast tre dubbeltecknat r. Av dessa tre saknar endast ett d-ljudet (som i
ett av fallen omvandlats till t), och inget har oförvanskat a-ljud i andra stavelsen.
I fråga om Hervadsbro i Erikskrönikan har alla läsarter utöver denna och det
ohjälpligt förvanskade hinnswadh genitiv-s före ordet bro. Det är därför mycket
sannolikt att ett ursprungligt *herrawads bro har förvanskats till herraswad bro;
genitiv-s har med andra ord av misstag bytt plats. Den andra läsarten visar
däremot full överensstämmelse med det västgötska ortnamnet. I handskriften
står nämligen häradzwadz broo. Om vi betraktar biomständigheterna, blir man
dock betänksam. Handskriften är sen, närmare bestämt från slutet av 1500-talet
eller början av 1600-talet. Allvarligast är dock, att allt annat häromkring är svårt
förvanskat. I krönikan står:
De vordo då svikne i rätte tro
innan Väsmanna lande vid Hervads bro.
Där finns alltså två verser med två avslutande rimord. I berörda handskrift
har dock sex ord försvunnit och två verser har blivit en, som inte rimmar på
någon annan: De voro då svekna vid häradzwadz broo. Till råga på allt har
vordo (blev) förvanskats till voro (var), vilket innebär att versen även innehåller
ett allvarligt språkfel. En ledande regel för textkritiken är, att man skall välja den
svårare läsarten framför den lättfattligare, förutsatt att den ger god mening.
Eftersom härad är ett vanligare ord än hervad, måste man också av denna
anledning föredraga formen hervad. Framför allt ingår häradzwadz broo som
sagt i en dålig och sen handskrift med svåra förvanskningar, och namnformen
har som sagt sexton handskrifter emot sig.
En handskrift har en oduglig läsart: hinnswadh bro. 10) Namnet är å ena
sidan trestavigt, men å andra sidan har det gentiv-s mellan första och andra
stavelsen. (Eftersom genitiv-s saknas efter mellanleden –wadh-, är det dock även
i detta fall sannolikt, att genitiv-s har bytt plats.)
Erikskrönikan var och är huvudkällan för den tid, som den skildrar. Några
äldre historieskrivare har byggt på den, och även deras namnformer bör anföras:
Herwadz bro (Ericus Olai, död 1486), Härwadz broo (Olaus Petri, 1530- och
1540-talen) och Herrvads broo (Laurentius Petri, senast 1559). 11) Att
ursprungsformen är Hervadsbro är således uppenbart och ovedersägligt.
Enligt Erikskrönikan låg Hervadsbro i Västmanland eller i Svitjod
(Svealandskapen).
Folkungarna blev svikna ”innan Väsmanna lande”, berättar Erikskrönikan. Så
står det i den bästa handskriften, som både Klemming och Pipping följde när de
gav ut denna krönika. Andra handskrifter har dock i två fall swia, i sex fall
swidhöya, i ett fall swidöra, i sju fall swidhia, i ett fall enne suidia. 12) Det rör
sig alltså om förvanskade former av Svitjod. Rolf Pipping har i anslutning till
Otto von Friesen och L. Fr. Läffler utrett detta. Han menar också, att det är
9