utbredning, lakvattenspridning och påverkan på omgivning - Sysav

större utsträckning av akvifärens material.
Uttunning av ammonium sker till största del i den anaeroba delen av plymen. Ammoniumplymen är
begränsad i storlek och följs av zoner med förhöjda koncentrationer av ammoniak och dikväveoxid.
Upplöst järn och mangan i lakvattnet kommer att fällas ut som reducerade former av sulfider och
karbonater. Jonutbyte, oxidation och utspädning minskar vattenlöst järn och mangan längs plymens
flödessträckning. Dock kan sedimentknutet järn och mangan senare, genom reduktion, öka
koncentrationen kraftigt längre ner i plymen.
Nedbrytning och omvandlingsprocesser kan påverka de organiska föroreningarnas mobilitet och även
toxicitet. Exempel på omvandlingsprocesser är biologisk nedbrytning och hydrolys. Vid biologisk
nedbrytning mineraliseras organiskt kol till oorganiskt med hjälp av mikroorganismer. Ofullständig
nedbrytning kan medföra att mer eller mindre toxiska nedbrytningsprodukter bildas. Vid hydrolys
ersätts halogener av hydroxylgrupper hos de organiska ämnena. Hydrolys är oftast känslig för pH och
reaktionshastigheten kan öka av såväl högt som lågt pH, beroende på om det är vätejoner eller
hydroxyljoner som är katalysator.
Koncentrationen av tungmetaller i lakvattenplymen minskas främst genom utfällning och sorption. I
sulfidbildande delar av lakvattenplymen blir lösligheten av tungmetaller extremt låg. Närvaro av
kolloider och metaller i organiska komplex ökar tungmetallernas löslighet och rörlighet, men trots
detta ökar dess migration i plymen inte nämnvärt. Om en metallisk katjon reagerar med en organisk
eller oorganisk komplexbildare, medför det vanligen att lösligheten ökar och därmed massflödet. I
lakvatten förekommer många ämnen som kan bilda komplex med tungmetaller, till exempel klorid,
sulfater och organiska ämne. Komplexbildningen medför att sorptionen minskar och mobiliteten ökar
av tungmetaller.
Den huvudsakliga processen som minskar XOC i lakvattenplymen är nedbrytning under intermediära
redoxförhållanden, men även adsorption. I reducerade zoner av lakvattenplymen är nedbrytningen
begränsad. Tidsramen för uttunningen av dessa ämnen är varierande och man kan finna rester av till
exempel bensen i lakvattenplymen upp mot femton år efter att deponin tagits ur bruk.
4.5 Lakvattensituationen vid Ekeboda avfallsupplag
I Hörby är den korrigerade nederbörden minus avdunstning ca 350 mm/år enligt SMHI:s 30 års
medelvärden för perioden 1960-1990 (SGU 2002). Hörby kommun har även själva mätt mängden
nederbörd vid Lyby reningsverk mellan åren 2001-2006. Genomsnittlig nederbörd kan då uppskattas
till 670 mm/år. Av denna mängd avdunstar ungefär 400 mm. Ett medelvärde av nedebördsmängden
minus avdunstning från SMHI och Hörby kommun blir då 310 mm/år. Av denna mängd kan det antas
att ca 60 % infiltrerar ner i deponin (SGU 2002). Ekeboda avfallsupplag är ca 20 000 m 2 stort, vilket
innebär att i grova drag 3700 m 3 om året infiltrerar och bildar lakvatten genom nederbörd.
4.5.1 Avledning av lakvatten idag
Den ursprungliga kulverteringen av bäcken som går under deponin mynnar i en pumpbrunn i deponins
nordvästra hörn (A på primärkartan i figur 6:2). 1988 ändrades bäckens dragning så att den numera
rinner i en ledning längs deponins östra sida ner till en kulvert som går längs banvallens norra sida
(figur 6:2). I samband med omdragningen plomberades den gamla kulverten i deponins östra kant.
Med stor sannolikhet är den gamla kulverten otät och fungerar därmed idag som en dräneringsledning
för lakvatten. Detta bekräftas av att det förekommer lukt av olja i en inspektionsbrunn tillhörande
kulverten. Den nya kulverten mynnar i ett öppet dike som nedströms bland annat leder till fiskdammar
och i slutänden till Hörbyån som rinner ut i Ringsjön.
- 16 -