utbredning, lakvattenspridning och påverkan på omgivning - Sysav

Vid undersökningarna av deponin upptäcktes dessutom en kulvert med tillhörande inspektionsbrunn
(F i figur 6:2) som ej var inmätt på ledningskartan. Kulverten går längs banvallens södra sida till
pumpbrunnen. Inspektionsbrunnen visar att vatten från bäcken norr om banvallen också leds in i
dräneringsledningen för vidare transport till pumpbrunnen.
Pumpbrunnen är ansluten till Lyby reningsverk via en VA-ledning som går väster om deponin.
Pumpbrunnen är enligt uppgift inte tät i botten, utan ligger på ett tjockt lager av skärv. Detta, i
kombination med en pump med för liten kapacitet, gör att det vid höga vattenflöden läcker ut lakvatten
till det öppna diket väster om pumpbrunnen. För att förhindra detta har en vall uppförts som är
avskärmad med plast. Vallen är dock otillräcklig vid höga vattenflöden, då lakvatten smiter förbi.
Gångtiderna för pumpen som pumpar vatten från deponin till Lybyverken journalförs kontinuerligt,
men beroende på att ledningen sätter igen av föroreningar som fällts ut, varierar pumpgångtiderna. Ju
mer igensatt ledningen är, desto mer går pumpen. Detta trots att det då går mindre vatten genom
ledningen. För att förhindra stopp i VA-ledningen rensas den med jämna mellanrum. Pumpen
kontrollerades 2003 och dess kapacitet uppgick då till 1,9 m 3 /h. Genomsnittlig pumpgångtid för åren
2001-2006 är 5700 timmar. Detta innebär att ca 10 800 m 3 vatten pumpas till Lybyverken varje år,
varav drygt 30 % (3700 m 3 ) utgörs av lakvatten. Dock är det viktigt att vara medveten om att detta
endast är en grov uppskattning på grund av de missvisande pumpgångtiderna. Därför är mängden
vatten som pumpas till Lybyverken förmodligen lägre i praktiken, men hur mycket lägre är omöjligt
att spekulera i. Däremot är det tydligt att lakvattnet i pumpbrunnen är utspätt med grundvatten, vilket
är onödigt att pumpa till Lybyverken.
Dessutom skiljer sig lakvatten från avloppsvatten, varför det överhuvudtaget inte är särskilt lämpligt
att pumpa lakvatten till reningsverket. Bland annat skiljer sig BOD/COD-kvoten. Kvoten är lägre för
lakvatten än vad den är för avloppsvatten vilket innebär att lakvattnet har ett mer svårnedbrytbart
organiskt material. Reningsverk är anpassade till att bryta ned lättnedbrytbart organiskt material vilket
kan innebära att någon större reduktion av det mer svårnedbrytbara organiska materialet i metanogent
lakvatten inte sker. Lakvatten har även högre halter ammoniumkväve än avloppsvatten, vilket
reningsverken inte är dimensionerade för (Molander 2000).
4.6 Erfarenheter av resistivitets- och IP-mätningar
4.6.1 Resistivitetsmätningar
Resistivitetsmetoden har varit känd sedan början av 1900-talet då Conrad Schlumberger började göra
experiment med geoelektrik i Frankrike (Sharma 1997). Det huvudsakliga användningsområdet för
metoden var fram till 1970-talet malmprospektering för gruvindustrin (Reynolds 1997). I och med
utvecklingen av kraftfullare datorer och effektivare mätsystem, har användningen av
resistivitetsmätningar ökat och inkluderar nu hydrogeologi, byggnadsgeologi och miljögeologi (Loke
2003a). Resistivitetsundersökningar är idag ofta en del av storskaliga undersökningar av förorenade
områden.
Bernstone et al (1997) använde sig av multielektrod resistivitetsundersökningar för att kartlägga
lågresistivt avfall, aska, i lerig morän. Fallstudien visar att metoden kan användas för att urskilja askan
från leriga moräner. Bernstone et al (1997) drar vidare slutsatsen att ”resistivitetsmätningar kan vara
ett kraftfullt verktyg för att finna och kartlägga täckt avfall”.
Vidare gjorde Forsberg och Nilsson (2006) en karaktärisering av lakvattenspridningen från ett allmänt
avfallsupplag i Acahualinca, Managua, Nicaragua. De gjorde en resistivitetsundersökning, vilken
tydligt kunde visa att lågresistiva lakvattenpåverkade områden skiljer från omgivningen, se figur 4:4.
- 17 -