Slaget vid Herrevadsbro och hägringar vid Häradsvad

höra uppgiften, att man vid en av bautastenarna hade funnit en urna med aska
och brända ben.
År 1990 upprepar Ragnar Hagin dessa uppgifter om ”minnesstenar” eller
resta stenar utmärkande gravplatser. År 2001 vidarebefordrar Vivan Karlsson
Hagins uppgifter. Med sina arkeologiska kunskaper begrep däremot Ingvar
Leion, att bautastenar och domarringar inte kunde komma ifråga som
gravminnesmärken från 1251. De var givetvis tillkomna långt tidigare. Dock kan
han tänka sig, att några av de resta stenarna skulle kunna vara från 1200-talet:
”450 meter öster gamla bron vid Häradsvad finns ett antal stenar, ett par fot
höga, ställda i rad i öst-västlig riktning.” Sådana fornlämningar finns på
Västkusten. ”På exempelvis Årnäshalvön finns ett par gravar av liknande slag.
De kallas Holländargravar och är massgravar efter förlista sjömän, i det
exemplifierade fallet från början av 1800-talet.” Tolv år senare är han aningen
försiktigare: ”Kunskapen om denna typ av fornlämning är begränsad men har
fått namn efter en tradition som säger att det handlar om förlista sjömän från
1800-talet. (Muntlig uppgift från länsantikvarien i Halland.)” 18) Det rörde sig
alltså bara om en tradition. Vad som bör påpekas med skärpa är, att forntida
bautastenar och resta stenar från forntiden ofta står på rad, och att mycket äldre
fornminnen i sägnerna ofta sätts samman med långt senare företeelser.
Fornminnena vid Häradsvad är ett lysande exempel på detta, vilket Leion själv –
delvis – har insett. De, som stupade vid Hervadsbro eller halshöggs där, var
kristna människor. Över sådana reste man kors eller korsmärkta stenar. Redan
under vikingatiden var man noga med att få med korset på runstenar, resta av
kristna människor. Leions förslag, varigenom Afzelius’ tolkning delvis skulle
kunna räddas, saknar all sannolikhet.
I äldre tid kunde man icke tidfästa fornminnena, och därför kunde
Häradsvads fornminnen kopplas ihop med det sentida slaget. Likväl är det
påfallande hur sent detta skedde. Lindskog menade visserligen att stenarna
vittnade om ett fältslag, men härav följde givetvis icke att de nödvändigtvis var
resta 1251. Fältslag kunde ju ha utkämpats på platsen även vid andra tillfällen,
och Lindskog uttalar sig – klokt nog – inte om när slaget på platsen kan tänkas
ha stått. Först Afzelius kopplar bestämt ihop fornminnena med slaget vid
Herrevadsbro. Nyman, Ewald, Hagin, Karlsson och Leion följer honom, men
härtill bidrager att de tycks ha trott att en (ursprunglig) tradition förelåg.
Tengborg är som vanligt föredömligt försiktig och skriver inte mer än ”at
något märkvärdigt härstädes varit.” Tuneld, Strinnholm och Starbäck är ungefär
lika försiktiga. Sedan föreställningen, att gravfält är krigskyrkogårdar efter
forntida slag, har avskrivits, finns ökad anledning att ansluta sig till de
försiktiga. Vi har numera inte anledning att förutsätta, att något märkvärdigare
än begravningar här har försiggått.
68