Slaget vid Herrevadsbro och hägringar vid Häradsvad

talrika i Sverige: ”Ja, Västergötland ensamt har ännu i dag mer än sexhundra, i
synnerhet i Kollinsbo härad. Om dem har den vördade herr A. Berglin skrivit
åtskilligt till mig.” Även denna sed att resa bautastenar tillhör hednatiden, ehuru
den levde kvar någon tid (aliquamdiu) efter kristendomens införande. På ett
fjärde ställe talar han om dösar och hällkistor efter att ha skrivit om
runinskrifter: ”Men där stenarna saknade alla dylika inskrifter misstänker
Wormius att de hava varit hopfogade såsom ett altare, så att tre eller två avlånga
hava uppburit en fjärde större och bredare. Sådana, ehuru kallade stenstugor och
av folket ’Jättestugur’, finnas i stor myckenhet bevarade, såsom till exempel i
Västergötland vid lantegendomen Kijfwenäbben i Härene socken, vid
Härswadzboo och inte långt från Qwinnestad och så vidare.” Utifrån
sammanhanget är det osäkert, om stenarna på dessa ställen ännu utgjorde
”jättestugor”, eller om de av Rhyzelius troddes ha kunnat utgöra sådana. Det är
alltså tydligt, att han har hört sig för, och att han har utnyttjat förbindelserna med
folk i sina hembygder. Brodern i Od, J. Norbeckius, komminister i Hol, och A.
Berglin, kyrkoherde i Hol, har varit hans sagesmän. Påfallande välunderrättad är
han därför rörande sina egna trakter. Hans hemsocken Od ligger i Gäsene, och
här i Od har han själv fått utgrävningar till stånd. Från samma härad har han
uppgifter även rörande Nårunga, Häradsvadsbro i Nårunga och Kvinnestad.
Grannhäradet Kullings härad nämns en gång i största allmänhet, och dessutom
nämns Härene, som denna gång betecknar Södra Härene i Kullings härad. Redan
tidigt intresserade han sig för utgrävningar och lade sina iakttagelser på minnet.
Han berättar, att vissa gamla begravningsseder har levt vidare nästan fram till
hans tid, som till exempel att i själva likkistan nedlägga skedar, småknivar och
kammar. ”Sådana saker har jag under mina gosseår sett uppgrävda av likbärarna
både i Skara och på Ods kyrkogård.”
Rhyzelius är medveten om att både gravhögar och bautastenar tillhör
hedendomen, och han räknar med att det hedniska gravskicket har varat nästan
ett årtusende efter Kristi födelse. Under två eller tre århundraden (tydligen
inräknade i årtusendet) efter kristendomens första begynnelse har dock vissa
hållit fast vid hedniskt gravskick. 14)
Rhyzelius’ avhandling är i vissa avseenden mönstergill, och den är av stort
värde för vårt vidkommande. Intressant är att man har funnit gott om askurnor i
Nårunga, och att han helt riktigt hänför forntida gravar till forntiden och ej till
medeltiden. Han har upplysningar även från Häradsvadsbro men känner tydligen
inte till några sägner om medeltida begravningar här. De funderingar, som han
har kring stenarna vid bron, är helt andra. Han är tydligen inte helt främmande
för tanken att flera stenar skulle ha kunnat bilda stenaltare, men han anför i detta
fall endast Ole Worms uppfattning utan att själv vare sig instämma eller anmäla
annan uppfattning.
År 1719 åberopar Nils Hufwedsson Dal Rhyzelius och skriver om Gäsene
härad: ”Thenne Ort hålles för mycket åldrig och länge bebodd i anledning af the
72 ättebackar som ther för några år sedan öpnades.” Inga av dessa ättebackar
64